Sagan om Gunna

För 11 år sedan var jag till Island, en kort resa till Island då sa jag att hit vill jag igen och vill se mer av detta fantastiska land. Trodde väl inte då att det skulle ta elva år innan det skulle bli av igen. Våra barn hade fyllt 50 år och vad ska de med prylar till så vi tyckte att vi fyller deras liv med minnen istället och tog med dem på en resa till Island.

Så sagt och gjort vi bokade bil och letade boenden för en tur runt hela Island.

När planet närmade sig Island lutade jag mig nyfiket mot fönstret. Just som jag undrade om molntäcket skulle skingras sprack det upp och avslöjade den karga kustlinjen nedanför.

Flygplatsen var sig lik sedan förra gången, men något udda reklam vid bagagebandet.

Det gick ganska fort att få nycklarna till vår hyrbil, och redan utanför möttes vi av riktig högsommarvärme på Island – klarblå himmel, skinande sol och behagliga +18 °C.

Vid utgången mot biluthyrningen tornar ett enormt ägg upp sig. För en stund trodde jag att det var ett dinosaurieägg på väg att kläckas, men skulpturen heter Þotuhreiður – eller “Jet Nest” på engelska – och är skapad av Magnús Tómasson. Det jag först tolkade som en fågelnäbb visar sig vara en flygplansvinge som bryter sig fram ur det rostfria stålägget. Verket speglar resandets och upptäckandets kärna: äggets spricka symboliserar nya möjligheter, och vingen pekar mot världens alla hörn. Placerad vid flygplatsens utgång fördjupar skulpturen känslan av både avfärd och återkomst.

Första stoppet för oss blev vid Gunnuhver Volcano.

Gunnuhver ligger på sydvästra Reykjaneshalvön, alldeles intill Reykjanes fyr. Det ingår i Reykjanes UNESCO Global Geopark där den nordatlantiska sprickzonen syns tydligt i landskapet. Ångan som pyser upp kommer från ett djupgående geotermiskt system där grundvattnet är 100 % havsvatten, vilket ger hög halt av svavel och färggranna mineralutfällningar i marken.

Jordtemperaturen kan överstiga 300 °C, vilket gör att träspångar är nödvändiga för att besökare ska kunna röra sig säkert i området.

I början av 1900-talet slog sig den danske trädgårdsmästaren Høyer och hans lettiska fru ner här, på ett av Reykjaneshalvöns mest glödande platser. De reste hit med drömmen om att odla exotiska blommor i Islands geotermiska värme. Mitt i det karga lavalandskapet reste de ett hus på mark så varm att den i dag knappt går att röra vid.

Høyers hus var både bostad och ateljé. Man kan se lite rester av huset fortfarande. Förutom att odla blommor tillverkade de blomkrukor av leran, som de torkade och härdade i en geotermiskt uppvärmd ugn. De skaffade färskvatten till sig själva, sin hund och blommorna genom att kondensera ånga i ett aluminiumrör.

Tidigare hade han en tjänst som journalist på den danska tidningen Politiken. Efter några år i Reykjanes erbjöds han en plats som medredaktör för tidningens lantbruksbilaga. Han tackade ja och familjen flyttade till Köpenhamn kort före krigsutbrottet.

Den här platsen Gunnuhver har fått sitt namn efter en sägen, eller saga som man säger här på Island där saga betyder ungefär "det sagda. Det är legenden om  Gunna, egentligen Guðrún Önundardóttir, som levde på 1600-talet. Hon var en fattig hyresgäst hos bonden Vilhjálmur Jónsson på gården Kirkjubóli och råkade i konflikt med honom efter ett lån av ett enda kokkärl. När hon vräktes tvingades hon söka skydd i en grotta, där hon enligt legenden dog av svält. Efter hennes död återvände hon som en våldsam ande och drabbade bygden med olycka och död – först Vilhjálmur och kort därefter hans hustru gick ett mystiskt öde till mötes som byborna tillskrev Gunna.

Skräcken spred sig snabbt, och invånarna vände sig till prästen Eiríkur á Vogsósum för hjälp. Han försåg två modiga män med en helig hnoð – ett rep knutet med välsignelser – och gav dem order att låta Gunna gripa den lösa änden. När hon gjorde det skulle hnoðið självt rulla in henne och binda hennes ande. I nattens mörker lockade de fram spöket, Gunna grep tag i repet och blev genom dess egen kraft virad in och drivna rakt ner i en kokande gyttjepöl. Sedan dess sägs ingen mer ha fallit offer för hennes vrede, och platsen bär stolt namnet Gunnuhver – “Gunnas varma källa”.

Fastän berättelsen är gammal dyker det då och då upp vittnesmål från besökare som menar sig ha sett ett becksvart rep slingra sig runt kratern eller skymta en blek arm vid kantens ångande dimmor. För många bidrar dessa ögonblick till att göra Gunnuhver inte bara ett fascinerande naturfenomen utan ett levande stycke isländsk folktro, där jordens hetta och berättelsens isande skugga möts i ett enda kokande porträtt av det förflutna.

Det pyser upp ånga hela tiden och då och då kan man se hur det även bildas som vattendroppar i ångmolnen.

Det doftar svaveloxid och förutom att det är sol och varmt i luften så ångar det värme från ångmolnen som strömmar ut.

- det kommer mer -       

Fortsättning finns här.

Gävles järnvägsmuseum – där varje skruv har en berättelse.

När man är i Gävle så är ett besök på det nyrenoverade järnvägsmuseet en bra idé. 

Det är ganska många år sedan jag var dit, men det är inte så konstigt då det varit stängt i flera år för 0mfattande både upprustningar av befintliga byggnader och tillbyggnader för nya utställningar.

I juni 2024 var det klart och nu var vi nyfikna på hur det blivit.

Tog oss en promenad i vackra augustivädret, är ju bara 2 km från stan och man går även genom en fin koloniträdgård.

Undrar lite, för när vi kommer fram finns det ingen öppning i staketet för att komma in.

Men när vi fortsätter runt huset och kommer vi till den nya pampiga ingången.

Vi löser våra biljetter på 100 kr och sedan är det dags att ta plats.

Följ med in så gör vi en resa i järnvägens historia.

Direkt när man kommer in så kan man slå sig ner och lyssna på lite röster från järnvägens begynnelse. Jag hörde en person berätta om sin första tågupplevelse: han var så nervös innan att han inte fick en blund i ögonen natten före resan, men till sin stora lättnad blev den helt problemfri.

Det första lok jag träffar på är loket Prins August.

Loket Prins August är ett av Statens Järnvägars allra första ånglok (littera B), byggt 1856 av Beyer, Peacock & Co i Manchester. Uppkallat efter prins August, gick det i trafik på Södra stambanan fram till 1906, räddades sedan åt framtiden och återställdes till körbart skick vid SJ:s 100-års­jubileum 1956. Idag står det på Järnvägsmuseet i Gävle som världens äldsta ånglok i originalutförande.

Loket Frykstad, byggt 1855 av Munktells Mekaniska Verkstad för Frykstabanan, är Sveriges äldsta bevarade ånglok. Efter trafikens slut 1871 och en period vid Karlskronas fästningsarbeten räddades det åt framtiden 1906, och idag står det stolt utställt på Järnvägsmuseet i Gävle som en påminnelse om järnvägens pionjärer.

Det finns en hel del modeller att beskåda och beundra.

De har även tänk på folk som har lite svårt att gå, eller bara är lite rötta i benen. Hissar där det var trappor och många bänkar utplacerade så man kunde sitta ner och titta på bildspel och montrar. Det finns även ett ledstråk i golvet  genom hela museet.

I ett bildspel kunde man få göra en tidsresa i järnvägens historia.

Vi kikade in i fångtransportvagnen.

Fotade man där inne så fick man passa sig för att inte hamna i finkan själv. 

När man kom in i nästa rum fanns det ett glasgolv, med utställningssaker under, det var lite läskigt att gå på glaset. Såg att en del tog sig försiktigt runt den utstickande väggen för att slippa gå på glaset.

Vi kikade vidare på lok, vagnar och maskinrum.

Den snöslunga A-4 som står utställd här är ett imponerande exempel på tidig svensk ingenjörskonst för vinterunderhåll på spåren. Fronten pryds av den stora roterande fläkten och de robusta stålbladen som en gång drev bort snövallar med kraftfull precision. Med sina massiva skärmar och mekaniska detaljer berättar A-4:an en tidlös historia om hur järnvägarna hölls öppna även under de djupaste vintermånaderna. Den stora runda snöslungan i fronten har en ungefärlig diameter på 1,5 meter och ett djup på cirka 0,8 meter.

Ska man jobba med elarbeten är det bra med flamsäkra kalsonger.

Färgglatt uppe i taket.

Även järnvägens roll under krigstid kunde man fördjupa sig i.

Här kunde man också testa hur det kändes att köra både modernt tåg och rälsbuss, på skärmen framför rullade en film.

Legolandskapet var populärt bland barnen.

Lite affischer.

Rökning förbjuden, nästan!

Till slut kikade jag in i restaurangvagnen och där var det lika fint som när vi åkte Vildmarkståget.

Det blev mycket mobilbilder på trippen till Gävle för jag hade lite problem att hålla i min kamera. Men de säger ju att den bästa kameran är den man har med sig och i det här fallet den man kan hålla i.

Sommarminnen

Sommaren börjar gå mot sitt slut, en sommar fylld av både värme, glädje och annat lite otrevigt som åter på kryckor och borrelia, men det är det roliga som får bli kvar i minnet.

Ett trevligt minne var en tur som startade Malmköping,  Där tog vi en solig promenad på Harmonirundan. På station 7 skulle man tänka till. Vi tänkte och gick vidare.

Promenerade runt och kände in idyllen av småstad.

Färg stod det, men det var nog färg som saknades.

Vid Stora torget står kanonerna från Södermanlands regemente kvar som dekoration. 

I Malmköping finns det gott om bänkar att vila på.

På den här kan man slå sig ner  och titta ut över Malma hed, där tränade soldaterna på 1700-talet och ända in på 1920-talet.  Kan tänka mig att det blev varmt och svettigt i deras vadmalsuniformer en solig dag.

Vi promenerade vidare och såg att det här huset fortfarande inte är till salu. Fast texten ovanför dörren börjar blekna nu.

Även den här gången som vi är i Malmköping är fotomuseet stängt. Har bara öppet på onsdagar. Får välja att åka dit på en onsdag nästa gång.

Är man intresserad av veteranplöjning så kan man bege sig till Snösvad den 7 september.

På kvällen, före middagen, var det skönt att svalka sig med en drink i hotellets trädgård.

Maten var god och riklig.

Blev även ett besök Hälleforsnäs i juli. Ett nyrenoverat bruksområde.

Där skulle det finnas så mycket av se och göra,  synd bara att det endast var mejeriet med ostbutik som var öppen. Det var ändå mitt i semesternmånaden juli och många som kommit dit. 

Men ostbutiken var ändå värd resan dit. Raketost hade de visserligen inte,  men en bit av en mycket god ost fick följa med därifrån.

På ängen utanför hade någon jätte börjar gräva sig en grop.

Resan vidare gick över Kvicksundsbron, inget speciellt hände där, men det var dags för en bensträckare bara.

Ett stopp vid Sttrömsholms slott tog vi också.

Vi hamnade även i Engelsberg den här sommaren.  Där vajade svenska flaggan i sommarvinden.

Hittade skulpturparken där.

Änderna i dammen hade här fått sällskap av sälar, de tyckte nog att dessa var lite stela av sig. Saknade nog social kompetens.

Även tulpanerna hade stelnat något, men vissnade inte i första taget. "Forever young" kallade konstnären Ann-Britt  Hasselgren sitt verk. Hon har även humor för det fanns en tillägsskylt med texten, " Hoppas inte rådjuren blir besvikna".

Spegelpyramid, men den hette något annat. 

Natten tillbringade vi i Sätra brunn.

Blev ett kort besök vid Hjälstaviken, men stannade vid fel parkeringen och när vi upptäckte det var det redan förmiddag och för varmt att skåda fågel. Så det får bli ett besök  en annan gång.

Såg fågel i alla fall. 

Dottern fyllde 50 år i slutet av juli och firades rejält, vi köpte vin på barnens födelseår när de var små och nu var det dags att öppna hennes årgångsvin.  Det hade klarat lagringen alldeles utmärkt.

Eftersom festen var nära Örebro så blev det ett besök på slottet där.

Trevlig utställningen om häxor hade de på slottet.

Testade där inne hur bra kameran i min nya mobil var i mörkret,  gick ju riktigt bra. 

Det här rummet var dessutom helt mörkt.

Blev även lite spådom om framtiden vid spåbordet.

Även Örebro har bänkar om man behöver vila benen.

Och i Örebro kan alla få ett bord på puben.

Hann även vara lite i stugan landet och titta på fåglarna i sommar. 

Sådde ett frö i våras, nu får jag skörda. Sår nog två nästa vår. ;)

Blev långt men sommaren var lång och är inte riktigt slut än.

Är nu i Gävle och ska besöka det nyrenoverade järnvägsmuseet i morgon.  Blir kanske ett blogginlägg av det, vi får se.

Internationella picknickdagen

Hörde på radion i morse att det är den Internationella picknickdagen i dag.

Hade inte planerat att ha någon picknick i dag men häromdagen kom min bror över med lite dia. Satt i går och skannade in dem och där fanns det massor med minnen från vår barndom. Bl.a den här på en picknick i gröngräset.

Året är 1961, vi är på semester och som vanligt gick resan till Puoltikasvaara, till mormor och morfar.  Fast nu fanns bara morfar kvar, men för oss barn fylldes dagarna  med lek och bad med kusinerna. Det var sommar, sommarlov, ljusa nätter och massor med mygg.

Det här året var hemresan lite annorlunda, det skulle bli en liten sväng över till Finland innan vi vände hemåt. Hemma var då Jakobsberg.

Bilfärden gick mot Karesuando, där var det bilfärja över till Finska sidan. Det hade hunnit bli kväll och min far svängde in på en liten skogsväg för att leta tältplats för natten. Där mitt ute i skogen small det plötsligt till.

Far hade kört på en stor sten, den var mitt i vägen men dold av gräs. Kördes nog mest traktor på den vägen. Som tur var fanns det en liten bondgård och vi traskade dit för att försöka få hjälp. De hade ingen telefon men en traktor.

Vi fick tälta på deras gård och nästa morgon bogserade bonden oss tillbaka till närmaste by där det fanns en bilverkstad. Där fick vi både hjälp med bilen och tälta på deras gård tills bilen var klar. Om jag inte minns helt fel så var det ljuddämparen som slagits sönder och den svetsade verkstaden ihop. Tog några dagar.

Men det gick ingen nöd på oss, kunde bada i Torne älv och ha picknick i gröngräset.

När bilen så var klar och det var dags att betala blev det lite problem. På en tiden använde man postsparbanksboken och gick till närmaste postkontor för att hämta ut finsk valuta. Problemet var att närmaste postkontor som kunde hantera det låg i Kemi, ungefär 4 mil bort.

Då på den tiden litade man på varandra, även om man var främlingar.

Verkstadsägaren sa; Det är lugnt, åk till Kemi och sänd mig pengarna därifrån.

Så mycket minnen som väcktes av dessa två bilder.

Okay, Queen.

Den här målningen på Nunnegatan i Tallinn, tänkte inte så mycket på den innan jag upptäckte att de guidade promenadturerna stannade till där och berättade om målningen. Blev nyfiken vad det var för speciellt med just den och började leta information.

Den heter Okay, Queen och är målad av Marie Soosaare hon är en estnisk konstnär som är känd för sin gatukonst. Hennes konstverk är ofta kontextuella, vilket innebär att de relaterar till den plats där de är målade.

Den här är inspirerad av en legend om kung Valdemar II, som var kung av Danmark från 1202 till 1241. Han är särskilt känd för sitt korståg till Estland år 1219, där han enligt legenden fick den danska flaggan, Dannebrog, från himlen under slaget vid Lindanäs. Detta gjorde Estland till en dansk koloni under en period. Han var också en av de mest inflytelserika kungarna i Östersjöområdet under sin tid.

Han inte inte bara erövrade Estland utan enligt vissa källor var hans mål att utrota hedendomen och sprida gränserna för den kristna tron.

I en här målningen har Soosaare hämtat motiv från Hans Kniepers gobeläng från 1500-talet och referenser till Tallinns medeltida historia. Den gobelängen  finns i Kronobergs slott i Danmark.

Soosaar beskriver målningen själv så här;

”Mansfiguren i verket avbildar den danske kungen Valdemar II, som kom för att omvända Estland till kristendomen i början av 1200-talet. Enligt legenden såg han under sin jaktresa en vacker get, som han ville fånga levande. Under jakten föll dock geten från en klippa av rädsla och dog. Det finns också en legend om att det tyska namnet för Tallinn, Reval, härstammar från orden Reh fall, eller getfall. I mitten av verket står en nunna i cistercienserkläder, avbildad som en madonna, som andaktsfullt håller en fallen get. Tallinns Sankt Mikaels kloster låg nämligen i området kring Aida- och Kloostri-gatorna, och dess nunnor gick ofta längs Nunne-gatan till havet. Bakom nunnan kan man också se Seegatagune-tornet, som fram till dess rivning på 1800-talet låg på samma plats där mitt verk finns idag."

.

På tal om Dannebrog så hittade vi ett minnesmärke för sägnen om flaggan när vi tog en promenad uppe på Domberget.

Lindanäs, även känt under det danska namnet Lyndanisse, ligger i den del av Estland där dagens huvudstad Tallinn ligger. Det var här, på en kulle känd som Domberget, som danska trupper landsteg under 1219. Under detta slag, som ofta kallas Slaget vid Lindanäs, har en legendarisk händelse blivit en central del av dansk historia: enligt myten föll den danska flaggan, Dannebrogen, från himlen och gav därmed ett gudomligt godkännande till deras kamp.

Ganska naturligt att det finns ett monument här på Domberget,  som en påminnelse om den medeltida händelsen.

Står man i en viss vinkel så blir det en dansk flagga av den här skulpturen.