Så det kan bli.

Vi hamnar på Steiner Street och kommer ihåg att på den gatan ligger några hus som kallas för Painted Ladies och lär vara kända från TV-serien Full House. Jag har visserligen inte sett det programmet men om husen är så omtalade så är det säkert sevärda så eftersom vi nu är på den gatan där de ska finnas, så går vi dit. Så vi går och går för gatorna i San Francisco är låååånga, mycket långa.

Vi går i ömsom regn och ömsom sol, och vi går och går för gatorna är inte bara långa, de är backiga också.

Ibland är det regn.

En del tycker det är kallt.

 Ibland blir det uppehåll.

Då kan det vara problem med att fälla ihop sitt paraply.

Vi traskar på.

Ibland var det så branta backar så trottoaren förvandlades till trappor.

En del hade det jobbigt i trapporna och måste stanna och vila.

Jobbigt att kila ner och handla också, får hoppas att hon inte glömde något.

Men vi var inte framme än.

Utan vi gick och gick.

Vi kommer förbi BoomBoom Room och den berömda graffittiväggen.

Kommer till lite torghandel.

Stannar inte där utan traskar vidare.

Ser en färgglad mur.

När vi kommer till korsningen Steiner/Fulton är vi nästan framme.

Så har vi äntligen kommit fram till platsen där The Paited Ladies ska finnas.

Men vilka hus kan det vara som är de berömda husen? Nog borde det vara de här rikt dekorerade husen, synd bara att en av dem är under renovering.

Fin ängel har de framför det huset som kompensation.

Painted Ladies är en term i  amerikansk arkitektur  som används för viktorianska och edwardianska  hus och byggnader målade i tre eller flera färger som förskönar eller förbättrar sina arkitektoniska detaljer och de mest berömda är dessa som ligger mittemot Alamon Square.

Jag tar en del bilder på de hus som jag tror är de berömda Painted Ladies och för säkerhetsskull tar jag en bild på den raden av hus som ligger lite längre upp på gatan. Kan ju vara kul att ha.

Det var ju tur det, för när jag kollade i guideboken sedan så är det just de husen som är de berömda och som är med i TV-serien. Så kan det gå om man inte är helt påläst.

Vad gafflar du om.

När man promenerat färdigt i Mariefred kan man utforska källaren på Gripsholms värdshus. Fina valv och snyggt inredd.

En önskebrunn finns det där.

Vinflaskan var tom och skulpturen på väggen tycks säga. -Det var inte jag.

Matsalen var tom så här dags.

Men jag passade på att ta lite bilder på några av de ovanliga bordsdekorationerna som ägaren till värdshuset hittade i Kuba och köpte med sig hela lagret.

De är skapade av bestick.

---------------------------------------------

Mera Mariefred

Ingen ångbåt i sikte i dag, men Kölnholmens väntpaviljong står här och väntar på att båtsäsongen ska börja.

Vi går ner till bryggan och hälsar på alla änder som samlats där.

Kyrkan, på sin höjd, syns över hela stan.

Härifrån ser kyrkan rund ut.

Strömming skulle ha varit gott, men jag får väl återvända till sommaren.

Spårsnö eller bara mönster.

Bra med tydliga förklaringar, men...

Man får ta det med ro på vintern.

Hittar ljugarbänken, det finns en skylt bredvid som berättar att här har funnits en ljugarbänk sedan lång tid tillbaka. Är nog många sanna och mindre sanna berättelser som förtäljts där. I Italien sägs det "se non è vero, è ben trovato", även om det inte är sant så är det i alla fall bra sagt. 

En skön och solig promenad utefter stranden på den stadiga träbryggan.

Snygg grind med passande motiv.

Vi gick och gick i mysiga Mariefred ända till solen gick ner.

__________________________

Vi promenerar vidare i Mariefred.

Vår fortsatta promenad i Mariefred för oss upp till en ruin.Du står framför ruinen av Kärnbo sockenkyrka, står det på en skylt framför ruinen. Där får jag veta att den byggdes i slutet av 1100-talet men när Mariefreds kyrka stod klar 1624 övergavs den här kyrkan och plundrades på sina inventarier och började förfalla. På 1800-talet användes marken av Gripsholms Kungsladugård som betesmark till sina svin därför kallades ruinen för Svinkyrkan. Först på 1920-talet restaurerades ruinen och numera vårdas den.

Vi går in.

Vi lämnar ruinen och går ner till själva stan igen.

I Mariefred har de en väldigt fin järnvägsstation.

De har också den minsta lilla station som jag sett.

Mariefred är en stad som har lyckats behålla en hel del av den gamla charmen.

Polisen finns inte kvar i det här huset men den gamla skylten finns kvar.

Rådhuset som hovkirurgen Lars Grubb fick i gåva av Gustav III har blivit bibliotek.

Elvira Holm har inte kvar sitt bageri...

...men skylten finns kvar.

Det här stora timmerhuset kallas för Kadetten och lär vara Sveriges äldsta bevarade hyreshus.

Vi kommer till Kungshusen, här inkvarterades bl.a de franska skådespelare som skulle underhålla kungen då han vistades på Gripsholms slott.

Det finns också många små fina hus i den här staden.

Stadspumpen. Här var det samling vid pumpen förr i tiden, där träffades man och kunde berätta vad som hänt och även läsa nyheter som sattes upp på pumphuset.

Kommer till slut till den pampiga kyrkan som ligger högt upp och syns vida omkring. Där kyrkan är byggd låg det förr ett kloster. Klostret hade namnet Pax Mariae, som betyder "Marias fred.

Tog en födelsedagspromenad.

Fyllde år och passade på att åka till mysiga Mariefred. Vi bodde på Gripsholms värdshus med anor från 1609.

Som tur är har de renoverat och byggt om lite sedan dess.

Vi fick ett rum med utsikt mot slottet som i sin tur har anor från 1370-talet då det byggdes en borg där av Bo Jonsson Grip.

Födelsedagsmorgonen vaknar jag till en strålande solskensdag, så efter en rejäl frukost beslutar vi oss för att ta en promenad ute i det fina vädret och i Hjorthagen.

En vecka innan hade jag haft oturen att halka omkull på en isfläck, eller snarare flyga omkull och bryta armbågen. Ingen vidare kombination då man vill fota och har en i det närmaste obrukbar högerarm. Vad göra, jo det fick bli min lilla kamera, Sony Alfa 5000, som fick följa med. Inget ont om den kameran men tyvärr har den bara display och ingen sökare. Ingen bra kombination med sol. Men varför hänga läpp när solen skiner och det är så fint i naturreservatet. Här finns många gamla och fina träd, främst ek och lind.

På 1860-talet lät kung Karl XV anlägga hjorthagen som en kombinerad promenadpark och djurgård. Omkring 1890 kom det att bli ett hjorthägn. Idag används hela reservatet som betesmark för cirka 100 dovhjortar, så vi spanar in bland träden om det eventuellt skulle kunna gå att få se några hjortar.

Men tycker att det inte gör så mycket även om vi inte får se någon hjort, det är ju så fint promenadväder.

Men plötsligt när vi gått en bra stund så skymtar vi något mellan träden.

Och titta där det står ju en till hjort där ovanför.

En? det är till och med sex stycken.

Så vackra de är.

Lämnar dessa herrar och fortsätter promenaden, men hinner inte så långt innan vi träffar på damerna i hagen. De är inte så lätta att upptäcka.

Min telefon ringer och så kommer en person till som är på promenad, så hjortarna blir lite oroliga.

Men de stannar kvar så att även den som kom får några bilder.

Vi går vidare och kollar på ett sockerdricksträd...alla som kan sin Pippi Långstrump vet vad ett sockerdricksträd är.

Undrar om det är någon som bor i det här trädet.

Det är en vacker skog vi promenerar i, med mossiga stenar och...något som kikar upp där bakom.

Nu har vi fått se hjortar på tre olika ställen på vår promenad och vi börjar närma oss slottet och Mariefred igen, då får vi syn på ett gäng till.

Sedan går vi tillbaka till Mariefred.