Culloden, Balnuaran of clava, Corgarff Castle

Slaget vid Culloden var det sista fältslag som utkämpades under det jakobitska upproret. Fältslaget inträffade den 16 april 1746 vid Culloden som ligger inte så långt ifrån Inverness och Loch Ness. Vi stannar inte vid det historiska slagfältet men ser det från bilen.

Inga bilder att skryta över, men som minnesanteckning kan de duga.

Däremot så stannar vi vid "Balnuaran of clava" som är ett bronsåldersgravfält. Vår guide tycker tydligen att det är mer intressant än slagfältet.

Här finns tre cirkelformade rösen och visst är det fascinerande att det för tre-fyra tusen år sedan var människor här och byggde dessa rösen, men lika intressant är det att vi i Sverige har liknande rösen. Kom att tänka på Kungagraven utanför Kivik som liknar de här fast mycket större. De här är öppna och jag går in och kikar.

När jag kommer ut igen så har det kommit en fransk grupp som står utanför den största gravkammaren och nästan alla tar upp sina kameror och ska fota. Då kan jag inte låta bli utan tar en bild på de fotograferande, blev många skratt i den gruppen då.

De här två ser ut att ha det bra.

Vi lämnar gravfältet och inte långt därifrån finns den här pampiga järnvägsbron.

Sedan fortsätter vi upp till högländerna och de stora vidderna.

Men vill man idka lite skidåkning så går det bra här. Det finns både backar och lift.

Vill man vandra ifred så är det hit man ska bege sig, drar man ut i dessa vidder så kan man gå i tre dagar utan att träffa på någon bebyggelse.

Vi tar en liten bensträckare vid en utsiktspunkt

Vi lyder uppmaningen och tar en titt på utsikten.

Blåser det så kan man söka lä i konstverket.

Nedanför backen ligger Corgarff Castle, det slottet byggdes i mitten av 1500-talet av Forbes of Towie men brändes ner av deras fiende och lady Forbes och barnen dog. Det är på den händelsen som balladen  Edom o' Gordon bygger på.

Efter jakobitupproren  byggdes det om som en kasern och en avdelning  regeringstrupper var stationerade där. kikar man genom de borrade hålen i stenen så ser man att ett av dem är riktade mot slottet.

Det andra hålet ut mot naturen.

Här kan vi också se hur liten floden Don är här uppe i bergen.

Sedan började det regna...

...och vi åkte tillbaka till Aberdeen.

Urquhart Castle.

Urquhart Castle, som ligger på en udde i sjön Loch Ness, var ett av Skottlands största slott. Det byggdes i början av 1200-talet. Före dess fanns här en medeltida fästning

Slottet spelade en viktig roll i skotska självständighetskriget på 1300-talet.

På landsidan fanns det förr en vallgrav och vindbrygga.

Vi går upp i Grant Tower.

Kan nästan föreställa mig hur någon jungfru sitter här i fönstersmygen i tornet och spanar ut över Loch Ness och hoppas på att något spännande ska hända. Kanske inte att något odjur ska dyka upp, men bara något som är mer spännande än broderiet hon håller på med nu.

Högst uppe i det fem våningars höga tornet hade man bra koll på omgivningen och vad som hände ute på slottsgården. 

Slottsområdet är stort och det finns gott om upplysande skyltar så att man kan få inblick i hur här var då slottet var befolkat och innan det övergavs på 1600-talet. Det förstördes delvis 1692 för att förhindra att det användes av Jakobitiska styrkor.

När det är dags för oss att återvända till bilen och vår färd tillbaka till Aberdeen ser jag någon som verkligen vill utrycka sin glädje över att vara här, eller om det bara är lycka av att ha hittat en grässlänt.

Loch Ness

Dags att fortsätta på utflykten i Skottland. Vi har mer eller mindre nått målet för dagens utfärd, men nu var vi hungriga och ett pubbesök satt inte i vägen. Vi lämnade av vårt ressällskap som ville åka båt.

Och begav oss till den lilla byn Drumnadrochit och den mysiga puben Fiddler’s Highland. Här kan man även övernatta om man vill.

Var man sugen på en whisky till lunch så hade man kommit rätt.

Nu var det inte whisky vi var ute efter men fick en rejäl och mycket god lunch.

Sedan kunde vi fortsätta färden mot dagens mål.

Fast jag fastnade en stund på parkeringen, Att de har mycket får i Skottland visste jag och det är klart att det inte bara är ullen som de föds upp för, men det känns inte lika kul att se hur de transporteras på sin sista färd.

Jag och fåren hade en liten pratstund, fast det här är kanske baggar. Vet inte om tamfårhonor kan ha horn, fast baggar är ju också får.

Sedan kunde vi fara vidare. Karl var beredd.

Som de flesta har förstått så var målet för vår resa Loch Ness och vid ruinen efter  slottet Urquhart skulle vi plocka upp båtresenärerna. Vår guide Karl visste var bästa utsikten över det gamla slottet Urquhart var så vi fick några fotostopp på vägen. Det första var där vi kunde se slottet på håll även en bra plats att spana efter sjöodjuret Nessie.

Men det är tveksamt om det där odjuret verkligen finns.

Vill man fördjupa sig i Nessies historia så finns det en artikel om det här.

Sjön Loch Ness är vacker och välbesökt, också tack vare historierna om Nessie.

Fast med det här slottet ute på udden så undrar jag om det hade behövts något odjur, slottet är intressant bara det. 

Vi vandrar ner, förbi Trebuchet en enorm stenkastare, för att ta oss en närmare titt på det som en gång var ett av Skottlands största slott.

Det kommer mer om slottet.

Det kom ett brev.

Dagen var som vilken annan dag som helst men lite tråkigare och med mer krångel än vanligt. Hade hållit på och försökt få ordning på något som bara strulade, så humöret hade dalat ner flera nivåer. Vi får posten ganska sent här där jag bor och strax innan posten kom var jag  ganska irriterad och på dåligt humör. Förväntade mig inte att få något mer än trist post och lite reklam, men den här dagen hade brevbäraren med sig en liten överraskning, ett brev som förr i tiden och med så trevligt innehåll dessutom. Tänk så fort som ett dåligt humör kan vändas till glädje.

Bara att få ett riktigt brev med snigelposten och inte via mail är ju lite ovanligt i dag, men när brevet dessutom innehåller en hälsning från 80-talet så är det en värmande glädjehöjare. Kommes så väl ihåg besöket på Möckelåsen hos min tremänning Tore och hans mor tant Signe, men kommer inte ihåg att det togs några bilder. Tror det är ungefär 30 år sedan och där sitter vi alla på trappen till fäbodsgården. Jag med 80-tals krull i håret och alla har vi de stora glasögon som var moderna då och som nu börjar bli moderna igen. Alla tre barnen, mina föräldrar och längst bak har tant Signe (min fars kusin) placerat sig.

Nästa bild är på besök hos en till släkting och alla barnen har blivit placerade på trappan, Jan som är äldst ser lite butter ut och jag gissar att han tyckte det var lite fånigt med gruppfotografering.

Familjebilder är det och ingen mer än min familj tycker att de är så värdefulla, men jag ville bara dela med mig av lite glädje och vad ett brev kan göra för humöret. Dessutom har vi alla våra barn med på bilderna, så fint att se och minnas. 

Brevet gjorde mig också uppmärksam på att det är bäst att skaffa mig en ny skanner, för så här dåliga är inte bilderna och nog skannade den bättre förr.

Tack Tore för att du gjorde mig så glad, jag lovar skriva ett brev som tack och det ska komma med snigelposten och inte på mail.

Lite skotsk natur.

Det är inte så många turister i Aberdeen, det märks speciellt då vi är på turistbyrån för att försöka boka en utflykt. Dit vi vill åka är vi de enda som bokat den veckan och blir det inte två till så körs inte utflykten. Lite spännande väntan till måndagsmorgon för att se om vi kommer iväg.

Vi hade tur, för det är två till som bokat, två som bor i Norge.

Trevligt att se lite landskap och inte bara grå granithus.

Tyvärr är det inga fotostopp på vägen så jag försöker få till några minnesbilder på landskapet som vi susar förbi. Det är gott om får i Skottland, det är dubbelt så många får som människor.

Kommer till byn Elgin. Stannar till vid Johnston Courtyard för en fikapaus och titta på lite dyra hantverk i kaschmir.

Fast vi är inte fikasugna ännu utan går iväg till den gamla Elgin Cathedral.

Det är inte så mycket till katedral längre, mer en ruin efter den ståtliga katedralen.

Elgin Cathedral började byggas redan 1224 och växte under åren till en pampig domkyrka. Men den mötte sitt öde vid den skotska reformationen då den skotska protestantiska statskyrkan grundades och de katolska mässorna förbjöds.

Man kan se att det varit en rejält pampig byggnad.

Inte så mycket kvar av den nu, mycket av kyrkan återanvändes av traktens innevånare då de byggde hus och vi fick höra att taket monterades ned och skulle skeppas till Norge. Det var uppenbarligen en högre makt som inte uppskattade tilltaget och skeppet förliste.

Ett gulligt litet hus som ligger nära kyrkan.

Vi far vidare och vår guide Karl berättar att Skottland satsar massor på vindkraftverken.

Fascineras av det vackra landskapet och alla linjer som det bildar.

Lite hotande mörka moln tornar upp sig på himlen, få se om vi klarar oss utan regn.

Ser på åkrarna att det blåser en hel del.

Skörden har varit god.

Nu börjar vi närma oss målet för dagens utflykt.