Top of the world och målet för resan.

Jag fortsätter på inlägget från i går där vi mellanlandade i Kathmandu och nu är vi på väg mot slutmålet på resan.

Kathmandu försvinner under oss...

...och vi har återigen Himalaya på vår vänstra sida.

Nu kommer också orsaken till att alla vill sitta på vänster sida i flygplanet på den här resan. Flygkaptenen gör oss uppmärksamma på att titta ut för nu kan vi se världens högsta berg där borta. Mount Everest sticker upp sina toppar genom molntäcket.

Zoomar in lite. Det är ganska mycket moln i dag men vi får en till chans att på hemvägen och då kan vi hoppas på lite klarare väder.

Men det finns massor med berg att beundra och även de är vackra även om de inte är de högsta i världen så räcker deras höjd till ändå.

Vi har en behaglig flygresa och efter 40 minuter är det dags att landa, innan dess så har flygvärdinnan hunnit med att servera en god smörgås och en kopp te.

Magasinet "Travel and Leisure" har listat världens mest utmanande start- och landningsbanor i världen. Den svåraste, mest skrämmande landningsbanan i världen enligt tidningen, är den på Paro Airport i Bhutan. Det är där vi nu ska gå ner. Landningsbanan är en av de kortaste i världen, och omges på fyra sidor av 5 000 meter höga bergstoppar. 

För att landa på Paro måste man dyka brant och sedan manövrera genom en smal korridor av trädklädda bergssluttningar.

Det svänger rejält och planet lutar så mycket så att vi på vänster sida inte ser  så mycket innan vi är nere i dalen. Lite mer skrämmande var det för de som sitter på andra sidan.

Vi har i alla fall en av de skickliga piloterna som klarar av den svåra landningen här och kommer lyckligt ner på marken. Vi har landat på Paro Airport och är nu i Åskdrakens rike.

Vi flög med Bhutans nationella flygbolag Druk Air men ett till bolag har börjat flyga på Bhutan. Det är ett privat som heter Bhutan air.

Här, som på de flesta andra flygplatser, är det kö till pass och visakontrollen.

Det tog inte så lång tid även om det ofta känns så då man står i kö, men direkt efter passkontrollen blir vi presenterade för Bhutans tidigare kungar samt nuvarande kung.

Väskorna packas på våra små bussar och äventyret kan börja. Att vi nu måste åka i två små bussar beror på att de vägar som finns inte är så breda och inte i det skick så att det inte är genomförbart med en stor buss.

Nu beger vi oss till Bhutans huvudstad Thimpu och kikar nyfiket på landskapet som syns utanför bussfönstret.

Det här ska bli spännande.

Fortsättning följer......

Även en ökensafari har sitt slut.

Ökenfärden fortsätter och vi ser att landskapet förändras lite. Det kommer lite mer växtlighet.

Undan för undan så ser vi mer träd...

...och vår förare kör lite lugnare här, för här kan det finnas sten under sanden som kan förstöra bilen.

Det som är fascinerande med naturen här ute förutom all sand och hur ljuset förändras är alla mönster som bildas i sanden.

Det blåser lite och ibland utplånas mönstret och det är bara sand som yr över ytan.

Kvällen kommer och sanden ändrar färg allt eftersom solen sänker sig.

Tanken är att vi ska stanna och sitta på en sanddyn och njuta av solnedgången men solen har tänkt sig ett annat scenario och jag får passa på att fotografera den innan den försvinner.

För strax efter så försvinner solen bakom molnen.

Vi har lite ljus kvar och nu när vi stannat för att få lite middag så jag passar på att studera sandens mönster lite närmare.

Det blåser en del även här.

Så därför har vi slagit läger i en skyddande sänka. Här kan vi åka snowboard utefter sandslänten om vi vill. hade det funnits en pulka så hade jag nog testat men att spänna fast fötterna i en sådan bräda det vågade jag inte.

Nu ska här grillas.

Och en kall Coca Cola ute i öknen satt bra.

Mörkret sänker sig nu snabbt och vi sitter under en stjärnklar himmel och äter gott och får även ett trevligt samtal med Yousof om livet i Dubai. Han är född i Dubai men hans föräldrar kom dit på 70-talet från Pakistan. Yousof har bott här hela sitt liv och ändå så pratar han om Pakistan som hemma och skulle vilja flytta dit. Vi hade även en ingående och intressant diskussion om olika religioner.

Sedan blev det helt mörkt och vi ägnade maten lite intresse också.Den gula slangen som går från motorhuven ner till bakdäcket på bilen är till för att fylla på mer luft i däcken innan vi ska ut på motorvägen och köra

Canna - Den okända ön.

Canna är förstås inte en helt okänd ö utan det är så den heter om man översätter namnet från gäliskan. När vi kommer iland på Canna så möter vår lokala guide upp. Här bor inte så många men han är en av de ca.20 personer som gör det.

Vi går en promenad med guiden och kommer fram till en liten stenkyrka. Den är en av de tre kyrkor som finns här. Det här är en protestantisk kyrka som byggdes här trots att öborna är katoliker så den används väldigt sällan. På grund av sin form så kallas den i folkmun för Raketen, fast jag tycker att så här från sidan ser den mer ut som en ladugård med silo.

Tvärs över sundet och på ön Sanday ligger St. Edwards Church. Den används inte heller, för när kung Edward kom hit för att vara med på invigningen slog åskan ner och det började regna in. Den har nu renoverats men används inte ändå eftersom det i alla fall regnar in. Öborna anser att den är hemsökt.

För en svensk som  bor i det som vi kallar avfolkningsbygd så måste det här låta som en saga. Här bor alltså ca. 20 personer och fem barn i skolåldern och här på ön finns det post, telefon, bredband och skola. Även telefonkiosken var i bruk. Men mobiltelefoner fungerar inte.

Jag kikar in genom fönstret till posten, men med 100 mm på så är det inte så mycket vidvinkelseende.

Vi fortsätter promenaden och kommer förbi Canna House. John Lorne Campbell köpte ön och bodde  i det här huset. Han var en skotsk historiker, bonde och miljöaktivist. Han gjorde väldigt mycket för ön. Han dog på en semester i Italien och i enlighet med hans önskan som var " att begravas där han föll", så begravdes han först i Italien. År 2006 då flyttades hans kropp  till Canna och begravdes i en skog som han själv planterat. Han skänkte ön till Skottska National Trust redan före sin död.

Vi promenerar vidare och blir uttittade av några av öns innevånare.

Strandskatorna har hittat en liten holme att ha möte på.

Vi fortsätter vägen fram.

Tittar på fåglar...

...och landskapet.

Staren tar sig en ridtur.

En av fågelkännarna i vårt sällskap sa att sädesärla är svartare här än den vi har hemma.

Två av öns fem skolbarn är ute på vift, kanske en naturkunskapslektion.

Promenaden fortsätter och vi kommer in i skogen där Campbell är begravd. Fast här är hans namn på gäliska. Nog vilar han vackert här.

Den vanligaste boskapen på ön är Highland Cattle. Vacker beteshage har de.

Fast en del tycker tydligen att gräset ser grönare ut på andra sidan och lyckas ta sig igenom stängslet. Den har visserligen lite problem att få med sig alla benen men igenom kom den till slut. Kompisen ser lite avundsjuk ut.

Vi kommer upp på höjden där det står ett gammalt keltiskt kors. Arkeologerna är ganska säkra på att det har funnits ett kapell och en gravplats här. Kvar finns det här stora korset med spännande mönster på.

Lite högre upp finns en bestraffningssten, Där band de fast de som gjort något dumt, lite som de skampålar som förr fanns i vårt land.

Lite motljus.

Jag kan inte sluta beundra det vackra landskapet.

Ett levande landskap med kor...

...och får.

Kossorna var fredliga och de tittade bara lite över axeln på vilka det var som vandrade igenom deras hage.

Vi vandrar ner mot dalen igen genom fält av blåklockor och vild vitlök.

Det finns en skottsk folkvisa som heter The Bluebells of Scotland, den skulle ha passat att sjunga här.

De finns även  i rosa.

Sedan är vi tillbaka nere vid Canna house. Den där lövportalen skulle jag gärna vilja ha vid mitt hus.

Kyrkan nere i viken speglas sig fint i vattnet.

Följer man den här vägen så kommer man längst ut på udden.

Där ska det finnas en fängelsehåla där en mindre trevlig herreman låste in sin fru för att ryktet sa att hon varit otrogen.

Förra inlägget om Dunwegan Castle. - Nästa inlägg om ett märkligt slott

Dunvegan Castle

I dag ska det bli slottsbesök, vi ska till Dunvegan Castle som ligger på Isle of Skye.

Det var omgärdat av en ringmur och den enda ingången förr i tiden var genom en grind som vetter mot havet och vi gör som förr i tiden kommer sjöväge. Slottet ligger högt uppe på en klippa med utsikt över sjön.

Herman, inte så där högt upp!

Dunvegan Castle är det äldsta kontinuerligt bebodda slottet i Skottland och har varit ett fäste för klanhövdingarna i klanen MacLeod i 800 år.

Vi går in och tittar för här finns det tre intressanta saker att beskåda. "The Fairy Flag, Dunvegan Cup and  Sir Rory Mors Horn. Om flaggan finns en lång historia om bl.a sägs det att den är en gåva från älvorna till ett litet barn i klanen MacLeod. Hans mamma skulle ha varit en sagoprinsessa. Men det finns en hel rad av andra berättelser om flaggan och den verkar ha varit med om en hel del för nu är den väldigt sliten. Dunvegan Cup är ett fyrkantigt dryckeskärl av trä som är dekorerat med silver och Sir Rory Mors horn är ett stort dryckeshorn där varje efterföljande klanhövding ska dricka ett fullt mått av horn av vin för att bevisa sin manlighet.

I mina ögon är det nog inte det vackraste slottet. Grått och murrigt, invändigt håller de på och restaurerar stora delar av slottet. Det är skador efter andra världskriget som lagades dåligt då och som nu ska få sig en rejäl ansiktslyftning.

Nere i det gamla köket träffar vi på en i den gamla tjänarstaben. Hon har nog varit upp till herrskapsfolket med mat. Kan det vara en gengångare hon ser lite suddig ut.

Här vid slottet finns det också flera vackra trädgårdar som någon lagt ner hela sin själ i.

Jag blev mer imponerad av trädgårdarna.

Vi tar en promenad genom vattenträdgården.

Tittar på vackra växter och även lite mer märkliga växter som den här skunk weed.

Daggen ligger fortfarande kvar och pärlar sig på en del växter. Här skulle inte macrot suttit ivägen men man kan ju inte ta med allt då man är på resa.

Vi fortsätter genom skogsträdgården.

Och avslutar med en runda bland tulpaner och växthus i den muromgärdade kryddträdgården.

Fast vackrast tycker jag nog att det skottska landskapet är.

Charmigast var gråsälarna som bor på holmarna i närheten.

De var ganska många.

Blir lite förvånad på mig själv, här sitter jag i en gummibåt ute i Hebriderna där gråsäl simmar runt omkring och försöker fånga flygande häger på bild. Dessa kan jag ju fota vid Råstasjön i Solna på betydligt närmare håll.

Strandskator är det mer ont om där.

Efter recap...

...lite intressanta föreläsningar...

...ska det smaka gott med en god middag.

Sedan seglar vi vidare i solnedgången.

 Vi ska besöka Canna.

  Föregående inlägg om hur det är att gå i och ur en Zodiak - Nästa inlägg om ön Canna

Isle of Lewis och Callanish Stones

På vår resa har vi nu kommit till ön Lewis, vi är kvar i Yttre Hebriderna, men här är det inte så gungigt och sjösjukan har gått över. Man sover bra på åksjukepillren och då man sover märker man inte att det gungar.

Vi har äntrat gummibåtarna och är på väg iland. Målet för i dag är Callanish Stones, redan från havet  skymtar vi dem uppe på kullen där borta.

Vår guide Carol är nog den bästa man kan få här hon är arkeolog och bor dessutom på den här ön. Berätta och dela med sig av sina kunskper är hon duktig på. Det här är vår enda regniga dag på resan...och så säger de att det regnar hela tiden i Skottland.

Det vi nu ska besöka är en stensättning som påminner om Stonehenge i sydvästra England. De är från ungefär samma tidsålder mellan 2900 och 2600 f.Kr. Ingen vet exakt vad det är, det kan ha varit en begravningsplats eller så handlar det om astonomi, eller så är det något helt annat som vi inte kan gissa oss till.

Är du bra på gäliska så finns det många tillfällen att öva att läsa den här. Alla informationsskyltar är både på gäliska och engelska och gäliskan står först.

Tretton av stenarna står i en cirkel...

...och  i norr är det som en allé av stenar. I de andra väderstrecken finns det kortare stenrader.

 I mitten finns det en större sten och där finns också ett gravröse.Det som lyser gult vid stenen i bakgrunden är inget skräp utan någon har lagt dit en bukett påskliljor.

Vi vimlar runt bland stenarna och försöker känna in lite av stämningen och lyssnar på Carol som har så mycket att berätta om dessa stenar. Det finns många sägener om dessa stenar. Det sägs att det är jättar som levde på ön förr, förvandlades till stenar som straff för att de vägrade bli kristna. Det berättas också att stenarna får besök av en vålnad på midsommardagens morgon. En lysande skepnad sägs vandra genom cirkeln förebådad av en göks rop.

Vi får veta att det finns minst tolv stenformationer i området på en radie av fem km. En av dem ser vi härifrån och vi tar en rask promenad dit.

Därifrån ser vi hur stor den första som vi besökte är.

Bara några meter ifrån den här stencirkeln finns ytterligare en.

 Det har slutat regna och vi får en fin promenad tillbaka där vi kan njuta lite av landskapet.

Ser att det stundande valet, om hur det ska bli för Skottland i framtiden, är aktuellt. Här är någon som tänker rösta YES. Ja står för att Skottland ska bli självständigt, men engelsmännen som vi mötte på vår första landstigning de ville att det skulle stå för "Ja till England".

Axel och David står beredda nere vid zodiakerna för att köra oss tillbaka till fartyget.

Vi undrar lite nyfiket vad eftermiddagen har att bjuda på.

Föregående inlägg om Havssulorna. - Nästa inlägg om en järnåldersby.