Sagan om Gunna

För 11 år sedan var jag till Island, en kort resa till Island då sa jag att hit vill jag igen och vill se mer av detta fantastiska land. Trodde väl inte då att det skulle ta elva år innan det skulle bli av igen. Våra barn hade fyllt 50 år och vad ska de med prylar till så vi tyckte att vi fyller deras liv med minnen istället och tog med dem på en resa till Island.

Så sagt och gjort vi bokade bil och letade boenden för en tur runt hela Island.

När planet närmade sig Island lutade jag mig nyfiket mot fönstret. Just som jag undrade om molntäcket skulle skingras sprack det upp och avslöjade den karga kustlinjen nedanför.

Flygplatsen var sig lik sedan förra gången, men något udda reklam vid bagagebandet.

Det gick ganska fort att få nycklarna till vår hyrbil, och redan utanför möttes vi av riktig högsommarvärme på Island – klarblå himmel, skinande sol och behagliga +18 °C.

Vid utgången mot biluthyrningen tornar ett enormt ägg upp sig. För en stund trodde jag att det var ett dinosaurieägg på väg att kläckas, men skulpturen heter Þotuhreiður – eller “Jet Nest” på engelska – och är skapad av Magnús Tómasson. Det jag först tolkade som en fågelnäbb visar sig vara en flygplansvinge som bryter sig fram ur det rostfria stålägget. Verket speglar resandets och upptäckandets kärna: äggets spricka symboliserar nya möjligheter, och vingen pekar mot världens alla hörn. Placerad vid flygplatsens utgång fördjupar skulpturen känslan av både avfärd och återkomst.

Första stoppet för oss blev vid Gunnuhver Volcano.

Gunnuhver ligger på sydvästra Reykjaneshalvön, alldeles intill Reykjanes fyr. Det ingår i Reykjanes UNESCO Global Geopark där den nordatlantiska sprickzonen syns tydligt i landskapet. Ångan som pyser upp kommer från ett djupgående geotermiskt system där grundvattnet är 100 % havsvatten, vilket ger hög halt av svavel och färggranna mineralutfällningar i marken.

Jordtemperaturen kan överstiga 300 °C, vilket gör att träspångar är nödvändiga för att besökare ska kunna röra sig säkert i området.

I början av 1900-talet slog sig den danske trädgårdsmästaren Høyer och hans lettiska fru ner här, på ett av Reykjaneshalvöns mest glödande platser. De reste hit med drömmen om att odla exotiska blommor i Islands geotermiska värme. Mitt i det karga lavalandskapet reste de ett hus på mark så varm att den i dag knappt går att röra vid.

Høyers hus var både bostad och ateljé. Man kan se lite rester av huset fortfarande. Förutom att odla blommor tillverkade de blomkrukor av leran, som de torkade och härdade i en geotermiskt uppvärmd ugn. De skaffade färskvatten till sig själva, sin hund och blommorna genom att kondensera ånga i ett aluminiumrör.

Tidigare hade han en tjänst som journalist på den danska tidningen Politiken. Efter några år i Reykjanes erbjöds han en plats som medredaktör för tidningens lantbruksbilaga. Han tackade ja och familjen flyttade till Köpenhamn kort före krigsutbrottet.

Den här platsen Gunnuhver har fått sitt namn efter en sägen, eller saga som man säger här på Island där saga betyder ungefär "det sagda. Det är legenden om  Gunna, egentligen Guðrún Önundardóttir, som levde på 1600-talet. Hon var en fattig hyresgäst hos bonden Vilhjálmur Jónsson på gården Kirkjubóli och råkade i konflikt med honom efter ett lån av ett enda kokkärl. När hon vräktes tvingades hon söka skydd i en grotta, där hon enligt legenden dog av svält. Efter hennes död återvände hon som en våldsam ande och drabbade bygden med olycka och död – först Vilhjálmur och kort därefter hans hustru gick ett mystiskt öde till mötes som byborna tillskrev Gunna.

Skräcken spred sig snabbt, och invånarna vände sig till prästen Eiríkur á Vogsósum för hjälp. Han försåg två modiga män med en helig hnoð – ett rep knutet med välsignelser – och gav dem order att låta Gunna gripa den lösa änden. När hon gjorde det skulle hnoðið självt rulla in henne och binda hennes ande. I nattens mörker lockade de fram spöket, Gunna grep tag i repet och blev genom dess egen kraft virad in och drivna rakt ner i en kokande gyttjepöl. Sedan dess sägs ingen mer ha fallit offer för hennes vrede, och platsen bär stolt namnet Gunnuhver – “Gunnas varma källa”.

Fastän berättelsen är gammal dyker det då och då upp vittnesmål från besökare som menar sig ha sett ett becksvart rep slingra sig runt kratern eller skymta en blek arm vid kantens ångande dimmor. För många bidrar dessa ögonblick till att göra Gunnuhver inte bara ett fascinerande naturfenomen utan ett levande stycke isländsk folktro, där jordens hetta och berättelsens isande skugga möts i ett enda kokande porträtt av det förflutna.

Det pyser upp ånga hela tiden och då och då kan man se hur det även bildas som vattendroppar i ångmolnen.

Det doftar svaveloxid och förutom att det är sol och varmt i luften så ångar det värme från ångmolnen som strömmar ut.

- det kommer mer -       

Fortsättning finns här.

Gävles järnvägsmuseum – där varje skruv har en berättelse.

När man är i Gävle så är ett besök på det nyrenoverade järnvägsmuseet en bra idé. 

Det är ganska många år sedan jag var dit, men det är inte så konstigt då det varit stängt i flera år för 0mfattande både upprustningar av befintliga byggnader och tillbyggnader för nya utställningar.

I juni 2024 var det klart och nu var vi nyfikna på hur det blivit.

Tog oss en promenad i vackra augustivädret, är ju bara 2 km från stan och man går även genom en fin koloniträdgård.

Undrar lite, för när vi kommer fram finns det ingen öppning i staketet för att komma in.

Men när vi fortsätter runt huset och kommer vi till den nya pampiga ingången.

Vi löser våra biljetter på 100 kr och sedan är det dags att ta plats.

Följ med in så gör vi en resa i järnvägens historia.

Direkt när man kommer in så kan man slå sig ner och lyssna på lite röster från järnvägens begynnelse. Jag hörde en person berätta om sin första tågupplevelse: han var så nervös innan att han inte fick en blund i ögonen natten före resan, men till sin stora lättnad blev den helt problemfri.

Det första lok jag träffar på är loket Prins August.

Loket Prins August är ett av Statens Järnvägars allra första ånglok (littera B), byggt 1856 av Beyer, Peacock & Co i Manchester. Uppkallat efter prins August, gick det i trafik på Södra stambanan fram till 1906, räddades sedan åt framtiden och återställdes till körbart skick vid SJ:s 100-års­jubileum 1956. Idag står det på Järnvägsmuseet i Gävle som världens äldsta ånglok i originalutförande.

Loket Frykstad, byggt 1855 av Munktells Mekaniska Verkstad för Frykstabanan, är Sveriges äldsta bevarade ånglok. Efter trafikens slut 1871 och en period vid Karlskronas fästningsarbeten räddades det åt framtiden 1906, och idag står det stolt utställt på Järnvägsmuseet i Gävle som en påminnelse om järnvägens pionjärer.

Det finns en hel del modeller att beskåda och beundra.

De har även tänk på folk som har lite svårt att gå, eller bara är lite rötta i benen. Hissar där det var trappor och många bänkar utplacerade så man kunde sitta ner och titta på bildspel och montrar. Det finns även ett ledstråk i golvet  genom hela museet.

I ett bildspel kunde man få göra en tidsresa i järnvägens historia.

Vi kikade in i fångtransportvagnen.

Fotade man där inne så fick man passa sig för att inte hamna i finkan själv. 

När man kom in i nästa rum fanns det ett glasgolv, med utställningssaker under, det var lite läskigt att gå på glaset. Såg att en del tog sig försiktigt runt den utstickande väggen för att slippa gå på glaset.

Vi kikade vidare på lok, vagnar och maskinrum.

Den snöslunga A-4 som står utställd här är ett imponerande exempel på tidig svensk ingenjörskonst för vinterunderhåll på spåren. Fronten pryds av den stora roterande fläkten och de robusta stålbladen som en gång drev bort snövallar med kraftfull precision. Med sina massiva skärmar och mekaniska detaljer berättar A-4:an en tidlös historia om hur järnvägarna hölls öppna även under de djupaste vintermånaderna. Den stora runda snöslungan i fronten har en ungefärlig diameter på 1,5 meter och ett djup på cirka 0,8 meter.

Ska man jobba med elarbeten är det bra med flamsäkra kalsonger.

Färgglatt uppe i taket.

Även järnvägens roll under krigstid kunde man fördjupa sig i.

Här kunde man också testa hur det kändes att köra både modernt tåg och rälsbuss, på skärmen framför rullade en film.

Legolandskapet var populärt bland barnen.

Lite affischer.

Rökning förbjuden, nästan!

Till slut kikade jag in i restaurangvagnen och där var det lika fint som när vi åkte Vildmarkståget.

Det blev mycket mobilbilder på trippen till Gävle för jag hade lite problem att hålla i min kamera. Men de säger ju att den bästa kameran är den man har med sig och i det här fallet den man kan hålla i.

Okay, Queen.

Den här målningen på Nunnegatan i Tallinn, tänkte inte så mycket på den innan jag upptäckte att de guidade promenadturerna stannade till där och berättade om målningen. Blev nyfiken vad det var för speciellt med just den och började leta information.

Den heter Okay, Queen och är målad av Marie Soosaare hon är en estnisk konstnär som är känd för sin gatukonst. Hennes konstverk är ofta kontextuella, vilket innebär att de relaterar till den plats där de är målade.

Den här är inspirerad av en legend om kung Valdemar II, som var kung av Danmark från 1202 till 1241. Han är särskilt känd för sitt korståg till Estland år 1219, där han enligt legenden fick den danska flaggan, Dannebrog, från himlen under slaget vid Lindanäs. Detta gjorde Estland till en dansk koloni under en period. Han var också en av de mest inflytelserika kungarna i Östersjöområdet under sin tid.

Han inte inte bara erövrade Estland utan enligt vissa källor var hans mål att utrota hedendomen och sprida gränserna för den kristna tron.

I en här målningen har Soosaare hämtat motiv från Hans Kniepers gobeläng från 1500-talet och referenser till Tallinns medeltida historia. Den gobelängen  finns i Kronobergs slott i Danmark.

Soosaar beskriver målningen själv så här;

”Mansfiguren i verket avbildar den danske kungen Valdemar II, som kom för att omvända Estland till kristendomen i början av 1200-talet. Enligt legenden såg han under sin jaktresa en vacker get, som han ville fånga levande. Under jakten föll dock geten från en klippa av rädsla och dog. Det finns också en legend om att det tyska namnet för Tallinn, Reval, härstammar från orden Reh fall, eller getfall. I mitten av verket står en nunna i cistercienserkläder, avbildad som en madonna, som andaktsfullt håller en fallen get. Tallinns Sankt Mikaels kloster låg nämligen i området kring Aida- och Kloostri-gatorna, och dess nunnor gick ofta längs Nunne-gatan till havet. Bakom nunnan kan man också se Seegatagune-tornet, som fram till dess rivning på 1800-talet låg på samma plats där mitt verk finns idag."

.

På tal om Dannebrog så hittade vi ett minnesmärke för sägnen om flaggan när vi tog en promenad uppe på Domberget.

Lindanäs, även känt under det danska namnet Lyndanisse, ligger i den del av Estland där dagens huvudstad Tallinn ligger. Det var här, på en kulle känd som Domberget, som danska trupper landsteg under 1219. Under detta slag, som ofta kallas Slaget vid Lindanäs, har en legendarisk händelse blivit en central del av dansk historia: enligt myten föll den danska flaggan, Dannebrogen, från himlen och gav därmed ett gudomligt godkännande till deras kamp.

Ganska naturligt att det finns ett monument här på Domberget,  som en påminnelse om den medeltida händelsen.

Står man i en viss vinkel så blir det en dansk flagga av den här skulpturen.

Noblessner

Jag hade läst om att ett helt nytt område håller på att växa fram i Tallinn, det var jag naturligtvis nyfiken på så vi tog en promenad dit.

Där var tidigare ett ubåtsvarv. Det var Emanuel Nobel och Gustav Lessner som 1912 bestämde sig för att öppna ett ubåtsvarv här.

Då hette staden Reval och var en del av Ryska imperiet. Det var först 1918, efter första världskriget, som Estland utropade sin självständighet och Reval officiellt blev Tallinn. 

Fram till 1919  byggdes det 12 ubåtar vid varvet. Under Sovjettiden reparerade "Fabrik nr 7" fartyg som skadats under andra världskriget. Man byggde också fartyg för marinen och renoverade trålare samt metallkonstruktioner som användes i hamnar. All verksamhet upphörde 2001.

När vi var här i Tallinn för några år sedan så var det här ett öde industriområde. Då såg det ut så här.

Det här är det gamla fängelset från sovjettiden.

Nu växer det fram både bostadshus och en hel del annat intressant.

På väg till Noblessner, som området nu heter, såg vi hur omtänksamma de är mot stadens hundar här i Tallinn. De har en egen vattenpost. Ser lite torr ut här, men när vi passerat kom det en hundägare med en törstig hund.

Även med gatlyktorna hade de tänkt till, den här har både solceller och vindkraft som driver lampan.

I reklamen för området så säg det att det ligger på promenadavstånd från Tallinns gamla stad, det stämmer men det anges inte hur lång promenad det är. Vi hittade i alla fall fram dit, bra med GPS i mobilen.

Mycket var tyvärr stängt då vi kom fram, men här fanns ändå en hel del att titta på. Till och med gatlyktorna kändes lite spännande.

Bubblorna med restaurangbord i, såg också spännande ut.  Här i Noblessner finns Estlands bäst rankade restaurang 180 Degrees.

Bakom glasbubblorna hittar vi Edith Karlsons skulptur som avbildar ett förhistoriskt djur som har frusit till en gigantisk fossil. Visst blir man glad av den.

Om de här klumparna väcker glädje är jag mer tveksam till, mest lite förundrad.

Dessa komprimerade rester av bilar ska symbolisera; "En metafor för den exempellösa hastighet som människor uppnått. De ligger på marken likt obegripliga stenar som finns kvar som ett mineraliskt minne av vår existens. Vart är vi på väg som samhälle och vad kommer att bli kvar av oss?"

Den här klumpen fick mig att tänka på den störtade bilen som står i en rondell i Gävle, trodde ett tag att den äntligen fått komma till vila. Lena vet säkert vilken bil jag syftar på.

Noblessner ligger vid havet.

Den här skulpturen heter "Lessners fena" Den symboliserar den mer än hundraåriga period då varvsindustrin verkade i Noblessner. Det är en äkta fartygspropeller i brons.

Bada bastu är populärt nu och är man riktigt bastusugen kan man boka in sig och bo i en igloo av trä, med tillhörande bastu.

Lite blåsigt då vi var där men ser annars ganska mysigt ut.

Det är tydligen inte bara i Finland som bada bastu är en livsstil. Vi blev lite överraskade när vi upptäckte att vi hade en egen bastu i vårt hotellrum.

Promenad i Narva.

Det första som våra ögon fastnar på, när vi kommit förbi och runt hela stora tullanläggningen, är det här huset.

Det kallas för Veetorn Residential, vattentornhuset.  Från början var det tänkt att fungera som ett kombinerat bostadshus och vattentorn. Byggnaden ovanpå huset innehåller två stora vattenreservoarer men  har aldrig varit i bruk eftersom stadens rörsystem inte kunde hantera det tryck som skulle uppstå. 

Det byggdes 1969 och är ett exempel på brutalistisk arkitektur från Sovjetunionens era.

Vi är både trötta i benen och det suger lite i magen. Det är en varm dag och vi har gått ganska långt och är riktigt törstiga. 

Hittar ett litet ställe som heter Oven Café och de serverar även mat. Deras specialitet verkar vara bakelser för de säljs slut medans vi avnjuter en riktigt god Spagetti carbonara.

Sedan är vi redo för nya upptäckter. Vi ser att många hus vittnar om den sovjetiska byggnadsstilen.

Längst bort på den här gatan ligger, Voskresenskijkatedralen eller Uppståndelsekatedralen en estnisk-ortodox kyrka.

En del hus är i behov ar en riktigt rejäl upprustning eller så är de klara för rivning.

Vi går förbi ett dagis med passande dekor ovanför dörren.

Soptunnorna vaktas av en liten pigg figur.

Vi hittar Försoningsbänken, den står i parken vid kulturhuset. Den är mer än bara en sittplats utan ska vara ett symboliskt nav för möten, reflektion och samhörighet.

Vi har inte så mycket tid på oss innan tåget går tillbaka mot Tallinn, så vi bestämmer oss för att gå åt det håll stationen ligger.

Det finns en promenadväg, Joaoru Trai, som går utefter floden Narva. Här är det badförbud, gäller även hundar. Promenadvägen går över Joaoruön som ligger som en liten oas mitt i floden. Leden slingrar sig förbi Estlands östligaste punkt. 

Ser att det på båda sidor av floden sitter det några och fiskar. Vet inte säkert men gissar att det som ser ut som ett grönt litet lusthus egentligen är en vaktkur. Den har samma färg som de andra vaktkurerna utefter floden.

Kanten ner mot floden är markerad med gränsstolpar med jämna mellanrum.

Här där promenadvägen förr var en liten stig, där är det en rejäl trallstig byggd. Den är finansierad med EU-bidrag.

Bron som syns där framme är järnvägsbron över till Ryssland. Den gröna vaktkuren är också på Ryska sidan.

Någon där inne spanar säkert på oss.

Här där vi går upptäcktes den äldsta kända bosättningen i Narva-regionen. Det var folk som bosatte sig här när inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 8000 år sedan.

Det kan vi läsa på en skylt som vi passerar.

På andra sidan av floden ligger Narva vattenkraftverk. Många i Estland är oroliga för att Ryssland ska strypa elöveföringen därifrån. Kraftverket utnyttjar floden Narvas vattenkraft för att generera elektricitet och har varit i drift sedan 1955. Anläggningen är en av de största vattenkraftverken i nordvästra Ryssland och har en kapacitet på 125 MW. Den är en del av det ryska energisystemet och bidrar till elförsörjningen i Leningrad och omkringliggande områden.

I slutet på promenadvägen kan man gå längst ut mot kanten av floden och där se hela järnvägsbron.

En rysk soldat patrullerar brofästet på Ryska sidan.

På estniska sidan ligger det en träningsanläggning av något slag. Fanns även en träningsbana för hundar bredvid. Vet inte om de är i bruk.

Nu är det dags för oss att återvända till stationen för hemresa. Resan hem tar tre timmar för det här tåget stannar på fler stationer på vägen.

Vid järnvägsstationen i Narva finns den här minnesplatsen för offren för den sovjetiska massdeportationerna som ägde rum 1941 -1949. Då deporterades tusentals estländare till Sibirien och andra delar av Sovjetunionen under mycket brutala förhållanden.

Fast vi åkte med ett lite modernare tåg än det här som står vid järnvägsstationen i Tallinn.