Cao Dai

Vaknar till en ny spännande dag, nyfiken på Vietnam och vad den här dagen har att bjuda på. När vi äntrar bussen för att ge oss iväg på dagens utflykt är Ho Chi Minh City redan vaket och trafiken börjar redan tätna. Om det var det svårt att ta sig över gatan i Phnom Penh så var det en barnlek mot att göra samma sak här. Här har de t.o.m speciella turistpoliser som hjälper turister över gatan. De finns mest vid speciella sevärdheter, inte överallt. På de flesta ställen får man klara sig själv, ett bra tips är att hänga på en vietnames som har vanan inne att trixa sig fram i trafiken.

Upptäcker innifrån bussen att det är läkarkonferens i stan.

Vi lämnar i alla fall storstaden och beger oss ut på landet.

Åker förbi gröna risfält.

Ute i risfälten ser vi en hel del märkliga "byggnader", och får veta att det är gravar.

Trevligt att lämna storstadens jäkt och se hur folk lever ute på landsbygden och även kul att se att de traditionella hattarna forfarande används.

Första stoppet i dag är vid ett Cao Dai tempel. Det är en lite annorlunda religion som grundades i Vietnam 1926. De har lyckades förena idéer från buddhism, taoism, kristendom, hinduism och konfucianism, även med inslag av spiritism och animism. Cao Dai är en förkortad  version av ett långt namn som betyder ungefär: Stora Religionen av Tredje perioden i Uppenbarelseboken och Salvation.

Kapten Magnus visar oss runt i templet.

Vi fick inte provköra den imponerande begravningsvagnen men provsitta gick bra.

Som vid alla tempel, tar vi av oss skorna innan vi går in och tittar.

Det är ett färgrikt tempel med många symboler som vi förknippar med de olika religionerna som här samsas i ett och samma tempel.

De tror att lärandet, symbolismen och organisationen var skapad rakt från gud.

I taket glimmar stjärnorna.

Skörd

I dag ska vi resa vidare till nästa mål på vår asienresa, men förmiddagen har vi ledigt för egna aktiviteter. Vad passar inte bättre än en Tuk Tuk-tur ut ur staden då.

Vi åker långt ut och ber vår förare att stanna så vi kan kliva av och ta en promenad. Han gör som vi vill, och vi går medans han kommer åkandes sakta efter oss. Jag försöker komma fram mellan husen för att se ut över odlingarna av vattensparris som skymtar fram bakom dem. Någon av byborna föreslår att jag ska gå ner på den rangliga bron, som syns till höger nere i bild. Den känns något osäker, så jag avstår.

Lite längre fram kan man se husen ute i odlingarna och hur de som bor där, kommer paddlandes in hit.

Mycket folk i rörelse.

Vi går en bit till och den här "loftgången" känns betydligt säkrare att gå ut på.

Där är det fri sikt ut över vattnet och odlingarna.

Skörden är i full gång.

På land sitter folk och väntar på att ta hand om den.

De som jobbar här ute behöver säkerligen inte någon extra motion, men för de som inte har så hårt jobb finns det motionsredskap på strandpromenaden inne i staden.

 Några övergångsställen finns det också här. Kul varningsskylt.

En ledig förmiddag går fort och nu är det dags att åka vidare.

Innan vi landar hinner det bli mörkt, men innan dess skymtar jag en liten solglimt över Mekong.

Framme i Ho Chi Minh-staden möts vi av en trevlig skylt.

Nu är vi alltså i Vietnam och dess största stad  Ho Chi Minh-city. Många Vitnameser kallar den fortfarande för Saigon och kallar sig också för saigoneser.

Ska bli spännande att se hur det ser ut här, när ljuset återkommer i morgonbitti.

Transporter.

Något som jag fascinerades av här i Kambodja, och hade svårt att sluta fotografera, var alla dessa fantasifulla metoder att transportera saker på.  Följaktligen så har jag en hel del bilder  på dessa fordon och tänkte visa en kavalkad med dem.

Ibland gick det väldigt fort. Då hann jag inte med att få någon skärpa alls.

Ibland höll det på att välta.

Ibland blev det trångt.

Ibland räckte inte bilarna till.

Den farligaste av dem alla är nog den här, hur den föraren ser något över sitt paket är en gåta.

Som bekant är det inte bara varor som transporteras på dessa motorcyklar utan även människor. Även där är fantasin stor.

Man kan sitta lite nonchalant på sidan utan att hålla i sig.

Man kan åka med pappa som har en hjälm av modell "cykel".

Eller med pappa som har en lite bättre hjälm.

I bästa fall har även sonen en hjälm.

Hela familjen kan få plats på en motorcykel.

Man kan ha en upphöjd placering.

Och man kan sitta och ha det ganska så bra.

Ledig eftermiddag.

Efter att ha besökt två platser med så mycket smärta och ondska, som jag skrev om i förra inlägget, kan det vara skönt med en ledig eftermiddag. Då passar det bra att ta en Tuk Tuk-tur för att se på staden Phnom Penh.

Även här rustas det inför jul.

Folket här är tydligen vana vid att leva lite farligt.  Högt där uppe på skylten klättrar några omkring.

Jag trodde först att killen högst upp hade säkerhetslina, men när jag förstorade upp fotot, såg jag att det var sladden till borrmaskinen.

När man är i en stad med så varierande bebyggelse som här, blir det lätt att man bara fotograferar det som är annorlunda och ser fattigt ut. Nu är inte allt fattigdom och elände här, men det är stora skillnader mellan de som har pengar och de som inte varit lika lyckligt lottade. Det finns många fina och stora bilar och även fina och väldigt stora hus, men de flesta bor mycket enkelt. Nu var det inte lika angeläget att ta bilder på de fina villorna, men den här skolan tyckte jag såg färggrann ut.

De enkla husen ser dessutom mycket fattigare ut om de ligger nära de fina.

Mycket av livet sker ute på gatan eller trottoaren.

Titta under bordet till vänster, det som det står skor på. Där sover ett litet barn.

Barnen får tidigt börja hjälpa till med försörjningen, de här små pojkarna plockar skräp.

Det roliga här är att alla ser så glada ut när de får syn på kameran. Ofta vinkar de eller bara sänder iväg ett leende.

Trafiken är intesiv och ska man över gatan får man inte tveka och inte springa. Gå snabbt och bestämt. Förunderligt nog så var det ganska enkelt att komma över, trots mängden av bilar och motorcyklar.

Det är förstås inte alltid som det går bra, ofta händer det olyckor. Hjälm hade han haft men vad hjälper det om den inte är fastsatt.

Det som jag tyckte var mest obehagligt och märkligt var att han bara fick ligga kvar där och alla stod enbart och tittade. Trafiken gjorde en gir runt omkring, likaså gjorde vår Tuk Tuk-förare.

Killing Fields.

Nu ska vi till en plats som tidigare var en fruktträdgård, nu är det en minnesplats över alla de som mördades under Pol Pots regim. Den här platsen som egentligen heter Choeung Ek, kallas numera oftast för Killing Field, och är en av de många avrättningsplatser som användes för att avrätta oönskade personer vid fokmorden i Kambodja. Det lär finnas ungefär 300 stycken och det verkar troligt eftersom det avrättades mellan 1,5 till 3 miljoner människor under åren 1975 till 1979. Det var ungefär en 1/3 av landet befolkning. Här vid, Choeung Ek, har hittats 8.985 kroppar i massgravarna.

När man kommer in här på området känns det först som en grön och lummig oas. Det första man ser är en stupa som är 17 våningar hög..

Där inne är det samlat mängder av kranium som hittats på platsen.

Man kan gå in och titta men jag avstod och nöjde mig med att titta utvändigt. Innan den här stupan byggdes låg dessa kranium travade i en pyramidform på platsen.

Vi vandrade runt och tittade och även läste på alla skyltar som är uppsatta, där berättas vad som skett här. Ingen trevlig läsning, men den nuvarande kambodjanska regeringen uppmuntrar turister att komma hit.

I det här trädet satt det stora högtalare som spelade musik för att överrösta klagoropen och dödsskriken från de som avrättades. Det var för att människorna i byarna runt omkring inte skulle höra vad som föresegick här.

Det är ingen munter plats att promenera på och alla som besöker platsen verkar tagna av stundens allvar och går tysta runt i sina egna tankar.

Den här dammen har bildats när man dämde upp för att inte lämningar skulle spolas ut i floden.

Där i dammen gick den här mannen och samlade upp något, jag tror det är sniglar han har i sin korg. Förmodar att det ska bli dagens middagsmat.

 Överallt finns det gropar och kullar som påminner om massgravarna.

För att spara på ammunition så sköts ingen ihjäl utan de slogs ihjäl med diverse redskap som yxor, hackor, järnrör, spadar och vässade bamburör. Även de vassa bladen på palmerna användes för att ha ihjäl folk med, med dem skar man upp halsen. I den här massgraven hittades 199 kroppar, de flesta utan huvuden.

Småbarn slogs ihjäl mot det här trädet. I massgraven bredvid hittades 100 offer av kvinnor och småbarn. De flesta var nakna.

Fortfarande kommer det upp benrester och tänder ur jorden.

Det var en tyst och eftertänksam skara som lämnade detta område och tog bussen tillbaka till hotellet. Tror att vi alla undrade hur något sådant kan ske och hur en människa kan få andra med sig för att utföra sådana grymma handlingar. Jag kan i alla fall inte begripa det.

"Keeping the memory of atrocities committed on Cambodia soil alive is key to build a new strong an just state.
Furthermore, making the crime of the inhuman regime of Khmer rouge public plays crucial role in preventing new Pol Pot from emerging in the lands of Angkor or  anywhere om Earth."

Avslutar med en mindre deprimerande bild, nämligen frihetsmonumentet. Det uppfördes 1962.