Birka på Björkö

Hoppar in med lite nutid i reportaget om Hurtigruten. Jag började blogga redan på resan eftersom vi hade fritt internet, men det var lite svajigt och att ladda upp bilder i blogginläggen var så segt så jag gav ganska snabbt upp. Jag ville inte heller bara sitta vid datorn utan vara med och uppleva resan så det fick bli fortsättning hemmavid. Men verkligheten fortsätter här hemma och i går var vi bjudna av banken på en härlig utflykt till Björkö. Tar det samtidigt som Hurtigruten i bloggen.

Dagen började 8:30 vid Stadshusbron kajplats 3 Där två båtar låg och väntade på oss. Väderleksrapporten hotade med regn men när vi tuffade ut såg det lovande ut vädermässigt.

 Flaggan bak i aktern vajade lite svagt.

Vi passerade två morgonpigga kanotister.

Området borta vid Lux på Lilla Essingen såg inte ut att ha vaknat ännu.

Inte så mycket trafik på vare sig Essingeleden eller Tranebergsbron så här dags.

Ser att det är nya byggen på gång vid Gröndals strand.

Ser också de fina villorna på Stora Essingen, sällan jag får se det så här från sjösidan.

Vi passerar Ålsten.

Vid Solviksbadet är det aktiviteter på gång, en på stranden ser ut att leta med metalldetektor och någon har tagit sig ett morgondopp och verkar också söka något.

Spanar även hemåt, men kan inte se vårt hus mer än att det anas mellan träden.

Vi kommer till Kungshatt där har det sedan början av 1600-talet suttit en hatt på en stång uppe på Kungshattsklippans högsta punkt. Från början var det en hatt av trä som sedan ersattes av en av koppar, men när den blev stulen så många gånger ersattes den av en hatt i plåt. Hatten mäter 1,6 meter över brättena.

En sägen säger att den mytiske sveakungen Erik Väderhatt skulle ha tappat sin hatt här när han lyckades undkomma fienden genom att tvinga sin häst nedför de branta klipporna. Han klarade sig för att hästen kunde simma, men hatten tappade han uppe på klippan.

Det sägs också att man ska lyfta på hatten då man passerar här, har man ingen hatt så går det lika bra med en låtsashatt. Då får man också önska sig något.

Det är så sällan jag ser de här trakterna från sjösidan så det blev en hel del bilder på resan ut till Björkö. Adelsö kyrka ligger så vackert så det är klart att även den ska vara med.

Efter en fin båttur med både guidning och frukost så kan vi kliva iland på Björkö.

Jag har varit hit ut både på 60-talet och 1984, men sedan dess så har mycket hänt. Det har varit utgrävningar och en hel del hus har byggts för att serva turister. Restaurangen Särimner, där vi strax ska äta lunch fanns inte då.

Vi fick en mycket god rotfrukt och köttgryta, tillagad på vikingamanér.

Fast nu tar vi en liten lunchpaus och njuter av den goda maten och bloggen fortsätter i morgon med själva Birka.

Vardø

Vår första hamn på Hurtigrutenresan är Vardø och trots att det hänger svarta men dekorativa regnmoln över staden så skuttar vi glada i hågen ut för att kolla in Norges östligaste stad. Först styr vi kosan mot Vardøhus fästning, den är Norges östligaste fästning, inte så konstigt eftersom plasten är den östligaste i Norge. Men fästningen är också världens nordligaste.

Kung Håkon Magnusson lät bygga den omkring 1300, men de åttakantade fästningsvallarna byggdes mellan 1734 och 1738.

Fästningen ligger nu under den norska marinen, som har en symbolisk närvaro där, med en salutkanon som används på den norska nationaldagen samt den dag som solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Solens återkomst firas då med den salut i två omgångar och barnen får skollov resten av dagen.

Haakon VII står staty här, varför vet jag inte.

Man får gå in och titta, men trots att vi har ganska gott om tid i land här i Vardø så går vi inte in utan vill hinna med att utforska platsen lite mer.

Den lilla kyrkan som vi ser härifrån ser lockande ut.

Flaggan på fästningen hissas varje dag.

och jag ser att vaktposten är på plats i sin kur.

Vi lämnar fortet och letar oss vidare. Ser en gammal trotjänare.

En konstig manick som jag antar är någon slags fyr med solceller.

Kommer fram till den lilla kyrkan, som egentligen är ett kapell som byggdes när det blev platsbrist på den gamla kyrkogården. Men nu har vi hittat något annat som drar till sig vårt intresse.

Molnen och solen skapar ett helt otroligt ljus, men det är ändå något annat som eggar vår nyfikenhet.

Nej, det var inte fåren som lockade hit oss, men klart att de vill vara med på en gruppbild.

Det som lockade oss ner mot stranden här var den här byggnaden.

Det är Steilneset minnested, ett minnesmärke som är  ägnat 1600-talets häxprocesser i Finnmark. Det är även utsett till ett Världsarv.

Det är utformat av skulptören Louise Bourgeois  och arkitekten Peter Zumthor. Minnesmärket består av två byggnader. Den ena, öppna byggnaden av Peter Zumthor är en 170 meter lång struktur i trä, uppförd av prefabricerade träramar som monterats på plats för att skapa 60 bås i en lång linje. I byggnaden finns en upphängd byggnadstruktur, inuti vilken finns en 100 meter lång och 1,5 meter bred timrad promenadväg. Längs med denna 91 slumpvis utplacerade små fönster, vilka representerar var och en av de avrättade, med individuella texter som baserats på originaldokument. Genom varje fönster kan man se en glödlampa, vilka avser att associera till lamporna i de historiskt gardinlösa fönstren i husen i trakten.

Vid varje fönster finns en skylt som berättar om de enskilda personerna som avrättats.

Att fönstren i områden numera inte är gardinlösa kan vi se, men en del hus här ser en aning väderbitna ut. Det här huset ligger på Nordkappgaten.

Men de flesta husen är väl underhållna.

Jo, jag sa de flesta.

Vardø kirke har en lite speciell byggnadsstil,  vi hann inte in denna gången heller men vår dotter var in och berättade att kyrkan byggdes 1958 eftersom den gamla kyrkan brann ner 1944 under kriget. 

Dags att dra sig tillbaka till vårt fartyg och på väg dit ser vi att även nu huserar det måsar på husen nere vid stranden.

Kan väl inte tro att det är häckningssäsong så här i slutet på augusti, men kan det vara en årsunge som ligger där i boet?

 Även här i Vardø hittar jag lite väggmålningar.

En pinne som visar lite historia om platsen.

Men nu är det dags att gå ombord.

Och resa vidare.

Nu ska vi ut på äventyr...

...ja vi ska ut och flyga.

Nu är det mörkt kring stad och land,
nu sover folk så gott de kan.
Då drar vi väg med
vår säck och vår spann. För vi ska ut och flyga.

Vi drar iväg till Oslo stad...för vi har så goda nerver.

Jo det stämmer att ska man mellanlanda i Oslo så får man ta och utrusta sig med både goda nerver och tålamod. Förra gången vi mellanlandade där sa de att vi skulle ta ut bagaget och checka in det på nytt. Då gick det direkt och vi gick genom säkerhetskontrollen helt i onödan.

Nu trodde de att vår bagage skulle gå direkt, men sa att vi skulle kolla det för säkerhets skull. Vi var 8 personer som checkat in gemensamt och av dessa var det tre som kunde gå till nästa gate direkt och vi andra fick vackert traska ner till bagagebandet och hämta våra väskor, checka in på nytt och även en vända genom säkerhetskontrollen. Turligt nog så hjälpte personalen till så vi fick gå lite före och slapp missa planet.

På planet kom vi, och flög vidare.

Norrut flög vi och landskapet där nere ser ganska kargt ut.

Lyckligt landar vi så i Kirkenes.

Får våra väskor och det är bara en som gått sönder.

Även taxibeställningen fungerar problemfritt.

Vi kom lyckligt fram till vårt hotell också.

Lite kallare i Kirkenes än i Stockholm, så innan vi ska ut och kolla in stan är det bäst att packa upp jackorna.

In med väskorna i bagagerummet tills våra rum är klara och så drar vi ut på stan. Någon passar på att jaga lite Pokémon.

Se så praktiskt de har ordnat det för alla Pokémonjägare här i stan. Laddstationer. ;)

Fulladdade och fulla av äventyrslust kan vi nu börja utforska den här nordliga staden.

Jag har en liten trädgårdsmästare.

Min lilla trädgårdsmästare är väl inte den allra duktigaste men man kan inte klaga på att han inte jobbar hårt och han ligger absolut inte på latsidan. Han är duktig på att öppna lock och fixa fri tillgång till de frön han behöver.

Ibland är han lite för ivrig och ställer till det ganska rejält i sin iver att så, plantera och vara till nytta.

Men man kan inte klaga på resultatet av hans möda, så här fint är det på min altan i år.

Visst är han duktig!

Söt är han också.

hi hi...

Blåbär

Som sagt så har jag tillbringat några veckor på landet, inte bara i skön avkoppling utan det har blivit en hel del blåbärsplockning också. Finns massor av dem nu.

Så jag tänkte att jag skulle förnya mina blåbärsbilder som jag tog med min Minolta DiMage 7i, jag har för mig att den hade 5 megapixel, väldigt häftigt då men mindre än en mobilkamera nu.

Men den här gången tog jag tre olika varianter och undrar vilken bakgrund som passar bäst. Den här med vit bakgrund och i skuggan.

Eller den här med skuggan och i solen.

Eller bara ett gammalt träbord.

Likaså med hinken.

Innan den otroliga värmen kom så hittade vi lite kantareller också, sedan kom torkan och det fanns inga fler. Får hoppas på att regnet som nu kom gör att de börjar växa igen.