Noblessner

Jag hade läst om att ett helt nytt område håller på att växa fram i Tallinn, det var jag naturligtvis nyfiken på så vi tog en promenad dit.

Där var tidigare ett ubåtsvarv. Det var Emanuel Nobel och Gustav Lessner som 1912 bestämde sig för att öppna ett ubåtsvarv här.

Då hette staden Reval och var en del av Ryska imperiet. Det var först 1918, efter första världskriget, som Estland utropade sin självständighet och Reval officiellt blev Tallinn. 

Fram till 1919  byggdes det 12 ubåtar vid varvet. Under Sovjettiden reparerade "Fabrik nr 7" fartyg som skadats under andra världskriget. Man byggde också fartyg för marinen och renoverade trålare samt metallkonstruktioner som användes i hamnar. All verksamhet upphörde 2001.

När vi var här i Tallinn för några år sedan så var det här ett öde industriområde. Då såg det ut så här.

Det här är det gamla fängelset från sovjettiden.

Nu växer det fram både bostadshus och en hel del annat intressant.

På väg till Noblessner, som området nu heter, såg vi hur omtänksamma de är mot stadens hundar här i Tallinn. De har en egen vattenpost. Ser lite torr ut här, men när vi passerat kom det en hundägare med en törstig hund.

Även med gatlyktorna hade de tänkt till, den här har både solceller och vindkraft som driver lampan.

I reklamen för området så säg det att det ligger på promenadavstånd från Tallinns gamla stad, det stämmer men det anges inte hur lång promenad det är. Vi hittade i alla fall fram dit, bra med GPS i mobilen.

Mycket var tyvärr stängt då vi kom fram, men här fanns ändå en hel del att titta på. Till och med gatlyktorna kändes lite spännande.

Bubblorna med restaurangbord i, såg också spännande ut.  Här i Noblessner finns Estlands bäst rankade restaurang 180 Degrees.

Bakom glasbubblorna hittar vi Edith Karlsons skulptur som avbildar ett förhistoriskt djur som har frusit till en gigantisk fossil. Visst blir man glad av den.

Om de här klumparna väcker glädje är jag mer tveksam till, mest lite förundrad.

Dessa komprimerade rester av bilar ska symbolisera; "En metafor för den exempellösa hastighet som människor uppnått. De ligger på marken likt obegripliga stenar som finns kvar som ett mineraliskt minne av vår existens. Vart är vi på väg som samhälle och vad kommer att bli kvar av oss?"

Den här klumpen fick mig att tänka på den störtade bilen som står i en rondell i Gävle, trodde ett tag att den äntligen fått komma till vila. Lena vet säkert vilken bil jag syftar på.

Noblessner ligger vid havet.

Den här skulpturen heter "Lessners fena" Den symboliserar den mer än hundraåriga period då varvsindustrin verkade i Noblessner. Det är en äkta fartygspropeller i brons.

Bada bastu är populärt nu och är man riktigt bastusugen kan man boka in sig och bo i en igloo av trä, med tillhörande bastu.

Lite blåsigt då vi var där men ser annars ganska mysigt ut.

Det är tydligen inte bara i Finland som bada bastu är en livsstil. Vi blev lite överraskade när vi upptäckte att vi hade en egen bastu i vårt hotellrum.

Promenad i Narva.

Det första som våra ögon fastnar på, när vi kommit förbi och runt hela stora tullanläggningen, är det här huset.

Det kallas för Veetorn Residential, vattentornhuset.  Från början var det tänkt att fungera som ett kombinerat bostadshus och vattentorn. Byggnaden ovanpå huset innehåller två stora vattenreservoarer men  har aldrig varit i bruk eftersom stadens rörsystem inte kunde hantera det tryck som skulle uppstå. 

Det byggdes 1969 och är ett exempel på brutalistisk arkitektur från Sovjetunionens era.

Vi är både trötta i benen och det suger lite i magen. Det är en varm dag och vi har gått ganska långt och är riktigt törstiga. 

Hittar ett litet ställe som heter Oven Café och de serverar även mat. Deras specialitet verkar vara bakelser för de säljs slut medans vi avnjuter en riktigt god Spagetti carbonara.

Sedan är vi redo för nya upptäckter. Vi ser att många hus vittnar om den sovjetiska byggnadsstilen.

Längst bort på den här gatan ligger, Voskresenskijkatedralen eller Uppståndelsekatedralen en estnisk-ortodox kyrka.

En del hus är i behov ar en riktigt rejäl upprustning eller så är de klara för rivning.

Vi går förbi ett dagis med passande dekor ovanför dörren.

Soptunnorna vaktas av en liten pigg figur.

Vi hittar Försoningsbänken, den står i parken vid kulturhuset. Den är mer än bara en sittplats utan ska vara ett symboliskt nav för möten, reflektion och samhörighet.

Vi har inte så mycket tid på oss innan tåget går tillbaka mot Tallinn, så vi bestämmer oss för att gå åt det håll stationen ligger.

Det finns en promenadväg, Joaoru Trai, som går utefter floden Narva. Här är det badförbud, gäller även hundar. Promenadvägen går över Joaoruön som ligger som en liten oas mitt i floden. Leden slingrar sig förbi Estlands östligaste punkt. 

Ser att det på båda sidor av floden sitter det några och fiskar. Vet inte säkert men gissar att det som ser ut som ett grönt litet lusthus egentligen är en vaktkur. Den har samma färg som de andra vaktkurerna utefter floden.

Kanten ner mot floden är markerad med gränsstolpar med jämna mellanrum.

Här där promenadvägen förr var en liten stig, där är det en rejäl trallstig byggd. Den är finansierad med EU-bidrag.

Bron som syns där framme är järnvägsbron över till Ryssland. Den gröna vaktkuren är också på Ryska sidan.

Någon där inne spanar säkert på oss.

Här där vi går upptäcktes den äldsta kända bosättningen i Narva-regionen. Det var folk som bosatte sig här när inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 8000 år sedan.

Det kan vi läsa på en skylt som vi passerar.

På andra sidan av floden ligger Narva vattenkraftverk. Många i Estland är oroliga för att Ryssland ska strypa elöveföringen därifrån. Kraftverket utnyttjar floden Narvas vattenkraft för att generera elektricitet och har varit i drift sedan 1955. Anläggningen är en av de största vattenkraftverken i nordvästra Ryssland och har en kapacitet på 125 MW. Den är en del av det ryska energisystemet och bidrar till elförsörjningen i Leningrad och omkringliggande områden.

I slutet på promenadvägen kan man gå längst ut mot kanten av floden och där se hela järnvägsbron.

En rysk soldat patrullerar brofästet på Ryska sidan.

På estniska sidan ligger det en träningsanläggning av något slag. Fanns även en träningsbana för hundar bredvid. Vet inte om de är i bruk.

Nu är det dags för oss att återvända till stationen för hemresa. Resan hem tar tre timmar för det här tåget stannar på fler stationer på vägen.

Vid järnvägsstationen i Narva finns den här minnesplatsen för offren för den sovjetiska massdeportationerna som ägde rum 1941 -1949. Då deporterades tusentals estländare till Sibirien och andra delar av Sovjetunionen under mycket brutala förhållanden.

Fast vi åkte med ett lite modernare tåg än det här som står vid järnvägsstationen i Tallinn.

Bron över floden Narva.

Bron mellan Narva och Ivangorod är en del av E20. Den har länge varit en viktig handels- och resenärsrutt.

För att komma upp på bron från det här hållet så måste man gå en bra bit till pass och tullstationen. Att gena upp bredvid borgen går inte. Där är det ordentligt avspärrat med taggtråd och en gränsstolpe finns det där också.

Ända fram till 1 februari 2024 var bron öppen för biltrafik. Då stängdes den av Ryssland, under förespegling om att bron måste repareras. Det ska ta två år säg det, fast jag såg inga reparationsarbeten där nu. 

Fram tills dess så gick det bussresor från Narva till St Petersburg och det var en livlig biltrafik. Men efter Rysslands invasionskrig i Ukraina började den ryska passpolisen ta mycket god tid på sig för kontroll så det bildades enorma köer.

Nu är det helt avstängt inga bilar kan köra över. 

Ryska medborgare kan fortfarande korsa gränsen till fots över till Narva, men det finns begränsningar. De får bara passera här under vissa tider och bara dagtid.

När vi står och tittat ut över bron så ser vi att det är ganska många som går över. En del drar på "dramaten" och flera har resväskor. Gissar på att de varit över till Narva och handlat. Men EU:s sanktioner har gjort det svårare för ryska medborgare att handla i Estland, eftersom många ryska bankkort inte fungerar i väst. Trots detta har vissa ryska konsumenter hittat sätt att kringgå restriktionerna, exempelvis genom att använda personliga shoppare eller parallellimpor som Parallellimport ibland kallas.  

Här uppe kan man stå och titta över till Ryssland, det är inte längre än att det skulle gå att simma över.

Men  bäst att låta bli, för den ryska gränsbevakningen patrullerar på floden.

Vi tittar över till ryska sidan och de på andra sidan tittar på oss. Ser att det varit samarbeta mellan länderna för likadana gungor finns på estländska sidan.

I Narva, där majoriteten av invånarna är rysktalande, har kriget skapat en djup splittring i samhället. Många har starka band till Ryssland, medan andra, ofta de unga, identifierar sig mer med Estland och EU. Den av Estland förstärkta gränskontrollen, har gjort det svårare för Narvas invånare att resa till Ryssland. Dessutom har restriktioner på rysk media införts, vilket har förändrat informationsflödet för många rysktalande invånare. Samtidigt har propaganda och patriotiska firanden blivit mer framträdande, särskilt vid högtider som 9 maj, där ryska och estniska invånare firar på olika sätt

Färgglatt ryskt hus.

Renovering på gång.

Skyltar som tydligt visar att här får du inte åka.

Härifrån ser man avspärrningarna tydligt och var de gående får gå. Det är till vänster på bron, under taket. Två med väskor går där.

Ryssland har också reagerat på ukrainska symboler, som de flaggor som var med i förra blogginlägget. Generellt har ryska myndigheter varit kritiska mot offentliga visningar av ukrainska flaggor och andra symboler nära gränsen. Ryssland kallar det för provokationer.

För att komma till själva staden Narva måste vi gå runt hela pass- och tullanläggningen. 

Vi får traska på i en lång omväg för att komma till själva centrum, återkommer med lite mer om Narva i nästa inlägg.

Tåg till Narva

 Har varit i Tallinn så många gånger och flera gånger har vi pratat om att åka till Narva. 

Den här gången blev det av. Tågbiljetter bokade vi på nätet. Sedan var det bara att gå till järnvägsstation och leta reda på rätt spår. 

Inte så svårt det heller för det var ordentligt skyltat. 

Fanns till och med tågvärd på perrongen som berättade var i tåget vi skulle kliva på för att komma till rätt vagn, utan att vi behövde fråga. Tåget kom in i tid och avgick på minuten i rätt tid.

Vi hittade vår plats.

Vår tandläkare undrade vad vi skulle Narva att göra, åk till Tartu istället tyckte hon.

Tartu hette Dorpat förut och har en hel del svenska kopplingar, bland annat så grundades universitetet där av Gustav II Adolf,  vilket gjorde det till Sveriges andra universitet efter Uppsala. Ganska naturligt att Uppsala är vänort till Tartu.

Låter som en intressant plats det också, blir kanske en tur dit någon gång. 

Förstår att Estländarna inte tycker att Narva och vad Karl XII pysslade med där är av något speciellt intresse. Men för oss var det lite av historiens vingslag att komma dit och se. Veta att där var han på 1700-talet och bara tanken på hur han reste dit, utan tåg eller flyg. Han liksom vi kom från Reval, nuvarande Tallinn. Vi kunde ta tåget, men han och hans trupper fick använda sig av hästtransporter och marsch på isiga vintervägar. 

När Karl XII närmade sig Narva år 1700 mötte han en stad som vid den tiden kontrollerades av Ryssland under ledning av Tsar Peter den store. Vi kommer till en stad som är estnisk men där de flesta som bor där är av ryskt ursprung och talar ryska. Men trots att estniska är det officiella språket är det endast 4 % av invånarna har estniska som modersmål.

Efter 2,5 timmar är vi framme i Narva, det är den östligaste järnvägsstationen i Estland. Den öppnades redan 1870, förstördes under första världskriget, byggdes upp för att åter förstöras under andra världskriget. Den stationen som finns här nu byggdes upp under sovjettiden. Där inne finns det både passkontroll och tullkontor, men den avdelning är stängd eftersom inga tåg går över till Ryssland.

Nu är vi redo att utforska Narva.

Det första som vi träffar på är Alexanderkatedralen, den invigdes 1884, förstördes ganska rejält under andra världskriget. Hela staden drabbas enormt av de så kallade  Marsbombningarna 1944, då Sovjetiska flygvapnet förstörde nästan hela staden. Efter kriget byggdes staden i mer sovjetisk stil, men kyrkan fick stå orörd. De delar som fanns kvar användes som lager. Först under 90-talet har den börjat renoveras.

Vill man få bra överblick av de två fästningarna, Hermansborg på estniska sidan och Ivangorod på den ryska,  kan man gå till Femkronorsutsikten. Den ligger inte så lång från järnvägsstationen.

Platsen kallas så eftersom motivet finns på den gamla estninska femkronors sedeln. 

Numera har de Euro i Estland.

Putin verkar inte bry sig så mycket om sin fästning Ivangorod på den Ryska sidan, den ser ut att förfalla.

Hermannsborg, är en medeltida fästning med rötter som sträcker sig tillbaka till mitten av 1200-talet. Ursprungligen grundad omkring 1256 av Konungariket Danmark, först var där en fästningen i trä, senare byggdes den om i sten och tegel. På 1600-talet var den svenske militärarkitekter Erik Dahlberg involverad i moderniseringen av fästningen. Hans ritningar utgjorde grunden för den moderniserade försvarsbyggnaden, genom sina detaljerade perspektivritningar och tekniska planer skapade han en modell som möjliggjorde en effektiv konstruktion.

Det är lite fascinerande att stå här och tänka på hur det kunde ha sett ut då när den unge karl XII tågade in här med sin svenska armé för 350 år sedan.

Hur de lyckades besegra den ryska armén och tvinga dem till reträtt.

Inte så konstigt att den då 18-årige kungen kände sig oövervinnerlig och drog vidare mot Polen och Sachsen för att sedan fortsätta till Poltava.

Här vid Svenska Lejonet finns det till och med en informationstavla med svensk text.

Tyvärr gick det inte så bra för Karl XII och hans armé i Poltava. Ryssarna hade hunnit mobilisera sig och modernisera sin armé. Där och då förändrades maktbalansen i Europa, och Sverige förlorade sin status som en stormakt.

Uppe på Svenska terrassen och Svenska lejonet blickar vi ut över borgen. Ser att både EU-flaggan och den Ukrainska flaggan flankerar den estniska och vajar lite kaxigt ut mot Ryssland på andra sidan floden.

När vi kommer ner på gångvägen så ser vi att det flaggas lite mer provocerande på själva borgen.

Här kan man sitta och titta om det händer något på ryska sidan.

Ryssland svarar med lite ryska flaggor.

Här har vi bra överblick på bron över floden Narva.

Bron mellan Narva och Ivangorod är, eller som numera kan man säga var, en central gränsövergång som binder samman två städer med en djup, gemensam historia. Men vi tar mer om bron i nästa blogginlägg.

Vi promenerar bredvid borgen och fram mot bron.

Fotografiska

Vi var ute på en promenad i Tallinn, för varje gång vi är där så förändras staden. Promenerade förbi Balti Jaama Turg, som förr bara kallades för Ryska marknaden, nu är det stället helrenoverat och rymmer både restauranger och saluhall förutom försäljning av kläder och prylar.

Där i området finns det en hel del väggmålningar. till exempel den här havsörnen. Tanken med den målningen är att uppmärksamma den estniska havsörnen som är hotad på grund av mänsklig aktivitet.

På gaveln av samma hus finns den här, kom att tänka på låten, flickan och kråkan då jag såg den. Även om det där inte ser ut som en kråka.

Vi fortsatte till ett område där jag trodde att vi varit förut, men kände inte igen mig riktigt. Då var det ett ganska slummigt område, nu var här en hel del konst. Hittade  en utställning av Mikk Ollis, en gatufotograf från Boston.

Utställningen kallas Framåt eller bakåt? – En blick på gatufotografi och samhällsförändring.

Året är 2017. Boston fylls av röster, rörelser och kamerablixtar. Mitt i den storm av förändring som pågår, dokumenterar han historiens gång genom sin lins. Olli fångar människor, ögonblick och känslor som definierar en tid av motstånd och hopp.

Det här området kallas för Telliskivi Creative City är ett före detta industriområde som har omvandlats till ett kulturellt centrum med verkstäder, butiker, teatrar, kaféer och restauranger. På en gräsmatta står det en glasbubblan där en kvinna ligger och ser ut att tillbedja något.

Någon tar en selfie men vi fortsätter mot dagens mål som är Fotografiska. "Dance of Death with Endel aka Endel with a stick", är titeln på målningen och är en ordlek på estiska, där Endel både är ett traditionellt (men något gammaldags) manligt namn och slang för selfie.

Jag ser skylten Fotografiska på taket av ett hus lite längre fram,  svänger om hörnet och ser en stor väggmålning. Den där känner jag igen, säger jag.  Men maken säger att här har vi inte varit förr.

Trodde inte jag heller, för allt ser nytt och annorlunda ut men målningen är jag säker på att jag sett förut.

När jag kontrollerar bland mina bilder så stämmer det också, det har gått några år, så här såg det ut 2014. Samma ansikte men en annan restaurang. Den här målningen heter "Kvinnan" och är målad av gatukonstnären Alexandre Monteiro, hans artistnamn är Hopare. Den målades under Street Art Jam 2014  en färgsprakande händelse där konstnärer samlades för att skapa muralmålningar och graffiti i just den här stadsdelen. Evenemanget var en del av stadens initiativ att främja gatukonst och ge konstnärer en plattform att uttrycka sig på offentliga ytor.

En till stor målning har också kommit till.

Området, som då för elva år sedan precis hade börjat restaureras upp, har förändrats ganska rejält.  Då vi var här 2014 regnade det och det var ganska förfallet.

Mitt på det som nu är ett torg, fanns det en utställning.

Ställningen är kvar, har fått en konstgräsmatta och ett segel nya bilder hänger där.

I det här kreativa området finns alltså Fotografiska.

Då vi var här för elva år sedan var Fotografiska knappast påtänkt att finnas här i Tallinn, huset såg ut så här då. Huset kallades för Röda huset.

De har en takterrass med fantastisk utsikt över staden.

Villman äta grönt så finns det en Michelin Green Star-restaurang, men även ett fik på nedre botten.

Vi kikar in på gården på baksidan av huset, den gården används som uteservering på sommartid. Nu i maj var det ganska tomt på folk men desto fler målningar.

Dags att gå vidare.

Min rygg krånglar en del så ibland behöver jag sitta ner en stund och har upptäckt att det är inte bara en nackdel. Man hinner ta in och se lite mer.

Hamnar på återvägen tillbaka vid den där kupolen i början av inlägget och den bedjande kvinnan. Undrar lite över att hon fortfarande ligger kvar i sin lite ansträngande ställning. Går närmare och ser att kvinnan är faktiskt en docka, så hon ligger nog kvar där än och ber.