Vi fortsätter på promenaden i favelan.

Efter att ha lyssnat på de plåtburkstrummande killarna och dansande småpojkarna fortsätter vi vår promenad i favelan och de vindlande gränderna. En sak är säker och det är att jag skulle inte ha hittat runt här på egen hand. Då skulle jag nog ha irrat runt där fortfarande utan att hitta ut.

Marcelo leder oss vant in i labyrinten av trappor och trånga passager.

Vi träffar på en hel del folk som alla hälsar glatt på oss, den här damen säljer vykort.

I de små rummen vi passerar arbetas det med diverse sysslor.

Trångt är det och nedför går det nu.

Gränderna leder oss till en öppen plats där det gäller att inte kliva ut i gatan och komma i vägen för någon motorcykel.

Favelorna är som en stad i staden och de sköter sig mer eller mindre på egen hand där.

Killen i elhandeln har det lite lugnt i dag.

Alla som bor i favelan har samma adress.

Posten levereras till den här lådan.

Sedan kommer en dam som bor i närheten och sköter utdelningen. Hon avlönas av dem som bor där.

Efter informationen om hur postgången är utformad i favelan slinker vi in i nästa gränd.

Det är inte bara vänliga människor vi möter, även några hundar. Den här skäller och står i så man ska tro att den är riktigt farlig, men viftar sedan på svansen och hela kroppen för att visa att den vill leka och kela.

Fast den här med stackelhalsband vågade jag mig inte fram till, den vaktade sitt hus.

Man får passa sig var man sätter ner fötterna i dessa gränder, underhållet är inte av bästa sort.

Men vi slingrar oss fram även om det är både trångt och brant ibland.

Avloppssystemet är inte av den bästa sorten här och sopsortering och renat avfallsvatten är det ingen som bryr sig om.

Fast Marcelo berättar att det görs försök att få ordning på det, men de flesta slänger bara ut skräpet i dikena med avfallsvatten som rinner genom området.

Problemet är att kunna lösa transporterna i de här trånga gränderna och att få folk att bära ner sina sopor till början av favelan verkar vara ett svårlöst problem. När barnen ser att föräldrarna bara slänger ut sina sopor så är det inte så lätt att få dem att ändra beteende.

Nu när vi kommit ner en bit kan vi se hur husen är byggda och tillbyggda. De liksom klättrar ovanpå varandra.

Att få upp en nyinköpt soffa till översta våningen kan vara ett heldagsprojekt.

I dag är det tydligen en dag med vattentillgång.

Vi fortsätter vandringen efter att fått tagit del av de logistiska problemen med sophantering.

De här killarna var jag osäker på om det var tillåtet att fotografer och Marcelo var för långt fram för att hinna fråga. Blir en bild i smyg.

Yngsta lilla favelavandraren.

Efter ett tag träffar vi på den här glade mannen, han tycker att jag ser tysk ut och vill gärna vara med på en bild.

Sedan vandrade han vidare med sin börda.

Det gjorde även vi.

________________________________

Följ med på en promenad i en favela.

I Rio de Janeiro finns det en stor mängd kåkstäder, de kallas för favelor efter det portugisiska ordet för slum. Från början var de byggda med lådspjälor, oljefat och palmblad och började växa upp i samband med slavbefriandet 1888, men ökade i antal och storlek under 30-talet då inflyttningen från landsbygden tog fart. Ganska nära vårt hotell ligger det en favela som personalen på vårt hotell säger att det är tryggt att besöka, men efter alla varningar om att gå omkring med smycken, klockor och kamera synligt så avstår vi från att gå dit upp på egenhand.

En annan favela som vi ser från vårt hotell har en bergbanan.

Den största favelan heter Rocinha och det är den vi nu ska besöka. Vi blir upphämtade vid hotellet av vår guide, han bor själv i den favelan och han pratar en utmärkt engelska.

Till Rocinha ska man inte gå på egen hand, det är inte säkert säger Marcelo och han varnar oss för två saker innan vi påbörjar vår tvåtimmarspromenad. Det är motorcyklisterna och att fotografera knarkhandlare. Motorcyklisterna är det inget problem med att upptäcka, det vimlar av dem och de kör som om de hade polisen efter sig, de flesta har dessutom inget körkort. Vi frågar hur vi ska veta vilka som är knarkhandlare och Marcelo lovar att berätta det. Hoppas bara att han hinner göra det innan jag fotograferat fel person.

Vi startar vår promenad.

Vi slinker in i en gränd...

...det är trångt...

...och det går uppför.

Ett virrvarr av ledningar och intryck möter oss.

En och annan katt...

...och graffitimålning stöter vi på.

Vår guide leder oss ut på en plattform, som visserligen är ett tak till ett hus, men även en plats med den bästa utsikten och i favelan tar man tillvara på alla möjligheter att tjäna en liten slant. Det kostar 2 real (4,25 skr)per person för att få njuta av den utsikten .

Det här ska vara platsen för den bästa utsikten, och det stämmer nog också.

Det är ett myller av hus och byggnadsstilarna är verkligen av den fria varianten. Marcelo berättar att om det behövs lite mer plats så bygger man bara till lite på sitt hus och eftersom marken inte räcker till så blir det oftast på höjden.

De blå tunnorna som syns lite överallt är vattenreservoarer. Man har inte vatten varje dag och de dagar som det finns vatten tappas det upp i dessa tunnor. Det är ingen som klagar på det systemet säger Marcelo eftersom ingen betalar något för vattnet här.

Ingen betalar för elen heller man kopplar bara in sig på någon ledning.

Det gula huset ber Marcelo oss att lägga på minnet...

...så att vi ska kunna se var det var vi var, när vi sedan kommer ner till bron längst ner i favelan.

Under fågelsång lämnar vi utsiktspunkten.

Vi fortsätter vandringen i de trånga och labyrintliknande gränderna...

Nu ska vi göra en liten paus och lyssna på musik och se lite dansuppvisning. Det är några grabbar som samlar in pengar till en skola.

Småkillarna lyckas även få med sig en av oss besökare upp till dans.

Med så många intryck på den här favelapromenaden så delar jag upp den i flera blogginlägg. Ta en stund och titta och lyssna på killarna här.

_____________________________________________

Julmarknad Tallinn.

Var till Tallinn och besökte då deras lilla fina julmarknad. Ingen snö där i år men julstämningen fanns det ändå.

Rudolf var också på plats.

Senare på kvällen kom det lite regn som förhöjde stämningen med lite gatublänk. ;)

Fanns mycket trevligt att botanisera i bland alla stånden.

Innan jag försvinner till  alla julbestyr vill jag passa på att önska alla en riktigt God jul.

Stanna upp en minut och le en smula - bra även i julstressen.

En blåsig dag är idealisk för surfarna, men inte lika behaglig för badarna.

Som den här dagen, då vågorna gick så höga så det nästan känns som om det regnade på stranden av det inblåsta havsvattnet 

Då kan man passa på att ta till sig budskapet på stranden och stanna upp en minut.

__________________________________________

Surfa säkert

Går det att surfa säkert? Det verkar inte så, jag har aldrig testat så jag vet inte hur svårt det är men nog verkar det svårt att få in den rätta balansen.

Jag stod en stund och iakttog surfarna och insåg ganska snabbt att det är nog bra mycket svårare än det först ser ut.

Vågorna vid Ipanemastranden var ganska stora och surfarna många.

För den här killen ser ju ut att gå ganska bra.

Men även han försvinner in i vågorna.

Det kommer en till våg och redan innan den har hunnit så långt ser jag att det är några brädor där surfarna fallit av, men en kille håller balansen. ska han klara sig hela vägen in mot stranden.

Se där han klarade den vågen.

...men blir överraskad och försvinner även han in i vågen.

Det är lugnare på stranden, även om jag tycker det ser kul ut så tror jag att jag avstår från att testa surfing. får hålla mig till att surfa på datorn och internet.

Men det är kul att titta på surfarna, här kommer en till våg.

Ser ju ut att gå bra.

Full fart genom vågen...

...men även han damp i.

___________________________________________