Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Innan vi seglar ut på Loppa.
Fortsätter med lite naturbilder.
När vi bilade runt i Norge i maj var det mycket snö kvar på bergen, nu i slutet på augusti finns det bara några snöfläckar kvar och främst då på skuggsidan.
Framför de höga och bastanta bergen ser bostadshusen ut som små lekstugor, trots att det är tvåvåningshus.
Vädret blir bättre och bättre, känns lite lugnande eftersom vi snart ska ut på Loppahavet och där kan det blåsa upp ordentligt och gunga en hel del.
Här ska vi göra ett kortare stopp.
Det finns ett hotell här, inte det charmigaste precis men författarinnan Marie Corelli skrev en gång, en betydligt charmigare berättelse om "Thelma" eller som den också kallas "The Norwegian Princess". Den handlar om den 17-åriga Philippa som var härifrån Öksfjord. Det är en sann berättelse om hennes trofasta engelske sjöofficer som kom tillbaka 5 år efter sitt första besök, de gifte sig och sedan drog de iväg över till London och societetslivet där.
Vi tar en liten promenad på kajen.
Från dis och dimma till sol och fint på bara några minuter.
Under middagen kommer vi till Skjervøy, klart jag måste avvika en stund från middagsbordet och få några bilder på byn.
Färden går vidare...
Hammerfest - Världens nordligaste stad.
Vi hade altså kommit till Hammerfest, där kan man gå med i Isbjörnsklubben om man vill, men eftersom jag redan är medlem där så drog vi iväg till kyrkan istället.
Man kan även ta en promenad upp på berget, det ska vi också göra, men först kyrkan.
De har en pampig, modern och stor kyrka här i Hammerfest.
Väggmålningar och graffiti finns det här också.
Visserligen finns isbjörnsklubben här och stan är så nordlig, men några vilda isbjörnar finns det inte ändå de finns bara som dekor. 
Det finns en väg som leder upp på berget, den kallas för Zig-Zagvägen och byggdes av byns befolkning 1893, en skylt vid vägens början säger att, här färdas man på eget ansvar.
Klart vi måste gå upp där. Kan vara fin utsikt där uppe.
Här kan man studera hur snöskydden är konstruerade. Behövs rejäla doningar för att skydda stan när snön börjar kana nedför fjällsidan.
Utsikten här uppifrån kan man inte klaga på, tur att det klarnade upp och inte blev en regning dag.
Där borta har vi Snövit också.
Mycket snöskydd på det här berget.
Kul staty, där fartyget ser ut att ha fastnat bland isflaken.
Nu har de vaknat borta vid Snövit också, lågan i toppen syns på långt håll.
Meridianstöttan restes 1854 till minne av den störst internationella mätningen av jordens form och storlek. Det här är en av de 34 platserna som utgör minnet av Struves meridianlinje. Meridianstöttan finns med på UNESCOs lista över världsarv. På stöttan står det så här:
«Det nordligste endepunkt av en meridianbue på 25 ° 20`fra det nordlige ocean til Donaufloden – gjennom Norge, Sverige og Russland. Etter foranstaltning av HM Oscar I og keiserene Alexander I og Nicolaus I ved uavbrutt geometrer. Bredde 70° 40` 11,3``».
Morgon mellan fjällen.
Vaknar ganska tidigt och dagen ser lite färglös ut. Nästan som om jag har svartvit film i kameran.
Men trots regntunga skyar så anar jag en sol där bakom molnen.
Se där, mitt antagande om bättre väder stämmer nog för där kommer det en regnbåge.
Mäktiga berg och djupa dalgångar här.
När det duggar ute är det ganska skönt att sitta uppe på däck 8 i utsikstsloungen och titta på landskapet som vi flyter förbi.
Det är så pass grått ute så mina färgbilder ser nästan svartvita ut, testade att göra om till det och det blev inte någon större skillnad.
Det dagas mer och mer, fler vaknar och kommer upp till 8:e däck. 
Vi möter norrgående Vestervålen, tradition är att man samlas ute på däck och vinkar då man möter ett hurtigrutenfartyg, men den här morgonen är det inte många som känner sig lockade att gå ut.
När kvällen den kommer...
...och solen gått ner.
Vi fortsätter vår resa med Hurtigruten, det är kväller och vi är på väg mot Berlevåg.
Vad kan passa sig bättre då än att passa på att ta ett litet dopp i poolen.
Havet ligger ofta hårt på Berlevåg och före 1975 fick hurtigrutbåtarna ankra upp på öppet hav och gods och passagerare fick ta sig över i en mindre båt för att ta sig in till kaj. År 1975 blev emellertid de nya vågbrytarna färdigställda och därefter kan man lägga till i hamnen.
Vi tänkte oss en liten kvällspromenad där. Här blippar man hyttkortet när man går av och även när man kommer tillbaka. Bra för personalen på fartyget att veta om man akterseglat någon.
Vi är lite försenade till Berlevåg och medan vi väntar på att komma i land får vi en trevlig pratstund med en norrman som berättar om sitt liv som fiskare och även som räkfiskare uppe i Svalbard.
Fast nu var vi så försenade att stoppet i Berlevåg bara blev en minut, vi avstod från enminutspromenad och kollade in stället från promenaddäck i stället.
Birka och Birkastaden.
Tog en lunchpaus på Björkö i går. Mätta och styrkta av den goda vikingagrytan ska vi nu kolla in vad Birka har att bjuda på. Programmet vi fick vid ombordstigning såg digert ut. Vi börjar med att titta in i museet. Det fanns inte då jag var här senast. Utanför museet satt en dam och visade och sålde fårfällar, från egenuppfödda får.
Uppe vid taket ute fanns det en häst med ryttare tillverkad i något nätmaterial.
Inne på museet kan man se och läsa sig till öns historia. Fina modeller där man kan se hur de tror att Birka såg ut. Birka var en handelsplats och anlades på 700-talet men hade en kort historia som boplats för den övergavs redan på 900-talet, ingen vet riktigt varför. Stad är också lite överord i den bemärkelse som vi kallar stad numera, men Birka brukar nämnas som "Sveriges första stad".
Man vet inte vilken kung det var som lät anlägga Birka, men på Adelsö som ligger mitt emot Björkö har man hittat en kungsgård, Hovgården. Därifrån kunde kungen övervaka handeln.
Omkring 700–1000 personer antas ha varit bosatta i Birka när staden var som störst. Köpmän från när och fjärran med dyrbara handelsvaror sökte sig till staden. I början kom varor från arabiska länder, senare från Syd- och Västeuropa. Det rörde sig om byteshandel och man bytte inhemska varor som järn, päls, horn och bärnsten mot silvermynt, mynten smältes i regel ner och gjordes om till smycken, därtill inbyttes exklusiva lyxvaror som siden, glas och kryddor. Så vikingarna var inte bara ute på vikingatåg och rövade till sig varor.
Vi ska senare få en guidning i Birkastaden så nu går vi och tittar på den stad de byggt upp för att visa lite av hur det såg ut förr.
Vi blir varmt välkomnade. De här husen är byggda där det var sjöbotten, på den tiden Birka var befolkad.
Vi får till och med hälsa på hemma hos folk och se hur de bodde förr, eller som vi nu tror att de hade det.
Fast man får passa sig, för ser man inte upp kan det hoppa fram en stridslysten viking runt nästa hörn.
Bra då att båtarna ligger startklara vid bryggan, så att flyktvägen är säkrad.
Krukmakarens bostad ser ju riktigt trevlig ut...
..med liten kryddgård vid husknuten.
I bagarstugan doftar det gott.
Men nu är det dags för en rundvandring med arkeologen Hampus som guide.
Han berättar med inlevelse om hur det var här förr och vilka fynd som gjorts i gravarna vid utgrävningarna. Här finns ca. 3000 gravhögar varav ungefär 1000 är utgrävda.
De flesta lyssnar andäktigt på hans fängslande berättelse, men de minsta barnen har lite spring kvar i benen och tumlar runt på kullarna...
..och jag kan inte sluta le då en pappa plötsligt fylls av leklust och också börjar rulla runt tillsammans med barnen.
Vi får veta att det finns flera olika gravtyper representerade här, de innehåller brand- eller skelettbegravningar. De rika fynden från utgrävningarna berättar om ett samhälle med stark hierarki och stora skillnader mellan både klass och kön. Några gravhögar är även barngravar och förmodligen är det barn från mer välbeställda familjer. Vi förflyttar oss så att vi kan se var den gamla Birkastaden låg.
Den låg där nere där fåren nu betar och det är det området som kallas för "Den svarta jorden". Ett ca sju hektar stort område som under ungefär 250 år var en stadsliknande bebyggelse. Utgrävningar har gjorts i Svarta jorden åtminstone sedan 1600-talet, men det var främst under 1870- och 80-talen som dessa fick en mer vetenskaplig prägel. Utgrävningarna som Riksantikvarieämbetet företog mellan 1990 och 1995 omfattade cirka 350 m², ungefär en 1% av staden.
Runt hela staden fanns det även en stadsmur, den hade sju ingångar och av det har man dragit slutsatsen att muren inte var till för att beskydda staden utan den avgränsade var man skulle börja betala skatt. Här uppe där vi är nu, låg det en borg. Man kan se lite rester av den i terrängen.
Även på andra sidan om staden finns det en hel del gravkullar. Birka övergavs av okända skäl i slutet av 900-talet. Det finns flera teorier om varför, en är att handeln flyttade till Sigtuna . En annan är att Birka på grund av landhöjningen blivit isolerat, det gick inte längre för båtarna från Östersjön att komma till Birka via inloppet vid nutidens Södertälje. Men som sagt, man vet inte varför.
Om vi går högst upp på berget intill gravkullarna, så finns det också ett annat minnesmärke som påminner om vår historia.
Där uppe står Ansgarkorset. Det restes 1834 som en minnesvård över Ansgar och hans missionsarbete. Formgivningen som keltiskt kors anses vara missvisande, eftersom det associerar till missionärerna från de brittiska öarna, Ansgars "konkurrenter" om att kristna Norden.
Det finns också mer som påminner oss om Ansgars besök på Birka. Ansgar och hans medhjälpare munken Vitmar, följde med en konvoj av köpmän för att kristna de hedniska Svearna, men hans mottagande blev inte så vänligt utan halvvägs blev de överfallna av vikingarna och både de biblar som de hade med sig och Ansgar själv blev kastade i havet, de värdeföremål de hade med sig för att muta kungen med, tog vikingarna hand om. Ansgar och Vitmar klarade sig och fick ta sig till Birka till fots, där blev de väl mottagna och en liten församling bildades. Till 1100-årsminnet av Ansgars första besök uppfördes ett kapell. Ansgarskapellet invigdes 1930. Det ligger en bit in på ön, men vi ser det ända härifrån.
Eftersom jag var med i Ansgarsjuniorerna som ung och vi åkte ut hit några gånger på 60-talet för att ha märkesupptagningar vid kapellet så vill jag gärna gå dit och titta. Minns hur vi tågade dit på grusvägarna. Nästan så att jag klämmer i med sången "Röda stugor tåga vi förbi", då minnen från den tiden dyker upp när vi nu går här igen.
Som bräker ett glatt litet bää när vi går förbi.
Birka är inte öde, utan det finns några gårdar och bofasta här ute.
Fast den här herren såg inte lika välkomnande ut som fåren gjorde, men jag kunde inte tolka hans muttrande så jag vet inte om det var välkomnande eller ett sätt att be oss att dra därifrån.
Vi kommer fram till kapellet efter en fin promenad. När det är gudstjänst, slås de stora portarna upp och församlingen sitter utanför på träbänkarna.
Till min glädje så går det att få komma in också.
Vi går in och fler minnen vaknar, och jag minns när jag i 13-14 årsåldern stod där med darrande ben som fanvakt. Kul att få återse kapellet även på insidan.
Portarna är pampiga och berättar lite om Ansgars levnad.
Tillbaka vid hamnområdet ser vi hur några vikingalekar gick till, lite burleska kanske men det är bara stenar som de försöker prick kannan med.
Det är gott om vikingar här i dag.
Det finns en hel del aktiviteter att ägna sig åt, till exempel träna bågskytte.
Skeppssättningen av stockar, kan man ha till balansövningar.
Efter en mycket givande och trevlig dag återvände vi till våra båtar och for hemåt. Väderleksrapporten hade hotat med regn och ruskväder, men vi hade sol och fint hela dagen ända tills hemfärden. Då visade sig vädergudarna från sin allra värsta sida och regnet öste ner så det fullkomligt studsade mot vattenytan. Skön att sitta inne då och ta en fika och även se hur Slagstafärjan lägger ut.




































