Colca Canyon till Puno 2.

Fortsätter med bilder från Colcadalen.

Vi har kommit fram till en fågelsjö och stannar för att titta lite mer på alla fåglar där.

Vår lokala guide pekar och berättar för mig vad det olika fåglarna är för sort, men papper och penna ligger kvar i bussen så jag har glömt det mesta. Men flamingo kommer jag ihåg.

Många olika fåglar finns det här.

Tyvärr så finns det en hel del skräp.

Lite andra djur håller också till här. Får, lamor och alpackor.

Även en och annan Vicuña.

Stopp för lite lunch, idag får vi matsäckslunch och vi blir något förvånade då en bil har kört upp från Arequipa med våra påsar med mat.

Mätta och belåtna fortsätter vi färden mot Puno.

Vi kommer förbi en gruvby. De där små husen som står uppradade en bit från bostäderna och nära järnvägen trodde jag var dass, men fick veta att det är brunnar dit man går för att hämta sitt vatten.

En traditionell gård med inhängningar byggda i sten, även den har sin brunn en bit från huset.

Vi kommer förbi ännu en fågelsjö med massor av flamingo.

Sjön heter Laguna Lagunillas  och ligger på 4,174 m.ö.h. Gräset (itchygräs) som syns i förgrunden här är det som alpackorna och vicuñan livnär sig på.

Har man varit på hög höjd så måste man även ner och ibland kan det vara brant.

Vi ska visserligen inte ner så mycket för Puno som vi är på väg till ligger på 3 860 m.ö.h. men eftersom vi  varit på nästan femtusen meter så blir det nedåt ändå.

Till kvällen når vi vårt mål Puno där puman vakar över staden.

Vårt hotell ligger vid Titikakasjön och i morgon ska vi ut på en båttur.

Colca Canyon till Puno 1.

Colcadalen var fantastiskt att få se och uppleva men där kan vi inte stanna hela resan vi måste vidare men innan vi lämnar så blev det många stopp efter vägen till Puno, som är nästa mål och övernattningsställe. Många stopp och många bilder förstås, ett urval kommer här. Varning många bilder blir det nu, men bara en liten bråkdel av alla som fotades.

Spanar man ner i dalen så är det lite "pirr i magen känsla". Svårt att få med höjdskillnader i bild, men nu vet vi att det är 3400 meter ner i ravinen.

Bron över Colca river ser bra liten ut här uppifrån.

Den ståtliga blomman till agaven. Den kan bli 7-10 meter hög och plantan dör efter blomning.

Vi passerar små byar med makalös utsikt.

Såg på ett ställe hur naturen skapat ett hjärta.

Vägen slingrar sig fram och där nere flyter floden Colca river.

Odlingsterasser, berg, stup i ett så fascinerande landskap.

Vi har stannat vid en utsiktsplats för att få beundra landskapet lite mer och inte bara från bussen som sakta tar sig fram på de lite knaggliga vägarna. Där är det några hundar som håller till och en av dem får syn något som han tycker ser ut som mat. Tyvärr så ligger det en bra bit ner mot stupet, men hunden ger sig inte utan tar sig dit. Vi där uppe glömmer bort utsikten och håller andan och hoppas på att hunden inte ska rasa ut för kanten.

Som tur är klarar den sig, men det såg väldigt vådligt ut.

Hunden kom upp igen och vi kunde fortsätta njuta av utsikten.

Det fanns inte mycket vatten här uppe men i ett dike var det blött och dit gick folk och hämtade vatten.

Solen står högt upp på himlen och i  dag har den dessutom en fin halo.

Ett stopp i en liten by.

Landskapet förändras undan för undan.

På platser där många turister stannar kan det se ut så här, många vill bygga sig ett eget litet minnesmärke över att de varit på plats.

Får, lamor och alpackor samsas om betet.

Fortsättning kommer snart... 

El condor pasa.

Hur graderar man upplevelser? Någon frågade mig vad som varit bäst på peruresan och jag hade svårt att välja ut något som var det allra bästa av alla dessa upplevelser som vi hade här i Peru. För hur väljer man mellan att få se ett vulkanutbrott och världens största fågel och det på samma dag dessutom.

Det var nog den dagens höjdpunkter, även om landskapet vi vistades i var nog så vackert och spektakulärt med djupa raviner och höga berg.

Vägen vi färdades på var ett litet äventyr den också.

Plötsligt är det stopp och jag tror att det är vägen som är oframkomlig, men så ser vi att det står en hel del människor och spanar upp i skyn. Vår buss töms tämligen fort och jag rycker till mig telet. För här har det samlats inte bara en stor mängd folk utan där uppe ovanför berget cirklar det kondorer.

Inte bara en utan det är många.

Jag räknade och som mest såg jag 20 stycken samtidigt.

Vi lämnar dessa condorer för även om de är många så är de väldigt högt uppe, hoppas bara att några stannat kvar vid Cruz del Condor där finns en utsiktsplats med ett djup på 3400 meter ner i ravinen.

Jag börjar med att traska ner en bit i ravinen till de lägre utsiktsplatserna med förhoppning att det ska vara bättre ställe att skåda kondorer. Det berättades att kondoren var världens största flygande fågel, men undra hur det jämför storleken då, för när jag var i Antarktis så fick jag höra att det skulle vara vandringsalbatrossen som var störst. Men det spelar mindre roll för mig vilken som är störst nu vill jag få se en kondor här och lite närmare än de vi såg på väg hit. Lämnar den lägre platsen och går upp igen och det är ju tur för då kommer vår lokala guide Beatrise och hämtar mig och tycker att min kamera och jag borde komma för hon har siktat en kondor.

Tror inte att jag skulle ha hittat den utan hjälp och det är också tur att skuggan från fågeln är så svart så att man kan via den hitta fågeln. Ringade in skuggan och fågeln på den här bilden (går att förstora).

Finns en kondor även på den här bilden, kan du  se den? Bra camouflage.

Lättare att upptäcka är de mot det vita.

Även om de var långt borta och såg så små ut så hade jag ändå fått se kondorer, tänkte jag.

Då händer det, det kommer en seglandes alldeles intill oss. Ett sus går genom folkmassan och kameror klickar.

Den seglar iväg och jag känner mig ganska nöjd med dagen.

Har fått se så många kondorer att jag tappat räkningen och dagen är dessutom långt ifrån slut.

Passande är väl att lyssna på Simon & Garfunkels variation av låten El Condor pasa. Finns på YouTube, vi fick höra den många gånger under resan fast oftast på spanska.

Vulkaner och folkdans.

Vi ska iväg och se på folkdans. Men vilka konstiga moln det är borta över bergen den här morgonen. Vi spanar nyfiket dit och undrar vad som är på gång.

Vi är kvar i Colcadalen.

Ravinen är djup men odlingsterasser och byar klättrar längs sluttningarna. Här odlas majs, korn och vete. Colca Canyon är väldens näst djupaste canyon, dubbelt så djup som Grand Canyon.

Vi kommer fram till byn Yanque där dansarna redan står dansklara.

Jag är lite imponerad över variationen på dansskor.

Men även om danserskorna är både duktiga och vackert klädda så är det naturens skådespel som drar ögonen till sig. Det är faktiskt helt ortolig att få se ett vulkanutbrott, hade aldrig trott att jag skulle få den möjligheten.

Vi får höra att vulkanen Sabancaya hade vaknat och börjat pysa lite grann den dag vi landade i Peru, men i dag så verkar den riktigt irriterad och det väller upp rök och aska. Sabancaya är 5.976 m.ö.h och senaste utbrottet var 1994.

Visst kan det vara lite kul med folkdans med en bolmande vulkan som bakgrund...

Men Sabancaya är ändå den som drar till sig de flestas blickar och den ökar dessutom i intensitet.

Inte ens kvinnorna med alpackor och stora rovfåglar lyckas locka tills sig så värst många som vill fotografera sig med dem.

Det bolmar och ryker, ett mäktigt skådespel som naturen bjuder på.

En sista bild innan vi åker vidare.

Statyerna i Chivay

Statyerna som fanns på huvudgatan i Chivay var traditionella dansare och så färggranna att jag tyckte de kunde få vara med i bloggen. Tog även med de förklarande skyltarna så om någon är intresserad kan läsa vad det är för figurer.

El Lanlaco.

El Pinkullero.

Malqui Pallay.

San Isidor Labrador.

La Cayllomina.

El Chullcho.

Turko Tusuy.

Arriero. 

Sara Tarpuy.

El Chanchamacho.

El Negrillo.

El Qamile.

Dama Collagua Soltera.