Stirling Castle

Stirling Castle är ett av de största och viktigaste slotten i Skottland. Dit hade vi planerat att åka då vi var i Skottland, så vi bokade in en utflykt med Rabbie's. De har små grupper och avbokar inte utflykten även om det så bara kommer en enda deltagare. Bra guider har de också.

Den dagen vi skulle iväg så vaknade vi till närapå ösregn, men rätt klädsel och beväpnad med paraply traskade vi iväg till busshållplatsen. Var lite tidiga dit och slog oss ner på en av bänkarna och fick sällskap av en söt liten figur. Den ser lite ledsen ut, måste vara regnvädret.

Vår lilla buss kom och vi blev sex personer på den här utflykten. Två från Holland och två från USA och så vi två.

Stirling Castle ligger högt uppe på en vulkanisk klippa och nackdelen med gemensam resa är att jag hade, trots regnet, velat stanna nedanför klippan och få en bild därifrån på slottet.

Men upp till slottet kom vi, där kunde vi följ med på en guidad visning  men vi hade också fått en detaljerad karta så vi gick runt på egen hand i vår egen takt.

Stirling Castle har en lång och spännande historia. Det här slottet har varit kunglig bostad och en stark fästning ända sedan 1000-talet. En mängd skotska kungar och drottningar har krönts här, bland annat Maria Stuart.

Många slag och belägringar har utspelats här, speciellt under Skottlands krig för självständighet från England på medeltiden. De kämpar fortfarande för sin självständighet men på ett mer fredligt sätt.

Trots det regniga vädret, som nu har övergått i lite mer stillsamt regn än när dagen startade, så är det en fin utsikt här uppifrån.

Inte visste jag att det var här som de kom på modellen till T-tröjan. ;)

Vi hittar ner i köket och där är det full aktivitet än i dag.

Brödet de bakat kändes dock lite hårdsmält.

Sedan hittar vi in till den mer bebodda delen av slottet. De långa redskapen på väggen är brandredskap.

Vindlande gångar och trappor leder oss upp till vackra salar.

Många berömda personer har bott här och i de olika rummen finns det personer i tidsenliga kläder som berättar om rummen och de som bott här.

Drottning själv var lite trött i dag så vi fick träffa hennes kammarjungfru istället.

Hon berättade bland annat om de vackra vävda tapeterna och om slottets symbol enhörningen.

Enhörningen finns också på taket till slottet.

Vi vandrar igenom salarna, lyssnar på olika berättelser och beundrar även de snidade figurerna i taket i en av salarna.

Rejäla dörrar hade de på den tiden.

Även mycket vackra dörrar.

När vi kommer ut igen så har det slutat regna.

En av vakterna ute vid en ingång, pekar ut var hans trogna vän sitter.

Vi kikar runt lite till innan det är dags att åka vidare.

Men innan vi går ut från slottet så var det skönt att sitta ner lite och få en fika.

Utanför slottet hälsar vi på Kung Robert Bruce.

Tittar lite på utsikten över alla skorstenar.

Det har blivit en fin höstdag och det bådar ju gott för vidare färd.

En gång var jag till Rom VIII

En gång var jag till Rom då gick jag till Tibern.

Där tittade jag på några av broarna över floden, Det här är Ponte Vittorio Emanuele II. Den invigdes 1911. Den är dekorerad i ändarna med höga socklar som bär kolossala  änglar. På andra sidan är det bara en liten bit till Vatikanstaten.

Ponte Sant'Angelo, är en romersk bro,  lät byggas 134 e.Kr av romerske kejsaren Hadrianus, över Tibern från stadens centrum till hans nybyggda mausoleum, numera Castel Sant'Angelo.

Fortsätter vi en liten bit till utefter Tibern så kommer vi till Ponte Umberto. Den är lite ovanlig eftersom den har vänstertrafik. För att förhindra kollisioner finns en upphöjd sektion med staket mitt på vägen.

Följer vi Tibern åt andra hållet kommer vi till Roms äldsta bro, Pons Fabricius. Det är den romerska bro som fortfarande existerande i sitt ursprungliga tillstånd.

Vid brofästet håller en försäljare till som tillverkar och säljer vackra fjärilar.

De är både naturtrogna och färgglada, inte så konstigt att de lockar till sig barnen som går förbi.

- Mamma, den här vill jag ha! Snääällla!

Vi går över bron till Isola Tiberina och tittar lite.

Sedan är det dags att leta efter något ställe att äta lunch på.

I dag är vi sugna på att testa saltimbocca och Ossobuco.

En gång var jag till Rom VII

En gång var jag till Rom, då bodde jag på Pantheon Inn. Ett litet mysigt hotell som ligger nära de flesta sevärdheter.

Vi kom dit sent en regnig kväll och jag är säker på att vi inte hade hittat vårt hotell om inte chauffören hade varit där förut och visade hur man öppnade den stora porten och även visade oss var trappen upp till hotellet var. 

Titta precis ovanför damen som passerar i bilden. Där sitter en knappsats, den syntes inte i mörkret, en knapptryckning där öppnade en liten dörr i den jättelika porten.

Efter att ha hittat in genom den stora porten kommer man till en liten gård. Trappsteget som sticker ut till vänster är vägen upp till hotellet.

Det finns en söt liten hiss som tog två personer eller en med väska. Den är tillbyggd efteråt och sitter på utsidan av huset. Så klart missade jag den och kämpade mig upp de två trapporna där hotellet ligger. Tur att maken tog resväskorna och jag hade bara kabinväskan.

Hissen var en historia för sig, vi bodde fem eller om det var sex trappor upp. Var lite svårt att hålla koll på våningarna för de gick ibland liksom omlott. En våning kunde innehålla trappor till lite olika avsatser med hotellrum. Men det viktiga med hissen var att inte öppna de där två innerdörrarna innan hissen hade stannat helt. För annars stannade den.  Sedan var det jätteviktigt att stänga dem ordentligt och även den yttre dörren för annars stod hissen där den blivit lämnad av senaste åkaren. Det var inte populärt de gånger man var tvungen att gå upp och upptäcka att det var på översta våningen som någon inte stängt dörrarna.

Huset som hotellet ligger i byggdes ursprungligen för familjen Porcari och ägdes senare av familjen Ghislieri, från vilken Nunez köpte den renoverad. Huset kallas därför det historiska palatset Nunez Conti.

Det här är trappan upp till frukostmatsalen.

Den svänger av och på vägen upp finns dessutom en dörr till ett gästrum som ligger mellan den här våningen.

Man fick gå lite försiktig i den trappen, för trappstegen var olika höga. 

Efter de sista lilla trappan var vi uppe i frukostmatsalen. Så den här våningen var egentligen tre våningar i ett. Frukostmatsalen var trång men charmig den också, en frukostvärdinna  hälsade oss varje morgon välkomna med ett glatt Buongiorno.  Hon var noga med att vi skulle trivas i hennes lilla matsal.

Fanns en hel del att välja på, fast kaffet lyckades jag aldrig få ut ut kaffemaskinen så det blev tea till frukost.

Från 1873 och framåt bosatte sig Giuseppe Garibaldi i denna byggnad flera gånger. Det är något man inte missar om man bor där, för de är väldigt stolta över och berättar det gärna. Dessutom är ett av rummen döpt efter honom. Gissar att det rummet är lite större och lyxigare än vårt lilla vindsrum. Charmigt och med utsikt över hustaken och olika nivåer även inne i rummet.

Här ser vi hur nära  Panthneon ligger. Vi ser det runda taket härifrån.

Där hade vi nära till trappan upp till takterrassen. 

Där brukade vi sitta och "kura skymning" , alltså köpa med oss lite vin, ost och bröd och njuta av solnedgången.

Vi hade fönster i vårt badrum,  upptäckte varför det inte gick att öppna. Det ledde ut till trapphallen.

Det här hotellet , Pantheon Inn, var ett riktigt prisvärt ställe med närhet till det mesta man vill se i Rom, det personliga och charmen var ett extra plus.

En gång var jag till Rom VI

En gång var jag till Rom, då insåg jag att parkera där är en konst.

Vet inte vilka parkeringsregler som egentligen gäller i Rom, men det såg ut som om de var ganska förlåtande.

Det gäller att ha en liten bil för den kan man parkera på tvären.

Här blev jag lite nyfiken på hur man tar sig in eller ut ur bilen. Det var lika trångt på båda sidor.

Fram eller bak på bilen, svårt att se på håll. Men gullig var den.

Då får man säkert parkera i ett gathörn.

Garageport är inget hinder heller, bara du står på tvären.

På äldre bilder från Rom ser man väldigt ofta någon eller några Vespor, de verkade utkonkurrerade av de små bilarna nu, men på en liten tvärgata hittade jag dem.

Vår första bil när jag var barn var en Fiat 500, visserligen en svart för den färgen hade de flesta bilar då på 50-talet. Jag lite extra glad då jag ser en av den gamla modellen. Så när det står två små Fiat 500 på torget vid Pantheon så måste jag bara gå fram och titta på dem.

Jag är inte ensam om att uppskatta de två små skönheterna. 

Elements, Inspired by Ciel Bleu

Var ute och åt middag för en vecka sedan och den här middagen var lite mer än bara en middag, det var en hel smakupplevelse och eftersom restaurangen har öppet kök så blev det även en hel föreställning i matkonst. Den här restaurangen heter Elements har MICHELIN One-Star status 6 år i rad, restaurangen ligger  i  det hotell vi bodde på, Okura Prestige Bangkok, så vi hade bara att ta hissen ner.

Förväntansfulla visades vi in till vårt bord och vi hade glädjen att få ett bord med utsikt till köket. 

Har hört att det är bra att fotografera maten för om man blir sjuk så tycker läkaren att det är bra att veta vad man ätit. ;). Nu tror jag inte risken att bli sjuk av den här maten är speciellt stor, men bilderna är trevliga minnen när man tänker tillbaka på den måltiden. Dessutom lovade jag hotellchefen att skriva ett blogginlägg om kvällen. Av förklarliga skäl så hade jag inte stora systemkameran med utan mobilen fick var min kamera för kvällen. 

Vi blev välkomnade till bords med ett glas Pommery en fin gest av hotellchefen Mr. Niek Hammer.

Sedan kommer några små aptitretare in, allt är som små konstverk.

Stjärnkocken på Elements är Chef Gérard Villaret och han berättar att han lagar mat med fokus på säsongsbetonade specialiteter med en "från nos till svans"-filosofi, vilket resulterar i sofistikerad fransk matlagning spetsad med japanska inslag. 

När det är dags för den egentliga förrätten så kommer Chef Gérard själv in, presenterar sig och serverar maten.

Den första rätten på menyn heter CHUTORO.

Som är en speciell sorts tonfisk. Ovanpå ligger  Daikon, Hijiki och marmorerad Kombu

Nästa rätt som kommer är SMOKED DUTCH EEL.  Alltså rökt holländsk ål med Oscietra Caviar. De små vita kulorna som det dekoreras med, är djupfrysta och det blir som en dimma runt dem då de läggs på den varma maten. Effektfullt!

Maken fick också samma skådespel

Nästa rätt är HOKKAIDO SCALLOP. På den rivs fermenterad Kammussla.

Till den rätten serveras IWA 5  Sake of Japan. Sake har jag förr trott var en ganska stark dryck men den här var väldigt speciell i smaken och var mild som ett vin. 

Man ska ju inte titta för djupt i glaset sägs det, men här var det lite kul att titta ner i botten av glaset.

Mellan rätterna så har vi hela tiden skådespelet inne i köket, hur kockarna med precision lägger upp och dekorerar maten.

Så har vi kommit till fjärde rätten, LANGOUSTINE, Havskräfta. Det ser nästan ut som om vi fått in en grammofonskiva, men en riktigt delikat sådan.

Dags för NORWEGIAN WILD COD, därtill rakknivsmussla. Så här har jag aldrig fått torsk serverad förut.

Både elegant och gott.

Till det fick vi CELERIAC MILLE-FEUILLE, serverat på fiskben.

Den plockade man för hand och kunde lägga på tallrikskanten eller bara stoppa i munnen direkt.

CANARD EN CROUTE DE SEL, här har jag tappat räkningen på antalet rätter och vad de olika rätterna heter men det här är and med Foie Gras. Det smakade gudomligt gott och namnet på rätten hade räckt med just Gudomligt god.

Naturligtvis var vinerna anpassade till rätterna och serverades men den anordning på flaskan som gjorde att de luftades på ett perfekt sätt.

Mellan rätterna kan vi passa på att se hur det arbetas inne i köket.

Nu kommer vi till dagens viktiga huvudingrediens, det japanska undret Wagyu. Den till och med får en egen presentation före tillagningen. Har nog aldrig sett ett så marmorerat kött förr.

Ser att Chef Gerard nu är igång med att montera våra portioner.

Självklart smakade rätten, som heter A5 MIYAGI/WAGYU "BABA", bara så otroligt gott. Köttet smälte i munnen och de där köttknivarna som de lagt fram hade de kunnat spara. Vi hade lika gärna kunnat skära köttet med smörknivarna, så mört som det var.

Till den här rätten serverades en POMMES DAUPHINE en Umeboshi, som är mjölksyrat torkat "japanskt plommon" och en liten klick Wasabi.

Det här var nog den elegantaste POMMES DAUPHINE jag någonsin sett.

Nu före desserten är det dags för lite rensning av smaklökarna.

Sedan kommer BINCHOTAN in, binchotan är en typ av träkol som traditionellt används i japansk matlagning och den maträtt vi får in ser verkligen ut som om vi ska äta en bit träkol. Ovanpå träkolsbiten ska vi grilla en marshmallow. Fast det är lite lurigt här, för innanför chokladen som täcker det som ser ut som en träbit så är det glass, smaksatt med japansk whisky. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här smakupplevelsen, men nog var den kronan på verket ovanpå alla de andra fantastiska smaker och upplägg vi fått uppleva under kvällen.

Till det passade, den Madeira vi serverades, helt perfekt.

Till avslutning får vi KABOCHA, en vacker låda med små godsaker.

En riktigt personlig macadamia.

Finally, I want to thank chef Gerard Villaret for such a fantastic meal and a nice chat,  for the show in the kitchen and also congratulate for another year of Stellar Success of retain MICHELIN One-Star status.

Also warm thanks to the hotel manager Mr. Niek Hammer for a nice hospitallity.