ANDEAN EXPLORER - En tågresa utöver det vanliga - vi når slutmålet Cusco.

Tågresan går vidare och nu börjar man se hur landskapet förändras...

...från att ha varit väldigt torrt och färglöst...

...börjar det nu bli lite mer grönt.

Tåget far fram i ett varierande landskap och livet ombord på tåget är också varierande och underhållande. Det är musik och dansunderhållning, även en modevisning får vi.

Stämningen ombord är ganska hög, många dansar med och sjunger med i sångerna. Det är full fart med andra ord.

Mat behöver man också på en tågresa och den kan vi inte klaga på.

Efter lunchen är det trevligt att sitta i den öppna observationsvagnen längst bak och se på landskapet.

Det är dags för tågmöte och även ett stopp vid resans högsta punkt. Vi möter tåget som är på väg till Puno från Cusco och det finns inte så många ställen utefter vägen där det går att mötas. Befolkningen vet om när tåget kommer och många kommer för att sälja sina lokala produkter.Köp av mig!

Det lönade sig att försöka göra affärer där, även jag köpte mig en liten alpacka. Fast jag förstår inte att de orkade springa där, vi var ju på över 4.000 meter.

Tåget vi saktat in för kommer nu.

och det far iväg mot samma mål som vi kommer ifrån.

Strax har vi kommit till tågresans högsta punkt som är 4.319 m.ö.h och där gör vi ett kort stopp.

Eftersom lokalbefolkningen vet om det här stoppet så har det blivit som en marknad på den här platsen. Finns mycket fint till salu.

Köp en sjal!

Stoppet varar inte så länge och vår resa fortsätter, mer berg omger vår färd nu.

Många odlingar och mindre samhällen passerar vi.

Vägen som våra övriga medresenärer åker buss går ofta bredvid järnvägen.

Och ibland ser vi deras vita buss borta på vägen.

Vi närmar oss en stad igen. I Marangani verkar de hylla marsvinet. Jag vet att det äts marsvin men varför det hyllas med en stor staty här vet jag inte.

Vi har kommit till ännu en stad där järnvägen går rakt igenom de centrala delarna. Det är full aktivitet vid spåren  även här.

Folk kikar ut från sina skjul och hejar.

Alla är glada och vinkar och ropar något glatt. Fast den lilla killen i orange tröja verkar ha råkat ut för något, men vinkar glatt ändå trots näsblod.

Det ser ganska kul ut då vägen bakom oss snabbt täpps till då skjulen fäller ut sina tak, då vi passerat.

När tåget passerat så stängs dessutom portarna till området.

Några flickor står på en bro och slänger ner blommor till oss.

Vi lämnar stan och kommer ut på landsbygden igen.

Vi åker bredvid floden.

Det gäller att ha koll på tågets tidtabell om man är rädd om sina kalkoner.

Fast hundarna gillar att jaga tåget.

Innan vi når Cusco som är slutmålet för dagens tågresa, så är det dags för lite förfriskningar och Afternoon Tea.

Det börjar mörkna och snart ska vi avsluta resan, men först några bilder på landskapet.

Även Peru hade en supermåne då i november.

Vi har nu kommit till Cusco, en lång och mycket innehållsrik tågresa är till ända. Jag ångrar inte att vi valde tåget istället för buss. Det är tänkt att vi ska ha en rundtur där och även en dag på egen hand i stan, men det är förvarnats om strejk och då bör man inte vara kvar i stan. Vi får se vad som väntar oss istället.

Taquile - ön där männen stickar.

Taquile är den ö i Tittikaka som är mest känd för att det är männen som stickar där. Låter väl inte så märkvärdigt egentligen, men det är bara männen som stickar inte kvinnorna.

Vi har samlats på en av marknadsplatserna för att få veta lite mer om deras hantverk på ön. Kvinnorna spinner och männen stickar.

Kvinnorna väver också.

Se bara på männens bälten som kvinnorna väver. Vackra konstfulla skapelser. Det bältet sägs var orsaken till att männen på Taquile inte har någon kulmage. 

Vi får också en liten lektion i hur de gör sitt tvättmedel, det växer en ört på ön som man krossar till en massa.

 I vattnet blir det till en skummande tvållösning.

Förutom att man tvättar kläder och sig själva så används den till att tvätta ullen.

Den mörka lite smutsiga ullen blir vit och mjuk.

Under tiden vi får se hela den proceduren så stickas det flitigt.

Så här ser de gifta männens mössa ut, jag fick känna på den och den var väldigt tätt och hårt stickad. Kändes nästan som om den var vävd.

Pojkmössan ser ut så här.

Så ska vi få lite dansuppvisning också, en av de äldre kvinnorna kommer med sitt lilla lamm.

Hon börjar byta om till danskläderna, tar på sig kjol...

...efter kjol.

Tills hon har hela dräkten på sig och börjar dansa.

Efter att ha beundrat alla fina handarbeten och naturligtvis köpt med oss lite minnen hem så är det dags att åka vidare. Vi får en fin promenad i solen genom byn och kan beundra alla blommor och växter, som passionsfrukt...

...och Quinoa.

Återvinning är bra och gamla skor kan man använda till gångjärn på grinden.

Vi ska tillbaka till vår båt och nu är det lättare väg när det bär nedför.

Vi kommer ner på en helt otrolig sandstrand. Inte många som badar här för vattnet i sjön är ganska kallt.

Men bada fötterna kan man ju alltid göra bara för att ha doppat något i Tittikaka.

Till och med fåglarna tyckte det var för kallt i vattnet.

Vi hoppar ombord på vår båt och far till en annan ö för lunch. Ön äldste man står där och tar emot oss. Han är 89 år.

Han visar mig att han har fått en fripassagerare, på hans jacka sitter en neonfärgad liten varelse.

På lunchstället är det några studenter som håller på med ett projekt och de ber att få filma oss. Vet inte vad de skulle ha sina filmer till.

Mätta och belåtna efter att ha fått smaka på en del specialiteter åker vi vidare mot nästa ö, men först hälsar jag på gårdens lilla gris.

Nu far vi mot vassöarna.

Vitt

Tänk om vi här i stockholmstrakten fick uppleva en ren och vit vinter, en vinter utan saltade vägar och slask.

Bilderna här under är tagna i Kiruna, nästan alla i närheten av Luossavaarabacken. Vita vidder med lite blåtoner, det var min längtan och önskan att få åka upp dit i vinter som gjorde att jag letade fram dem. Få se om jag kommer iväg.                

Kiruna 2004

Satt och letade i bildarkivet efter en gammal bild och ramlade in på året 2004, vi var på besök i Kiruna. Det var januari och kvicksilvret hade sjunkit ner till under -30 grader, tur att långkalsongerna var med fast det var lite kyligt innan de kom på.

Första morgonen vaknade vi till ett soligt men svalt väder. Man behöver inte vara så morgonpigg där uppe för att vara med om soluppgången.

Efter frukost var det dags att åka ut och njuta av allt det vackra.

Så fint när det är vitt, vitt och vitt.

En del dagar var inte sikten så klar.

När dimman lättar lite går det att ana vindkraftsnurrorna.

Kryssled.

En tur ut mot Nikkaluokta.

Åter till Kiruna. 

Dubbel halo.

Culloden, Balnuaran of clava, Corgarff Castle

Slaget vid Culloden var det sista fältslag som utkämpades under det jakobitska upproret. Fältslaget inträffade den 16 april 1746 vid Culloden som ligger inte så långt ifrån Inverness och Loch Ness. Vi stannar inte vid det historiska slagfältet men ser det från bilen.

Inga bilder att skryta över, men som minnesanteckning kan de duga.

Däremot så stannar vi vid "Balnuaran of clava" som är ett bronsåldersgravfält. Vår guide tycker tydligen att det är mer intressant än slagfältet.

Här finns tre cirkelformade rösen och visst är det fascinerande att det för tre-fyra tusen år sedan var människor här och byggde dessa rösen, men lika intressant är det att vi i Sverige har liknande rösen. Kom att tänka på Kungagraven utanför Kivik som liknar de här fast mycket större. De här är öppna och jag går in och kikar.

När jag kommer ut igen så har det kommit en fransk grupp som står utanför den största gravkammaren och nästan alla tar upp sina kameror och ska fota. Då kan jag inte låta bli utan tar en bild på de fotograferande, blev många skratt i den gruppen då.

De här två ser ut att ha det bra.

Vi lämnar gravfältet och inte långt därifrån finns den här pampiga järnvägsbron.

Sedan fortsätter vi upp till högländerna och de stora vidderna.

Men vill man idka lite skidåkning så går det bra här. Det finns både backar och lift.

Vill man vandra ifred så är det hit man ska bege sig, drar man ut i dessa vidder så kan man gå i tre dagar utan att träffa på någon bebyggelse.

Vi tar en liten bensträckare vid en utsiktspunkt

Vi lyder uppmaningen och tar en titt på utsikten.

Blåser det så kan man söka lä i konstverket.

Nedanför backen ligger Corgarff Castle, det slottet byggdes i mitten av 1500-talet av Forbes of Towie men brändes ner av deras fiende och lady Forbes och barnen dog. Det är på den händelsen som balladen  Edom o' Gordon bygger på.

Efter jakobitupproren  byggdes det om som en kasern och en avdelning  regeringstrupper var stationerade där. kikar man genom de borrade hålen i stenen så ser man att ett av dem är riktade mot slottet.

Det andra hålet ut mot naturen.

Här kan vi också se hur liten floden Don är här uppe i bergen.

Sedan började det regna...

...och vi åkte tillbaka till Aberdeen.