Utflykt till Anstruther – över Forth till stormens stad

Resan börjar med färden över floden Forth, där bron sträcker sig som en mäktig port mellan landskapen. Det är tyvärr en något regnig dag, som ofta med vinter i Skottland. Vinden tar tag i oss redan här, som om den vill förvarna om vad som väntar på andra sidan.

När vi når Anstruther möts vi av en stad som bär stormen som sin egen klädnad, blåsten sveper genom de smala gatorna, havet slår rytmiskt mot kajen och luften fylls av saltstänk och ljudet av måsar som kämpar i vinden. Det är en plats där naturens kraft känns nära, och där människorna tycks ha lärt sig att leva i takt med stormen.

Anstruther är en liten kuststad i Fife.

Där blåser det en hel del när vi kliver ur minibussen.

Vår chaufför, som också är vår guide, kämpar för att hålla balansen i stormen – stegen blir korta och osäkra, som om själva marken gungade under honom. Scenen blir nästan komisk i sin dramatik, men framför allt ett tydligt tecken på naturens kraft här vid havet.

Staden har länge varit ett centrum för fiske och är idag berömd för sin prisbelönta fish and chips, trots det så passar vi inte på att äta den där. Det är lite för tidigt för lunch.

Däremot så stannar jag nere vid kajen och tittar på de mäktiga vågorna som sveper in över piren och fyren

Vinden rycker och sliter i mig, som om den vill dra mig med ut i stormen. Att stå still blir en kamp i sig, varje steg rubbas av kraften som sveper över kajen. Ändå väljer jag att stanna kvar där nere, fingrarna stelnar vid kameraavtryckaren, har tyvärr inte tänkt på att ta vantar med mig. Men de mäktiga vågorna som rullar in mot piren och slår upp mot fyren gör att det är svårt att gå därifrån.

Havet blir till en levande scen – vilt, rytmiskt och storslaget – och jag står där som en åskådare, liten men ändå del av dess kraft.

Mäktig kraft i den vinden,

Vinden bet i kinderna och kylan kröp in under jackan, men skådespelet vid havet var för mäktigt för att vända bort blicken. Varje våg som slog mot piren blev som en ny akt i naturens dramatiska föreställning, och kameran fick arbeta flitigt. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att ta många bilder – tre av dem får följa med här i inlägget, som små fönster in i stormens kraft.

Vi märker snart att vi inte är ensamma i stormen. Från andra sidan gatan kommer plötsligt en man, lättklädd trots den bitande vinden, med en bok under armen som om han just lämnat sin läsning för att möta oss. Med ett leende och ivrig gest vill han gärna berätta om sin stad – som om Anstruther själv skickat ut en representant för att dela sina historier.

Vi frågar honom om det alltid blåser så här mycket. Han ler och försäkrar oss med självklarhet: "Nej då, det brukar vara värre."

Som om stormen vi kämpade mot bara var en mild bris i Anstruthers måttstock.

Det är en glad och pratsam man som berättar en hel del om sin stad.

På en del ställen bildas vågorna till skum som blåser upp på land, i dag är det för varmt, men vid minusgrader blir skummet fruset och svårforserat med bil.

Vi lämnar den lilla fiskestaden...

...och åker mot St Andrews.

Det tar vi sen.

Julmarknad i Edinburgh – en stad i vinterskrud

När mörkret sänker sig över de kullerstensbelagda gatorna i Edinburgh förvandlas staden till ett sagolandskap. Doften av glögg och nybakade kakor blandas med ljudet av julmusik som ekar mellan de gamla stenhusen. På Princes Street Gardens glimmar ljusen från hundratals små bodar där hantverkare, konstnärer och matförsäljare erbjuder allt från stickade skotska mössor till karameller i färger som påminner om barndomens jular. Atmosfären är både traditionell och kosmopolitisk – en plats där lokal historia möter internationell julglädje.

Fast jag såg inte så mycket kullersten, men det lät bra i text.

.

Där mellan stånden vimlar det av folk.

Pariserhjulet lyser som en gnistrande krona över staden, och nedanför rör sig människor mellan bodar och butiker med kassar fyllda av gåvor. Skratt och röster blandas med doften av bratwurst och kryddigt mulledwine, och hela scenen känns som en levande julmålning där vardag och fest möts i samma ögonblick.

På fasaden till Johnnie Walker-huset vecklas en gigantisk julkalender ut i ljus och färg, en kalender som ändrar utseende hela tiden. Varje ruta glimmar som ett löfte om fest och förväntan, och förbipasserande stannar upp för att låta sig svepas med av den magiska stämningen. Kalendern blir som en modern tolkning av en gammal tradition, en blinkning till barndomens nyfikenhet, men i storstadens pampiga skala.

Två damer delar en måltid mitt i julmarknadens myller, en stilla stund av gemenskap bland glittrande ljus och sorlande röster. Deras skratt och samtal blir som en varm kontrast till den kyliga vinterluften.

Naturligtvis finns det vanliga tingeltanglet även på den här julmarknaden.

Vill man bli lite yr i mössan så kan man ta en tur i karusellen.

Att fotografera sig i en bubbla med snöande vinterlandskap, blev snabbt en trend, men någon måste ju ta på sig jobbet som bubbelputsare också!

Vi värmde oss med en mulledwine med körsbär i, den kryddiga doften av kanel och nejlika spred sig som en mjuk filt i vinterkylan. Varje klunk blev som en liten paus från marknadens myller, ett ögonblick av värme mitt i Edinburghs vintersaga. Den var dessutom riktigt god.

Mitt i vimlet står en spelande tomte på trottoaren, med gitarrtoner som blandas med sorlet från julshoppande människor. Men det är inte musiken som får förbipasserande att stanna upp – utan överraskningen som gömmer sig i säcken bakom honom. Plötsligt hoppar en man upp ur säcken och skrämmer nästan slag på de som råkar gå förbi. Skratt och förvånade utrop fyller luften, och scenen blir till ett minne som lika mycket handlar om humor som om julglädje.

Det finns något alldeles särskilt med Edinburgh när regnet har fallit. Luften blir krispig och klar, och de gatorna förvandlas till speglar som reflekterar stadens historiska skönhet.

Blanka, regnvåta gatorna som slingrar sig uppåt, och i fjärran, majestätiskt tronande på sin vulkaniska klippa, Edinburgh Castle. Men inte bara ett slott, utan ett som badar i en varm julröd färg. Kontrasten mellan de mörka, fuktiga gatorna och slottets nästan glödande färg var helt enkelt hisnande.

​Det är i stunder som dessa man verkligen känner historiens vingslag i Edinburgh. Varje stenkant, varje gammal byggnad, ja, till och med varje regndroppe känns laddad med berättelser från svunna tider. Slottet, som har sett så mycket under århundraden, tycktes nästan andas ut en sista värme innan mörkret tog över.

De som vill ha en lite annorlunda julstämning kan välja en skrämmande spökbusstur istället. 

Lite julklappstips.

Expedition Vitön - september 2006

Nu har även jag läst ut Bea Uusmas bok Vitön. Det här är ingen recension – mer ett uppmanande: läs den. För mig väckte den något helt annat än bara läslust – den väckte minnen. Massor av minnen från min egen resa till Vitön. En resa som skedde innan jag började blogga, så varför inte återuppleva den här?

För min del började allt nästan precis som för Uusma. Jag snubblade över en bok om Andrées polarexpedition – jag tror faktiskt att det var samma titel som hon "lånade" (något mer permanent) från en vän. Jag köpte min. Sedan följde fler böcker, fler berättelser, och snart var jag helt uppslukad av expeditionen.

Och jag kan bara säga: tur att Bea Uusma aldrig varit hemma hos mig. För hade någon knyckt någon av mina böcker om Andrées ballongfärd mot Nordpolen, hade jag blivit fruktansvärt förgrymmad. De är inte bara böcker, de är portaler till ett av historiens mest fascinerande öden.

Kapten Per Engvall

När vi väl stod där på kajen i Longyearbyen, med M/S Stockholm framför oss, kändes det nästan overkligt. Som om resan redan var ett minne, fast den just skulle börja. Det var något med ljuset, den klara luften, och det där pirret i kroppen som bara kommer när man är på väg mot något stort.

Vi hade faktiskt varit på väg till Svalbard redan två år tidigare. Allt var bokat och klart, men kort före avresan tvingades vi ställa in. Jag blev sjuk, och min läkare gav ett bestämt nej – inget resande, bara att acceptera läget och påbörja en tuff behandling. Det var bara att foga sig.

Men allt gick bra. Jag blev frisk. Och när PolarQuest två år senare annonserade sin resa "Expedition Vitön" med M/S Stockholm, kändes det nästan som om de riktade sig direkt till mig. Som om världen sa: nu är det dags. Nu är det din tur.

Även om resan hette "Expedition Vitön" hann vi med flera av de klassiska stoppen: Barentsburg, Ny-Ålesund och Danskön. Var och en med sin egen karaktär – Barentsburg med sin sovjetiska charm, Ny-Ålesund med forskningsstationens stillsamma puls, och så Danskön, där historien nästan låg kvar i luften.

Det var från Danskön som Andrée, Strindberg och Frænkel lyfte med Örnen – deras ödesdigra ballongfärd mot Nordpolen. Även om själva ballonghuset är rivet sedan länge, finns det fortfarande spår kvar. Rester av förberedelserna, rostiga detaljer, kanske till och med tystnad som bär på minnen. Att stå där och blicka ut över det landskap de lämnade bakom sig var som att kliva rakt in i en annan tid.

Adam berättar vid resterna från ballonghuset.

Här där vårt fartyg ligger, startade deras ballongfärd.

Vi hoppar över alla upplevelser på vägen mot vårt mål – kanske återvänder jag till dem en annan gång. För det fanns mycket att berätta: möten med isbjörnar, valrossar, renar och rävar. Men en särskilt spännande detalj från Karl XII:s ö vill jag ändå nämna.

Lita aldrig på en isbjörn. Vi var i land på ön, och långt, långt uppe på fågelberget låg en hona med två ungar och vilade. De såg fridfulla ut, men troligtvis var de hungriga. När de vädrade människodoft – eller kanske bara närvaron av oss tvåbenta – vaknade jaktinstinkten. De reste sig, började röra sig neråt, och vi fick plötsligt väldigt bråttom tillbaka till våra zodiaker. Isbjörnen är förvånansvärt snabb.

Trots att vi sprang över stranden, snubblande mellan drivved och med hjärtat bultande i bröstet, kunde jag inte låta bli att stanna upp. Kameran hängde redan i handen, och ögonblicket var för laddat för att inte fångas. Jag var ju inte allra sist i gruppen – någon annan låg längre bak – så jag tog chansen. Ett snabbt klick, en bild som fortfarande bär på den där blandningen av skräck och förundran.

                                                                 -----------------------------------------

Men så, på vår sjätte dag, började vi skymta Vitön. Först som en skugga i horisonten, sedan allt tydligare. Den dök upp där ute, som ett tyst vitt väsen.

Den låg där – karg och stilla – med sin egen sorts värdighet. Inte dramatisk, inte skrämmande. Bara tyst. På långt håll liknade den nästan en semla, med sin stora vita glaciär och det lilla molnet som låg som ett lock på toppen. En märkligt vardaglig liknelse för en plats så laddad med historia, men just då kändes den helt rätt.

Nu blev det spännande, skulle vi komma iland...

På flera ställen går glaciären ända ner till stranden.

Före oss hade vi ett kryssningsfartyg, ett ganska stort och ingen från det fartyget gick iland.

Nu hade vi kommit så nära att det var dags för vårt försök. Ankaret gick, gummibåtarna sjösattes, och förväntan låg som elektricitet i luften.

Alla – ja, till och med besättningen – klev ner i zodiakerna, redo att ta sig i land. Alla utom en. Vi hade en fransk historieprofessor med oss, Madam Yvonne. Hon var tydligen bara intresserad av fransk historia, och Vitön föll inte inom hennes intressesfär. Hon stannade ombord och roade sig med kaptens cognac, medan vi andra styrde mot den karga stranden.

Som alla förstått, iland kom vi. Adam vår expeditionsledare var nog extra glad för trots alla hans resor till Svalbard så var det hans första landstigning på Vitön.

Helt otroligt, jag står på Vitön!

Då, i stunden, förstod jag inte hur speciellt det faktiskt var att vi kommit iland – och på första försöket dessutom. Det kändes nästan självklart, som om Vitön väntat på oss.

Men det har sjunkit in först nu, långt efteråt. När jag hört berättelser från andra som varit där men tvingats vända om. När jag läst Bea Uusmas båda böcker och förstått hur oberäkneligt väder och isförhållanden kan vara. Att få sätta foten på Vitön är inget man kan ta för givet – det är ett privilegium. Och vi fick det.

Vi ser att ön inte är obebodd, finns en hel del isbjörnsspår på stranden.

Uppe på glaciären ligger det två fjolårsungar och leker.

De har säkert koll på oss, men är inte hungriga.

Vi har även koll på dem, inte bara en isbjörnsvakt utan flera håller koll på björnarna.

Vi vet ju nu hur snabba isbjörnarna är.

I samlad tropp vandrar vi mot Andrée-expeditionens lägerplats – lite högtidligt, lite förväntansfullt.

Här, på platsen där deras sista tid i livet utspelade sig, står nu en minnessten. Den restes av den svenska expeditionen med fartyget M/K Isbjørn, som anlände några veckor efter den norska upptäckten sommaren 1930. Ett stilla monument till minne av Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg.

Sommaren 1930 gjorde det norska sälfångstfartyget Bratvaag ett oväntat och historiskt fynd på Vitön. Under en expedition i Arktis gick några av besättningsmännen i land och upptäckte resterna av Salomon August Andrées polarexpedition – kroppar, dagböcker, utrustning och spår av deras sista läger.

Fyndet väckte stor uppmärksamhet och ledde till att en svensk expedition med fartyget M/K Isbjørn kort därefter reste till ön för att hämta hem kvarlevorna och resa en minnessten. Det som länge varit ett mysterium fick nu sina sista pusselbitar.

Det var alltså här det var. Vi står andaktsfullt och ser oss omkring, försöker känna in något av hur det kan ha varit – för de tre upptäcktsresande som tillbringade sina sista dagar här, och för dem som, trettio år senare, av en slump fann platsen.

Vi ser rester av den drivved de en gång samlade ihop, och trots att nästan allt från expeditionen har samlats in och förts hem, ligger där något kvar. Ett tygstycke, slitet och blekt. Kanske har det legat dolt under sand eller is, och först nu kommit fram i ljuset. Jag kan inte låta bli att sträcka ut handen och känna på det – men jag lyfter det inte. Det känns som att det hör hemma här.

En liten bit ifrån finns den lilla klippskreva där de begravt Nils Strindberg.

Det ser inte så märkvärdigt ut. En stenig strand, lite drivved, ett landskap som liknar många andra i Arktis. Men det var här de trampade omkring. Här de kämpade, kanske mot isbjörn, kanske mest mot kylan, hungern och orken som tog slut.

Att stå på platsen där deras tält en gång stod, där deras sista dagar utspelade sig, är svårt att beskriva. Det är inte dramatiskt – det är stilla. Men i den stillheten finns ett eko av något större. Ett försök att nå det omöjliga. Ett öde som blev historia.

Vid minnesstenen upptäcker vi något oväntat – ett litet hål i sidan. Det ser ut att ha gjorts med avsikt, där inne i hålet finns det en liten svensk flagga. Vem som satte dit den, eller varför, vet ingen riktigt. Det finns inga officiella uppgifter om det. Hålet syns lite svagt på den här bilden. Vi tog ut flaggan och tittade på den och stoppade sedan tillbaka den på sin plats. Tänkte aldrig på att ta någon bild av den.

Kanske var det en gest av vördnad. Ett försök att lämna något personligt, något nationellt, på en plats där tre svenska liv tog slut i ett av historiens mest mytomspunna öden.

Att stå där, på platsen där allt tog slut, var mer än bara en historisk upplevelse. Det var en känsla av närvaro – som om tiden dragit ett djupt andetag och höll andan just där.

Jag tänker ofta på Andrée, Frænkel och Strindberg. På deras mod, deras envishet, deras öde. Och på hur vi, över hundra år senare, fick sätta våra fötter där de en gång kämpade. Det är inte något jag tar lätt på. Det är ett minne som stannat kvar – inte bara som bilder i kameran, utan som något som rör sig stilla i mig.

Resan till Vitön blev mer än en resa. Den blev ett möte med historien, med naturens kraft, och med mig själv. 

Förstod inte då hur stort det var, men har insett det långt senare

Vårt besök på Vitön är över. Vi samlas vid strandkanten, blickar en sista gång mot minnesstenen och den karga plats där historien en gång stannade. Det är dags att återvända till vårt fartyg, M/S Stockholm.

Snart väntar middag ombord, samtal om dagens upplevelser och kanske en skål för de tre som aldrig kom hem. Sedan fortsätter vi – vidare mot nya äventyr, nya vyer, men med Vitön kvar inom oss. En plats som inte bara berättar om en expedition, utan om mod, drömmar och människans eviga längtan efter det okända.

För även om Andrées polarexpedition misslyckades i sitt mål att nå Nordpolen, blev den ändå världsberömd. Inte för triumfen, utan för tragedin. För envisheten, för viljan att trotsa elementen, och för den gåta som vilade över deras öde i över tre decennier. Att få stå där – på platsen där allt tog slut – är att komma nära något större än bara historia. Det är att känna människans litenhet och storhet på samma gång.

                                            -----------------------------------------------------

                                                                 ------------------------

Tack Wolfgang för att du skrev ett blogginlägg om boken så att jag kom mig för att köpa den.

Lego

Hamnade på en Lego utställning, där de gjorde reklam för blomsterlego.

Så här ovanifrån ser utställningen ut som ett legodockskåp.

Många fantasifulla skapelser.

Inte röra! Man fick tydligen inte plocka några blommor här.

Utställarna betonade vid flera stationer att byggglädje med Lego inte har någon åldersgräns. Skyltar, samtal och aktiviteter uppmuntrade både barn och vuxna att släppa loss sin kreativitet. Många vuxna besökare syntes engagerade i byggandet. Budskapet var tydligt: fantasin har inget bäst före-datum.

För att engagera besökarna erbjöds ett vykort som kunde hämtas vid ankomst. Med kortet i handen fick deltagarna gå runt till sex olika stationer för att samla stämplar och skapa ett färdigt mönster. En skylt informerade tydligt: "Gäller även vuxna."

Den här var inte av Lego, men stod parkerad utanför ett flott hotell. Dyr och snygg.

Shopping Survival Guide: Vad du inte visste att du kunde äta (men kanske borde)

Häng med på en shoppingtur i Kuala Lumpor.

Först får man ta och klä sig lite lämpligt i värmen.

Vad man tar på sig beror lite på vilken modetyp man är. Vissa följer trender. Andra följer väderprognosen. Vissa klär sig för att synas.

Bara man inte går helt bananas i klädstilen så ordnar det sig.

Vi startar med att besöka en butik som har ett brett sortiment av kryddor och kinesiska varor.

När man står där i asiatiska delikatesshyllan och funderar på middag, är det lätt att känna sig… blåst. Simblåst, alltså. För vad är väl mer festligt än att bjuda på torkad fiskblåsa till förrätt och ginsengrot till dessert.

Fågelbo – nu i lyxförpackning. Kilopriset får en att undra: är det här verkligen något man äter, eller är det en investering? Vissa köper guld. Andra köper torkade reden från svalor. Smakar det fågel, så kostar det fågel.

Så varför inte lite fågelbo till kvällens middag till det facila priset av 5.038 kr/100 gram.

Eller om man vill slå på stort så kan man köpa de dyrare för 9.735 kr/ 100 gram.

Men en ramen kanske är något som lockar mer.

För de riktigt modiga så finns det även non-halal, ingen fara för apoteket ligger runt hörnet.

Halloween har redan varit, men man kan nog festa på en skrämmande bakelse ändå.

Kanske välja ett säkert kort och välja Spam istället.

Men hur det nu är med all spännande mat så fastnade vi till slut för ett tryggare alternativ, en lobster roll. Utsökt god.

Men den där drickan i plastpåse testade vi inte.