Den sista skarvfiskaren

Nu ska vi iväg till floden igen, den här gången blir det ingen flodtur utan fisketur.  Det är fortfarande en av de "Golden Week" då nästan alla kineser är lediga och numera har kineserna bilar, det är alltså gott om bilar på vägarna och på den vägsträckan vi ska åka är det inget undantag. Det är fullkomligt fullproppat med bilar till råga på allt är det även vägbygge på gång, långa tider och vid flera tillfällen står trafiken helt stilla.

Vi börjar få lite panikkänsla i bilen då det känns som om vi inte kommer någonvart. Vi har liksom stämt möte med en skarvfiskare och inte vilken skarvfiskare som helst utan den enda kvarvarande fiskaren som behärskar tekniken med att kasta ut nätet som det ska göras. Ja, det finns en till, hans far men han är så gammal nu att han inte klarar av att stå på bambuflotten längre. Fiskemannen väntar på oss tills vi kommer säger Lele, han är där bara för oss, men det som inte väntar är solen. Jag vill inte att det ska bli för mörkt innan vi är framme. Vi kommer äntligen fram till Xing Ping men fortfarande är det en bra bit kvar till floden. Vi kommer då överens om att överge bilen och ta oss fram resten av sträckan till fots.  Det blir en språngmarsch genom stan. Förbi marknadsstånd med ovanliga djur, kryssande mellan människor och bilar,  full fart ner till färjeterminalen.

Terminal och terminal kan ju diskuteras, men det är här som färjan går över till andra sidan floden och det är dit vi ska och någon annan väg över floden finns inte.

Vi stampar lite otåligt i väntan på att få köpa biljetter, för det är inte bara mycket bilar utan även kö till biljettförsäljningen. Några kinesiska turister kommer fram och ger oss tre biljetter, men de visar sig gälla från andra sidan och hit. Till slut får vi våra biljetter och kan åka över. Anpassningen till kajen är inte den bästa,  ganska höga skutt för att ta sig ombord. Tur jag fick draghjälp upp för högt var det.

Men över kom vi och lyckades även hitta en tuk tuk som var villig att köra oss till stranden där fiskemannen väntade och visst var han kvar. Fast nu börjar det bli läge för höga ISO-tal.

Den som väntar på oss där är Mr Huo Ming Hang. Det är dessutom mannen som är på 20-yuansedeln. Han som fiskar på Lifloden i det vackra landskspet.

Skarvarna är med så nu ska det bli fiske av.

Skarven har siktat in sig på en stor fisk och flyger iväg, dyker ner på fångsten.

Där har jag dig.

Den är stor, men med ska den.

Glup!

Så där, då slank den ner.

Sedan simmar den tillbaka till flotten med sin fångst.

Får hjälp upp.

och blir även av med sin fångst.

Stolt över sin fågel.

Om man nu har fått det här unika tillfället att fotografera en berömdhet och den enda som till fullo behärskar tekniken med att kasta nät så måste jag ha med några bilder på det också. Först knackar han ut nätet mot bambuflotten. Det låter lite dovt när alla stenar som är fastsatta i kanten på nätet slår mot botten.

Sedan svingas nätet iväg.

Bildar en vid båge. Det behövs armstyrka då, för nätet är tungt.

Innan det landar i vattnet med ett plask.

I en snygg cirkel.

För att dras upp och hoppas på att det blev stor fångst.

Mr Huang bjuder också på lite posering med sina skarvar.

Innan han paddlar in för att hämta sin lykta.

Lyktan används för att locka till sig fiskarna.

Mörkret sänker sig och det blir dags för att tända lyktan. Elden lyser fint upp hans ansikte.

Nu gäller det att få ut näten igen och se om lyktan och ljuset lockat till sig några fiskar. 

Även en van och tränad fiskare kan bli trött och behöva en paus. Vår fiskeman paddlar in till stranden för en rökpaus.

Han tänder sin pipa.

Och pustar ut efter kvällens jobb.

Vilken otroligt fantastisk dag vi har haft, först dagen på Lifloden sedan det fina hotellet och som avslutning skarvfiskaren.  Nu ska vi bara ta oss tillbaka till färjelägret och ta oss tillbaka till Xing Ping. Hitta något gott att äta och försöka få kontakt med vår chaufför och bil. Hörde dagen efter att vi hade tur som kom ut ur stan i tid, för senare var det en stor trafikolycka som orsakade totalstopp och ingen kunde lämna stan före midnatt.

Yangshuo Mountain Retreat

Efter en så fin dag på Lifloden kom vi till något som inte var så långt från paradiset, i alla fall om man jämför med att bo på stora hotellkomplex i kinesiska miljonstäder. Så en härlig dag fortsätter i samma tema och på andra gången på den här resan gör jag ett undantag och skriver om ett hotell.

Vi är långt inne i en nationalpark och alldeles vid floden ligger denna pärla bland hotell. Vi får veta att det är en amerikan som äger hotellet och han har fått tillstånd att bygga och driva hotell här om han lovar att använda sig av lokala produkter både i kök, personal och inredning av hotellet och dessutom lära personalen engelska. Det löftet har han verkligen hållit. Personalen pratar utmärkt engelska och inredning är enkel men med lokalt tillverkade möbler.

Hotellet har ett stort engagemang för miljön och inga engångsartiklar används, många av de lokala produkterna odlas på personalens egna gårdar. Till frukost får vi beställa in det som vi vill ha, ingen stor frukostbuffé där mycket går till spillo.

Vi hittar fram till vårt rum.

Ett trevligt rum har vi fått.

Med balkong och utsikt över floden .

Den här designen på handfat har jag inte sett förut.

En tavla på rummet påminner oss om att inte använda plastflaskor.

Istället kan vi fylla på våra flaskor av det renade vattnet och på rummet finns det vattenflaskor i glas.

Ett riktigt mysigt ställe att bo på, dessutom får man låna cyklar och det tänker vi göra tidigt i morgonbitti innan det blir för varmt,  nu ska vi bara vila lite innan vi beger ut till floden igen.

Vissa hotell har bara det där lilla extra som gör att man trivs och gärna hade stannat lite längre. 

En sådan härlig dag !

När jag vaknade den här dagen så anade jag inte att den skulle bli så innehållsrik och härlig. Visst, solen sken och fåglarna kvittrade men det verkar det göra mest hela tiden här. Den här dagen ska vi tillbringa på Lifloden.

Som vanligt är det lite svårt att klara av tidtabeller och liknande om man inte kan kinesiska. Siffror går bra men resten är lite problematiskt,  som tur är har hade vi Lele som kunde lotsa oss till rätt pir och rätt båt efter att vi tagit oss igenom säkerhetskontrollen .

Det såg lite kul ut då de flyttade om båtarna. Alla fyra satt ihop och styrde ut från kajen med hjälp av den inre båten, den som kommer in bakom för att lägga sig närmast kaj är vår båt. Sedan tuffade alla fem gemensamt in mot kaj. När sedan alla ska ombord så går man via en liten bräda mellan de olika båtarna för att komma till sin båt .

Små bambuflottar kör mellan de större båtarna för att leverera mat.

Solen skiner, kanske till och med lite för mycket för att få bra bilder, men efter att ha hittat våra platser och lyssnat på informationen, givetvis på kinesiska så går jag upp på övre däck för att kunna njuta av färden utan fönster emellan. Tar in landskapet med alla sockertoppsberg, lyssnar på de glada kineserna som också kommit upp hit och bara njuter av dagen och båtfärden. En sådan härlig dag.

Vi har nu ungefär fyra timmar framför oss på floden. 

Innan vi har kommit iväg så långt, dyker en fiskebåt upp, den ska leverera fisk från morgonens fångst.

Lifloden är känd för sin natursköna omgivning och är ett populärt turistmål för båtfärder. Floden flyter stilla fram och vi  åker i samma riktning som den. 

Stämningen, solen, vinden och alla dofter går ju inte att förmedla genom en bild, då får man ta till fantasin.

Ibland känner man sig lite liten då de höga bergen tornar upp sig nära floden.

Vi passerar byar där vardagslivet pågår som vanligt.

Folk plockar sniglar i floden.

Berg.

Fiskare.

Och fotograferar.

Vi kommer fram till en plats där det finns en stor grotta som man kan åka båt in i när det är mycket vatten i floden.

Det är ingen från vår båt som ska gå av, så vi stannar bara till en kort stund. En kvinna försöker sälja lite grönsaker till de båtar som stannar till.

En annan pustar ut i skuggan. Försäljningen vid de stora båtarna är inte så framgångsrik eftersom de serverar lunch ombord.

Bättre går det säker då de små båtarna kommer från andra hållet. Nu börjar vi möta dem.

De kommer nu i långa rader.

Vi fortsätter vår färd in bland dessa vackra berg som skiftar i blått i motljuset.

Det finns många grottor i det här området, en av dessa är den här som har lite högt upp till ingången.

För att komma till de blir man upphissad i en tunna.

Vi ser inte så mycket djur på vår färd, men de här vilda bergsgetterna får vi ändå syn på.

En ensam fågel sitter vid strandkanten.

Hoppsan, den hade visst hela gänget med sig.

I övrigt så är det ett så fascinerande landskap så det räcker med att titta på det.

Det är Lifloden norr om Yangshuo som är avbildad på den kinesiska 20-sedeln. Klart jag också måste ha den klassiska bilden med sedel och berg som alla kineser är uppe på övre däck för att få.

Den  sedeln kommer att få betydelse även för kvällens utflykt, återkommer till det senare.

En bild utan sedel också.

Det är en fotograf med ombord, han ägnar sig mest åt att fotografera passagerarna och att sälja bilder och böcker, men berättar också om ett berg som vi ska passera, som vanligt har kineserna sett olika figurer och djur i mönstret på berget. Han visar och berättar om dessa.

När vi kommer fram till det berget, hämtar Lele den bilden och försöker få mig att se figurerna. Den bilden fungerar även bra som solskydd.

Jag spanar och letar efter hästar och andra figurer i mönstret, men min fantasi räcker inte till.

Kan du hitta något?

Vi fortsätter 

Landskapet börjar ändra karaktär.

Högt uppe på bergen ser vi nu odlingar, där uppe odlas kumquat.

Några vattenbufflar badar i floden

Sedan tar det inte så lång tid innan vi är framme i Xingping, hoppar av vår båt och letar oss fram bland alla souvenirstånd till de gröna shuttlebussarna som ska ta oss till vår bil .

För vidare färd till vårt hotell. Som tur är bor vi en bra bit utanför stadens larm och i ett mer paradisiskt område.

Reed Flute Cave, en rejäl färgexplosion.

Från något riktigt genuint och helt fritt från det typiskt turistiska ska vi nu göra något helt annat och verkligen ansluta oss till de övriga turisterna. Fortfarande utan något västerländskt turistinslag, men mycket folk är det.

Vi ska till Reed Flute Cave, det är en grotta som är ungefär 700 000 år gammal. Den har fått sitt namn från vassen som växer vid grottans öppning och som man använde till att tillverka flöjter av.

Entrén till grottan ser mer ut som ingången till ett finrum.

Innan vi går in i den stora och färgsprakande grottan så berättar Lele om hur den upptäcktes och hans version går lite isär med den man kan hitta på nätet.  Den vi får höra är att det var en bonde 1959 som var ute och letade efter några bortsprungna djur som av en slump hittade grottan. En annan version är att den upptäcktes på 1940-talet av en grupp flyktingar som flydde från de japanska trupperna.

Vet inte vilken som är den sanna, men den om flyktingarna kanske inte får berättas. Spelar inte så stor roll för vårt besök där. Hur som helst, nu går vi in.

Men först den obligatoriska familjebilden. Eftersom det finns en anknytning till flöjter vid den här grottan så säljer souvenirshoppen flöjter, till barnens stora förtjusning.  Så förutom de kinesiska guiderna som kör med mikrofon och högtalare, är det en massa visslande i dessa flöjter. Men Lele är inte blyg av sig och säger till föräldrarna att inte låta barnen väsnas. Vips åker flöjterna bort och det blir tyst därifrån, de högljudda guiderna kan han inte göra så mycket åt.

Grottan betraktas som den största och mest imponerande grottan i Guilin.

Ett magiskt land av stalaktiter, stalagmiter, stenpelare, stengardiner och skulpturer  fantastiska former ser vi här inne. Fast jag tror att åtminstone jag skulle ha uppskattat besöket här inne mer om det inte varit en så färgsprakande belysning.

Hittar i alla fall ett litet hörn utan färgglad belysning.

Om vi fått se lite mer av de naturliga grottväggarna skulle det nog ha känts mer som att vara i en grotta. Som det är nu blir det lite mer tivolikänsla över promenaden.

Många av dessa stalagmiter, stalaktiter och stenpelare har bildats sedan 180 miljoner år sedan. De formades av naturen och det konstant droppande vattnet. Vattnet som innehåller kalciumjoner droppar ner från sprickorna och kristalliseras till stalaktiter som hänger ner från grottaket. Vattnet som faller ner på marken och bildar stalagmiter som växer upp från botten och ibland ända upp till grottaket som stenpelare.

Den här grottan är enormt stor.

Vi vandrar runt i labyrintliknande gångar, ser olika formationer som naturen skapat,  kineserna älskar att namnge dem efter både mytologiska figurer och olika djur som de liknar. Inte ofta som jag ser likheten, men den här kallas för lejonet.

Efter ett tag kommer vi fram till Crystal Palace.  En stor öppen sal med underjordisk sjö. Tidigare kunde man hyra den för fester, men efter att det lagats mat över öppen eld vid dessa fester så får man inte hyra den längre.

Fina speglingar i sjön.

När vi står där och beundrar sjön och imponeras av hur stor salen inne i grottan är börjar det visas en film på grottväggen. Drakar och olika urtidsdjur vandrar fram på bergväggen.

Speakerljudet är bara på kinesiska men av bilderna och skådespelet med ljus och ljud så förstår jag att det är jordens och människans skapelse med  Big bang som filmen handlar om.

Ibland fanns det skyltar som berättade vad de olika formationerna liknade.

Vi har traskat runt här i nästan en timme och det ska bli skönt att komma ut i ljuset igen.

 Där ute är kommersen i full gång. 

Vi promenerar vidare i Xiongcun

Vi fortsätter promenaden i Xiongcun, i det här huset finns den gamla stadsporten. Vi har gått runt byn och hamnat på det som nu är baksidan, men där man förr kom in i byn då floden var det naturliga transportsystemet.

Floden är numera ett pittoreskt inslag där man kan skölja av sig efter att ha jobbat på fälten.

Innan man bär hem dagens skörd.

Eller en plats för ankorna att hålla till, tror de blev lite skrämda av oss. Ankorna här är inga vildänder utan någon rår om dem.

Men nu går vi tillbaka in i byn. In genom stadsporten.

Tillbaka till själva livet i byn, i byn där det ibland känns som om vi förflyttat oss tusen år bakåt i tiden.

Vi hälsar på den här gamla damen som sitter och flätar skor av risplantornas stjälkar, ett mycket gammalt sätt att ta till vara på allt från risskörden. Jag undrar om de används fortfarande eller om de bara säljs till turister, men det är en populär sko att ha då det är varmt. Några färdiga skor ligger på pallen bredvid henne.

Lele behöver gå på ett visst ställe och vi blir inbjudna att få se hur hennes kök ser ut.

Det enda som är modernt där, är flaskan med diskmedel. Pittoreskt och helt klart med lantlig stil, men jag tror inte att jag vill byta.

Vi har verkligen hamnat långt ifrån stadens stress och jäkt. Inte en enda turist, vare sig västerländsk eller kinesisk möter vi. Vissa gator känns helt övergivna, men så är det inte, det bor folk i nästan alla hus.

Vi kryssar fram mellan cyklar och dragkärror.

Hälsar på folk som är mitt uppe i sina vardagliga sysslor.

Vi överraskar en liten kille som sitter på farstubron och äter sin risvälling till frukost, han har nog inte sett så många västerlänningar tidigare i sitt liv, eller vita som kineserna kallar oss eller långnäsor som de sa förr. Bäst att gå in verkar han tycka.

Där inne blir han modigare och vågar till och med vinka till oss.

Vi kommer fram till den gamla marknadsplatsen, där det till för några år sedan var en livlig kommers.  Den syns då man kikar igenom det här huset där det tillverkas kläder. Tyckte inte det var någon mening att ta en bild på de tomma stånden. Att det är tomt där nu var ett smart (eller egentligen ett inte så smart) drag av myndigheterna. De kom på att man kan ta en avgift av de som vill sälja sina varor där, vilket ledde till att nu vill ingen sälja sina varor just där.

Istället hittar man torghandeln en liten bit därifrån.

På byns torg.

Där kan de sälja sina varor utan att betala någon avgift.

Här på torget träffar vi också på något som kineserna inte pratar så högt om med turisterna. Det märks också på Lele för han sänker rösten och ber mig fota lite diskret där. Han säger att om vi träffar på Mountain Lamb på menyn så ska vi undvika att beställa in det. Det är dyrt och är inte alls några bergslamm som serveras utan hund. De här hundarna i burar, föds inte upp till att vara några husdjur utan det är mat.

Många kineser har slutat äta hund i och med att det blivit vanligare att ha hund som sällskapsdjur,  men i det här området i Kina är det vanligt. Lele äter inte hund,  men säger att det är inte lätt att ändra på en över tusen år gammal tradition.

Kan inte påstå att jag kände mig oberörd av att se dessa fina hundar, men vem är jag att döma. Våra kulturer är olika och det sägs att kineserna äter allt på fyra ben utom bord och stolar.  Såg då vi skyndade förbi på en annan marknad att de sålde igelkottar bland alla höns och ankor.

Lättar upp med lite bilder på tvätt,

Den här byn hade så mycket att berätta för  oss så det kommer nog ytterligare ett inlägg om Xiongcun

                                                                                                          föregående