Att söka sina rötter. Extra viktigt om man heter Roth.

Tanken med den här semestertrippen var lite att få komma till mina barndomstrakter. Bodde i Ångermanland då och har många minnen därifrån.

Första platsen var Flo som numera tydligen heter Österflo. Vi kom till Långsele först, och jag är osäker på om jag skulle ha hittat rätta vägen till platsen vi flyttade ifrån 1953, utan GPS. Flo ligger vid Faxälven och på den tiden fanns det en hängbro som gick över älven, det var ett spännande äventyr att gå över den.

 Vår GPS klarade bra av att visa vägen och överraskningnen var stor då jag såg vårt gamla hus. Det är nästan 60 år mellan dessa två bilder. På den övre sitter jag och min bror på trappen till min pappas butik. Jag minns det så väl för vi hade nyligen fått en hundvalp. En liten tax som vi döpte till Sickan, inte så lätt att se henne men hon sitter i min brors famn. Något förändrat var huset och jag ser att grusvägen numera har fått asfalt och  även blivit breddad.

Närmaste grannens gård fanns kvar men såg övergivet och ganska förfallet ut. Där bodde våra lekkamrater Gertrud och Gunhild Stolpe. Det roligaste minnet därifrån var nog då jag fick gå ner med äggskalen och ge till deras höns. Det var därifrån jag fick min önskan om att bli bondmora när jag blev stor, jag tror att den drömmen lever kvar än. Får väl se vad det blir av mig då jag blir stor. Ett starkt men mera obehagligt minne är  från deras utedass då dragkjedjan i mina byxor hade hakat upp sig. Var inte så roligt att traska hem då.  Tittar man noga på den övre bilden så ser man oss ungar komma pulsandes i snön upp mot vårt hus.

En annan lekkamrat bodde i det här huset, Åsa Edblad har jag för mig att hon hette. Det huset hade också genomgått en hel del förändringar. På den övre bilden är det, det högra huset. Hade varit kul att ha haft de gamla bilderna med på resan men så långt tänkte jag inte. Kul hade också varit att få samma vinkel på motiven men jag tror inte de nya ägarna hade uppskattat att jag trampade omkring på deras tomt för att leta rätta vinklar.

Till Ivar uppe i backen gick vi för att hämta mjölken, det var min brors jobb. Ivars mjölkpall ses till höger på den övre bilden och hans ladugård kan skymtas på det gamla kortet uppe i vänstra hörnet. Den ser sig ganska lik ut fortfarande.

Massor av minnen kom förståss upp till ytan när jag var här i Flo. Minns den gången jag smet ut för att såga ved. Jag hade vattkoppor och fick inte gå ut och såga ved fick jag inte heller göra, men det var ju så kul. Pappa upptäckte mig men han hämtade kameran istället för att skälla ut mig.

Kommer också ihåg alla våra utflykter både på sommaren och på vintern. Min spjuver till storebror kunde inte låta bli att spexa framför kameran. Jag står bakom honom och framför min mamma. Min pappa är den med vit anorack.

Så kommer jag naturligtvis ihåg alla mina vänner och undrar så vart de tagit vägen.  Här har vi några av gänget samlat i björkbacken. Är det någon som händelsevis kikar in här och känner igen sig eller känner igen någon på bilden så hör av er. Jag hette Margareta Roth då.

Sedan flyttade vi till Lökom, det ligger vid Ångermanälven lite öster om Solefteå. Lökom betyder "Platsen där det är blött". Det var det i dag också. Där fanns det ingen hängbro över älven utan man fick åka färja. Även där hittade jag vårt gamla hus.Här i Lökom började jag skolan. Skolan letade jag men kunde inte hitta och tyckte det var konstigt att minnet svek mig men fick förklaringen senare då jag hittade en sida på Facebook om Lökom. Där fick jag veta att skolan var flyttade till Norrtälje.

Även järnvägsstationen, som låg på andra sidan vägen till vårt hus, var riven. Där på lastkajen lärde jag mig att cykla.

Bensinpumpen, en sådan där av den gamla sorten med ett handtag som man pumpade upp bensinen med, var borta. bara sockeln fanns kvar.

 Gissar att något hade hänt med pappas kamera för från den här tiden finns det inga bilder. Inga som han hade tagit i alla fall. Men jag har några få bilder som en av traktens tidningsfotogafer tog vid en luciafest i hembyggdsgården. Jag fick vara ängel i luciatåget. Tror att jag var så gripen av stundens allvar så jag glömde bort att gå sakta och skrida fram. Här böjer sig min pappa fram och ber mig att gå lite saktare.

Men är man bara sex år så kanske man gör lite som man vill, vilket resulterade i att jag kom upp på scenen allra först och ensam. Då togs den här bilden. Den är egentligen i svartvitt men någon lokal konstnär har målat den för hand.

 Huset som vi bodde i stod tommt och övergivet, såg ganska förfallet ut. Jag upptäckte att dörren stod på glänt så vi gick in. Av butiken på nedre botten var det inget kvar men övervåningen var sig ganska lik även om det var i stort reparationsbehov. Där bord och stolar står, där hade vi vår kökssoffa. Lite konstigt att gå in för det såg ut som senaste hyresgästen stängt dörren och kastat nyckeln. T.o.m brödfatet stod framme.

Inte mycket som var sig likt i den byn och jag kommer inte ihåg  mina kamraters namn ens. Vi Lämnade ett regningt Lökom åkte vidare till nästa by.

Då hade vi flyttat till Sand som ligger nära Forsmo. Här är huset som vi bodde i då. Tittar man noga på husfasaden så kan man fortfarande se att där stått Koperativa.

Även Sand ligger vid Ångermanälven. Där nedanför nipan brukade vi bada men det blev inte så långa dopp. Det var kallt i vattnet men älven är vacker.

Tänk så litet allt blir då man återkommer efter så många år. Backen bort i vägen tyckte jag då var väldigt brant, speciellt då man cyklade dit och sedan susade nedför den i full fart.

 Cafet var också ett minne blott. Här brukade traktens ungdommar hänga och även vi som inte nått upp till ungdomsåren var ofta där.

För att komma till min skola som låg på andra sidan älven i Ed var jag tvungen att gå över den  här bron. Jag minns hur rädd jag var då de stora lastbilarna kom och stod då tryckt med ryggen mot broräcket. Trodde att det var fntasier i en 6-7 årings hjärna, men såg nu att den var smal. Har ett minne då jag och min kamrat var på andra sidan bron och plockade hallon. På vägen hem mötte vi en tant som vi inte kände men på landet hälsar man på alla så vi knixade och neg och hälsadse God dag på henne. Sedan tänkte vi till riktigt ordentligt och sa " Tänk om vi bodde i Stockholm, då skulle vi få niga hela tiden".

Många minnen väcktes från den här tiden uppe i Ångermanland, därefter flyttade vi till Forsmark i Uppland. Där fick jag veta av min fröken att det heter inte Jo utan Ja. Sedan skulle hon ha mig att visa de andra barnen hur man åkte skidor i en backe, konstigt tyckte jag det är väl bara att åka  det.

Nog med bardomsminnen, långt blev det men det var också många minnen. Den här natten visste vi var vi skulle sova och behövde inte bli oroliga för att få en säng till natten, även mat visste vi att det vankades. Väldigt god mat dessutom.

Här ska vi sova i natt. Björkudden vid HögaKusten.

Maffig utsikt hade vi över HögaKusten bron, från fönstret på vårt rum.

Jag var tvungen att hålla mig vaken länge så att jag skulle få en kvällsbild också. Sent blir det eftersom det var ljust väldigt länge.

Nu drar vi norrut

Vaknade i Sundsvall till en regnig dag, regnet öste ner och molnen låg lågt över nejden. Men vem har sagt att Sverige bara är vackert i solsken, även en regning dag har sin tjusning. Fast lite snabb i vändningarna får man vara, längre fram på vägen syns den timmerbil som körde om oss precis då jag klev ur bilen. Det stänkte rejält. 

Vi åkte nu vägen som följer Indalsälven. Långt där nere i dalen kan man faktiskt skymta älven. Eftersom det inte kommit någon kamera med ledningsfilter ännu så är det bara att inse fakta. Världen är full av ledningar,  då fär väl även stolpen vara med i bild.

Dimma är vackert tycker jag.

Ser även på landskapet att vi är på väg norrut, det böljar sig liksom och korna har fina betesmarker.

.

..och rallarrosen frodas i vägkanten.

Sedan åkte vi till Thailand.............men stopp hallå, var vi inte på väg norrut? Jo, men nog såg det ut som om vi kommit till Thailand ändå.

Det finns en historia bakom den här Thailändska paviljongen i den lilla byn Utanede. Kungen av Siam, Kung Chulalongkorn, kom till Sverige 1897 för att vara med och fira Kung Oskar II:s 25:e regeringsår och även bese den stora utställningen. Efter det så for han norrut med sin stora lustyacht "Maha Chakri". Han åkte även flodångare på Indalsälven, och häst och vagn till byn Utanede. Det var en sådan stor händelse i trakten så man döpte vägen han åkt på till Kung Chulangkorns väg. Fast det namnet fick vägen först 1940. Rykten om den vägen spred sig så småningom ända till Thailand och när en thailändsk dansgrupp besökte platsen 1992 kom idén upp att man skulle bygga en minnesbyggnad där. Så nu står det en Thailänds paviljong mitt i björkskogen.

 En del blir ihågkomna för att de åkt häst och vagn andra blir berömda och ihågkomna för sina misslyckanden. Så är det med Magnus Huss, Vildhussen. Han fick i uppdrag att bygga en flottningsled förbi det 35 meter höga fallet i Storforsen. Lönen för det uppdraget var den svindlande summan av 100 kronor och mat och husrum. Fast 100 kronor var nog lite mer värt 1796. Vildhussen omdirigerade en bäck med förhoppning om att den skulle skölja fram en ny kanal. Det gjode den också, men det blev inte riktigt som han tänkt sig. För det året var vårfloden ovanligt riklig och vattennivån steg så att alla fördämningar brast. Vattnet spolade med sig en hel grusås  och  ödelade åtskilliga gårdar. Ragundasjön tömdes och storforsen tystnade.

Vildhussen blev även han offer för älven. Han for iväg i en liten båt ned mot kusten, med slutmål Stockholm. Ingen vet riktigt vad som hände men ryktet säger att de uppretade ortsborna hade gömt årorna och skjutit ut båten i älven. Han hittades senare och ligger nu begravd på Lidens gamla kyrkogård.

Jag fick känslan lite av nöjesfält där vid Döda fallen, för att göra det lättare att ta sig fram bland stenar och stockar så har man nu byggt gångvägar och trappor.

Nu åker vi vidare mot mina barndomstrakter, ska bli spännande.

Garpenberg

Innan vi lämnar Garpenberg för gott så kändes det som ett besök i Sveriges enda kvarvarande gruvkapell var nödvändigt. Finns det bara ett, så måste det beses.  Gruvkapellet i Garpenberg är med stor sannolikhet uppfört på  1600-talets första år.

Kapellet flyttades till den här platsen 1947 för att inte riskera attt störta ner i gruvan. Flytten skedde på rullar så när kapellet ställdes upp på den här platsen befann det sig i samma skick som tidigare. Gruvan är fortfarande i drift men numera tvingas inte gruvarbetarna att gå till kapellet för bön  klockan 6.00  och ingen behöver heller få böter eller spöstraff om de uteblir från bönen.

Vill man gå in i kapellet och titta så kan man låna nyckeln i ett  hus alldeles bredvid.

På nedre botten finns det ett kapellrum, förstuga och kontor.

En trappa upp finns det ett litet gruvmuseum. De här pinnarna som kallades dagsverksstickor eller Kavel användes istället för nutidens stämpelklocka. Gruvarbetaren hade en och kamrern en likadan, de lades bredvid varandra och en skåra ristades in för utfört dagsverke. Ingen kunde fuska utan det var bara att lägga stickorna bredvid varandra och jämföra.

 Vårt nästa stopp på resan blev Stjärnsunds bruk. Det vita huset som speglar sig så fint i bruksdammen trodde jag var en kyrka men det är en brandstation.

Sedan for vi norrut. Hade ingen övernattning inbokad för vi tänkte att det är sommar och folk har semester så hotell finns det på vägen uppåt, men så vi bedrog oss. Ljusdal var vårt första försök att få rum och middag, men där var det semesterstängt. Nästa försök blev i Ånge men även Ånge var semesterstängt. Lite smått desperata och hungriga styde vi kosan mot Sundsvall för på den stora genomfarsvägen borde det väl finnas både mat och rum men även där var det tji. Vi hamnade i Sundsvall där fick vi både god mat och husrum. T.o.m vår bil fick husrum. Men vi red inte uppför trappan på Knaust, en bild på den har jag,  fast den är kvar i min mobil som jag glömt hemma hos min dotter. Lägger nog in den  här på söndag.

Garpenberg.

God morgon Garpenberg!

Vaknade tidigt av att korna råmade god morgon utanför fönstret, solen var redan uppe så varför inte gå ut och ta en liten morgonpromenad före frukost. Visserligen var kalvarna i hagen lite blyga och ville inte alls posera med sin bästa sida, de visste förståss inte att de skulle komma med i min blogg.

Kalvarna i nästa hage var lite mer nyfikna, men mammas trygghet var det säkrast att söka sig till.

Fåren i hagen tyckte inte att jag såg så farlig ut, de tog sig en sovmorgon.

Rallarosen tycker jag är så vacker. Den vajade lite förföriskt i vinden.

...och de ihoprullade skidspåren låg bakom ladugården och väntade på att få bli utrullade till nästa vinter.

Gamla fönster är jag lite svag för.

Undrar just vad det är för best som försöker ta sig upp ur ån? 

Men nu är det dags för lite frukost, inte ens violerna på trappen kan hejda mig för att få lite mat i magen.

Vi var inte först på plats i matsalen.

 Efter frukost drar vi iväg mot nya mål, få se var vi hamnar då.

Matresan, Thörnströms Kök visavi Fond

Var i Göteborg i helgen och njöt av det underbara vädret och passade även på att avnjuta lite extra god mat. Vet att om man ska gå på krog i Stockholm där de blivit begåvade med någon stjärna i Guide Michelin så får man boka bord ganska lång tid i förväg. I Göteborg var det inga problem att få bord med  kort varsel så vi bokade bord på Thörnströms kök

och även på Fond.

Skulle bli kul att jämföra det två restaurangerna. Så här i efterhand så inser jag att vi borde ha tagit dem i omvänd ordning.

På Thörnströms valde vi den mindre avsmakningmenyn, jag tycker visserligen inte om marulk som ingick i den menyn men eftersom de var så vänliga och bytte ut marulken  till slätvar så var även jag nöjd.   Meny

 Måste säga att jag var mer än nöjd med både mat, vin och bemötande på Thörnströms. Maten var som en smekning i gommen med lagom stora protioner. Sex rätter, med några små mellanrätter därtill, kan låta mycket men som sagt så var portionerna väl avvägda utan att bli övermätt, bara nöjd.Menyn var väl komponerad och eftersom vi valde även vinpaketet fick vi viner som passade perfekt till de olika rätterna. Personalen var kunnig och visste även hur man presenterade mat och vin på ett både trevligt och pedagogiskt sätt.   

Vi kände oss väl omhädertagna och väldigt välkomna. Vi gick därifrån med ett leende och även med en önskan att få återkomma.

Här ett lite bildsmakprov på några av maträtterna.

En förrätt på halstrad pilgrimsmussla med confiterade tomater från Trollåsen, cremé på cocobönor samt dragonskum.

Brödet på Thörnströms borde nästan var värt ett besök  bara för att få smaka på det.

Här har vi kommit till huvudrätt nummer två och det är  Pärlhöna med ankleverkrokett och en variation på morötter och ankleversås. Minnet av den rätten får det att vattnas i munnen på mig.

Lite svenska ostar med säsongens tillbehör

Flamberad rabarbertartlette med vaniljglass, rabarbergelé samt mjölkchokladmousse. Vaniljglassen är i den lilla burken.

Flambering vid bordet är alltid trevligt.

Även om jag skulle försöka så hittar jag inget att klaga på, inte ens om jag anstränger mig väldigt mycket. Visst kostar det lite extra att äta där men med den maten så känns det som om det är värt det också. Så är du i Göteborg, missa inte Thörnströms kök, det ligger lite avsides men den här bilden kan vara en ledtråd för att hitta dit.

Nästa dag hade vi bokat bord på Fond. 

Där valde vi bort avsmakningsmenyn eftersom jag och min man fastnade för olika rätter och de ingick inte avsmakningsmenyn.

Meny

Vi fick inte en lika bra start på besöket som på Thörnströms eftersom vi blev placerade vid ett bord där vi nästan satt i knät på ett bröllopsällskap som hade långbord i mitten av lokalen. Varken vi eller det sällskapet gillade den närgångna placeringen, dessutom satt vi mitt i solgasset, så vi bad att få ett annat bord vilket inte var något problem eftersom det var tomt i restaurangen förutom långbordet.

Även här fick vi en liten rätt att starta med, det var en ljuvligt god kräftsopp serverad i en liten kopp. Bröd fick vi även här, gott men det kändes inte som om det var nybakat.

Min förrätt var, Fonds burfångade och pankofriterade havskräftor med svartpepparglacerade morötter i olika färger, samt en krämig apelsinbuljong mixad med smör som mjölksyrats på gammalt vis. Lång titel på rätten men den var god, mycket god så den förtjänade nog ett långt namn.

Min man åt Löjrom från bröderna Persson i Piteå med Vallmobackens syrade grädde, lök och brioche. Inte lika långt namn men dessto större portion, lite för mycket tyckte min make. Hade räckt med hälften, men gott var det. En liten miss av servitrisen var kanske att hon frågade " Ska jag berätta om maten?" På ett sådant ställe känns det som en självklarhet.

Eftersom bröllopssällskapet nu hade kommit till sina varmrätter fick vi vänta lite längre på våra men vi fick lite underhållning utifrån istället. Tre herrar kom och var väldigt intresserad av vår mat.

Min nästa rätt var Pärlhönsbröst, stekt med rabarbersyrad sky, ristad pastej på toppmurkla och örtrimmat lårkött, smörkokt vit sparris samt färskpotatiskrokett med extralagrad cheddar och krasse samt vit sparrisvelouté. Pärlhönan var delikat men pastejen var lite hård i konsistensen och smakade inte lika bra.  Den smakade jag bara på.

 Min man valde en Kalventrecôte med brödstekt bräss. Tiphs ärtskott, bondbönor och färsk lök i sötad ättiksgrädde, sockerbakad färsk lök samt kalvsky med mild smak av
kryddpeppar och små nypotatisar värmda i ost. Den var helt till belåtenhet tyckte han.

 God mat var det på Fond men jag blev så mätt så osten min man valde som avslutning avstod jag från och tog en liten Crème Caramel, den smakade som den skulle. Min man blev mer nöjd med sina ostar som kom från Lars på Vilhelmsdals Gårdsmejeri
och från Sivans mognadslager i Lidköping.

Som avslutning kan jag bara säga att vid nästa besök i Göteborg så kommer jag att välja Thörnströms kök igen. I jämförelse mellan de här båda matställena där båda har en stjärna i Guide Michelin så vinner Thörnströms kök med hästlängder.