Kiruna kyrka

 Åter i Kiruna så ville jag ha en bild på kyrkan, har bara vinterbilder på den förrut. Den blev utsedd till Sveriges vackraste byggnad 2001 och är verkligen en värdig vinnare.

Kyrkan stod klar 1912 och är en gåva av LKAB till stadens innevånare.  Den är ritad av arkitekt Gustav Wickman och han fick i uppdrag av Hjalmar Lundbom (LKAB:s förste disponent) att rita en kyrka som ser ut som en lappkåta. När man står inne i kyrkan så ser man att han lyckades väldigt bra med sitt uppdrag.

 Altartavlan som jag tycker är så vacker är målad av prins Eugen.

När vi är inne på kyrkobesök så kan vi bege oss till Jukkasjärvi kyrka också, en liten fin kyrka som ligger på en udde i Torne älv. Den första kyrkobyggnaden byggdes 1608, för att kristna samerna. Men kyrkan fick förfalla för ingen präst ville bo här eftersom samerna bara kom hit två gånger om året, när det var marknadsdagar. Så kom nybyggarna och slog sig ner här och kyrkan restaurerades och byggdes ut, den blev klar 1785. 

Det är den äldsta bevarade kyrkan i Lappland. Det sägs i vissa skrifter om kyrkan att den inte är något märkvärdig, men i mina ögon är den speciell och jag har många minnen därifrån, tycker nog att den är den vackraste kyrkan också.

Följ med in så får ni se.

Altartavlan är skulpterad av konstnären Bror Hjort.

Den tredelade altartavlan visar Lars Levi Laestadius liv som förkunnare. På vänster sida om den korsfäste Jesus ser man en präst och predikant som med stränghet bland annat talar mot superiet. På den högra sidan ser man en mildare Lars Levi Laestadius. Själv har Bror Hjort placerat in sig  i den vänstra bilden, bland de olyckliga.

Innan vi lämanr Jukkasjärvi, så måste vi kika på platsen för ishotellet. Tomt och öde ser det ut där nu.

Inte ens en liten vattenpöl finns kvar av det stora pampiga ishotellet.

Åker nu mot Kurravaara för att återuppleva platsen där  jag lärde mig konsten att gå på styltor en gång i tiden.                                                                                                                                                                            Ser att man ska vara försiktig i trafiken. Oväntade hinder kan plötsligt dyka upp.

Som tur var hade det här hänt innan vi mötte älgen, men så sogligt att se den lämnad där i diket.

Det är så hällsosamt och stärkande i fjällen

Visst är det så, både hällsosamt och stärkande, men framförallt vackert i fjällen så här på hösten. Extra vackert nu när jag har kameran i ordning och kan fotografera allt det vackra.

Stannar till på väg mot Nikkaluokta när man ser den första skymten av Kebnekaisemassivet och Tuolpagorni som man ser sticka upp som en trasig tand bland topparna.

Tuolpagorni är det berg som egentligen ska heta Kebnekaise, eftersom det nordsamiska ordet Giebmegáisi egentligen betyder Kitteltoppen och det är,  som en kittel toppen av Tuolpagorni ser ut. Det blev tydligen en förväxling när man skulle namge dem på kartan.

Hittade också en allternativ bilväg över till Saivorova.

Fast den tog vi inte.

Inga svaga vägrenar, bara vackra vägrenar.

Framme i Nikkaluokta smakade det gott med lunch, souvas är verkligen gott.

Just nu är det högsäsong för fjällvandrarna, men här i Nikka såg vi bara två som gav sig ut på Kungsleden upp mot Kebnekaise. En fin vandring fick de i det vackra vädret,  med sol och höstfärger. Inga mygg och inte så blött i markerna heller.

Kapellet en trappa upp.

Där uppe blir det en vidsträckt utsikt mot Kebnekaise.

Spången som skymtar bland fjällbjörken är i början på Kungsleden mot Kebnekaise.

De som inte orkar eller vill gå, kan ta helikopter upp dit.

Men man kan njuta av allt det vackra från marken också.

Älgjakten pågår för fullt så man får passa sig för att traska ut i skogen. Inte alla älgar har förstånd att hålla sig undan heller.

Efter en härlig dag, återvänder vi till Kiruna.

Med en gnutta flax

Ibland måste man ha tur, speciellt om man är lite glömsk och så klantig att man åker till Kiruna i höstfärger, utan att ha batteriladdaren med sig.

Morgon efter en nästan sömnlös natt, grubblade jag över hur jag skulle kunna få mitt kamerabatteri laddat. Kändes som en hopplös uppgift. Fast efter en hel del funderande kom jag på att tidnigen borde väl ha fotografer och kameror.

Sagt och gjort jag styrde stegen till NSD, Kirunas största tidning. Om någon har hjälp att få så borde det vara där, tänkte jag.

Hjälpsamma och trevliga var de, men tyvärr så passade inte mitt batteri och deras laddare ihop. Men fick hjälp och tips om en fotograf som skulle ha en "stor kamera". Ingen lycka där heller för han var inte anträffbar.                 Kände mig något nedslagen nu, men skam den som ger sig. Gick nu till fotobutiken, trodde väl inte så mycket på den lösningen, men måste försöka med allt.

Ingen hjälp till laddning fanns att få där men fick ytterligare ett tips på en fotograf och en adress och åkte dit.       Hittade lokalen, men där var låst. Utanför stod det en kille och han frågade mig vem jag sökte.                                Den jag sökte var inte där, men det visade sig att denne gentleman som heter Fredric Alm, hade en likadan kamera som jag. Han var på väg ut på fotouppdrag med helikopter, men tog sig tid att hjälp mig ändå. Mitt batteri sattes på laddning och jag kunde komma tillbaka om ca två timmar för att hämta det då hans kollega Daniel Kangas skulle vara där. Fick även erbjudande om att höra av mig igen om jag behövde mer laddning, även om det skulle vara helg.

Supersnälla killar på den firman. Så om du behöver hjälp av någon fotograf i Kiruna, vänd dig till  http://www.heedmark.com/

Verkligen skönt att ha kameran i ordning igen, kommer aldrig mer glömma att packa ner batteriladdaren. det är då säkert.

Nu kan vi åka till Nikkaluokta.

På ålderns höst

Reste inte så långt denna gång, bara till Jakobsberg för att hälsa på min far som just nu är på sjukhus där.                Höst nu och han, kan man säga är på sin ålders höst eftersom han fyller 94 år snart. Klart att kroppen inte hänger med på samma sätt som förr,  men på huvudet är det inget fel och hänger med i tekninkens under gör han gärna. 

Bilden tagen med mobilkamera, Nokia N95

Men besöket där fick mig lite ur balans, hur förvarar vi våra gamla när de inte kan ta vara på sig själv längre. Är det så som även jag ska bo om ett visst antal år? Tanken skrämmer mig. Min far behöver, tack och lov, inte vara där så länge utan får nog komma hem redan i morgon. Men alla har inte sån tur. Visst, personalen är trevliga och gör nog så gott de kan, men ändå. Så deprimerande miljö.

Resan är slut

Så var en fantasktisk resa till ända. Stort tack till alla på Origo för allt. Vi är åter i Longyearbyen. Midnattsolen lyser klar och vädret är lika fantastiskt som när vi åkte. Den här bilden är tagen halv ett på natten.

Störst går först, så vi och de andra PolarQuestbåtarna fick ligga på redden när det stora kryssningsfartyget kom. Trots att kajplats var bokad.

Avskedsmiddag. Fint värre med vit duk och tygservetter, god mat dessutom.

Skål och tack Martin

 Oscar håller avskedstalet.

och tackar besättningen.

Kapten Bertil

Ser att trots att det är juli, så har sommaren inte kommit till Svalbard ännu. När foten gått av på glaset då är sommaren här, men nu är foten fortfarande hel.

När vi kom så var det lite molningt så man såg bara lite av foten.

Men så klarnade det upp på natten och nu syns hela glaset.

Lite närmare om det var någon som inte hittade glaset.

Flyget hem går 4.50 i morgonbitti så det känns som om det inte är någon mening att lägga sig, bäst att njuta av den stund som är kvar här. I morgon blir det den allra sista zodiacturen in till kajen.

Hoppas vi ses snart igen SVALBARD. Den Arktiska pärlan.