Twyfelfontein

Idag beger vi oss till Twyfelfontein, vilket betyder " Den tvivelaktiga källan" och har som förståeligt är fått sitt namn efter en brunn som sinar lite då och då. Men det är inte för källan som vi ska dit, utan för där finns en del av traktens ca. 2.000 klippmålningar.

Målningarna skapades för 2000 - 6000 år sedan, av sanfolket som levde i dessa trakter då. Eftersom det finns bilder på så olika slags djur som pingviner, sälar, giraffer och lejon antar man att de var ett nomadfolk. Målningarna anses vara en kombination av undervisning och konstverk signerade med hand eller fotavtryck.

På vägen dit så ser vi så klart en hel del djur, det är nog det som är det mest fascinerande med den här resan att även på transportsträckorna så händer det något.

En kronvipa bland gula blommor.

De gula blommorna är djävulstagg. Bushmen använder den som pilgift och den är så giftig så den kan döda en giraff.

Några svarta storkar vandrade omkring.

Även en sjakal såg vi, som sprang iväg i det vackra landskapet.

och en namakwaduva högt uppe i ett träd.

Ett hus byggt av bland annat,  gamla tomfat är det första vi ser när vi kommer fram till Twyfelfontein.

Men mer spännande är de små ödlorna.

Där hanen ser ut att ha blå overall på sig.

En lite nyfiken klippdasse kikar fram i grönskan.

När vi tittat os mätta och fotograferat färdigt på de små djuren,  är det dags för rundvandring bland målningarna.

Jag tycker visserligen att det mest ser ut som ristningar men kallas de målningar så får jag väl ge mig. Många målningar är det och intressant att se och inse att här var det människor för så länge sedan. Här syns även några av fotavtrycken.

Lite av historiens vingslag känner man här.

Det här är ruinen efter David Levins hus. En farmare som bodde här från 1945 till 1960. Då området blev nationalpark fick han inte bo kvar och blev tvingad att flytta.

Den här bilden tog jag  på vår guide Festus, den kommer att vara med i Vildernes Safaris nya broschyr.

Det var mycket varmt och torrt  på den här platsen och åter vid bilarna gick det nog åt litervis med vatten.

 Nu ska vi se om vi kan hitta Namibias nationalblomma.

Welwitschia är en märklig blomma, kan väl inte beskyllas för att vara vacker men väldigt speciell. Den kan bli upp till tvåtusen år gammal och klarar sig utan vatten långa perioder.  Den har fått sitt namn efter en österrikisk biolog, trots att han ansåg att den borde behålla sitt angolanska namn, Tumboa. Blomman består av två blad och i dess mitt en blomma som ser ut som kottar.

Såg att det var ett rikt djurliv även i blommorna.

Krabbspindel

Lyfter blicken och ser en stäppvråk.

Efter lunchvilan och före middagen tar vi en liten gemensam promenad

 ...och Douw inspekterar vad elefanterna fått till midddag.

Såg tydligen gott ut! Han var så snabb, så jag hann inte riktigt med.

Vi övriga föredrog annan mat till middag...

Doro/Nawas-Noshörningens fot

Vi är nu i Damaraland där folkslaget Damara bor. Deras språk som har ett lite speciell klickljud  var väldigt svårt för oss att uttala. Det antas att  Damarafolket kom till Namibia på 900-talet och de lever i huvudsak på att föda upp kor och getter. De första innevånarna här var Sanfolket d.v.s bushmännen, det är de som har efterlämnat de berömda klippmålningarna som vi ska se i morgon. Hererofolket kom till Namibia på 1500-talet och de bor också i det här området. Vi stannade där några Hererokvinnor klädda i färggranna klänningar och lite speciella hattar sålde souvenirer. Klädseln är inspirerad av de tyska adelsdamena från kolonialtiden och hattarna ska symbolisera kohorn.

De sålde dockor och stenar.

Barnen var mest intresserade av att bli fotograferade och sedan få se sig själva i displayen på kameran.

En charmig lite kille som ville komma så nära som det bara var möjligt.

En blivande fotomodell?

Få se, hur blev det?

En sista bild innan vi åkte vidare.

Strax passerade vi Ugab River, som är Namibias längsta flod.

Blev lite nyfiken på vad vår guide och chaufför Douw tittade på.

Svaret var dessa  fält av den gula blomman ökenböna. Det var tydligen mycket ovanligt att den blommade så här rikligt.

Lite närmare.

Landskapet förändrades och det blev mer dramatiskt med en mängt stenblock,  som det  såg ut som en jätte kastat runt eller staplat på hög.

Vi började närma oss dagens mål och snart kunde vi skymta en märklig fortliknande byggnad, det var huvudbyggnaden på vår lodge Doro/Nawas (Det där snedstrecket / ska uttalas som ett klickljud). Så här vackert är det i solnedgången. Dara/Nawas betyder noshörningens fot.

Här ska vi sova i natt!

Extra skönt var det nu med en dusch ute på altanen, med utsikt över elefanternas marker.

Före middagen samlades vi på taket till "fortet" för att njuta av solnedgången, med en öl eller drink.

En otroligt vacker solnedgång fick vi återigen uppleva.

I fjärran rasade ett åskväder där himmelen lystes upp av enorma blixtar och jag önskade att jag hade haft stativet med mig. Blir inga bra blixtbilder med kameran på frihand men var tvungen att försöka ändå.

En god middag och sedan i säng.  Då var det becksvart ute, så jag var tvungen att få ledsagning tillbaka till vår stuga för att hitta den.

Kört fast.

Stannar i Uis för att tanka, där hittar jag en liten liten röd trollslända. Tar några bilder och visar en av våra kunniga guider, sen tar det inte lång stund innan jag får veta att det är en Urothemis assignata. Ytterligare ett bevis på deras mångkunnighet, de verkar kunna allt om Namibia.

Färden fortsätter och vi passerar små byar med hus som mer ser ut som fallfärdiga ruckel, men där bor folk.

Vid en flodövergång sitter en bil fast, alla skynad dit för att hjälpa till.

Men inte hjälper det, hjulen bara snurrar och den sitter där den sitter.

Tur att vi färdas i rejäla bilar.

Vips är den uppe

och kan fortsätta sin färd.

Möter även lite andra fordon.

Såg väldigt dekorativt ut med de här vita stenarna som låg i ringar runt ledningsstolparna. Nu var det så att det var inte för att se vackra ut som de låg där,  utan för att hindra elefanterna från att gå i närkamp med stolparna och välta dem.

Utefter vägen fanns det många ställen med stånd som sålde hantverk och stenar av olika värdefull art.

Vi stannade också vid en, den som låg vid Jonnys Super Save.

Där den här lilla killen stod och väntade på att bli fotograferad.

Han och de andra barnen där gillade verkligen att stå framför kameran, men mer om det i nästa inlägg.

Historien om en melon.

Det var en gång en melon som hette  Tsama. Den växte i Namiböknen och skulle bli mat till en elefant, när den blev stor, om det inte varit för en Land Rover som kom körande på den ensliga vägen.

Här växer den.

Lite närmare.

Föraren Douw hoppade ut och plockade den. De här vilda melonerna är lite annorlunda än de som vi kan köpa i butikerna, men hjortdjur och elefanter äter dem gärna och får då i sig viktig vätska.

Två spjuvrar i framsätet av bilen har bestämt sig för att skoja lite så Douw delar på melonen och låter Adam smaka. Mmm så gott, säger Adam. Är det någon mer som vill smaka och det är det. Peter är väldigt sugen. Han ser inte glimten i ögat på Douw.

Den melonen var fruktansvärt bitter i smaken. Douws ögon glittrar av busighet under hatten.

Den melonen får gå tillbaka till naturen.

Då var vår "lunch pack" desto mer uppskattad. Så här glada  blev vi när den plockades fram.

En lång och ödslig väg låg framför oss.

Med jämna mellanrum stod det bord eller tunnor med stenar och lite hantverk på, det var öknens "snabbköp". Ta det du vill köpa och lägg pengarna i burken.

Vi fick också veta vad djuren i öknen får sin vätska ifrån, det är den här växten som heter dollarbusken. Den är så vätskerik så man kan krama vatten ur bladen.

I fjärran ser vi Namibias högsta punkt, Brandeberg. Det är världens näst högsta monolit.

Skelettkusten.

Runt vårt natthärbärge häckade massor av maskerad vävarfågel. Fina hängande bon som hanen väver för att charma sin tilltänkta. Blir hon nöjd så flyttar de in, blir hon missnöjd river hon boet och hanen får vackert börja om från början. Tuffa villkor i de familjerna.

Lite morgonputsning och morgongymnastik av den vackra maskerade vävarfågeln.

Idag ska vi åka längs skelettkusten upp till Cape Cross, en väg som liksom de flesta här är väldigt rak och försvinner iväg, med öken och sand på båda sidor. Passerar några samhällen där fiskare bor, de är helt självförsörjande på el. Dricksvattnet kommer dit i tankbilar.

Byarna ligger där, helt omgivna av sand.

Utefter kusten, återkom några små hus med jämna mellanrum. Det visade sig vara toaletter som placerats ut för fiskarnas skull. Ja, de som fiskade naturligtvis, inte de som simmade.

Skelettkusten har fått sitt namn efter alla fartygsvrak som strandat där. Här är ett av dem.  Det  är inte så gammalt, har bara legat här i ca. ett år. Det såldes egentligen som skrot  men köparen tänkte tydligen att han skulle kunna göra sig en liten affär på det. Seglade ut det till havs och lät det sedan driva in på grund där det förliste. Det fanns människor ombord som räddades, men man antar att de var där för att det skulle se realistiskt ut. Ryktet säger att det är ett försäkringsbedrägeri.

Resan fortsätter men vid en liten kameleont kan vi inte låta bli att stanna, för att fotografera. En söt lien krabat.

Flitigt fotograferad, som synes.

Den här bilden har jag fått av Hanne Laugesen. Själv är jag en av de fotograferande.

Framme vid Cape Cross möttes vi av en välbekant doft, i alla fall de som varit i Antarktis. Mängder av afrikanska pälssälar  som spred denna doft omkring sig, eller snarare stank. Lär vara ungefär 90-tusen sälar.

Det fullkommligt myllrade av dem överallt, på stenarna, på stranden och i vattnet.

Några schakaler sprang runt och försökte få sig ett skrovmål på de små pälssälsungarna.

Cape Cross är den plats där de första européerna steg iland på i Namibia. Det restes ett kors på den här platsen till minne av händelsen men det korset stals. Numera finns det två kors här det ena en kopia på det första korset.