Núpsstaður – där namnen viskar genom tiden

Núpsstaður är en gammal gård på södra Island, vi gör ett stopp där och promenerar upp till gården.. Ett fint stopp för den som vill förstå hur människor levde här under hårda naturförhållanden.

Núpsstaður ligger där stenmarker och mossor möter den öppna himlen, en plats där gården själv känns som ett namn som vandrat genom generationer. Här finns spår av människor som försökt tämja jord och väder, och i vinden hörs ännu ekon av deras vardag: spadtag, skratt, någon som ropar från fjärran. Marken är både kärv och full av tålighet; den bär historier som känns lika konkreta som fotspåren i leran.

Det första som möter oss är ett litet hus med dörren på glänt, som om det fortfarande väntar på någon som aldrig kom. Men växtligheten har tagit över, krupit in i springorna och lagt sin tystnad över tröskeln. Dörren går inte längre att öppna — bara en smal glipa återstår, som en viskning från en tid då huset ännu andades vardag.

Vi kikar in och ser att där inne står det något spännande.

Det röda där inne är stort, nästan överraskande. Dörren står halvöppen, som om den tvekar: ska den släppa in oss eller inte? Vi tränger oss försiktigt fram, nyfikna och lite andäktiga, och försöker fånga en glimt av vad som gömmer sig där inne i mörkret. Det känns som om platsen fortfarande har något att berätta — men bara för den som närmar sig med varsamhet.

Det är faktiskt en gammal bil som står där inne.

Märkt av tid, väder och färder — kanske en gång körd av någon som visste hur man tog sig fram när vägarna ännu inte fanns. Nu står den där, stilla, som ett minne av rörelse. Gården är tyst, men inte tom. Den bär sin berättelse i sten, torv och metall, som om varje detalj fortfarande viskar om vardag och vilja.

Maken och sonen, båda bilfantaster,  konstaterar att det är en Willys — fast i fronten står det “Willyx”. Med största sannolikhet en variant av den ikoniska Willys Jeep, en terrängbil med rötter i 1940-talets robusta ingenjörskonst. Ett fordon byggt för att ta sig fram där andra gav upp. Och kanske är det just det som gör att den känns så hemma här.

Vid gården finns ingen informationstavla, men efter en del efterforskning har jag fått veta att bilen en gång ägdes och kördes av lantbrevbäraren Hannes Jónsson. Han tjänstgjorde mellan 1918 och 1942, och innan bilen kom in i hans liv tog han sig fram med häst —över förrädiska glaciärfloder, genom oländig terräng, i oväder, och över isar som knappt bar. Ett liv i rörelse, där posten skulle fram oavsett väder eller väg. 

Ser att det på gården troligtvis även fanns en traktor för det här paketet har innehållit en komplett renoveringssats för en Massey Ferguson 135.

Den enda information som finns på plats är en liten skylt på ett träd där står uppräknat namnen på de som brukat gården och den förste är, Jón Bjarnason (1696–1777) som började bruka gården år 1720.

Längs stigen mot boningshuset ligger flera torvhus på rad, som tysta vittnen från en annan tid. Varje byggnad har haft sin funktion: smedja, lada, förråd — och till och med ett litet kraftverk, där vatten från bäcken en gång drev liv i maskinerna. 

Torvhusen ligger insmugna i slänten, byggda så att de nästan smälter samman med landskapet. Väggarna är stadiga, uppförda av rejäla stenar som bär både tyngd och tid. I ett av husen ligger ännu hö kvar — som om någon just lämnat det

Vi kommer fram till själva boningshuset, vars form har förändrats flera gånger genom åren. I sin nuvarande skepnad är det från 1929, och det var här Hannes Jónsson bodde tillsammans med sin hustru Þóranna.

Hannes liv började dramatiskt: hans mor var bara femton år när han föddes, och dog i mässling två år senare. Trots den svåra starten blev han en respekterad lantbrevbärare, känd för sitt mod, sin ödmjukhet och sin envishet. I ett brev han skrev finns en rad som stannat kvar hos mig: “Jag har ofta haft goda hästar att lita på i vattnen och dimman, och det är inte min egen duglighet jag har att tacka. Det har alltid funnits någon annan vid rodret.”

Tillsammans fick Hannes och Þóranna tio barn. De två som bodde kvar här längst var sönerna Eyjólfur och Filippus. Innan de gick bort donerade de gården till den isländska staten, genom Nationalmuseet — ett sista uttryck för omsorg om platsen och dess historia. Filippus blev 101 år.

Under en period var huset öppet som museum. Nu får vi nöja oss med att kika in genom fönstret — glaset är lite grumligt, men där inne står orgeln kvar, tyst men närvarande. Fillippus brukade spela psalmer på den, och det sägs att tonerna ofta fyllde rummet med stilla kraft. Orgeln transporterade hans far Hannes hit med hjälp av klövjehästarna.  En orgel var en statuspryl på den tiden, den skullefinnas i varje hem, varesig om man kunde spela på den eller ej. På hyllorna finns fortfarande spår av Fillippus läslust: böcker som väntar, som om han bara gått ut en stund.

Här finns också en liten torvkyrka, lågmäld och vacker där den ligger insjunken i landskapet. Det är en av Islands sista bevarade torvkyrkor, och den nuvarande byggnaden tros vara från senast 1657. Men platsen bär äldre spår — en tidigare kyrka kan ha stått här redan på 1100-talet. Den kyrka som står här nu är byggd på en gammal kyrkogrund.

År 1930 blev kyrkan en historisk milstolpe då den som första byggnad på Island förklarades skyddad av Nationalmuseet. Den restaurerades varsamt och återinvigdes 1961, som en stilla hyllning till både tro och hantverk.

Kyrkan är öppen, så vi stiger in.

Vi går in över skiffergolvet, ljuset är dämpat, väggarna andas torv och tid, och det känns som om varje andetag där inne bär en viskning från dem som en gång samlades här. Det här är troligtvis Islands minsta kyrkobyggnad.

Kyrkan avsakraliserades 1765 genom ett kungligt brev, användes senare som förråd, och återinvigdes först 1961 efter restaurering. Altaret som står där idag kommer från Stóra-Dalskirkja och är daterat till 1789

​Gården och kyrkan tillhör nu Islands Nationalmuseums Historiska Byggnadssamling. Själva gårdsbyggnaderna och kyrkan är värdefulla exempel på traditionell isländsk byggnadsstil och utgör en viktig del av landets kulturarv.

Med huvudet fullt av berättelser och bilder från det som en gång var, vänder vi tillbaka till bilen. Landskapet omkring oss är fortfarande detsamma — men nu ser vi det med andra ögon. Vi lämnar Núpsstaður bakom oss för att upptäcka mer av det nutida Island, med historiens viskningar fortfarande kvar i tanken.

Fortsättningen finns här

​

Kirkjugólf - kykgolvet utan kyrka..

Nästa stopp blir vid Kirkjugólf, en plats där marken själv verkar ha lagt ut ett golv, som om den väntade på en kyrka som aldrig byggdes. Här, strax utanför Kirkjubæjarklaustur, breder basaltplattorna ut sig i perfekta mönster, formade av tidens tand och naturens envishet. 

På väg mot Kirkjugólf, det märkliga kyrkgolvet som naturen själv lagt ut, passerar vi något som ser ut som ett stort röse eller en mindre klippa.

Det är Hildishaugur, en ensam gravhög i landskapet. En lokal sägen säger att en man vid namn Hildir ligger begravd här, någon som enligt berättelsen föll död när han satte sin fot på mark som tillhörde den kristna bosättningen vid Kirkjubæjarklaustur. Samtidigt berättas andra versioner om kristna eremiter och munkar i trakten; namnet “klaustur” vittnar om klosterlivets närvaro och gör att högen ibland tolkas som en kristen grav. Det finns inga enkla svar, bara lager av berättelser som ligger över varandra som skikt av jord.

Vi går förbi med stilla steg. Inte för att vi är rädda, utan för att något i berättelsen kräver respekt.

Sedan fortsätter vi till det som kallas för kyrkgolvet.

Kirkjugólf – “kyrkogolvet” – är en geologisk formation. Det ser ut som ett golv av perfekt huggna stenar, men är i själva verket naturligt bildade basaltpelare, vars toppar sticker upp ur marken som hexagonala plattor. Området är cirka 80 kvadratmeter stort och har formats av erosion från hav och glaciärer.

Trots namnet har det aldrig stått någon kyrka här, det är bara naturens illusion, en plats där fantasin får fäste. Kirkjugólf är ett skyddat naturminne sedan 1987

Det är tyst här. Bara vinden som sveper över stenarna, och våra steg som rör sig försiktigt över det som ser ut som ett heligt rum utan väggar.

Vi går inte in – vi går över. Och kanske är det just det som är poängen.

Nu börjar hungern göra sig påmind. Bilen är nytankad, och det är dags att fylla på med lite energi även för oss. En kopp kaffe och en delad pizza – precis vad som behövs innan vi rullar vidare.

Vi lämnar Kirkjugólf bakom oss, med Hildirs gravhög i backspegeln och basaltplattornas mönster kvar i minnet. Vi har bara hunnit till lunchtid, men bär redan med oss en hel del nya minnen och intryck, finns mycket mer att upptäcka på vägen mot Höfn.

Och kanske är det just så resan ska kännas, som en långsam rörelse mellan platser, där varje stopp får sitt eget kapitel.

Fortsättning här

Fjaðrárgljúfur – där tiden skär genom berget

Vi lämnar både den svarta stranden och Skógafoss vattenfall bakom oss, och styr österut mot nästa natthärbärge: Höfn – hamnen där bergen möter havet.

Men vi har ingen brådska. Vägen är en berättelse i sig, och vi tänker göra våra strandhugg med öppna sinnen.

Första stoppet blir vid Fjaðrárgljúfur, den vindlande kanjonen där tiden skurit sig ner i berget. Från parkeringen är det en kort promenad innan landskapet öppnar sig, dramatiskt, tyst, och nästan overkligt. Som om jorden själv dragit ett penseldrag genom mossan.

Fjaðrárgljúfur är en plats där landskapet själv verkar viska om urtid. Denna dramatiska kanjon, formad för över två miljoner år sedan av glaciärvatten som skar sig genom berg och lava, slingrar sig som ett sår i jorden, djupt och stilla. Vattnet i Fjaðrá rinner fortfarande där nere, klart och tyst, som om det minns varje sten det passerat.

Stigen längs kanten bjuder på utsikter som känns nästan overkliga.

Gröna väggar som stupar ner i djupet, ljuset som leker över mossan, och ibland en ensam fågel som svävar mellan himmel och jord. Det är lätt att förstå varför platsen blivit så älskad – och varför den också behöver varsamhet. Naturen här är skör, trots sin storslagenhet.

Att stå vid kanten av Fjaðrárgljúfur är som att blicka in i en saga – en där landskapet själv är huvudpersonen.

På väg tillbaka mot bilen, med vinden i ryggen och nästa etapp i tankarna, stannar blicken. Långt där borta, där kanjonen planar ut och mossan breder sig som en filt över jorden, anar vi en gård. En ensam byggnad i det gröna, som om den lyssnar till vattnets viskningar och minns varje fotsteg som någonsin vandrat här

Här kommer fortsättningen på islandsresan. Här

Skógafoss - Bakom fallet vilar guldet.

Det är ett av de största vattenfallen på Island och är 25 meter brett.

Det vore väl inte ett isländskt vattenfall om det inte också vilade en sägen i dess brus.

Om man har turen att komma hit en solig dag, kan man se regnbågen dansa i dimman—ibland till och med en dubbel båge som spänner över fallet som en port till något bortom. Den turen hade inte vi. Men Skógafoss imponerar ändå, med sin kraft, sin skönhet och sin tystlåtna mystik.

Enligt legenden var det Þrasi Þórólfsson, den första vikinganybyggaren i området, som gömde sin skatt i en grotta bakom vattenfallet. Lokalbefolkningen sägs ha funnit kistan, men när de försökte dra ut den kunde de bara få tag i ringen på dess sida, innan hela skatten försvann in i berget igen.

Den ringen lär nu finnas på ett museum. Ett litet bevis på att sagan kanske inte är helt och hållet saga.

Precis som på flera andra platser vi återvänt till efter elva år, har även denna förändrats. Då var vi nästan ensamma, nu finns här till och med en tältplats.

Det är klart väder, och Carina – den mest vältränade i vårt sällskap – tar sig an de många trappstegen upp till utsiktspunkten. Hon berättade att det ibland blev tvärstopp i trappan; vägen upp var betydligt tuffare än den först såg ut. Många ville ta sig dit, för där uppe började en vandringsled som lockade både nyfikna och vana vandrare.

Vi andra stannade där nere och beundrade vattonmassorna.

En liten film av fallet. Skógafoss    

När man reser på Island, till platser som denna, är det förstås klokt att vara ändamålsenligt klädd. Ungefär som det där paret i vitt – finklädda som för en cocktail på glaciären.

Vi fortsätter mot nya äventyr. klicka här

Reynisfjara – Skönhetens och farans strand

Vi sov gott i Vik, frukost ingick och även om den inte var den bästa på resan så blev vi mätta ändå.

Det första som står på agendan i dag är Svarta stranden. 

Island är känt för sina dramatiska svarta sandstränder, som har skapats av vulkanisk lava som slitits ner av havet under tusentals år.

Den mest kända av dem alla är Reynisfjara, den ligger nära byn Vík. Så det är dit vi beger oss denna morgon. Bra att vara tidigt ute innan bussresorna från Reykjavik kommer.

Reynisfjara är inte bara ett geologiskt underverk med sina dramatiska basaltpelare och brusande Atlantvågor.

Den bär också på en gammal isländsk saga som ger platsen en mytisk dimension.

Enligt sägnen levde tre stora jättar i området. 

Det berättas att jättarna en gång bodde i bergen. En natt försökte de dra ett skepp i land, med rep så starka att de tycktes gjorda av urkraft. De slet och kämpade, så fokuserade på sin uppgift att de inte märkte hur gryningen smög sig fram. Och just som den första solstrålen bröt horisonten, förvandlades jättarna, skeppet och repen till sten.

De sägs nu vara Reynisdrangar – de dramatiska klippformationerna som reser sig ur havet strax utanför stranden. Oavsett om man tror på legender eller ej, är platsen omgiven av något som liknar magi. Den svarta lavasanden, de ståtliga basaltpelarna som pekar mot skyn, och det eviga dånet från Atlanten skapar en scen som är både drömlik och djupt oroande.

Men Reynisfjara är inte bara vacker, den är också farlig. Under ytan lurar något oberäkneligt: sneaker waves. Vågor som smyger sig in, plötsliga och kraftfulla, och som kan dra med sig allt i sin väg. I början på augusti i år inträffade ännu en tragedi. En nioårig flicka från Tyskland besökte stranden med sin familj. Vid basaltgrottan steg tidvattnet snabbt, och en våg svepte in med sådan kraft att flickan försvann i havet. Trots räddningsinsatser gick hennes liv inte att rädda.

Reynisfjara är en plats som kräver respekt. Vågorna väntar inte. De varnar inte. De tar.

Varningsskyltar finns, men inte alla läser dem – och som alla säger, vädret här kan skifta på bara några sekunder.

Men just idag är det solsken och lugnt.

Ett brudpar står på stranden, klädda för ett ovanligt bröllopsfoto.

De vill ha en bild som sticker ut – och det får man kämpa lite för.

Blir det bra så här?

Jag tänkte på hur sagor och landskap smälter samman här. Hur Island bär sina berättelser som berg bär snö – inte som dekoration, utan som en del av sin själ. Vinden bar med sig salt och saga, och jag kände hur kameran inte bara fångade ljus, utan också tystnad.

Det är något med Reynisfjara som inte låter sig förklaras. Den är vacker, ja – men också vild, farlig, nästan trotsig. Som om platsen själv vill påminna oss om att vi är gäster i något större. Och kanske är det just därför jag återvänder till de karga och kalla trakterna. 

Förra gången vi var hit, för elva år sedan var det endast en strand och en parkering. Nu finns det även ett hus med servering och shop.

Ett lite oväntat fynd hittade jag på damtoaletten, där satt det ett Hammarbymärke.

Vi fortsätter till Skógafoss