En gång var jag till Rom VIII

En gång var jag till Rom då gick jag till Tibern.

Där tittade jag på några av broarna över floden, Det här är Ponte Vittorio Emanuele II. Den invigdes 1911. Den är dekorerad i ändarna med höga socklar som bär kolossala  änglar. På andra sidan är det bara en liten bit till Vatikanstaten.

Ponte Sant'Angelo, är en romersk bro,  lät byggas 134 e.Kr av romerske kejsaren Hadrianus, över Tibern från stadens centrum till hans nybyggda mausoleum, numera Castel Sant'Angelo.

Fortsätter vi en liten bit till utefter Tibern så kommer vi till Ponte Umberto. Den är lite ovanlig eftersom den har vänstertrafik. För att förhindra kollisioner finns en upphöjd sektion med staket mitt på vägen.

Följer vi Tibern åt andra hållet kommer vi till Roms äldsta bro, Pons Fabricius. Det är den romerska bro som fortfarande existerande i sitt ursprungliga tillstånd.

Vid brofästet håller en försäljare till som tillverkar och säljer vackra fjärilar.

De är både naturtrogna och färgglada, inte så konstigt att de lockar till sig barnen som går förbi.

- Mamma, den här vill jag ha! Snääällla!

Vi går över bron till Isola Tiberina och tittar lite.

Sedan är det dags att leta efter något ställe att äta lunch på.

I dag är vi sugna på att testa saltimbocca och Ossobuco.

En gång var jag till Rom VII

En gång var jag till Rom, då bodde jag på Pantheon Inn. Ett litet mysigt hotell som ligger nära de flesta sevärdheter.

Vi kom dit sent en regnig kväll och jag är säker på att vi inte hade hittat vårt hotell om inte chauffören hade varit där förut och visade hur man öppnade den stora porten och även visade oss var trappen upp till hotellet var. 

Titta precis ovanför damen som passerar i bilden. Där sitter en knappsats, den syntes inte i mörkret, en knapptryckning där öppnade en liten dörr i den jättelika porten.

Efter att ha hittat in genom den stora porten kommer man till en liten gård. Trappsteget som sticker ut till vänster är vägen upp till hotellet.

Det finns en söt liten hiss som tog två personer eller en med väska. Den är tillbyggd efteråt och sitter på utsidan av huset. Så klart missade jag den och kämpade mig upp de två trapporna där hotellet ligger. Tur att maken tog resväskorna och jag hade bara kabinväskan.

Hissen var en historia för sig, vi bodde fem eller om det var sex trappor upp. Var lite svårt att hålla koll på våningarna för de gick ibland liksom omlott. En våning kunde innehålla trappor till lite olika avsatser med hotellrum. Men det viktiga med hissen var att inte öppna de där två innerdörrarna innan hissen hade stannat helt. För annars stannade den.  Sedan var det jätteviktigt att stänga dem ordentligt och även den yttre dörren för annars stod hissen där den blivit lämnad av senaste åkaren. Det var inte populärt de gånger man var tvungen att gå upp och upptäcka att det var på översta våningen som någon inte stängt dörrarna.

Huset som hotellet ligger i byggdes ursprungligen för familjen Porcari och ägdes senare av familjen Ghislieri, från vilken Nunez köpte den renoverad. Huset kallas därför det historiska palatset Nunez Conti.

Det här är trappan upp till frukostmatsalen.

Den svänger av och på vägen upp finns dessutom en dörr till ett gästrum som ligger mellan den här våningen.

Man fick gå lite försiktig i den trappen, för trappstegen var olika höga. 

Efter de sista lilla trappan var vi uppe i frukostmatsalen. Så den här våningen var egentligen tre våningar i ett. Frukostmatsalen var trång men charmig den också, en frukostvärdinna  hälsade oss varje morgon välkomna med ett glatt Buongiorno.  Hon var noga med att vi skulle trivas i hennes lilla matsal.

Fanns en hel del att välja på, fast kaffet lyckades jag aldrig få ut ut kaffemaskinen så det blev tea till frukost.

Från 1873 och framåt bosatte sig Giuseppe Garibaldi i denna byggnad flera gånger. Det är något man inte missar om man bor där, för de är väldigt stolta över och berättar det gärna. Dessutom är ett av rummen döpt efter honom. Gissar att det rummet är lite större och lyxigare än vårt lilla vindsrum. Charmigt och med utsikt över hustaken och olika nivåer även inne i rummet.

Här ser vi hur nära  Panthneon ligger. Vi ser det runda taket härifrån.

Där hade vi nära till trappan upp till takterrassen. 

Där brukade vi sitta och "kura skymning" , alltså köpa med oss lite vin, ost och bröd och njuta av solnedgången.

Vi hade fönster i vårt badrum,  upptäckte varför det inte gick att öppna. Det ledde ut till trapphallen.

Det här hotellet , Pantheon Inn, var ett riktigt prisvärt ställe med närhet till det mesta man vill se i Rom, det personliga och charmen var ett extra plus.

En gång var jag till Rom VI

En gång var jag till Rom, då insåg jag att parkera där är en konst.

Vet inte vilka parkeringsregler som egentligen gäller i Rom, men det såg ut som om de var ganska förlåtande.

Det gäller att ha en liten bil för den kan man parkera på tvären.

Här blev jag lite nyfiken på hur man tar sig in eller ut ur bilen. Det var lika trångt på båda sidor.

Fram eller bak på bilen, svårt att se på håll. Men gullig var den.

Då får man säkert parkera i ett gathörn.

Garageport är inget hinder heller, bara du står på tvären.

På äldre bilder från Rom ser man väldigt ofta någon eller några Vespor, de verkade utkonkurrerade av de små bilarna nu, men på en liten tvärgata hittade jag dem.

Vår första bil när jag var barn var en Fiat 500, visserligen en svart för den färgen hade de flesta bilar då på 50-talet. Jag lite extra glad då jag ser en av den gamla modellen. Så när det står två små Fiat 500 på torget vid Pantheon så måste jag bara gå fram och titta på dem.

Jag är inte ensam om att uppskatta de två små skönheterna. 

Elements, Inspired by Ciel Bleu

Var ute och åt middag för en vecka sedan och den här middagen var lite mer än bara en middag, det var en hel smakupplevelse och eftersom restaurangen har öppet kök så blev det även en hel föreställning i matkonst. Den här restaurangen heter Elements har MICHELIN One-Star status 6 år i rad, restaurangen ligger  i  det hotell vi bodde på, Okura Prestige Bangkok, så vi hade bara att ta hissen ner.

Förväntansfulla visades vi in till vårt bord och vi hade glädjen att få ett bord med utsikt till köket. 

Har hört att det är bra att fotografera maten för om man blir sjuk så tycker läkaren att det är bra att veta vad man ätit. ;). Nu tror jag inte risken att bli sjuk av den här maten är speciellt stor, men bilderna är trevliga minnen när man tänker tillbaka på den måltiden. Dessutom lovade jag hotellchefen att skriva ett blogginlägg om kvällen. Av förklarliga skäl så hade jag inte stora systemkameran med utan mobilen fick var min kamera för kvällen. 

Vi blev välkomnade till bords med ett glas Pommery en fin gest av hotellchefen Mr. Niek Hammer.

Sedan kommer några små aptitretare in, allt är som små konstverk.

Stjärnkocken på Elements är Chef Gérard Villaret och han berättar att han lagar mat med fokus på säsongsbetonade specialiteter med en "från nos till svans"-filosofi, vilket resulterar i sofistikerad fransk matlagning spetsad med japanska inslag. 

När det är dags för den egentliga förrätten så kommer Chef Gérard själv in, presenterar sig och serverar maten.

Den första rätten på menyn heter CHUTORO.

Som är en speciell sorts tonfisk. Ovanpå ligger  Daikon, Hijiki och marmorerad Kombu

Nästa rätt som kommer är SMOKED DUTCH EEL.  Alltså rökt holländsk ål med Oscietra Caviar. De små vita kulorna som det dekoreras med, är djupfrysta och det blir som en dimma runt dem då de läggs på den varma maten. Effektfullt!

Maken fick också samma skådespel

Nästa rätt är HOKKAIDO SCALLOP. På den rivs fermenterad Kammussla.

Till den rätten serveras IWA 5  Sake of Japan. Sake har jag förr trott var en ganska stark dryck men den här var väldigt speciell i smaken och var mild som ett vin. 

Man ska ju inte titta för djupt i glaset sägs det, men här var det lite kul att titta ner i botten av glaset.

Mellan rätterna så har vi hela tiden skådespelet inne i köket, hur kockarna med precision lägger upp och dekorerar maten.

Så har vi kommit till fjärde rätten, LANGOUSTINE, Havskräfta. Det ser nästan ut som om vi fått in en grammofonskiva, men en riktigt delikat sådan.

Dags för NORWEGIAN WILD COD, därtill rakknivsmussla. Så här har jag aldrig fått torsk serverad förut.

Både elegant och gott.

Till det fick vi CELERIAC MILLE-FEUILLE, serverat på fiskben.

Den plockade man för hand och kunde lägga på tallrikskanten eller bara stoppa i munnen direkt.

CANARD EN CROUTE DE SEL, här har jag tappat räkningen på antalet rätter och vad de olika rätterna heter men det här är and med Foie Gras. Det smakade gudomligt gott och namnet på rätten hade räckt med just Gudomligt god.

Naturligtvis var vinerna anpassade till rätterna och serverades men den anordning på flaskan som gjorde att de luftades på ett perfekt sätt.

Mellan rätterna kan vi passa på att se hur det arbetas inne i köket.

Nu kommer vi till dagens viktiga huvudingrediens, det japanska undret Wagyu. Den till och med får en egen presentation före tillagningen. Har nog aldrig sett ett så marmorerat kött förr.

Ser att Chef Gerard nu är igång med att montera våra portioner.

Självklart smakade rätten, som heter A5 MIYAGI/WAGYU "BABA", bara så otroligt gott. Köttet smälte i munnen och de där köttknivarna som de lagt fram hade de kunnat spara. Vi hade lika gärna kunnat skära köttet med smörknivarna, så mört som det var.

Till den här rätten serverades en POMMES DAUPHINE en Umeboshi, som är mjölksyrat torkat "japanskt plommon" och en liten klick Wasabi.

Det här var nog den elegantaste POMMES DAUPHINE jag någonsin sett.

Nu före desserten är det dags för lite rensning av smaklökarna.

Sedan kommer BINCHOTAN in, binchotan är en typ av träkol som traditionellt används i japansk matlagning och den maträtt vi får in ser verkligen ut som om vi ska äta en bit träkol. Ovanpå träkolsbiten ska vi grilla en marshmallow. Fast det är lite lurigt här, för innanför chokladen som täcker det som ser ut som en träbit så är det glass, smaksatt med japansk whisky. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här smakupplevelsen, men nog var den kronan på verket ovanpå alla de andra fantastiska smaker och upplägg vi fått uppleva under kvällen.

Till det passade, den Madeira vi serverades, helt perfekt.

Till avslutning får vi KABOCHA, en vacker låda med små godsaker.

En riktigt personlig macadamia.

Finally, I want to thank chef Gerard Villaret for such a fantastic meal and a nice chat,  for the show in the kitchen and also congratulate for another year of Stellar Success of retain MICHELIN One-Star status.

Also warm thanks to the hotel manager Mr. Niek Hammer for a nice hospitallity.

Slaget om Vukovar

Innan vi lämnar Ungern är det en massa passformaliteter, först ska tulltjänstemännen gå igenom alla pass. Vet inte om de är extremt noggrann, för god tid tar de på sig. Sedan är det ansiktsigenkänning. Passen jämförs med våra ansikten och trots att jag själv inte tycker att jag är mig speciellt lik på bilden i passet så blir jag godkänd. Alla klarar sig igenom kollen och efter sina modiga timmar vid den här kajen i Mohacs, så får vi lämna Schengen och flyta vidare in i Kroatien.

Några fåglar iakttar oss.

Vid gränsen för bilarna är det lång kö med långtradare. 

Även fåglarna på stranden har bildat kö. 

Deras kö löses upp i ett nafs.

Några roar sig i loungen med att lära sig baka apfelstrudel, jag inser att det kommer jag nog aldrig baka så jag passar på att titta på landskapet vi flyter förbi. Men när vi sedan får det till lunchen med vaniljsås till så hoppar jag inte över dem.

Vi seglar nu fram på Donau mellan Serbien och Kroatien, ser inga broar men färja kan man åka över med.

Staden Vukovar drabbades väldigt hårt under jugoslavienkriget 1991. Striderna förstörde så gott som allt i staden.

Jag minns tidningsrubrikerna om Vukovarmassakern där människor torterades och sköts till döds för att sedan dumpas i massgravar, senare dömdes tretton serbiska soldater för krigsförbrytelser.

Fortfarande ser man hus som drabbades under kriget.

Inne i själva staden ser man inte så många spår från kriget.

Men vissa rester har sparats.

Som vattentornet i Vukovar, det reparerades aldrig och finns kvar som minne av belägringen. Det byggdes på 60-talet och var då ett mycket populär plats med restaurang på toppen. Under belägringen var det ett av det mest beskjutna föremålet. Det träffades över 600 gånger.

Efteråt beslöt man att inte bygga om tornet och är nu ett skyddat monument och en sorglig påminnelse om det tragiska historien.

Vi gör oss beredda för att gå iland och promenera runt i staden och även besöka fransiskanerklostret. Vi hinner iland och då börjar det regna lite smått, åskmolnen tornar upp sig.

Innan jag hinner tillbaka ombord på vår båt, vi ligger som båt nummer två vid kaj och måste över en båt för att komma till vår, då vräker regnet ner åskblixtar ljungar och hagelkorn slår som spikar i ansiktet. Pustar sedan ut genomblöt i hytten.  Även svanarna som simmade så lugnt runt vår båt inser att det är dags att ge sig iväg.