Fotografiska

Vi var ute på en promenad i Tallinn, för varje gång vi är där så förändras staden. Promenerade förbi Balti Jaama Turg, som förr bara kallades för Ryska marknaden, nu är det stället helrenoverat och rymmer både restauranger och saluhall förutom försäljning av kläder och prylar.

Där i området finns det en hel del väggmålningar. till exempel den här havsörnen. Tanken med den målningen är att uppmärksamma den estniska havsörnen som är hotad på grund av mänsklig aktivitet.

På gaveln av samma hus finns den här, kom att tänka på låten, flickan och kråkan då jag såg den. Även om det där inte ser ut som en kråka.

Vi fortsatte till ett område där jag trodde att vi varit förut, men kände inte igen mig riktigt. Då var det ett ganska slummigt område, nu var här en hel del konst. Hittade  en utställning av Mikk Ollis, en gatufotograf från Boston.

Utställningen kallas Framåt eller bakåt? – En blick på gatufotografi och samhällsförändring.

Året är 2017. Boston fylls av röster, rörelser och kamerablixtar. Mitt i den storm av förändring som pågår, dokumenterar han historiens gång genom sin lins. Olli fångar människor, ögonblick och känslor som definierar en tid av motstånd och hopp.

Det här området kallas för Telliskivi Creative City är ett före detta industriområde som har omvandlats till ett kulturellt centrum med verkstäder, butiker, teatrar, kaféer och restauranger. På en gräsmatta står det en glasbubblan där en kvinna ligger och ser ut att tillbedja något.

Någon tar en selfie men vi fortsätter mot dagens mål som är Fotografiska. "Dance of Death with Endel aka Endel with a stick", är titeln på målningen och är en ordlek på estiska, där Endel både är ett traditionellt (men något gammaldags) manligt namn och slang för selfie.

Jag ser skylten Fotografiska på taket av ett hus lite längre fram,  svänger om hörnet och ser en stor väggmålning. Den där känner jag igen, säger jag.  Men maken säger att här har vi inte varit förr.

Trodde inte jag heller, för allt ser nytt och annorlunda ut men målningen är jag säker på att jag sett förut.

När jag kontrollerar bland mina bilder så stämmer det också, det har gått några år, så här såg det ut 2014. Samma ansikte men en annan restaurang. Den här målningen heter "Kvinnan" och är målad av gatukonstnären Alexandre Monteiro, hans artistnamn är Hopare. Den målades under Street Art Jam 2014  en färgsprakande händelse där konstnärer samlades för att skapa muralmålningar och graffiti i just den här stadsdelen. Evenemanget var en del av stadens initiativ att främja gatukonst och ge konstnärer en plattform att uttrycka sig på offentliga ytor.

En till stor målning har också kommit till.

Området, som då för elva år sedan precis hade börjat restaureras upp, har förändrats ganska rejält.  Då vi var här 2014 regnade det och det var ganska förfallet.

Mitt på det som nu är ett torg, fanns det en utställning.

Ställningen är kvar, har fått en konstgräsmatta och ett segel nya bilder hänger där.

I det här kreativa området finns alltså Fotografiska.

Då vi var här för elva år sedan var Fotografiska knappast påtänkt att finnas här i Tallinn, huset såg ut så här då. Huset kallades för Röda huset.

De har en takterrass med fantastisk utsikt över staden.

Villman äta grönt så finns det en Michelin Green Star-restaurang, men även ett fik på nedre botten.

Vi kikar in på gården på baksidan av huset, den gården används som uteservering på sommartid. Nu i maj var det ganska tomt på folk men desto fler målningar.

Dags att gå vidare.

Min rygg krånglar en del så ibland behöver jag sitta ner en stund och har upptäckt att det är inte bara en nackdel. Man hinner ta in och se lite mer.

Hamnar på återvägen tillbaka vid den där kupolen i början av inlägget och den bedjande kvinnan. Undrar lite över att hon fortfarande ligger kvar i sin lite ansträngande ställning. Går närmare och ser att kvinnan är faktiskt en docka, så hon ligger nog kvar där än och ber.

72 H

Nu blir det lite reklam. ;)

Det finns ett bageri i Aten som heter 72H Bakery, det är ett hantverksbageri som fokuserar på traditionella metoder och långsam jäsning av surdeg. Namnet 72H kommer från deras unika process där de låter degen jäsa i 72 timmar innan den bakas ut, det ger brödet en djupare smak och bättre textur.

Bageriet är en del av Ergon House i Aten.

Det är känt för sina högkvalitativa bakverk och bröd, en rolig detalj är att vissa gäster har sagt att man kan känna doften av kanel redan innan man ser bageriet, stämde kanske inte men doften av bröd som spred sig ut på gatan var härlig.

Det är så populärt att det nästan alltid är kö utanför, det var i alla fall kö varje gång vi gick förbi där och vi gick ofta förbi för det låg nära vårt hotell. Men det är värt väntan, eftersom brödet och bakverken är av högsta kvalitet och gjorda med omsorg.

Även hotellet är värt att nämnas, vi fick tipset av en släkting som bor i Frankrike men som i sin tur har en släkting som bor i Aten. Det tipset tackade vi verkligen för, hotellet ligger mitt i Plaka och med gångavstånd till det mesta. Fin utsikt därifrån också.

Hotellet  är känt för sin kombination av boende och gastronomi, där man kan njuta av en modern marknadsplats med färska råvaror, en restaurang som är en modern version av en Agora, en marknadsplats med färska råvaror, en slaktare, en fiskhandlare och ett eget kafferosteri. Restaurangen har fokus på lokala och hantverksmässiga produkter.

Rummen är trevliga  och vi fick en liten kasse med överraskningar som välkomstpresent.   

Men det som är lite extra speciellt med det här hotellet är frukosten.

Du väljer fritt från brunchmatsedeln. Så gott och så rikliga portioner. Så här vackert serveras yoghurten. Någon kommenterade att det var inte mycket yoghurt, men den ligger under och räckte med råge att dela på.

Brödet  kommer naturligtvis från deras bageri 72 H, det var så gott att vi köpte en limpa med hem och ångrar att vi inte fyllde resväskan med bröd .  ;)

En egen butik och saluhall finns det även. 

Den här bilden är tagen vid frukost, övrig tid är det alltid fullsatt i den här populära restaurangen.

Varma dagar var det kö vid den gulliga glassbilen.

Nu blir det inte mer Aten..............................tror jag.

Vill du ha tur?

Lysikratesmonumentet eller Lysikrates lykta som den också kallas, den går man kanske helt obemärkt förbi eftersom den är omgiven av några av de mest ikoniska byggnaderna i antikens Grekland, men det är ett 2500 år gammalt monument som var mycket populärt i Aten och har en mycket speciell historia.

Detta monument byggdes av miljonären Lysicrocrates för att fira ett pris han fick från den atenska regeringen för en pjäs som han skrivit. Idag säger den grekiska legenden att om man vill ha tur måste man besöka monumentet under sin resa till Aten.

Monumentet är särskilt anmärkningsvärt eftersom det är ett av de första exemplen på fullt utvecklad korintisk stil.

Visste inte om det där med att få tur då jag var där, men får väl hoppas på att besöket ger tur ändå.

Den här dagen vimlade det av scouter i Aten, en del var vid lyktan också, får hoppas att de också fick tur.

Vi och en del av scouterna hamnade vid Odeon of Herodes Atticus, ett antikt stenamfiteater som ligger på den sydvästra sluttningen av Akropolis.

Teatern är känd för sina stora valv och sin historiska betydelse inom grekisk kultur.

Byggnaden har en imponerande arkitektur, och trots tidens tand är den fortfarande en viktig kulturell plats, ofta använd för konserter och föreställningar.

Jag kikade in genom en av gluggarna.

Katter

Såg många exempel på att Atenborna  är snälla mot sina katter.

Det är något speciellt med Grekland och katter, de hör liksom till. 

De flesta katter verkar bo utomhus men någon eller några värnar om dem ändå. På många ställen såg vi att mat sattes ut.

Några trivdes bland utgrävningarna.

Andra föredrog shoppingkvarteren.

Några gillade restaurangmaten och tiggde där.

Andra gillade planteringarna.

Medan några föredrog att ha det lite bekvämare.

Såg också uppe i Anafiotika att det byggts kojor till katterna.

Hur som helst det vimlade av katter i Aten.

Träffade inte på lika många hundar.

Promenad i Plaka

Plaka är Atens historiska centrum och en av stadens mest charmiga stadsdelar. Det är en av de äldsta bebodda delarna av Aten, med rötter som sträcker sig tillbaka till antiken. En trolig förklaring till områdets namn är att det kommer från ett ord som användes av de albanska soldater i osmanernas tjänst som slog sig ner här på 1500-talet; pliaka (gammal) var deras ord för att beskriva kvarteren. Vi bodde i området och promenerade ofta omkring där.

Trevligt att promenera där, slå  ner på någon av alla tavernor. Ta en Aperol spritz eller varför inte en grekisk sallad med solmogna tomater, mild lök och fetaost. 

Men vill man känna sig som om man hamnat på en liten grekisk ö så ska man gå upp till  Anafiotika, Det är en pittoresk del av Plaka med vitkalkade hus, inspirerade av den grekiska ön Anafi.

Dit upp är det backigt och många trappor, kanske därför man kedjar fast bilen.

Men det är lön för mödan att traska upp dit. 

Anafiotika uppstod på 1840-talet, när byggnadsarbetare från ön Anafi kom till Aten för att arbeta på kung Ottos palats. De byggde sina hem i samma stil som på sin hemö, vitkalkade hus med blå detaljer, smala gränder och blomsterprydda innergårdar. Under 1920-talet flyttade även grekiska flyktingar från Mindere Asien till området.

Det känns som att du har hamnat på en grekisk ö mitt i Aten.

Här uppe är man verkligen vid foten av Akropolis.

Smala gränder och charmiga hus. Perfekt för en avkopplande promenad bort från stadens brus och vissa gränder var verkligen smala.

Så smala att man nästan fick gå på tvären.

Bilder från området är ofta med i reklambroschyrer om Aten, den, här bildvinkeln valde de ofta.

Det var trevligt att promenera omkring där, inga bilar och eftersom vi var dit tidig förmiddag så var det ganska tomt på folk.

Mötte bara några få personer.

Charmigt men mycket trappor.

Området strax under de här charmiga husen och gränderna var lite övergivna och där hade kreativiteten bland graffitimålarna verkligen flödat.

Här några exempel av alla som fanns där.

Även Herkules hittade jag där.

På väg ner till lite livligare område fanns det en hel del serveringar, dock var det lite för tidigt för lunch för oss.

Ytterligare lite längre ner så gjorde souvenirförsäljarna ordentliga försök att locka turisterna till köp.

På vägen tillbaka till vårt hotell hade vi hittat ett litet minitorg där vi ofta slog oss er för att vila rygg och ben, var visst så ofta att folk började hälsa på oss.

Kiosken där var välbesökt och det såg ut som de hade en hel del stammisar också.