Katter

Såg många exempel på att Atenborna  är snälla mot sina katter.

Det är något speciellt med Grekland och katter, de hör liksom till. 

De flesta katter verkar bo utomhus men någon eller några värnar om dem ändå. På många ställen såg vi att mat sattes ut.

Några trivdes bland utgrävningarna.

Andra föredrog shoppingkvarteren.

Några gillade restaurangmaten och tiggde där.

Andra gillade planteringarna.

Medan några föredrog att ha det lite bekvämare.

Såg också uppe i Anafiotika att det byggts kojor till katterna.

Hur som helst det vimlade av katter i Aten.

Träffade inte på lika många hundar.

Promenad i Plaka

Plaka är Atens historiska centrum och en av stadens mest charmiga stadsdelar. Det är en av de äldsta bebodda delarna av Aten, med rötter som sträcker sig tillbaka till antiken. En trolig förklaring till områdets namn är att det kommer från ett ord som användes av de albanska soldater i osmanernas tjänst som slog sig ner här på 1500-talet; pliaka (gammal) var deras ord för att beskriva kvarteren. Vi bodde i området och promenerade ofta omkring där.

Trevligt att promenera där, slå  ner på någon av alla tavernor. Ta en Aperol spritz eller varför inte en grekisk sallad med solmogna tomater, mild lök och fetaost. 

Men vill man känna sig som om man hamnat på en liten grekisk ö så ska man gå upp till  Anafiotika, Det är en pittoresk del av Plaka med vitkalkade hus, inspirerade av den grekiska ön Anafi.

Dit upp är det backigt och många trappor, kanske därför man kedjar fast bilen.

Men det är lön för mödan att traska upp dit. 

Anafiotika uppstod på 1840-talet, när byggnadsarbetare från ön Anafi kom till Aten för att arbeta på kung Ottos palats. De byggde sina hem i samma stil som på sin hemö, vitkalkade hus med blå detaljer, smala gränder och blomsterprydda innergårdar. Under 1920-talet flyttade även grekiska flyktingar från Mindere Asien till området.

Det känns som att du har hamnat på en grekisk ö mitt i Aten.

Här uppe är man verkligen vid foten av Akropolis.

Smala gränder och charmiga hus. Perfekt för en avkopplande promenad bort från stadens brus och vissa gränder var verkligen smala.

Så smala att man nästan fick gå på tvären.

Bilder från området är ofta med i reklambroschyrer om Aten, den, här bildvinkeln valde de ofta.

Det var trevligt att promenera omkring där, inga bilar och eftersom vi var dit tidig förmiddag så var det ganska tomt på folk.

Mötte bara några få personer.

Charmigt men mycket trappor.

Området strax under de här charmiga husen och gränderna var lite övergivna och där hade kreativiteten bland graffitimålarna verkligen flödat.

Här några exempel av alla som fanns där.

Även Herkules hittade jag där.

På väg ner till lite livligare område fanns det en hel del serveringar, dock var det lite för tidigt för lunch för oss.

Ytterligare lite längre ner så gjorde souvenirförsäljarna ordentliga försök att locka turisterna till köp.

På vägen tillbaka till vårt hotell hade vi hittat ett litet minitorg där vi ofta slog oss er för att vila rygg och ben, var visst så ofta att folk började hälsa på oss.

Kiosken där var välbesökt och det såg ut som de hade en hel del stammisar också.

Den har jag inte sett förut

April var kall och min stela kropp behövde lite värme, den hittade jag i Aten. Där kan man få både värme och kultur.

Det här är Arch of Hadrian. Det är en  marmorbåge som byggdes mellan 131 och 134 e.Kr. för att hedra den romerske kejsaren Hadrianus. Tittar man igenom bågen så ser man faktiskt Akropolis.

Den bågen står som en portal före Templet för Zeus Olympios. Det är ett ganska stort inhägnat område med både lite antika föremål och lite park med växtlighet.

En av dagarna var vi ute på en promenad, vi passerade förbi den här bågen och fortsatte utefter parken med templet.

Den här dagen kändes det lite som i ordspråket "När det regnar manna från himmelen har den fattige ingen sked". Fast jag skulle här byta ut manna mot härfågel och sked mot kamera. För plötsligt där innanför staketet ser jag en konstig fågel.

Den ser lite ut som om den bär omkring på en lång pinne som den undersöker marken med. Men det tar inte så lång stund innan jag ser att det är ingen pinne utan den har så lång näbb och dessutom något som sticker upp ovanpå huvudet.

Jag har upptäckt min första härfågel. Den enda kamera som jag har med är förstås mobilen, sliter upp den, men innan jag lirkat in den innanför staketet så har fågeln snabbt skuttat bort ifrån mig. Ganska långt bort. Staketet, runt området med templet, gör att jag inte kan komma närmare.

Full zoom och försöker hålla mobilen så stilla som det bara går, men det går inte så bra.

Tänk om jag haft kameran med mig, den var ännu för stor och tung att hålla med min onda hand och handled. Fast å andra sidan, hur stor chans hade det varit att jag haft zoomen på i stadsmiljö konstaterar jag lite surt.

Fick i alla fall de här två bilderna som ett litet bevis på att jag såg den i alla fall.

Rekommenderar inte någon förstoring av bilderna, de blir tyvärr inte bättre än så här. För den som vill se fina fågelbilder så kan jag rekommendera Lenas blogginlägg om biätarna.

Lite senare under promenaden genar vi genom Nationalparken och vad kommer flygandes där då om inte en flock gröna papegojor. Samma sak där med brist på kamera.

Duvorna var lite mer fotogeniska.

Duvorna fick vara med för att få till en puffbild.  :)

Strövtåg i Aten

Aten är inte bara en massa mäktiga sevärdheter, det är en levande stad också där men kan se lite olika saker när man strövar omkring.

Här kommer en blandad kompott på vad kameran och jag såg.

Dags för en ny hatt kanske.

Ibland blir man iakttagen och utstirrad.

Vill man så kan man kröna sig med en lagerkrans och leka Cesar.

Affärerna ser ut att gå bra.

Lite olika former.

För ballongförsäljaren gick inte affärerna så bra.

Han kanske får skaffa sig en kortare pinne för sina ballonger.

Bra mobiltäckning.

Modern skyltning.

Har man tur så kanske man får sig en ros.

Fast den var inte gratis.

Här har man ingen bananfobi.

När man strosat omkring på stan i några timmar så kan det vara skönt med en paus och en Aperol Spritz att svalka sig med.

Inget fotande nu, kamerahanden strejkar blir troligtvis operation och dubbla fel på mina ögon. Blir troligtvis operation även där. Jag får snart veta var St Eriks ögonsjukhus säger. Hålet i gula fläcken var större än vad första ögonläkaren sa och dessutom har min gamla hornhinnesjukdom fått ett recidiv. Den med det eleganta namnet map dot fingerprint corneal dystrofi.

Tills dess så botaniserar jag lite bland bilder som inte fått vara med i bloggen förut, har lite svårt att läsa och se i era blogginlägg så kommentarer där kommer bli lite sporadiska en tid nu.

Skulle bara köpa nya glasögon.

För ungefär ett år sedan var jag till Aten.

En mycket trevlig stad som var perfekt att besöka i november. Vi hade fått tips av en god vän om ett litet trevligt hotell där vi hade utsikt mot Akropolis.

I år hade vi ingen resa planerad för att komma undan vinterkylan i Sverige, har ju haft en så fin höst ändå.

Men jag fick en påminnelse från optikerna att det var dags att kolla synen, så jag passade på att boka tid och medan jag väntade på att få börja undersökningen hittade jag till och med ett par snygga bågar som jag skulle kunna tänka mig att byta till om jag behövde nya glas.

Jo, det skulle jag behöva enligt optikern. Min syn hade försämrats en del sedan förra kollen. Fast först behövde jag vänta på att få träffa ögonläkaren, för något stämde inte med min syn.

Tog inte så lång tid innan jag hade en tid och fick en ordentlig koll. Gick därifrån lite förundrad och även förvånad för nu sa de att jag har hål i gula fläcken, makulahål. Något som jag aldrig tidigare hört talats om att man kunde få.

Makuladegeneration, alltså åldersförändringar på gula fläcken kände jag till och visste vad det är, men ingen i min släkt har haft det så det oroade mig inte för.

Men nu har jag läst på och börjat förstå lite om vad hål i gula fläcken är och vet att Makulahål är en näthinnesjukdom som uppstår utan några kända yttre orsaker.

Det är ett cirka 0,4 mm stort hål i gula fläcken. Hur detta hål uppkommer är inte helt klarlagt men glaskroppen i ögat kan tappa sin hårdhet med åren och släpper då från näthinnan och då kan hål i gula fläcken uppstå. Det går att operera och jag inser att jag inte borde läst på om den operationen. 

Har också förstått att jag inte kan göra så mycket åt det i nuläget, vänta och se och gå på regelbundna kontroller. Nya glasögon fick vänta, för läkaren sa att min syn kommer att förändras och jag skulle ändå behöva nya snart igen.

Så just nu är det bara att gilla läget. Under tiden jag gillar läget så bläddrade jag bland några av de trevliga resor jag gjort och tänkte att jag kan skriva lite om Aten.

Blev inget blogginlägg när jag var till Aten för ungefär ett år sedan.

Fast bilderna och minnet finns kvar förstås. Så nu reser jag tillbaka dit i minnet och med bilderna. För även om synen inte är helt skarp, så ser jag ändå.

Vi kan börja på Syntagmatorget där blickar parlamentet, det gamla kungliga palatset ut över torget.

Jag har varit i Aten en gång för mycket länge sedan och då bara på genomresa, men vakterna vid parlamentet kommer jag ihåg att jag såg även då. Men med buss, som vi åkte då, så såg jag bara en skymt av dem.

Nu ville jag titta ordentligt. Var inte ensam om det, trots att det inte var något vaktombyte när jag kom. Den obligatoriska selfiefotografen fanns också på plats.

Även om man inte kan pricka in det officiella vaktombytet på söndagar så skiftar vakterna även plats varje heltimme. Vi lyckades komma förbi en sådan tid.

Platsbytet är ett skådespel som påminner om två hästar som i slowmotion växlar plats med varandra. De långsamma rörelserna sägs komma ifrån att vakterna i övrig tid står helt blickstilla utan att röra en fena och att det är det bästa sättet att få igång cirkulationen på.

Det ser lite speciellt ut när de i långsamma och synkroniserade rörelser förflyttar sig.

Till slut står de fot mot fot framför reliefen på en döende hoplit, en grekisk soldat, som symboliserar de fallna hjältarna i striden vid Thermopylae.

Sedan vänder de och återvänder till sina vaktkurer.

I närheten av vakterna träffade jag på en duva som antigen var väldigt trött eller proppmätt. Någon hade lagt lite bröd framför den men den ville inte ha.

Kommer man förbi här en regnig dag så kan man få se hur duvorna söker skydd i reliefen och markerar konturerna  ordentligt.