Expedition Vitön - september 2006

Nu har även jag läst ut Bea Uusmas bok Vitön. Det här är ingen recension – mer ett uppmanande: läs den. För mig väckte den något helt annat än bara läslust – den väckte minnen. Massor av minnen från min egen resa till Vitön. En resa som skedde innan jag började blogga, så varför inte återuppleva den här?

För min del började allt nästan precis som för Uusma. Jag snubblade över en bok om Andrées polarexpedition – jag tror faktiskt att det var samma titel som hon "lånade" (något mer permanent) från en vän. Jag köpte min. Sedan följde fler böcker, fler berättelser, och snart var jag helt uppslukad av expeditionen.

Och jag kan bara säga: tur att Bea Uusma aldrig varit hemma hos mig. För hade någon knyckt någon av mina böcker om Andrées ballongfärd mot Nordpolen, hade jag blivit fruktansvärt förgrymmad. De är inte bara böcker, de är portaler till ett av historiens mest fascinerande öden.

Kapten Per Engvall

När vi väl stod där på kajen i Longyearbyen, med M/S Stockholm framför oss, kändes det nästan overkligt. Som om resan redan var ett minne, fast den just skulle börja. Det var något med ljuset, den klara luften, och det där pirret i kroppen som bara kommer när man är på väg mot något stort.

Vi hade faktiskt varit på väg till Svalbard redan två år tidigare. Allt var bokat och klart, men kort före avresan tvingades vi ställa in. Jag blev sjuk, och min läkare gav ett bestämt nej – inget resande, bara att acceptera läget och påbörja en tuff behandling. Det var bara att foga sig.

Men allt gick bra. Jag blev frisk. Och när PolarQuest två år senare annonserade sin resa "Expedition Vitön" med M/S Stockholm, kändes det nästan som om de riktade sig direkt till mig. Som om världen sa: nu är det dags. Nu är det din tur.

Även om resan hette "Expedition Vitön" hann vi med flera av de klassiska stoppen: Barentsburg, Ny-Ålesund och Danskön. Var och en med sin egen karaktär – Barentsburg med sin sovjetiska charm, Ny-Ålesund med forskningsstationens stillsamma puls, och så Danskön, där historien nästan låg kvar i luften.

Det var från Danskön som Andrée, Strindberg och Frænkel lyfte med Örnen – deras ödesdigra ballongfärd mot Nordpolen. Även om själva ballonghuset är rivet sedan länge, finns det fortfarande spår kvar. Rester av förberedelserna, rostiga detaljer, kanske till och med tystnad som bär på minnen. Att stå där och blicka ut över det landskap de lämnade bakom sig var som att kliva rakt in i en annan tid.

Adam berättar vid resterna från ballonghuset.

Här där vårt fartyg ligger, startade deras ballongfärd.

Vi hoppar över alla upplevelser på vägen mot vårt mål – kanske återvänder jag till dem en annan gång. För det fanns mycket att berätta: möten med isbjörnar, valrossar, renar och rävar. Men en särskilt spännande detalj från Karl XII:s ö vill jag ändå nämna.

Lita aldrig på en isbjörn. Vi var i land på ön, och långt, långt uppe på fågelberget låg en hona med två ungar och vilade. De såg fridfulla ut, men troligtvis var de hungriga. När de vädrade människodoft – eller kanske bara närvaron av oss tvåbenta – vaknade jaktinstinkten. De reste sig, började röra sig neråt, och vi fick plötsligt väldigt bråttom tillbaka till våra zodiaker. Isbjörnen är förvånansvärt snabb.

Trots att vi sprang över stranden, snubblande mellan drivved och med hjärtat bultande i bröstet, kunde jag inte låta bli att stanna upp. Kameran hängde redan i handen, och ögonblicket var för laddat för att inte fångas. Jag var ju inte allra sist i gruppen – någon annan låg längre bak – så jag tog chansen. Ett snabbt klick, en bild som fortfarande bär på den där blandningen av skräck och förundran.

                                                                 -----------------------------------------

Men så, på vår sjätte dag, började vi skymta Vitön. Först som en skugga i horisonten, sedan allt tydligare. Den dök upp där ute, som ett tyst vitt väsen.

Den låg där – karg och stilla – med sin egen sorts värdighet. Inte dramatisk, inte skrämmande. Bara tyst. På långt håll liknade den nästan en semla, med sin stora vita glaciär och det lilla molnet som låg som ett lock på toppen. En märkligt vardaglig liknelse för en plats så laddad med historia, men just då kändes den helt rätt.

Nu blev det spännande, skulle vi komma iland...

På flera ställen går glaciären ända ner till stranden.

Före oss hade vi ett kryssningsfartyg, ett ganska stort och ingen från det fartyget gick iland.

Nu hade vi kommit så nära att det var dags för vårt försök. Ankaret gick, gummibåtarna sjösattes, och förväntan låg som elektricitet i luften.

Alla – ja, till och med besättningen – klev ner i zodiakerna, redo att ta sig i land. Alla utom en. Vi hade en fransk historieprofessor med oss, Madam Yvonne. Hon var tydligen bara intresserad av fransk historia, och Vitön föll inte inom hennes intressesfär. Hon stannade ombord och roade sig med kaptens cognac, medan vi andra styrde mot den karga stranden.

Som alla förstått, iland kom vi. Adam vår expeditionsledare var nog extra glad för trots alla hans resor till Svalbard så var det hans första landstigning på Vitön.

Helt otroligt, jag står på Vitön!

Då, i stunden, förstod jag inte hur speciellt det faktiskt var att vi kommit iland – och på första försöket dessutom. Det kändes nästan självklart, som om Vitön väntat på oss.

Men det har sjunkit in först nu, långt efteråt. När jag hört berättelser från andra som varit där men tvingats vända om. När jag läst Bea Uusmas båda böcker och förstått hur oberäkneligt väder och isförhållanden kan vara. Att få sätta foten på Vitön är inget man kan ta för givet – det är ett privilegium. Och vi fick det.

Vi ser att ön inte är obebodd, finns en hel del isbjörnsspår på stranden.

Uppe på glaciären ligger det två fjolårsungar och leker.

De har säkert koll på oss, men är inte hungriga.

Vi har även koll på dem, inte bara en isbjörnsvakt utan flera håller koll på björnarna.

Vi vet ju nu hur snabba isbjörnarna är.

I samlad tropp vandrar vi mot Andrée-expeditionens lägerplats – lite högtidligt, lite förväntansfullt.

Här, på platsen där deras sista tid i livet utspelade sig, står nu en minnessten. Den restes av den svenska expeditionen med fartyget M/K Isbjørn, som anlände några veckor efter den norska upptäckten sommaren 1930. Ett stilla monument till minne av Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg.

Sommaren 1930 gjorde det norska sälfångstfartyget Bratvaag ett oväntat och historiskt fynd på Vitön. Under en expedition i Arktis gick några av besättningsmännen i land och upptäckte resterna av Salomon August Andrées polarexpedition – kroppar, dagböcker, utrustning och spår av deras sista läger.

Fyndet väckte stor uppmärksamhet och ledde till att en svensk expedition med fartyget M/K Isbjørn kort därefter reste till ön för att hämta hem kvarlevorna och resa en minnessten. Det som länge varit ett mysterium fick nu sina sista pusselbitar.

Det var alltså här det var. Vi står andaktsfullt och ser oss omkring, försöker känna in något av hur det kan ha varit – för de tre upptäcktsresande som tillbringade sina sista dagar här, och för dem som, trettio år senare, av en slump fann platsen.

Vi ser rester av den drivved de en gång samlade ihop, och trots att nästan allt från expeditionen har samlats in och förts hem, ligger där något kvar. Ett tygstycke, slitet och blekt. Kanske har det legat dolt under sand eller is, och först nu kommit fram i ljuset. Jag kan inte låta bli att sträcka ut handen och känna på det – men jag lyfter det inte. Det känns som att det hör hemma här.

En liten bit ifrån finns den lilla klippskreva där de begravt Nils Strindberg.

Det ser inte så märkvärdigt ut. En stenig strand, lite drivved, ett landskap som liknar många andra i Arktis. Men det var här de trampade omkring. Här de kämpade, kanske mot isbjörn, kanske mest mot kylan, hungern och orken som tog slut.

Att stå på platsen där deras tält en gång stod, där deras sista dagar utspelade sig, är svårt att beskriva. Det är inte dramatiskt – det är stilla. Men i den stillheten finns ett eko av något större. Ett försök att nå det omöjliga. Ett öde som blev historia.

Vid minnesstenen upptäcker vi något oväntat – ett litet hål i sidan. Det ser ut att ha gjorts med avsikt, där inne i hålet finns det en liten svensk flagga. Vem som satte dit den, eller varför, vet ingen riktigt. Det finns inga officiella uppgifter om det. Hålet syns lite svagt på den här bilden. Vi tog ut flaggan och tittade på den och stoppade sedan tillbaka den på sin plats. Tänkte aldrig på att ta någon bild av den.

Kanske var det en gest av vördnad. Ett försök att lämna något personligt, något nationellt, på en plats där tre svenska liv tog slut i ett av historiens mest mytomspunna öden.

Att stå där, på platsen där allt tog slut, var mer än bara en historisk upplevelse. Det var en känsla av närvaro – som om tiden dragit ett djupt andetag och höll andan just där.

Jag tänker ofta på Andrée, Frænkel och Strindberg. På deras mod, deras envishet, deras öde. Och på hur vi, över hundra år senare, fick sätta våra fötter där de en gång kämpade. Det är inte något jag tar lätt på. Det är ett minne som stannat kvar – inte bara som bilder i kameran, utan som något som rör sig stilla i mig.

Resan till Vitön blev mer än en resa. Den blev ett möte med historien, med naturens kraft, och med mig själv. 

Förstod inte då hur stort det var, men har insett det långt senare

Vårt besök på Vitön är över. Vi samlas vid strandkanten, blickar en sista gång mot minnesstenen och den karga plats där historien en gång stannade. Det är dags att återvända till vårt fartyg, M/S Stockholm.

Snart väntar middag ombord, samtal om dagens upplevelser och kanske en skål för de tre som aldrig kom hem. Sedan fortsätter vi – vidare mot nya äventyr, nya vyer, men med Vitön kvar inom oss. En plats som inte bara berättar om en expedition, utan om mod, drömmar och människans eviga längtan efter det okända.

För även om Andrées polarexpedition misslyckades i sitt mål att nå Nordpolen, blev den ändå världsberömd. Inte för triumfen, utan för tragedin. För envisheten, för viljan att trotsa elementen, och för den gåta som vilade över deras öde i över tre decennier. Att få stå där – på platsen där allt tog slut – är att komma nära något större än bara historia. Det är att känna människans litenhet och storhet på samma gång.

                                            -----------------------------------------------------

                                                                 ------------------------

Tack Wolfgang för att du skrev ett blogginlägg om boken så att jag kom mig för att köpa den.

Lego

Hamnade på en Lego utställning, där de gjorde reklam för blomsterlego.

Så här ovanifrån ser utställningen ut som ett legodockskåp.

Många fantasifulla skapelser.

Inte röra! Man fick tydligen inte plocka några blommor här.

Utställarna betonade vid flera stationer att byggglädje med Lego inte har någon åldersgräns. Skyltar, samtal och aktiviteter uppmuntrade både barn och vuxna att släppa loss sin kreativitet. Många vuxna besökare syntes engagerade i byggandet. Budskapet var tydligt: fantasin har inget bäst före-datum.

För att engagera besökarna erbjöds ett vykort som kunde hämtas vid ankomst. Med kortet i handen fick deltagarna gå runt till sex olika stationer för att samla stämplar och skapa ett färdigt mönster. En skylt informerade tydligt: "Gäller även vuxna."

Den här var inte av Lego, men stod parkerad utanför ett flott hotell. Dyr och snygg.

Shopping Survival Guide: Vad du inte visste att du kunde äta (men kanske borde)

Häng med på en shoppingtur i Kuala Lumpor.

Först får man ta och klä sig lite lämpligt i värmen.

Vad man tar på sig beror lite på vilken modetyp man är. Vissa följer trender. Andra följer väderprognosen. Vissa klär sig för att synas.

Bara man inte går helt bananas i klädstilen så ordnar det sig.

Vi startar med att besöka en butik som har ett brett sortiment av kryddor och kinesiska varor.

När man står där i asiatiska delikatesshyllan och funderar på middag, är det lätt att känna sig… blåst. Simblåst, alltså. För vad är väl mer festligt än att bjuda på torkad fiskblåsa till förrätt och ginsengrot till dessert.

Fågelbo – nu i lyxförpackning. Kilopriset får en att undra: är det här verkligen något man äter, eller är det en investering? Vissa köper guld. Andra köper torkade reden från svalor. Smakar det fågel, så kostar det fågel.

Så varför inte lite fågelbo till kvällens middag till det facila priset av 5.038 kr/100 gram.

Eller om man vill slå på stort så kan man köpa de dyrare för 9.735 kr/ 100 gram.

Men en ramen kanske är något som lockar mer.

För de riktigt modiga så finns det även non-halal, ingen fara för apoteket ligger runt hörnet.

Halloween har redan varit, men man kan nog festa på en skrämmande bakelse ändå.

Kanske välja ett säkert kort och välja Spam istället.

Men hur det nu är med all spännande mat så fastnade vi till slut för ett tryggare alternativ, en lobster roll. Utsökt god.

Men den där drickan i plastpåse testade vi inte.

En långsam promenad genom Kuala Lumpurs kontraster.

Blir inga snabba promenader när man är i Kuala Lumpur, för det är ganska varmt men att då och då leta sig ut från de luftkonditionerade gångarna och svala husen är mödan värt.

Det finns en hel del gångvägar, både under jord och ovan jord, som är luftkonditionerade – ett välkommet avbrott från den tropiska hettan. En av dem är särskilt minnesvärd: väggarna pryds av fotografier och målade dekorationer som gör promenaden till något mer än bara transport. Det känns nästan som att gå genom ett galleri, där stadens själ får ta plats mellan betong och glas.

När man väl kliver ut i värmen möts man av ett myller av ljud, dofter och färger. Trafiken surrar, gatuköken ryker, och luften är tung av tropisk fukt. Men det finns något meditativt i att promenera långsamt, att låta staden rinna förbi i ett lugnare tempo.

Jag började min dag vid KLCC Park, där skyskraporna speglar sig i det lilla konstgjorda sjölandskapet. Här kan man gå i skuggan av palmer och se lokalbor jogga i takt med morgonsolen.

Några måste ta den obligatoriska selfiebilden framför Petronas Tower. Ibland är det inte bara byggnaden man vill fånga – utan känslan av att vara där

Där var det inte bara människor som var ute och tränade, träffade på den här lilla filuren.

Sedan slingrade jag mig vidare genom Bukit Bintang, där shoppinggalleriorna står som svalkande oaser mellan gatorna. Det är nästan som att staden är byggd för att man ska kunna röra sig utan att någonsin behöva svettas – men det är just svetten som gör upplevelsen verklig. 

Lite speciella och handikappanpassade övergångsställen. Det är något fint med att även detaljer som ett övergångsställe kan visa omtanke och inkludering.

Jag lämnade den stora gatan med alla flotta butiker, där luftkonditioneringen sipprar ut genom öppna dörrar och skyltfönstren glittrar av lyx. Svängde runt vid statyerna av Michael Jackson – ett oväntat inslag mitt i stadens puls där många stannade till för ett foto.

– och fortsatte sedan in i ett kvarter där tempot var lite lugnare. Här byts marmorgolv mot trottoarplattor, och istället för internationella märken möts man av små kaféer, lokala butiker och doften av grillad kyckling från ett gatustånd.

Kom till ett lite annorlunda kvarter. Enklare bostadshus och massor med väggmålningar. Något som jag har svårt att gå förbi utan att försöka få några bilder. Färgerna var starka, motiven varierade – från traditionella mönster till porträtt av lokala hjältar och fantasifulla figurer. Det kändes som att varje vägg berättade sin egen historia, och jag blev stående gång på gång, med kameran i handen.

Här var tempot ett annat. Barn lekte på trottoaren, en äldre man satt och skalade frukt i skuggan, och någon vinkade från ett fönster. Det var som att staden öppnade upp en annan sida av sig själv – mindre polerad, men desto mer levande.

Konsten här känns inte planerad, utan levande. Som om den växer fram i takt med staden.

Jag stannade till, tog ett steg tillbaka, och försökte fånga hela bilden – men det är svårt att fånga känslan i en enda ruta

Det här kvarteret var som ett galleri utan väggar, där varje fasad var en duk.

Duvor på ledning, tvätt på tork – en bild som fångar stadens rytm och vila, den bilden kunde jag inte gå förbi.

Vet inte varför, men tvätt på tork kan jag inte låta bli att försöka fånga på bild.

Det är något med tvätt på tork – vardagligt, färgstarkt, och alltid värt en bild.

Att promenera i Kuala Lumpur är som att bläddra igenom ett bildspel av stadens själ. Från svalkande gångvägar med konstnärliga inslag till kvarter där väggmålningar berättar historier och tvätten fladdrar mellan husfasader – varje steg bjuder på nya motiv. Duvor radar upp sig som tysta betraktare, och människor stannar till för att fånga sin stund framför stadens ikoniska torn.

Det är inte bara en promenad, det är en resa genom kontraster: mellan lyx och vardag, mellan luftkonditionerat och tropisk hetta, mellan det planerade och det spontana. Och mitt i allt, kameran, som försöker hinna med.

För mig är det just de här ögonblicken som gör en stad levande. De små detaljerna, de oväntade mötena, och känslan av att vara en del av något större, om än bara för en stund.

Happy Deepavali

Innan jag kom till Kuala Lumpur hade jag aldrig hört talas om Deepavali. Men det dröjde inte länge innan högtiden gjorde sig påmind – överallt i stadens köpcentrum glittrade färgglada dekorationer, ljusslingor och vackra rangoli-mönster på golven. Det var som om hela staden förberedde sig för något stort, något jag ännu inte förstod. Nyfiken började jag ta reda på mer.

Deepavali, även kallad Diwali, är en av de mest betydelsefulla högtiderna inom hinduismen. Den firas för att markera ljusets seger över mörkret, det godas triumf över det onda. Under flera dagar tänds oljelampor, hem smyckas med färger och familjer samlas för att fira med mat, gåvor och gemenskap. Det är en tid för reflektion, glädje och hopp – och för mig blev det också en oväntad inblick i en kultur jag tidigare inte känt till.

Trots att Malaysia är ett muslimskt land med islam som statsreligion, är Kuala Lumpur en mångkulturell stad där Deepavali firas stort och synligt.

Deepavali infaller varje år i slutet av oktober eller början av november, beroende på den hinduiska lunisolarkalendern. Högtiden sammanfaller med nymånen – amāvasyā – i månaden Kartika, vilket gör att datumet varierar från år till år. I år infaller den den 26 oktober.

Vid det stora köpcentret vid Bukit Bintang möttes jag av en färgsprakande rangoli – ett konstfullt mönster gjort av färgat pulver – som låg på golvet vid ingången. Det var första gången jag såg något liknande, och det väckte min nyfikenhet på högtiden och dess betydelse.

En Rangoli är en traditionell indisk konstform där färgglada mönster skapas direkt på marken – ofta vid entréer, för att välkomna gäster och gudomliga krafter, och symboliserar lycka, välstånd och positiv energi.

Tyvärr hade någon klåfingrig varit fram och petat på de färgade stenarna, men såg nästa dag att då var den reparerad.

Tittar man nära så ser man att den här är gjord av små färgade stenar.

Så även om Deepavali inte är en muslimsk högtid, är den en viktig del av Malaysias kulturella kalender – särskilt i städer som Kuala Lumpur, där olika traditioner möts och firas sida vid sida.

Till och med mindre butiker hade sin egen rangoli vid entrén – färgglada mönster som välkomnar besökare och sprider feststämning.