När drömmar blir uppfyllda

Även den längsta resan börjar med ett litet steg. Fast den här resan är inte så lång, men innan jag fick resa så var det lite väl många inställda resor och steg tillbaka, så nu när jag äntligen var på väg så kändes det ganska naturligt att ta den i flera steg. I första steget så hamnade jag i Köpenhamn.

Där kom jag inte så mycket längre än till hotellet bredvid flygplatsen,  fast fick en fin soluppgång före frukost och promenaden tillbaka till flyget och incheckning.

Det där med drömmar är lite knepigt för ibland när man längtat och drömt länge så kan förväntningarna växa och besvikelsen bli stor om det inte blir som man tänkt sig.  Nu skulle jag iväg på äventyret fast med lite begränsningar. Operation på ryggen var i maj, var inte färdigtränad men nu var det ingen sjukgymnast eller läkare som sa nej. Så varför sitta hemma.  Man kan uppleva mycket ändå.

Drömmar behöver ju inte alltid bli uppfyllda, en del räcker det att man har. Ända sedan jag såg "Italienska för nybörjare" , en dansk film där prästen kör Maserati,  så har jag drömt om en vinröd Maserati.  Köp en då, var det någon som sa; nä jag vill nog egentligen inte ha den men det känns bara lite bra att ha den som drömbil. Men den här drömresan den ska nu verkligen bli av.

Vårt flyg avgår i tid, inte så mycket utsikt för det är ganska  molnigt,  men när vi passerar Island öppnar sig en liten glipa. Ser ingen aktiv vulkan där nere.

Efter runt fyra timmar blir det molnfritt igen och jag siktar de första isflaken där nere.

Sedan flyger vi in över land som mest ser ut som en stor glaciär.

Vi har kommit fram till världens största ö, där tre fjärdedelar av ön är täckt av is. Tror ingen behöver gissa om vart vi är på väg, vi ska bara flyga över till den västra sidan och sedan landa i Kangerlussuaq på Grönland. 

Där nere syns staden och flygfältet.

Att vi sska landa där är ingen slump utan det är Grönlands störta kommersiella flygplats, den enda som kan ta emot större flygplan. Därifrån flyger man sedan vidare med små flygplan. Finns inte så mycket vägar så transporter är båt eller flyg.

Flygplatsen härstammar från den amerikanska bosättningen under och efter andra världskriget, då platsen var känd som Bluie West-8 och sedan Sondrestrom Air Base.

Känns inte riktigt som om vi kommit till en stor internationell flygplats, väskorna hämtar vi en trappa ner. Ingen hiss bara att bära upp dem, hotellet ligger i samma byggnad en trappa upp.  Har man problem med trapporna upp till hotellet kan man trycka på den här knappen.  Testade inte att trycka så jag vet inte vad som händer då. Kanske kommer det någon och bär upp en. Såg ingen som hade behov av att utnyttja knappen heller.

I presentshoppen kunde man köpa sig en tröja och träna på lite grönländska,  så här ska Kangerlussuaq uttalas.

Vi tar en liten promenad runt i staden som har ca 500 innevånare. Först blir det en bild på den mest fotograferade skylten. Klart att även jag vill veta hur lång tid det tar till Nordpolen.

Vi kikar in i den lokala butiken.

Här kan man bl.a köpa lite fett med lök.

Eller varför inte en middag med boller i kurry.

Det finns myskoxar i området,  men man ska nog ha tur för att få se någon.  Hörde av de som passade på att ta en utflykt till point 660 för att klättra upp på inlandsisen, att de inte sett någon. 

Är kanske vid möte med dess bjässar man behöver ha med sig det här att stärka sig med. 

Vi ska bara ha en natt här innan vi far vidare, det regnar så vi drar oss tillbaka till hotellet och får vårt rum och kånkar våra väskor i lite flera trappor. I en trappa sitter det här konstverket.  Finns ingen skylt om konstnär.

Närbild på ansiktet.

Nästa morgon är det lite dimma,  det ser vackert ut med dimmstråken som ligger över bergen och ner i dalarna. Efter frukost tar jag kameran och vi går iväg för att få lite bilder. 

Sedan är det bara att vänta på att det är dags att flyga vidare, något krånglar med vårt flygplan så det blir lite förseningar. Ingen klagar eller knotar för förseningar och inställda flygturer är vanligt på Grönland.

Vi får lite underhållning under väntetiden.

Någon som jobbat på brandkår och ambulans ska lämna ön och flyga hem, hela brandkårsflotran och ambulanser står uppradade bredvid flygplanet till Köpenhamn.  Som avskedssalut drar de alla igång blåljus och sirener.

Sedan är det vår tur vi flyger med ett betydligt mindre plan.

Flygtiden är knappt 20 minuter,  men flygvärdinnan gör sig redo för servering. På med förkläde och fram med serveringsvagnen. Hon donar och fixar med flaskor och muggar där bakom sitt skynke, jag blir lite nyfiken på vad hon kommer servera. Så dras skynket undan och vagn och värdinna kommer fram och serveringen kan börja. Vad vi får, en plastmugg med vatten.

Serveringen gick ganska snabbt,  för vi var inte så många ombord och alla ville inte ha något vatten. Sedan hade hon en stor procedur med att plocka undan alla flaskor, muggar och vagn. Många klaffar som skulle låsas och kollas om de verkligen var låsta. Sedan måste vattenåtgången dokumenteras innan hon kunde byta om inför landning.

                                                                                                   Nästa om Grönland

Ny kamera

Det gäller att hitta på lite att pyssla med under rehabilitering och då jag inte hade lust att sticka och brodera, ut och fota skulle ha varit kul men fungerade inte så varför inte ta och utnyttja tiden till att bygga en kamera.

Får hem en en kartong med en massa bitar och en flera sidor lång byggbeskrivning.

Är lite försiktig och öppnar bara en påse åt gången för de här byggbitarna är små, mycket mindre än vanligt lego.

Byggbitarna och byggbeskrivningen är så smått att jag får hämta både extra starka läsglasögon och förstoringslampa. Mindre fingrar skulle också ha varbra att ha.

Bit för bit kommer på plats och nu börjar det likna en kamera. Den där gula manicken är till för att bända loss bitar om man satt dem på fel ställe. Händer faktiskt ibland och den behövs, för de sitter rejält fast.

Efter en hel del timmar så kan jag beundra mitt färdiga bygge. Så här blev den.

Jag tog inte tid på hur länge jag höll på, men det tog lite tid men var kul. Den som uppskattade bygget mest var nog äldsta barnbarnsbarnet Harald 5 år. Han testade dem med att fota sin mormor.

Fast nu var det så kul att bygga den första kameran så jag testade en till modell och fick ihop den också efter en hel del pyssel.

Harald uppskattade båda modellerna.

På väg till Falun

Efter Gävle for vi mot Falun, men först en avstickare till Forsbacka.

Där min vagga en gång stått, brukade man säga, men jag hade troligtvis ingen vagga. Men det var här i Forsbacka som jag tillbringade mitt första levnadsår.

Ångrar så nu att jag inte tog med mina föräldrar hit för att de skulle visa var vi bott och var min far jobbade. Enda ledtråd jag nu har är ett kuvert som var adresserat till min far och med det här gåvobeviset i. Generöst av Gefleborgs läns sparbank att skänka mig tre kronor och tack vare det så hade jag en liten ledtråd om var jag bodde 1949.

Vi bodde inte där så länge, så jag tyckte nog inte att det året var så viktigt, fast med åldern så ändra man sig tydligen.

Adressen på kuvertet är Storgatan 4, Forsbacka. Då jag letar mig fram så är det det här huset som finns där. Låter ganska troligt också eftersom huset nu kallas för gamla Konsum och det var just där i charken som min far arbetade. Antar att det var flera mindre lägenheter i huset. Man bodde inte så stort på den tiden.

Finns inte många bilder från den tiden i Forsbacka, men jag har hittat två som måste vara därifrån av åldern på mig att döma.

Kan gissa att den här bilden där både min mor och storebror Karl-Gunnar är med, är tagen nere vid Storsjön.

Forsbacka var säkert en blomstrande bygd då, på den tiden då Järnbruket var igång.

Upptäcker en bil som fått en upplyft placering, där intill den finns det flera olika installationer eller om det är konstverk. Läser på en skylt att det är rester från en utställning.

Hittade inga fler ledtrådar där i Forsbacka och det var till Falun vi skulle så vi rullade vidare, men först ett kort bensträckarstopp i Stjärnsunds bruk .

Tänk att vara hund i den här byn och ha fått en eget övergångställe, med personlig skylt.

Ett ställe som är värt en omväg är Stora Skedevi för att köpa med sig lite bröd. så dit åkte vi.

Sedan hamnade vi i Falun.

Mer om det i nästa inlägg.

En dag i Gävle

Inte nu, men i oktober var vi till Gävle. I tider med inställda resor så tänkte jag återvända med lite minnesbilder därifrån. 

Gävle är en trevlig liten stad och där finns en hel del att upptäcka. 

På vägen dit blir det ofta ett stopp i Gysinge. Ofta blir det en räkmacka på kaffet och en titt in på Naturrum. Fast den här dagen var det för tidigt för fika så vi tog en promenad istället. 

Det där med selfie är inte min grej, men ibland så... 

Vi avstod från att vandra Gästrikeleden, fast det blev några meter på den. Vi styrde sedan kosan mot Gävle.

.

Även där blev det en promenad,  kollade in husen som ligger så fint vid ån.

Bra att livräddningsbåten finns på plats, regnet hänger i luften den här dagen och det var inte så länge sedan det var båt som var det enda lämpliga färdmedel i Gävle. I dag blir det apostlahästarna som får ta oss runt.

Försökte dra upp dragkedjan torget för att se vad som dolda sig där under. Men den var för trög.

Hittade platsen för tidsreglering, måste väl vara där man samlas för att ställa om tillbaka till normaltid.

Promenerade vidare och fick med en stor väggmålning till min samling av målningar. 

På polhemsskolan finns det en till. 

Vid entrén till skolan hittar jag Urnebulosan och De Blommande Stenarna.  En skulptur av Katarina Jönsson Norling.

Det är en liten bronsfigur iklädd badrock. På huvudet bär hon den UrNebulosa vårt solsystem har bildats ur. Här växer också blommande stenar i betong, på dem kan man sitta och vila lite om man känner för det.

Träffar också på en runsten den står på gården med det passande namnet Kvarteret Runstenen. Den är visserligen en kopia av en sten som fanns här tidigare. Den flyttades eftersom den blev utsatt för skadegörelse. Inskriptionen berättar om Bruse som lät resa stenen för att hedra sin bror Egil som drog till Finland.

Regnat har det gjort och då hittade duvorna en egen pool att plaska runt i.

Söderhielmska var stängt.

Regnet inte bara hänger i luften, det kommer rejäla störtskurar mellan varven också, så vi slinker in på Länsmuseet, det var länge sedan vi var dit.

Där har de en liten utställningen som heter "Fråga bilden". Tanken är att man ska ha bilderna här som utgångspunkt för att diskutera källkritik, normer och ideal.

Bilen är en Oldsmobil från början av 1900-talet den tillhörde hovfotograf Carl Larsson, den hade 7 hästkrafter ochen toppfart på 40 km/t. I den åkte han runt på sina reportageresor. 

Den andra fotografen som är representerad i utställningen är Anna Nygren som var mer en bygdefotograf. Hon hade ingen bil utan cyklade runt i bygden med sin stora kamera och fotade vardagslivet i bygden. Hon ville utbilda sig till fotograf men det fanns inga pengar till det utan hon försöjde sig som sömmerska och fotograferade då det fanns tid över efter sömmerskejobbet och hushållsarbetet. Hon skrev även poesi och ägnade sig även åt att måla och brodera.

Det var inga kameror man stoppade i fickan på den tiden.

Finns många bilder att titta på plus ett bildspel på en skärm.

Eftersom det regnade en hel del passade vi på att titta på alla utställningar. Högst upp var det konst, vissa riktigt tilltalande och andra lite för moderna för min smak.

Vad det stod på det här konstverket kunde man bara se på långt håll. Nära såg man inte det.

Såg sedan att regnet upphört, men innan vi lämnade museet så hittade vi en avdelning med textilier. Vilka skatter som förvarades där och broderier, vävnader och massor av annat. Missa inte den avdelningen om du är det minsta intresserad av handarbete.

.

Har man traskat runt en hel dag i stan så känns det i fötterna så varför inte passa på att köpa nya skor.

När kvällen kom tyckte vi att vi var värda något gott att äta och dricka.

En av de godare pizzor jag ätit.

Malmköping runt.

Tog en liten promenad i ett soligt och varmt Malmköping, köpingen har varit Södermanlands regementes exercisplats och man kan än i dag se rester efter det.

Vi promenerade iväg genom Suckarnas Allé. Varför den heter så är lite omdiskuterad och det finns flera varianter, en är att de skadade soldaterna suckade då de gick den här vägen från förläggningstälten till sjukhuset. De suckade för att de var sjuka och behövde vård. En annan tolkning var tvärtom, att de  gick ifrån sjukhuset friska och ompysslade och nu var tvungna att börja delta i övningarna igen.

Sedan fortsätter vi in på den lite mer skuggiga Harmonislingan. Där är det tänkt att man ska tanka krafter ur naturen. Vi följde inte rådet att sätta oss ner och blunda och känna in, hade nyss ätit en god hotellfrukost och kände nog att vi behövde röra på oss. Pixlade damens ansikte för jag frågade inte om hon ville vara med i bloggen, var visserligen på allmän plats men här kändes det mest rätt så.

.

Sedan kom vi till ålderdomshemmet, där Allan 100 år gick ut genom ett fönster och försvann. Fick nyligen veta a en vän i  Frankrike att där heter boken "Le Vieux qui ne voulait pas fêter son anniversaire" översatt så blir det "Den gamle mannen som inte ville fira sin födelsedag".

Men hur som helst så hittade vi fönstret och även skuggan av Allan. Han var väldigt blank så omgivningen speglade sig i honom.

Som jag nämnde tidigare så var Malmköping en plats för Södermanlands regemente så mycket här handlar om det. Många beväringar vistades här och de behövde logementen, därför byggdes något som kallades för Hyddorna.

Så här ser de ut i dag. Det finns en otrolig mängd informationsskyltar runt om i Malmköping, men jag hittade ingen information om vad de här husen används till i dag.

Vi hittade också Museet Malmahed. Det var stängt och ingen skylt om öppettider.

Men vi hade turen att träffa på folk som visste öppettider så på eftermiddagen återvände vi dit. Fanns mycket om soldatlivet, om Malmköping och även om de gymnastikläger för barn som de hade här. De lovade att sätta ut en skylt om öppettider på utsidan om huset.

Det här lilla huset var kokhuset där soldaternas mat lagades. Fast före 1878  lagades maten i kokgropar.

Malmköpings Wärdshus ligger i den här fina byggnaden som det står hotell på.

På det här huset står det att det INTE är till salu. Kan ju förstås vara intressant att veta.

Mina promenader blir inte så långa än så länge så sedan gick vi tillbaka till vårt boende på Plevnagården. Hälsade på hotellhunden Lissie och tog en fika.