Mot Gäddede och den Där "J#vla bron"

Vi sov skönt i Bräcke, vaknade utvilade till en ny dag och en färd i ett soligt Sverige.

Färden går vidare vi letar efter alternativvägar till de stora genomfartslederna. Små slingriga vägar som går genom vacker natur, med platser där man kan stanna och njuta lite extra. Som den här. En liten sjö med en strand som påminner mig så mycket om stranden hos mormor och morfar uppe i Puoltikasvaara.

Att leta reda på en fin rastplats där vi kan ta lunchpaus. Eller bara stanna en liten stund, äta ett äpple och sträcka på benen som här vid Hammerån.

När det ibland dyker upp en intressant vägskylt, så kan man svänga in och se vad där finns. 

Borgvattnet var en återvändsväg som är väl värd att ta.

Kyrkan är från 1782 och byggd av den kände kyrkobyggaren Pål Persson. Byborna var mycket nöjda med hans arbeta, före bygget var det bestämt att han skulle få 10 plåtar, tjocka fyrkantiga handhamrade koppartackor med kronostämpel i varje hörn. De nöja beställarna gav honom i stället 16 stycken. Blev en jobbig vandring hem sedan för Pål, "slantarna" var så tunga att han fick skavsår på ryggen. Då på den tiden var kyrkan betydligt mindre och har byggts till genom åren.

Mitt emot kyrkan, på andra sidan vägen ligger Affär´n i Borgvattnet. Den grundades på 30-talet av den legendariske handlaren Erik Brännholm. Där på baksidan kan man ta en fika också. Numera är det ett par från Nederländerna som driver den.

I hörnet på huset står fortfarande handlar´n Brännholm och tar emot kunderna.

Men det är inte butiken som är det som gjort Borgvattnet mest känt, utan den gamla prästgården.

Där spökar det. Redan på 40-talet började det skrivs om spökerierna i prästgården. Här kan man övernatta om man vågar för handlaren Erik Brännholm köpte prästgården 1970 och gjorde om den till hotell. De som klarar av att sova över på den gamla prästgården får ett övernattningsbevis i form av ett diplom. Borgvattnets prästgård har blivit omnämnd som ett av världens mest hemsökta hus. Tyvärr hade vi redan boende bokat för natten, för nog hade det varit lite spännande att sova där.  Det sägs att spökena ska vara ganska harmlösa – bortsett från att de kastar människor ur gungstolar, flyttar omkring möbler om natten och kastar ut spädbarn ur fönstren.

Vi lämnar Borgvattnet och far vidare utefter Indalsälven och senare Ammerån. Där hittar vi en fin plats vid Kvarnflyn för att äta lite lunch bredvid ån. Solen sken och vattnet skvalpade bredvid oss. Kan man ha det så mycket bättre.

När vi kommer till Hammerdal är det dags att välja väg igen. Vi ska upp till Gäddede och har två vägval. Den snabbare som går över Strömsund eller den lite längre där man kommer till Skärvången. Vi hör på radion om trassel med bron i Strömsund så vi väljer den längre vägen.

Trasslet med bron har tydligen blivit till en hel följetong och en låt om den har skrivits. Början på låten är så här och sjungs på melodin från "Barnatro"

"Har du kvar din springersko, har du eka kan du ro, du får ej ta bilen över denna bro
När man ska på en affär innebär ett stort besvär om man inte på den rätta sidan är

Jävla bro jävla bro, den blir aldrig klar om man ska Facebook tro
Jävla bro, jävla bro
Uti stugorna man känner ilska gro" 

Går även att höra lite av den den, Klicka bara på ordet Här

Jo, jag nämnde att den väg vi valde går genom Skärvången en viktig ort för ostälskare, så om du är i närheten, missa inte ett besök på Skärvången ost. Klart det slank med en god en. kan bara nämna att det kändes så fort vi öppnade bildörren att den var med, men så gooood!

Ost i all ära, men mest njuter vi av den vackra svenska naturen. Som här vis Glåmnäset.

Det är så vackert att molnen får änglavingar.

Nästa stopp blir vid Regnsfallet, här står det att det är 100 meter ner till fallet från parkeringen. Klarar jag det? Testar och det fungerade. 

Vi läser att fallet ligger precis i en övergång mellan hårda berglager som glimmerskiffer och falltröskelns amfibolit och den mjukare sandstenen neråt Valsjöbyn, som lättare vittrar sönder med tiden. Visst är det fantasieggande att veta att här har vattnet störtat ner på samma sätt sen senaste istiden, dvs i 9000 år!  Tack vare de hårda bergarterna kan fallet finnas kvar i tusentals år till.

Redan 1917 byggdes ett kraftverk här så Vallsjöborna fick elektricitet mycket tidigt.

Vägen fortsätter nu mot norska gränsen och plötsligt hoppar min mobil igång. Tydligen mycket starkare master för mobilnätet i Norge. Men först blir vi uppmanade att se upp med barn och hoppande getter.

Sedan blir det den obligatoriska gränsbilden. Den måste ju bara tas. ;)

Så lite av Norge också, nu när vi ändå är här, även om så bara för en timme.

Tillbaka i Sverige stannar vi vid en myr, där blir inte stoppet så långt för bortanför myren smäller det av gevärsskott. Kanske älgjakt?

Sedan kommer vi fram till Gäddede, där ska vi sova i natt på Pilgrimshotellet med utsikt mot Kvarnbergsvattnet, ja vi bor nästan på stranden.

Där ska vi även äta middag, i kväll serveras köttfärslimpa med rårörda lingon och lingondricka därtill. Så gott!

Blir inte alltid som man tänkt sig.

Även om det inte hela tiden blir som man tänkt sig, så får man göra det bästa av situationen. 

Förra sommaren var det tänkt att vi skulle bilat norrut, men då hamnade  jag i vårdsvängen och blev avrådd från att åka. I sommar har min fot spökat, men tänkte att varför sitta hemma och ha ont, så när vi nu skulle iväg och lämna hunden som vi passade, då passade även vi på att åka lite.

Boenden var bokade, jag hade bara ett läkarbesök kvar att klara av för att få svar på en magnetröntgen. Sedan bara packa väskan och åka.

Trodde jag, ja.

- Din fot är bruten säger min läkare.

-Men, säger jag, man ska ju inte kunna gå på en bruten fot.

-Du kan, svarar läkaren.

Inte så konstigt att jag har ont. Inte bara två ledband som gått sönder, foten var mer trasig. Nu blev det bråttom att få mitt nya stöd, vi åker ju i morgon. En stadig ortros sitter nu på foten och ska sitta där i fyra veckor till.     Lite knölig att gå med men nu gör det inte ont.

Lite rörig start blev det, men iväg kom vi. Första stopp blev i Hedesunda för att lämna hunden.  Här uppe avverkas det för fullt. Garnbarkborreangrepp sades det.

Sedan stod Gävle på tur. En stad vi besöker då och då så det blev inte mycket fotograferat där, men vi brukar titta på Mästerkockarna och de brukar ha tävlingar i Gasklockorna. Kunde vara kul att se var de fanns.

Vid Gävle Strand såg vi även Almagrundets fyrskepp. Det byggdes på Brodinska varvet i Gävle och blev klart våren 1896. ”Almagrundet” blev det sista fyrskeppet som togs ur tjänst, och detta skedde 1969.

Även om man haltar omkring med en klump på foten så behöver man äta, jag lyckades ta mig ner till torget i Gävle och åt en god middag på Trattoria Basta, en liten snyltgäst försökte tigga till sig lite av min pasta.

Nästa dag tog vi en tur ut till Bönan, allt var stängt och för att komma ut till fyren var det för långt för mig att gå från parkeringen. Vi fick istället en liten fin tur i vacker natur.

Hittade även en skylt, en lite gullig en.

Ännu ett år.

Ännu ett år har gått, ja inte ett kalenderår från januari till december  för jag kom lite i otakt. Fast det är ett år ändå.

Det började med att mina promenader fick avbrytas med att hitta en bänk att sitta ner och vila på. Ibland bestämmer kroppen för lite annat än vad huvudet och vad jag vill, då är det bara att lyda. Bänken jag hittade var bakom ett böjt träd vid Mälaren.

Så vi börjar med november 2020

Jag gick inte promenader så sällan som en gång i månaden, men det såg ungefär lika ut varje gång i samma månad. 

Men solig novemberdag fick jag sällskap av Ronja.

Sedan kom december och den var ganska mörk och dyster ...

...med fortsatt isolering och julfirande utomhus. Prinskorven fick bli grillkorv, det var en högt sagt annorlunda jul,  inte lika kul men mysigt blev det.

Så fick vi nytt år och i januari blev det ljusare för då kom snön. Inte så mycket först.

Men i februari då hade vi riktig vinter ett tag och Ronja var på besök.

Hade inte hundsällskap alla dagar, men tog med min glaskula ibland.

I mars var all snö borta, men Ronja på besök igen.

April kom och ljuset med den.

Maj och nu börjar det knoppas.

I juni är alla löv utslagna och någon har flyttat en bänk till trädet. Cykeln ser ut att vara en hyrcykel.

I juni var jag äntligen fullvaccinerad och kan börja träffa folk igen. Fast med förstånd, som min läkare sa.

I juli var bänken kvar men cykeln borta.

Augusti var varm och solig, i alla fall den här dagen.

I september börjar naturen ändra färg.

Och så är vi runt, oktober. Ronja var på besök igen och fick vara med under trädet. Hon hade inget emot att ta en paus där.

Städpatrullen.

Händer fortfarande inte så mycket, inget att dela med sig av i alla fall. Har en ganska stillsam tillvaro i vår coronakarantän.  Har inte använd min kamera sedan februari, har det varit något att dokumentera så har jag nöjt mig med mobilen.

Men ibland så händer det något lite annorlunda och då kan det vara bra att ha kameran klar med laddat batteri och minneskort i. Vaknade vid fyratiden i natt av att maken frågade "Är du vaken". Ja det blev jag ju då och tur var det för nu var vår städpatrull här.

Har sett att hon härjat runt lite då och då på nätterna, välta och urgrävda blompottor, gropar under äppelträdet och liknande men jag har inte fått syn på henne i år. Men nu var hon här, låg under fågelmataren och smaskade i sig av det som fåglarna tappat och spillt ut. Tror att det är hennes städning som gjort att vi inte har några råttor som håller till där. Förr innan grävlingen dök upp så kunde vi se stora råttor och även de gropar och gångar de grävde för att komma upp till maten. Så hon är förlåten för den oreda hon ibland ställer till med.

Jag greppade i alla fall kameran och smög ut på balkongen.

Grävlingar ser inte så bra, men hör tydligen bra. För trots att jag smög försiktigt ut så stannade hon upp i ätandet, eller så var det bara slut på frön. Hon tassade iväg, passerade förbi jordgubbslandet. Gissar att det var hon som rev ner mitt fågelskydd häromdagen.

Slank sedan ner under staketet i hålet som räven gjort.

Rävarna? Ja de är här varje dag. Numera så modiga så de även kan visa sig mitt på dagen, hanen är tjock och med yvig päls honan har troligtvis ungar för hon är mager och med tufsig päls.Bild från övervakningskameran.

Det händer inte så mycket nu

I dessa coronatider så händer det inte mycket för oss, jag och maken håller oss hemma. Handlar mat via nätet och får hjälp av barn och barnbarn med det som inte går att fixa den vägen. Träffa dem får vi göra på håll. Lika bra det för sonen har precis klarat sig igenom sitt virusangrepp och han kan intyga att det är definitivt inte som en vanlig influensa. Fyra veckor med feber och andra jobbiga symtom där andnöd var det jobbigaste. 

Så vi tar det lungt här hemma och roar oss med att umgås via telefon och nätet.

Men härom dagen smällde det till, smällen var i vårt fönster. Jag skyndade ut och där på marken låg en hackspett. 

Nej inte vår fina Hacke, tänkte jag. Men han verkade ha överlevt, blinkade med ögat och såg ut att andas. 

Förra gången, när en koltrast flög in i ett annat fönster, gick det inte lika bra. Då gick både fönster och fågel sönder. Tur nu att fönstret höll, nu när vi inte ska iväg och träffa folk. 

Men åter till Hacke, handskar på och så tog jag upp honom och hoppades på det bästa. Han låg så fint i min hand, sträckte ut ena vingen men stannade kvar. Flämtade lite och blinkade med ögonen. Jag lyckades hala upp mobilen ur fickan och få fram kameran och ta en bild.

När Hacke kvicknade till så pass att han satte sig upp gick vi ner till plommonträdet. Tänkte att han kanske ville gå över på en gren där och sitta där och återhämta sig. Men se det ville han inte alls. Han klamrade sig fast i min handske. Där stod vi ganska länge och försökte hålla ett samtal igång, får väl erkänna att det var nog bara jag som pratade.

Men plötsligt kvicknade han till mer, lyfte på huvudet och gav min tumme ett tjuvnyp. Tur jag hade handsken på, skulle det vara tacken för att jag försökt hjälpa honom. Fast jag tog det mer som hans sätt att tacka för hjälpen, för sedan bredde han ut vingarna och flög en liten, liten bit över till trädet.

Där satt han ganska länge, först alldeles stilla och sedan hoppa runt lite i trädet för att sedan breda ut sina vingar och flyga iväg.

Dagen efter så såg jag honom igen, ja jag kan inte vara helt säker på att det är samma Hacke men gissar på att de håller sitt revir och det är samma som återkommer. Nu kom han till köksfönstret och försökte få ut det sista i flaskan med fågelmat. 

Nu kan jag inte heller vara helt säker på att Hacke är just en Hacke för jag vet inte om man kan se skillnad på hanar och honor. Kan ju vara en Hackelina också, men vi brukar kalla den för Hacke för enkelhetens skull.