Jordekorre, Maraboustork och Swakopmund.

En lång dag i bilarna går mot sitt slut, men fortfarande fylld med upplevelser.  På något  som ser ut som en äng men är förståss  öken, ser vi en maraboustork som går omkring och mumsar i sig något, runt den flyger en hel del glador.

En liten stenbock skuttar iväg med gaciösa språng. Hade inte trott att den var så liten.

En grupp oryx har förirrat sig utanför viltstängslet på ett annat ställe.

Strax därefter får vi syn på en liten söt jordekorre, först  försvinner den ner i sin håla men nyfiken som den är kommer den strax upp igen. Vänder sig om med förnärmad uppsyn och stirrar på oss med en min som verkar säga: "Vad vill ni ?" Boet syns som en mörk fläck till vänster om svansen. 

Den verkar sedan finna sig i att vara fotomodell och ängnar sig åt ätandet iställe. Vår guide Festus tror att hon är dräktig. Den ser ut att vara lite rund om magen.

"Få se nu, finns det något gott i den här tuvan?"

"Åh hej och hå!"

"Mumsigt det här"

Öknen har verkligen blommat upp och grönskar efter regnet, så här vackert har våra guider aldrig sett det, så även de är tvugna att stanna för att ta några bilder. Jag  tar några också och har satt ihop dem till ett panorama här.

Så kommer vi till stenbockens vändkrets. En skylt som säkert är lika fotograferad som polcirkelns skylt, gissar jag.

Regnet och allt vatten har inte bara fått öknen att blomma, kraften  spolar bort vägar och knäcker broar. Den här bron över Kvised River var så skadad så vi fick gå över och köra över bilarna utan passagerare.

Några barn gillade att det var så mycket vatten i floden, men jag kände ingen lust att delta i badandet i detta lervatten. Tror inte de blev rena.

Douw hoppade ner i flodbanken och visade att den blivit mjuk som kvicksand.

Vi andra svalkade oss med lite vatten, det gick det åt mycket av i värmen.

Ja, och så var det där med strutsar, såg några stycken....

En lång dag har sitt slut och vi är framme i Swakopmund, några modiga tar ett dopp i havet före kvällens middag på The Lighthous Pub & Restaurant.

Här hugger Adam in på sin gigantiska stek á 700 gram.

...och här ska vi sova i natt.

Sov gott!

På väg till Solitaire.

Så var det dags att packa och lämna Kulala Desert Lodge och åka vidare på vår resa.

Träffade på lite strutsar igen, den här sprang med viftande vingar, det var inte vi som skrämde iväg den utan  en annan hane som den blev jagad utav.

Tänk jag som var så orolig att inte få se fler stutsar än den där vi inte stannade, förstår nu att den oron var helt ogrundad. Vi ser dem nästan överallt..:) Den här och några till var alldeles vid stora vägen. Stängslet är ett vanligt viltstängsel för att hålla de vilda djuren borta från vägen, inte något hägn för djur.

Mycket djur och fåglar kantade vår väg, här sitter det en blek duvhök i trädet.

Lite närmare.

och så flög den.

Springbock

Tittar man på de som står i mitten ser man hur de spärrar upp bakdelen.

Vid en flodövergång hade fjärilarna samlats, de sökte efter salter och mineraler i den fuktiga jorden.

Eter en lång men intressant resa var vi framme i Solitaire och det var dags för tankningspaus både för oss och bilarna.

Väntan på fler bilar att betjäna.

Här i Solitaire får man inte missa äppelpajen, den är obligatorisk och väldigt god.

Fast det gäller att hålla rätt kurs så att man kommer fram och inte fastnar i öknen.

Luftballong över öknen.

Ännu en tidig morgon, vi väcktes klockan fem men den här morgonen var det nog ingen som riktigt trodde på att det skulle bli någon luftfärd......ända tills det ropades:  Bilarna är här, nu åker vi.

JIPPI!!! Det blir av i dag. Huvudbonad och kamera och så iväg. Något på huvudet var nödvändigt för att inte bli svedd i huvudsvålen. Gårkvällens regn hade skapat åar av vägarna.

Framme och snabb äntring av luftballongkorgarna.

Första ballongen lyfter i gryningsljuset.

Alla tre ballongerna är strax uppe i luften, stilla glider vi fram. Spännande att se öknen från ovan.

Astrid, vår ballongförare visar hur hon kan styra ballongen och berättar vad vi flyger över. Hon var från Tyskland, hade studerat till arkitekt i Sverige och sedan hamnat här...Inte nog med att hon var ballongpilot hon hade bakat våra frukostbröd redan klockan fyra den här morgonen.

Vi svävade fran över landskapet och njöt av den hänförande utsikten.

Även vår flygtur har sitt slut och det är dags för landning.

Vår ballong närnar sig marken.

Luften går ur.

osh Astrid hoppar ur korgen.

En sådan lyckad tur måste firas med champagne, extra gott när den sabreras.

Frukosten var inte så dum den heller.

En sådan lyckad morgon vi fick och ett hjärtligt tack till arrangörerna. Tackar med det här hjärtat i berget.

Eftermiddagsregn

Efter en stärkande lunch blev det lite vila. Skönt att bara ta det lite lungt, läsa lite och även lyssna på fågelsången. Fick besök på verandaräcket av den här lilla fågeln och även några andra skönsjungande fåglar.

Sedan kom regnet, inget stilla mjukt sommarregn utan ett verkligt skyfall. Det fullkomligt vräkte ner i ilskna skurar som for fram över den torra och varma marken i ångande dimmridåer. Några som hade valt att ta sin eftermiddagsvila vid poolen och skullle ta sig tillbaka till sitt hus sa att det kändes som att stå framför en brandslang. Sand och vatten blåste och forsade in genom springor och myggnät i husen. Kan säga att det blev en aning sandigt och blött inne.

Så här såg det ut i början av regnet, vatten börjar samlas nere i ravinen där vi tidigare tagit en promenad. Man ser också hur marken ångar.

Tjugo minuter senare så har ravinen blivit en rejäl flod med mängder av biflöden som fyller på.

Årsnederbörden här är ca. 80 mm och nu kom det 60 mm på bara två timmar.

Senare fick vi se hur öknen blommade upp. Grönskan och blommorna var så vacker. Även kul att få se hur snabbt landskapet kunde förändras.

Inne i matsalen såg det sig inte helt likt ut heller, aningen blött även där.

Stora mängder vatten som marken inte förmådde absorbera.

Vägarna blev till åar.

Efter regnet kom solsken igen och vi begav oss ut på en solnedgångstur.

Stannade till vid ett träd med ett enormt fågelbo med social vävarfågel.

Vi tittade på de märkliga myrringarna som ingen riktigt visste varför de uppstod, nästan som våra häxringar och där inget växte innanför cirkeln.

Körde sedan upp på ett högt berg för att njuta av solnedgången och Douws poem, önskar att jag kunde lägga in ljudet här också för det var så vackert,  men har inte listat ut hur man gör.(Är det någon som har tips på hur det går till så är jag tacksam för det) Har en bild på när han läser det i alla fall.

Sedan sänkte sig solen och färgade landskapet i nya färger och skapade ljusfenomen som såg ut som vulkanutbrott.

och även skapade romantiska solnedgångar.

Ingen solnedgång blir fulländad utan den sedvanliga G&T. Skål Brian!

Ännu en innehållsrik dag avslutades sedan med en god middag på oryx och lite sång och dans som efterrätt.

Luftballong eller ökenvandring.

Idag så skulle det bli luftballongfärd över Namniböknen om väder och vind tillät det. Blev vi väckta 05.00 så visste vi att det var luftballong som gällde och att det var huvudbonad och kamera som var det viktigaste att ta med sig.

Prick 05.00 knackade det på dörren till vår kulala och ett glatt good morning hördes. Jippi! det blir luftballong. Snabbt upp och en lättare frukost stod uppdukad uppe i huvudbyggnaden, jag undrade just om det vi fick där, var en lätt frukost hur ser då en tung frukost ut.

Men glädjen varade inte så länge, vindarna vände och risken för att ballongerna skulle driva ut över öknen var för stor så det kom kontraorder under frukosten. Senast de drev ut över öknen tog det två dagar att få tillbaka ballongerna igen, eftersom de inte får eller kan köra med bilarna dit för att hämta dem. Det förstod vi att de inte ville utsätta sig för en gång till. Dagen skulle bjuda på ökenpromenad  i stället.

Men morgonstund har guld i mund, som ordspråket säger och nog stämde det här.

Såg ut att bli en strålande dag. Färden mot sanddynerna, de som omger Sossusvlei  startade och vi passerade genom vår privata grind in till det enorma naturreservatet Namib-Naukluft. Ett enormt naturreservat på 49 000 kvadratkilometer. Det tredje största naturresevatet i Afrika. Större än hela Schweiz. Namiböknen anses vara världens äldsta öken där det har rått ökenklimat under 80 miljoner år. Öknen sträcker sig som ett långsmalt band längs den namibiska atlantkusten, över 200 mil lång och 10 mil bred. Öknen har gett namn åt landet Namibia. Sanden här där vi är nu, lite inne i landet, är rödfärgad av järnoxid och är lite tyngre än den gula sanden som är lättare och blåser längre sträcka ända ut mot havet.

Morgonljuset över sanddynerna var bedövande vackert och Festus som körde vår jeep stannade, berättade att vi skulle passa på att fotografera nu för på tillbakavägen ser det helt annorlunda ut i det ljuset som är då. Så rätt han hade.

Vi passerade grupper med strutsar som grasiöst flöt fram över marken.

Vi passerade även jordens högsta sanddyn, Big Daddy, som är350 meter hög, och stannade till vid den punkt där man sedan inte får köra med annat än fyrhjulsdrivna bilar.

Landskapet växlade färg och form hela tiden med den uppgående solen och nu började det bli rejält varmt. Såg några Oryx, de första på resan inte de enda dock.

Tack vare Festus så upptäckte vi att det fanns en del små djur också. Ser ni den lilla råttan som är på väg in i busken.

Öken är torr har jag läst och nog stämmer det också.

Leran riktigt krullar upp sig i värmen.

Så var vi framme och vandringen ute i öknen kunde börja, jag försäkrar att solhatt var ett bra val i dag. Ett beslut måste tas, ska vi gå upp på den höga dynen där framme.

Några är på väg upp.

Även om det är torrt och varmt så är det inte tomt på djur här, det första vi ser är en liten hare som skuttar iväg så snabbt så ingen kamera hinner med, men se där vems spår är det här. Ser ut som en traktor rullat fram.

Fast det var en liten krabat som gått där, den här lilla skalbaggen.

Fler småkryp fanns det, myror.

Ödlor

Men så var vi ett gäng som beslutade oss för att ta utmaningen och bestiga en hög sanddyn.

Ingen lätt uppgift i den värmen och inte så lätt att hålla kursen heller, som synes. Fick höra att det var 36 grader i skuggan, det var bara det att det fanns ingen skugga.

Jag gav upp, trots att jag var nästan uppe, men värmen besegrade mig, tog en bild på de tappra som fortsatte och sen gick jag ner igen. Fast jag fick känna på hur det var att gå uppe på kammen åtminstone.

De som gick upp måste ner också och Douw visade hur det gick till. Full fart ner bara, så sanden sprutade.

Dead Vlei, det betyder ungefär "en dal där vatten sammlas", men här var det länge sedan det samlades något vatten närmare bestämt 1000 år. Torra, svarta men vackra camel thorn träd står där som urtida skulpturer, de bryts  inte ner i det torra klimatet.

Svårt att se hur storslaget den här dalen är på en liten bild, men långt till höger i bilden är det en ljus prick. Det är en person som går där.

Upptäckte att det syntes inte alls på den här lilla bilden så jag la dit en röd pil där personen är. Inte så snyggt men ville visa hur storaslaget det är och hur små vi är där ute i öknen.

Åter till våra Land Rovers bjöds vi på välbehövliga förfriskningar innan vi vände hemmåt.

Luften dallrade och vi såg nog mer än en hägring. Här där det ser ut som vattten var det snustorrt.

Efterniddagen och kvällens äventyr kommer i nästa inlägg.