Stekenjokkvägen, bommen och en tjäderhöna.

Vi har kommit fram till bommen vid Stekenjokkvägen, visserligen var den inte låst, men som laglydiga medborgare så tog vi inte saken i egna händer och lyfte på den och for vidare. Vi hade ju fått information innan att det inte skulle gå att komma vidare den här vägen, så vi blev inte alltför besvikna.

Även om vägen såg välplogad ut och snödrivorna hade dragit sig tillbaka en bra bit utefter sidorna och det såg ut som om det inte borde finnas något hinder för att köra där, så vet man inte hur det ser ut längre bort.

Att ta en vandring ut i naturen och snön var vi inte klädda för, så det var inte att tänka på.

Några jobbare höll på och renovera en anslagstavla.

På andra sidan vägen, bakom snödrivorna, fanns det en till anslagstavla som jag pulsade fram till.

Någon hade varit här och lagt ut foder till renarna, det mesta var uppätet och de hade till och med smaskat i sig godisbiten, men slängt omslaget i naturen. Slarviga renar.

På en liten sjö hade solen tinat fram en liten öppning som några änder hittat.

Solen sken och vi hade massor av ledig tid...

...så vi tog en svalkande promenad på Stekenjokkvägen.

Risken att det skulle komma några bilar var ju minimal.

Vi kunde njuta av landskapet i lugn och ro.

Fast vi borde ha tagit på oss jackorna, för trots att det var riktigt soligt så var det aningen kallt här uppe.

Vi fick en fin promenad, det är skönt att få sträcka på benen när man suttit i bilen länge. Här ser man även hur vägen sträcker sig iväg upp mot fjället.

Efter den uppfriskande promenaden på Stekenjokkvägen var det dags att vända åter, vi passar på att svänga in på småvägarna också.

Gamla hus och nya hus.

De som följt min blogg tidigare vet att vi gillar småvägar och även grusvägar, så vi passade på att åka några avstickare från Jormvägen.

Träffade på en liten bergfink..

Antar att det är en älgjägare som äger den där ladan.

En mallig tjäderhöna spatserade över vägen.

och gick in i skogen.

Till Brakkåfallet gick det inte att gå på grund av all snö på stigen och vatten mellan snösjoken, men det forsade en hel del genom vägtrumman också. Undrar varför man kommit på tanken att bygga huset ute på klippan vid forsen.

Det huset var lite för rangligt för att gå in i men jag kan inte sluta undra varför det byggdes just där.

Vi åkte förbi vackert vindpinade hus.

Även äldre bondgårdar.

Korpens öga, vid Jorm, har nog fjällets snyggaste skylt.

I Kycklingvattnet har man tagit det där med skylt till en högre nivå.

Jormvägen upp till Stekenjokkvägen.

Vi hade tänkt oss att köra Stekenjokkvägen och innan vi kom upp till Gäddede så hade vi, från flera håll, fått besked om att vägen var öppen. Men ändå var vi lite tveksamma och kollade med turistbyrån och det var så att vägen var plogad och klar men det visade sig att invigningen och den officiella öppningen av vägen inte skulle vara förrän den 4 juni. Vi var där en vecka för tidigt.

Men vägsträckan upp till avstängningen är också vacker, så är vi på plats så då åker vi ändå upp och kollar hur där ser ut nu.

Det är ganska mycket snö kvar i området.

Björkarna har inte börjat knoppas än.

Vägen är snöfri och vi njuter av landskapet.

Vi stannar för att titta på ett vattenfall och jag borde kanske ha snörat på mig vinterkängorna innan jag hoppade ur bilen.

Någon annan har gått här före mig.

De vattenfall som ligger en bit från vägen kommer man inte fram till så här års, för lite snö för skidor och för blött för att gå. Men ibland så finns det ställen där man kommer av med bilen och kan stanna...

...för att beundra några vattenfall.

Landskapet är kargt men så vackert.

Jag har svårt att se mig mätt på det.

Vid de gamla fjällgårdarna börjar det grönska lite i markerna.

Tussilagon ståtar vid vägkanten.

Vi fortsätter längre upp efter vägen.

Där uppe ligger sjöarna istäckta.

Det blir mer snö och luften är ganska kylig.

Men så kommer vi fram till bommen och avstängningen.

Jaha, vad gör vi då? Fortsättning följer...

Gäddede och 15 år på fotosidan.

Upptäckte att det i dag är 15 år sedan jag hittade Fotosidan och blev medlem där. Tänk så mycket som hänt sedan jag skyndade mig in för att anmäla mig så att jag skulle få användarnamnet Maggan. Så många vänner jag fått tack vare fotosidan, så mycket jag lärt mig och så många roliga saker som blivit till tack vare sidan. Det anade jag inte då. För fem år sedan la jag in det här då jag firade tio år. Få se om jag även hänger med om fem år och kan fira tjugo år.

Tar och firar det med att visa bilder från världsmetropolen Gäddede.

Det är nästan att komma till vägs ände då man anländer till Gäddede, för fortsätter man Storgatan rakt fram så kommer man till stranden och Gäddede hotell. Där checkade vi in i gårdagens blogginlägg. Idag tänkte jag att ni skulle få följa med på en promenad genom byn. Den är större än vad man tror vid en första blick, men det här är den centrala delen. Här fanns det en lanthandel en gång i tiden, nu har den blivit mer en diversehandel men utan livsmedel.

Vi kunde inte gå in och kolla in sortimentet för den har bara öppet torsdag till fredag 13:00-17:00 och så på lördagar, vi var i Gäddede en måndag och tisdag.

Men fönstershoppa går ju bra.

Här i Gäddede har de världens största snöskoter. Inget dåligt rekord att ha, den finns noterad i Guiness rekordbok. Byggd av Roger Hellgren och Gunnar Holgersson 1992, här i Gäddede.  Är 8,20 meter lång,  2,50 meter bred och 3.50 meter hög.

Den skotern får nog inte plats i skoterhotellet.

Förra gången jag var i Gäddede fanns det ett fik i delen till vänster i det här huset, nu har det flyttat in i en liten hörna av Westbergs. Där inne träffade vi en göteborgare som flytt storstan och stressen och flyttat till Gäddedes lugn. Kommer du dit så gå gärna in och köp brödet som bakas uppe i Jorm, det är jättegott.

Ska man bo i en liten by får man vara mångsysslare.

Kvällen är fin och vi går uppför backen till kyrkan och njuter av det vackra ljuset. 

I den här vinkeln ser kyrkan nästan lite mallig ut.

Men Gäddede har något annat att vara malliga över.  Inte den här, men efter den här lite moderna vagnen kom det en skönhet.

En brandbil från 1977 som bara gått 4.000 mil.

Brandmännen hade varit ute på övning och berättade med stolthet i rösten om sin fina brandbil.

Något som också kommer att bli väldigt fint när sommaren kommit lite längre är Frostvikens fjällpark som ligger bakom Gäddede turistbyrå och Frostvikens naturrum.

Här kan man studera fjällets växlighet.

Det finns en hel del skyltar också där man kan läsa sig till hur jorden omdanades för 400 miljoner år sedan och om landskapet i nutid, även om fjällets växt och djurliv.

Det enda som blommade nu var vitsipporna.

Vid bensinstationen i vägkorsningen mot Norge är det inte så många bilar.

Vi ska inte till Norge än, så vi vänder åter mot byn.

Ja, varför ställa undan sparken, den kan få stå där den korta tid som det är snöfritt och rullatorn används.

Skyltar kan jag inte motstå.

Vi återvänder till hotellet eftersom timmen är sen, hittar en gullviva som blommar.

Men mer solnedgång än så här blir det inte.

Från Östersund till Gäddede.

Vi lämnar Björnrike och drar oss norrut, men först ska vi lämna av sonen vid flyget i Östersund och då passar vi på att titta lite på stan. Från Frösön, där flygplatsen ligger, svänger vi ut på Rödöbron men vågar man åka ut på den, den verkar sluta i ingenting.

Men varför fega ut vi åker mot det okända och ser var vi hamnar.

I Östersund regnar det, men lite regn ska väl inte hindra oss för att ta en promenad.

Alltid hittar man väl något intressant även i en regnig stad.

Både jag och maken tycker om att titta på skidskytte och de gånger vi varit här tidigare så har vi inte letat reda på skidskyttestadion, så det passar vi på att göra nu.

Ferry har visserligen lagt av med skidskytte, men här står han och siktar ändå.

Det är inte skidsäsong och ingen aktivitet här, men det finns ett utsiktstorn som kallas för Termosen och det är öppet.

Här uppe får vi fin utsikt över stan.

Även ner över skidskyttestadion.

Även skidskyttestadion är öppen så vi går in där och tittar.

Straffrundorna ser inte så långa ut, men är nog så förargliga för de som missat sina skott.

Efter vår sabba titt på stad och stadion så lämnar vi Östersund...

...och styr kosan mot Hammerdal och min ungdomskamrat Anki med familj. Så kul att ses igen och tack Anki för den goda maten.

Det här var nog den regnigaste dagen på vår resa, så turen upp mot Gäddede gick utan några egentliga stopp. bara en liten bensträckare vid Skansen Alanäs. Där regnade det också en hel del och eftersom det stod att området beträdes på egen risk så nöjde vi oss med att läsa all information om hur det var under andra världskriget. 

Hotellet i Gäddede klassas nog inte som något lyxhotell, men trivsamt är det och jag kan rekommendera deras renfilé. Den är så god så det vattnas i munnen när jag tänker på den.

Vacker utsikt är det också från vårt rum.

Fast det här är nog den längsta hotellkorridoren, så lång så det finns stolar för vila på väg till rummet.

Dessutom jobbar det människor här.

Ristafallet och lite Åre.

Vi lämnade Glösa och historiens vingslag och fortsatte vår färd mot Åre.

På vägen mot Åre så passerar man en skylt som berättar att här finns Ristafallet. Har varit där på sensommaren och antog att nu i maj så borde det vara rikligt med vatten där. Visst var det så, det strömmande rejält och gjorde skäl för att kallas ett av Sveriges största fall. Beror väl på hur man räknar när man kallar vattenfallen för störst, om det är högst eller bredast eller antal liter vatten som rinner där, Ristafallet är i alla fall 50 meter brett och har en fallhöjd på 14 meter, flödet är mellan 100 och 400 m³/s, beroende på årstid. Antar att så här på försommaren är den högre siffran som gäller.

Inte lätt att ta på lång slutartid på fri hand, stativet låg kvar i bilen och jag var för lat för att gå och hämta det men det funkade någotsånär ändå. Sonen som gått en nivå längre ner fick bli modell (helt ovetande, han står hellre bakom kameran än framför) och visa fallets storhet.

När Tage Danielsson letade efter miljöer till inspelningen av Ronja Rövardotter  valde han Ristafallet.

Vi går en bit utefter S:t Olavsleden för att se fallet på lite håll. Här nere filmades även sekvenserna där Ronja och Birk flyter nedströms hållande i en björk.

När vi är så nära Åre så måste vi också åka upp till Copperhill och titta, det är fin utsikt där uppifrån.

En hel del snö kvar på bergen runt omkring.

Men tussilagon blommar för fullt i backarna.

Vår rundtur fortsätter och vi hittar fler historiska platser.

Här är vi närheten av Mörsil där slöts vapenstilleståndet mellan norska och svenska trupper år 1809.

En liten bit längre bort finns en till minnessten och det var tydligen där som avtalet sedan undertecknades av general von Döbeln och kapten von Krogh, de hade en soldats ryggtavla som skrivunderlägg. Intressant är att stridigheterna avslutades utan att en enda kula avlossades. Tänk om alla krig och stridigheter kunde avslutas så fridfullt. 

För den historieintresserade finns det en hel del information att läsa på den här tavlan.

Landskapet är mycket vackert här, men lite tråkigt med dessa "föryngringsytor" som bildar stora sår i markerna.

Har vi kört fel? Nej, det finns tydligen ett Frankrike även här i Jämtland.