Livets salt

Thailand är helt egenförsörjande av salt. En dag i förra veckan när jag var på besök i  Bangkok,  skulle vi ut och åka tåg och på vägen dit träffade vi på ett av alla de ställen där de tillverkar salt.

Vi hade turen att komma strax innan arbetet för dagen var klart och passade på att stanna för att få se lite av det.

Man har grunda fält som plattats till med hjälp av traktor, dit leder man saltvatten. När man fått in vattnet i fälten stänger man av så att vattnet stannar kvar och avdunstar sedan i värmen. Kvar får man då saltet, det tar ungefär tio dagar för allt vatten att förångas.

De som arbetar med att skyffla upp saltet och transportera det till saltladorna är i huvudsak människor från Burma. De bor väldigt enkelt, lagar alla sin mat själva och sänder hem pengar av sin lilla inkomst till familjen i Burma. Lönen ligger på 100 skr för en åttatimmars arbetsdag.

Det som ligger vid strandkanten ser ut som snösörja men är salt.

Trots att vi är där mycket tidigt på morgonen så är de nu klara för dagen med sitt arbete.

Tack vare det får vi även gå in i saltladan och titta.

En sista blick ut över fälten innan vi beger oss till tåget.

Båttur

Är man i Thailand ska man åka Long Tail boat har jag förstått,  så det gjorde vi. När det dessutom på grund av brist på turister var så stiltje för dessa skeppare att de började pruta på sina priser innan vi ens kommit på tanken att göra det, så kändes som en bra sak att både vi och skepparen kom ut på floden.

Första anhalten på turen var en av de två väldiga kalkstensklipporna, Khao Kanab Nam. De har blivit Krabis mest kända landmärke och de ligger som en port i inloppet till Krabi.

Vi gick iland på den ena ön och först hälsade vi på öns apor. De var av den snällare sorten och ingen försökte sig på något rövartrick eller ens tigga mat.

De tittade lite förundrat på besökarna, vi var tydligen de första för den här dagen.

Vår skeppare följde med en bit in på ön och tur var det för annars hade vi kanske missat döskalleklippan.

Sedan återvände han till sin båt och vi vandrade iväg på egen hand för att utforska ön. Vi var förstås inte de första som varit där, det såg vi tydliga spår av.

Den trappan såg både snygg och spännande ut så vi klättrade upp.

Kom till en grotta.

Som sagt, vi var inte de första som besökt den ön och grottan.

Ett skelett av en jätte, som ser ut att ha utkämpat sin sista strid med något ormliknande djur. Skelettet såg inte så stort ut när man såg det så här så jag bad maken att ställa sig i bakgrunden så man fick lite att jämföra med.

Vad man ska tro om det här kan man ju grunna på, jag frågade vår skeppare om det var på riktigt. Vet inte om han förstod min fråga då han bekräftade att det var så. Fanns visserligen en informationsskylt om skelettet. Kan du thailändska så...

Vi lämnade den ön och åkte vidare på en skön båttur. Förbi de små fiskesamhällen som finns i floden.

Svänger in i mangroveskogen.

Träffar på en krabbfiskare som kommer utpaddlandes från den täta skogen. 

Han paddlar fram till oss...

...för att visa lite av sin fångst.

Vi har haft en skön tvåtimmarstur ute på floden och innan vi återvänder till Krabi så stannar vi till vid en fiskodling.

Här matas fiskarna med småfisk och inte något tillverkat fiskfoder.

Finns en del stora firrar här.

Sedan återvänder vi mot staden.

Wat Suwankhuha

På resan till värmen och solen besökte vi Wat Suwankhuha, där finns en grotta där man kan bese den liggande Buddhan, jag kikade in dit och eftersom jag besökt en enorm staty av en liggande dito i Bangkok så valde jag att gå bort och titta på aporna som håller till här istället. Platsen kallas för Monkey Caves också och det var ett passande namn.

För här vimlade det av små makaker, här var de inte så aggressiva som de som jag hade närkontakt med vid Tiger Cave temple.  Orsaken till det var att här matades aporna.

Vet inte om det var fler apor här men det såg ut så eftersom de flesta samlades på en plats där det såldes mat till aporna.

Även duvorna sökte sig till matplatsen.

De små ungarna var sötast.

Även hundarna passade på att förse sig.

En del apor höll till lite runt omkring i området.

Populärt var att klättra runt i träden.

Busa lite med turisterna.

Tittut!

Ha ha ha!

Mitt ute i havet.

Bredvid en hög klippa i Phang Nga provinsen finns det nästan en hel stad som är byggd på styltor.  Panyee Island.

Det är en muslimsk bosättning som etablerades i slutet av 1700-talet av nomadiska malaysiska fiskare. Bara thailändare fick vara markägare så de slog sig ner ute i havet i stället.

.

Vi går iland och tar en promenad där.

Lågvatten nu.

Byn klarade sig från tsunamin eftersom de har en bergskedja som skyddar dem.

Förr levde de bara på fiske men nu är turismen en ganska stor inkomstkälla. Det är byinnevånarna som sköter om James Bond ön också.

Det finns skola på ön.

De små barnen hade middagsvila då vi var där.

Byn har en flytande fotbollsplan. Inspirerat av FIFA-Världsmästerskapet 1986, byggde barn planen från gamla skrot av trä och fiskebåtar. Pojkarna bestämde sig för att bilda ett fotbollslag och tävla i södra thailändska skolmästerskapen.

Standarden på husen varierade en hel del.

Å så en skylt.

Och lite tvätt.

Morgonstund har guld i mund.

Hur är det med soluppgångar, är de kanske lite överdrivet? Man måste gå upp okristligt tidigt när det fortfarande är mörkt och kommer det överhuvudtaget bli någon sol i dag. Hur som helst, har vi tagit oss hit upp dit där fotografer går för att uppleva soluppgången över risfälten så vore det lite skamligt att sova bort den.

På med kläderna och fram med kameran och så ut. Vi går en bit upp på berget för att få fri sikt ut mot berget där solen ska komma upp över bergstopparna. Väntar och väntar och väntar och undrar om det verkligen kommer att komma upp någon sol i dag. Men till slut så hörs ett svagt sus över nejden och  det börjar synas  något över bergen. En liten liten skärva av något ljust visar sig.

När vi stod där och väntade började jag tänka på ordspråket om att morgonstund har guld i mund och funderade på vad är mund egentligen. Där på plats kunde jag inte googla och ta reda på det, för trots att det fanns bra internetuppkoppling så går det inte att googla. Allt som har med Google att göra är blockerat, men hemma har jag kollat upp och kommit fram till att mund är ett gammalt  ord för hand. Så ordspråket bör betyda, att om man går upp tidigt får man mycket jobb utfört och därmed mycket pengar i handen. 

Långt borta, nästan vid bergen syns något svart flyga omkring, tror först att det är en stor fågel men zoomar in och ser att det är någon som flyger med en drönare.

Solen kommer upp mer och mer och det blir ett ganska fint ljus.

Mer och mer av risfälten framträder.

Färgerna varierar lite med höjden på solen.

Och plötsligt är det ljust och morgon.

Dags att gå tillbaka till hotellet och packa och äta frukost.

Kvinnorna i sina traditionella kläder och speciella frisyrer är på väg till sitt dagliga arbete.

En person som ägde en häst placerade den vid en av utsiktsplatserna och barn poserade på hästryggen. Fint att kunna visa de där hemma att man varit ute och ridit, även om det bara var två steg av hästen.

Kocken förbereder frukosten.

En kvinna kommer in på vårt hotell med morgonens skörd.

Personalen väljer ut det som de vill ha till sin restaurang, mer närodlat än så här kan det knappast bli.

Vi har packat våra resväskor ätit frukost och ska nu tillbaka till Guilin för färd till Shanghai och en sista natt där före hemfärden. Har varit en fantastiskt innehållsrik resa som kommer stanna i minnet länge.