Doro/Nawas-Noshörningens fot

Vi är nu i Damaraland där folkslaget Damara bor. Deras språk som har ett lite speciell klickljud  var väldigt svårt för oss att uttala. Det antas att  Damarafolket kom till Namibia på 900-talet och de lever i huvudsak på att föda upp kor och getter. De första innevånarna här var Sanfolket d.v.s bushmännen, det är de som har efterlämnat de berömda klippmålningarna som vi ska se i morgon. Hererofolket kom till Namibia på 1500-talet och de bor också i det här området. Vi stannade där några Hererokvinnor klädda i färggranna klänningar och lite speciella hattar sålde souvenirer. Klädseln är inspirerad av de tyska adelsdamena från kolonialtiden och hattarna ska symbolisera kohorn.

De sålde dockor och stenar.

Barnen var mest intresserade av att bli fotograferade och sedan få se sig själva i displayen på kameran.

En charmig lite kille som ville komma så nära som det bara var möjligt.

En blivande fotomodell?

Få se, hur blev det?

En sista bild innan vi åkte vidare.

Strax passerade vi Ugab River, som är Namibias längsta flod.

Blev lite nyfiken på vad vår guide och chaufför Douw tittade på.

Svaret var dessa  fält av den gula blomman ökenböna. Det var tydligen mycket ovanligt att den blommade så här rikligt.

Lite närmare.

Landskapet förändrades och det blev mer dramatiskt med en mängt stenblock,  som det  såg ut som en jätte kastat runt eller staplat på hög.

Vi började närma oss dagens mål och snart kunde vi skymta en märklig fortliknande byggnad, det var huvudbyggnaden på vår lodge Doro/Nawas (Det där snedstrecket / ska uttalas som ett klickljud). Så här vackert är det i solnedgången. Dara/Nawas betyder noshörningens fot.

Här ska vi sova i natt!

Extra skönt var det nu med en dusch ute på altanen, med utsikt över elefanternas marker.

Före middagen samlades vi på taket till "fortet" för att njuta av solnedgången, med en öl eller drink.

En otroligt vacker solnedgång fick vi återigen uppleva.

I fjärran rasade ett åskväder där himmelen lystes upp av enorma blixtar och jag önskade att jag hade haft stativet med mig. Blir inga bra blixtbilder med kameran på frihand men var tvungen att försöka ändå.

En god middag och sedan i säng.  Då var det becksvart ute, så jag var tvungen att få ledsagning tillbaka till vår stuga för att hitta den.

Kört fast.

Stannar i Uis för att tanka, där hittar jag en liten liten röd trollslända. Tar några bilder och visar en av våra kunniga guider, sen tar det inte lång stund innan jag får veta att det är en Urothemis assignata. Ytterligare ett bevis på deras mångkunnighet, de verkar kunna allt om Namibia.

Färden fortsätter och vi passerar små byar med hus som mer ser ut som fallfärdiga ruckel, men där bor folk.

Vid en flodövergång sitter en bil fast, alla skynad dit för att hjälpa till.

Men inte hjälper det, hjulen bara snurrar och den sitter där den sitter.

Tur att vi färdas i rejäla bilar.

Vips är den uppe

och kan fortsätta sin färd.

Möter även lite andra fordon.

Såg väldigt dekorativt ut med de här vita stenarna som låg i ringar runt ledningsstolparna. Nu var det så att det var inte för att se vackra ut som de låg där,  utan för att hindra elefanterna från att gå i närkamp med stolparna och välta dem.

Utefter vägen fanns det många ställen med stånd som sålde hantverk och stenar av olika värdefull art.

Vi stannade också vid en, den som låg vid Jonnys Super Save.

Där den här lilla killen stod och väntade på att bli fotograferad.

Han och de andra barnen där gillade verkligen att stå framför kameran, men mer om det i nästa inlägg.

Historien om en melon.

Det var en gång en melon som hette  Tsama. Den växte i Namiböknen och skulle bli mat till en elefant, när den blev stor, om det inte varit för en Land Rover som kom körande på den ensliga vägen.

Här växer den.

Lite närmare.

Föraren Douw hoppade ut och plockade den. De här vilda melonerna är lite annorlunda än de som vi kan köpa i butikerna, men hjortdjur och elefanter äter dem gärna och får då i sig viktig vätska.

Två spjuvrar i framsätet av bilen har bestämt sig för att skoja lite så Douw delar på melonen och låter Adam smaka. Mmm så gott, säger Adam. Är det någon mer som vill smaka och det är det. Peter är väldigt sugen. Han ser inte glimten i ögat på Douw.

Den melonen var fruktansvärt bitter i smaken. Douws ögon glittrar av busighet under hatten.

Den melonen får gå tillbaka till naturen.

Då var vår "lunch pack" desto mer uppskattad. Så här glada  blev vi när den plockades fram.

En lång och ödslig väg låg framför oss.

Med jämna mellanrum stod det bord eller tunnor med stenar och lite hantverk på, det var öknens "snabbköp". Ta det du vill köpa och lägg pengarna i burken.

Vi fick också veta vad djuren i öknen får sin vätska ifrån, det är den här växten som heter dollarbusken. Den är så vätskerik så man kan krama vatten ur bladen.

I fjärran ser vi Namibias högsta punkt, Brandeberg. Det är världens näst högsta monolit.

Skelettkusten.

Runt vårt natthärbärge häckade massor av maskerad vävarfågel. Fina hängande bon som hanen väver för att charma sin tilltänkta. Blir hon nöjd så flyttar de in, blir hon missnöjd river hon boet och hanen får vackert börja om från början. Tuffa villkor i de familjerna.

Lite morgonputsning och morgongymnastik av den vackra maskerade vävarfågeln.

Idag ska vi åka längs skelettkusten upp till Cape Cross, en väg som liksom de flesta här är väldigt rak och försvinner iväg, med öken och sand på båda sidor. Passerar några samhällen där fiskare bor, de är helt självförsörjande på el. Dricksvattnet kommer dit i tankbilar.

Byarna ligger där, helt omgivna av sand.

Utefter kusten, återkom några små hus med jämna mellanrum. Det visade sig vara toaletter som placerats ut för fiskarnas skull. Ja, de som fiskade naturligtvis, inte de som simmade.

Skelettkusten har fått sitt namn efter alla fartygsvrak som strandat där. Här är ett av dem.  Det  är inte så gammalt, har bara legat här i ca. ett år. Det såldes egentligen som skrot  men köparen tänkte tydligen att han skulle kunna göra sig en liten affär på det. Seglade ut det till havs och lät det sedan driva in på grund där det förliste. Det fanns människor ombord som räddades, men man antar att de var där för att det skulle se realistiskt ut. Ryktet säger att det är ett försäkringsbedrägeri.

Resan fortsätter men vid en liten kameleont kan vi inte låta bli att stanna, för att fotografera. En söt lien krabat.

Flitigt fotograferad, som synes.

Den här bilden har jag fått av Hanne Laugesen. Själv är jag en av de fotograferande.

Framme vid Cape Cross möttes vi av en välbekant doft, i alla fall de som varit i Antarktis. Mängder av afrikanska pälssälar  som spred denna doft omkring sig, eller snarare stank. Lär vara ungefär 90-tusen sälar.

Det fullkommligt myllrade av dem överallt, på stenarna, på stranden och i vattnet.

Några schakaler sprang runt och försökte få sig ett skrovmål på de små pälssälsungarna.

Cape Cross är den plats där de första européerna steg iland på i Namibia. Det restes ett kors på den här platsen till minne av händelsen men det korset stals. Numera finns det två kors här det ena en kopia på det första korset.

Jordekorre, Maraboustork och Swakopmund.

En lång dag i bilarna går mot sitt slut, men fortfarande fylld med upplevelser.  På något  som ser ut som en äng men är förståss  öken, ser vi en maraboustork som går omkring och mumsar i sig något, runt den flyger en hel del glador.

En liten stenbock skuttar iväg med gaciösa språng. Hade inte trott att den var så liten.

En grupp oryx har förirrat sig utanför viltstängslet på ett annat ställe.

Strax därefter får vi syn på en liten söt jordekorre, först  försvinner den ner i sin håla men nyfiken som den är kommer den strax upp igen. Vänder sig om med förnärmad uppsyn och stirrar på oss med en min som verkar säga: "Vad vill ni ?" Boet syns som en mörk fläck till vänster om svansen. 

Den verkar sedan finna sig i att vara fotomodell och ängnar sig åt ätandet iställe. Vår guide Festus tror att hon är dräktig. Den ser ut att vara lite rund om magen.

"Få se nu, finns det något gott i den här tuvan?"

"Åh hej och hå!"

"Mumsigt det här"

Öknen har verkligen blommat upp och grönskar efter regnet, så här vackert har våra guider aldrig sett det, så även de är tvugna att stanna för att ta några bilder. Jag  tar några också och har satt ihop dem till ett panorama här.

Så kommer vi till stenbockens vändkrets. En skylt som säkert är lika fotograferad som polcirkelns skylt, gissar jag.

Regnet och allt vatten har inte bara fått öknen att blomma, kraften  spolar bort vägar och knäcker broar. Den här bron över Kvised River var så skadad så vi fick gå över och köra över bilarna utan passagerare.

Några barn gillade att det var så mycket vatten i floden, men jag kände ingen lust att delta i badandet i detta lervatten. Tror inte de blev rena.

Douw hoppade ner i flodbanken och visade att den blivit mjuk som kvicksand.

Vi andra svalkade oss med lite vatten, det gick det åt mycket av i värmen.

Ja, och så var det där med strutsar, såg några stycken....

En lång dag har sitt slut och vi är framme i Swakopmund, några modiga tar ett dopp i havet före kvällens middag på The Lighthous Pub & Restaurant.

Här hugger Adam in på sin gigantiska stek á 700 gram.

...och här ska vi sova i natt.

Sov gott!