Charles Darwins forskningsstation.

Vi har lämnat vår båt för att åka till Santa Cruz för att besöka Charles Darwins forskningsstation.

På vägen träffar vi på något som i första anblicken ser ut som ett väggupp, de verkar se lite annorlunda ut på Galapagos.

Fast vägmärket antyder något helt annat och vi ser också att alla de stora stenarna ute i terrängen, inte är några stora stenar utan jättesköldpaddor.

Det är en av alla jättesköldpaddor som fått för sig att gå över vägen, den är inte så snabb men bilisterna här är vana så de tar det försiktigt.

Väl framme i Santa Cruz beger vi oss direkt till Charles Darwins forskningsstation och på vägen dit träffar vi på ett giftäppelträd 

En av våra lokala guider på den här resan har det passande namnet Darwin, han förklarar att det trädet är mycket giftigt, så giftigt att man inte bör söka skydd under det i regnväder och att det även sitter en varningsskylt vid trädet.

Så här ser frukterna ut.

Betydligt trevligare är då härmtrasten som sitter på en mur och sjunger för oss.

Adam visar och berättar om vårt kommande äventyr på öarna.

Fast nu ska vi gå in och hälsa på sköldpaddorna och få veta lite mer om hur de hjälper dem att överleva på Galapagos. Den här sköldpaddsarten har lite annorlunda utseende än de som vi senare kommer att träffa på. Skölden är mycket mer uppböjd vid halsen. Den lever på ön Floreana.

Den sköldpaddsarten har mycket längre hals än de andra stora sköldpaddorna.

Ganska skönt att lilla i vattnet och bara slappa.

Den omskrivna jättesköldpadda Lonesome George fick vi även träffa på, men tyvärr avled han redan 2012. Han blev berömd för att vara den sista arten av sköldpaddor från ön Pinta (Chelonoidis abingdoni). Många försök att para honom gjordes men tyvärr fick han aldrig någon avkomma. Han blev en bra bit över 100 år.

Nu har man en annan celibritet på forskningsstationen nämligen Diego. Han lär ha förts bort från Galapagosöarna  någon gång mellan 1900 och 1959.  Han hittades  i ett zoo i San Diego, USA, och återvände till Galapagosöarna för fortplantningsprojektet som skulle verka för artens överlevnad.  

För femtio år sedan fanns det bara två hanar och tolv honor på ön Espanola i Galápagosöarna, det enda stället där de lever fritt. Då var sköldpaddorna så långt ifrån varandra att det inte gick särskilt bra att fortplanta sig.

Nu är han pappa till över 800 barn.

Även en liten sköldpadda kan vara lekfull.

De små sköldpaddorna lever på stationen tills de är tre år och planteras ut i naturen. Då har de blivit så stora att de klarar sig mot andra djur.

Lite sköldpaddsstudier.

Träffade på en fin ödla.

Kaktusstam.

Efter besöket på forskningsstationen tog vi en liten sväng på stan, det tar vi i nästa inlägg.

Up in the Air.

Äntligen är vi på väg mot målet för resan. Vårt bagage är kollat, godkänt och förseglat, inga frön eller växtdelar får föras iland på öarna. 

Vi ser hur Quito försvinner under oss.

Vi ser bergsvägar som slingrar sig utefter de höga bergen.

Ser hur Ecuadors högsta topp, Chimborazo (6 267 m) sticker upp nosen ovanför molnen.

När molnen lättar lite kommer bergen fram igen och uppåt letar sig röken från eldarna där nere. Troligtvis är det bönderna som eldar upp rester från majsodlingarna.

Vi har en mellanlandning i Guayaquil och här ser det nästan ut som att flodens källa är vårt flygplans motor.

Inresepapper ordnas och nu börjar vi skymta målet.

Den första ön syns nu tydligt.

Strax innan vi landar ser vi de tre vindmöllorna. De var mycket omstridda då de skulle byggas.

Äntligen nere.

Bara vi får vårt bagage så kan äventyret börja. Vi är äntligen på Galapagos.

Innan vi får ta vårt bagage så ska det kollas ordentligt av flygplatsens finaste medarbetare.

Sedan en busstur ut till bryggan där vi blir upphämtade av gummibåtarna, som kör oss ut till vårt fartyg.

Redan vid bryggan får vi stifta bekantskap med det orädda djurlivet på Galapagos, ett litet sjölejon kommer och hälsar på.

Coral II ska nu bli vårt hem för en vecka. Det ska bli spännande.

Hacienda Cusin

Jag brukar sällan skriva om de olika hotellen eller de ställen som vi bor på under våra resor, men första stället på den här resan var så mysigt och fint att det är värt att omnämnas. Det heter Hacienda Cusin.

Stället har anor från 1600-talet och Philip III, Kung av Spanien. 

Med tiden blev den här egendomen ganska förfallen och användes mest som en kornbod, men på 1970-talet kom en ung  engelsman förbi på en biltur från New York och förälskade sig i stället. Köpte det senare och började rusta upp för att kunna ta emot gäster. Vi hade turen att träffa på ägaren, Mr Nicholas Millhouse , då vi satt och åt middag och kunde få höra historien om hur det gått till, från honom själv.

Han berättade hur han från 70-talet har renoverat och förädlat stället till det skick det är i dag.

Man bor i en hemtrevlig miljö med äkta vedbrasor i spisarna och med en mysig atmosfär.

Nu låter jag nog som en reklamannons för stället, men det var verkligen så fint och välkomnande där.

Vacker trädgård med mängder av växter finns det också.

Några lamor betar på gräsmattorna.

Hundar lufsar omkring.

Hela stället bara andas trivsel.

Utsikten från vårt rum. Jag gillar de där takpannorna. Förutom  att vi fick mycket god mat och dryck här så var de också väldigt omtänksamma. Extra element på rummen och en lite ovanlig överraskning hade de gått upp och stoppat ner i våra sängar medans vi åt middag...en värmeflaska. Tur att jag vek upp lakanet och fick syn på den så att det inte blev samma reaktion som någon berättade om. Den personen kröp ner i sängen och kände något mjukt och varmt där i bädden. Flög upp lika fort eftersom han trodde att det var något djur som krypit ner i sängen. Fast den här omtänksamheten var lite bortkastad på mig, för jag vill ha svalt när jag sover.

Sist men inte minst, alla dessa fåglar som flög runt i trädgården. Fast jag tror kolibrin ska få ett eget blogginlägg.

Hantverk

Där, in bakom den lilla kyrkan ska vi gå nu.

Där inne hittar vi ett litet hantverkställe. Där väver man fantastiskt vackra bonader, mjuka sköna halsdukar och stickar gosiga tröjor.

För att färga garnerna använder man en liten lus som håller till på kaktusar, för övrigt samma lus som fixar den röda färgen i läppstift. 

Här har vi den lille gynnaren. Den ser ganska oansenlig ut tills den blir krossad...

...då kommer den röda färgen fram.

Sedan blandas lussmeten med lite olika beståndsdelar,  så som vulkanaska, fårurin, lime och annat och får då fram en hel del olika färgnyanser.

Det blir fina garner att väva med.

Vi förflyttar oss till en annan typ av hantverkare. 

Det handlar inte om matlagning och inte ens vitlök,  den flätan och flugan råkade bara vara där just då. Nu ska det handla om musik. Först får vi en lektion i hur man gör en liten panflöjt av några bamburör.

Färdig för provspelning.

Sedan lite uppvisning i hur man spelar på en del olika traditionella instrument. 

Och till slut en musikuppvisning av familjen, även lille sonen är med. 

Fast han är inte så road av det i början,  vill helst hjälpa till och stämma gitarren när mamma spelar.

Fast till slut rycks han med i rytmen och går lös på sin lilla gitarr.

Hittar en del trevliga väggmålningar i den byn.

Mysigt när hönsen går fritt omkring.

Finurligt placerad målning i tredimensionell tappning och integrerad med levande blommor.

Skön slapp stil på hundarna vid fiket.

Å så dessa skyltar.

En annan liten by.

Även om byarna ligger i samma distrikt och inte så långt ifrån varandra så har de olika karaktär och utseende.

Den här byn som har mer stadskaraktär och avslutas med att husen klättrar uppför bergväggen.

Burgare går bra att få här, inte Burger King precis, men burgare fanns det.

Flera kyrkor har byn förärats med.

Kyrkan såg liten ut utvändigt, men guldig och pampig invändigt.

Fanns även en väggmålning av nyare dato där inne.

På vissa hus var fasaden viktigast.

Gatlyktorna var vackert dekorerade med glasfigurer.

Klart de skulle ha en vulkan på dem också, när de nu är omgivna av vulkanberg.

Stängt.

På torget där alla försäljningsstånd trängdes, fanns det en hel del fint att köpa med sig hem.

Sjalar var populära souvenier.

Så fina vävnader och arbeten och snart ska vi få se hur de tillverkas också.

Men först lite mat i magen. Nä! Vårt huvudmål på lunchen var inte marsvin, men eftersom de här i Ecuador har det som delikatess, liksom i Peru, så ville de bjuda på lite smakprov.

Även trädtomater är speciellt för landet och juice på  just trädtomater var utsökt god.

De växer så här.

Forellen som var dagsfärsk var också mycket god.