Nu åker vi till Norge

Vi lämnar Gäddede och styr kosan mot Norge. Vi väljer att inte åka Norgevägen utan tar Björkvattenvägen

Visar sig vara ett bra val med den mindre vägen, lite trafik och vacker natur.

Vi åker förbi en vacker liten kyrka.

Än så länge kantas vägen av gröna gräsytor, men vi ser de vita fjällen närma sig.

Fjällen som ligger på skuggsidan börjar bli riktigt vintriga.

Medan solsidan ser somrig ut.

Vår väg leder oss högre upp på fjället och det känns som om vi hamnat i en solig vinterdag. Nästan så det frestar med en skidtur, fast vi har förstås inga skidor med oss.

Även på fjället kan man hitta linjer.                 

Tussilago vid vägkanten.

Mer snö.                      

Vägen slingrar sig fram.

Vi kommer fram till en ganska lång tunnel.

Att åka i tunnel är ganska tråkigt, så när vi ser att Gamle Stieinfjellvegen verkar vara öppen tänker vi välja den i stället. vår bil väger inte över fyra tonn och vi har inte heller någon påhängsvagn, så det verkar vara okej.

Vi ser att någon har kört upp där för inte så länge sedan, men tyvärr så kommer vi inte så långt. Vi har visserligen fyrhjulsdrift men sommardäck, så det blir till att hålla tungan rätt i munnen och backa tillbaka. Vända på den smala vägen går inte. Synd att vi inte kunde åka där för det ska vara en fin väg.

En sista blick ut över fjället på den här sidan tunneln, man vet ju aldrig hur det ser ut när vi kommer ut på andra sidan av den långa tunneln.

Vi ser ljuset i tunnlen.

Lite mindre snö på den sidan fjället.

Men det är fina hängdrivor.

Åker förbi ett gammalt hus.

Haren var för snabb. För mig.

Och så har vi kommit till Nordnorge.

Lösa vägrenar.

Ibland så ser man varning för svaga vägrenar. Har undrat lite över den varningen.

På den här resan såg vi en hel del renar, vanlig syn för er som bor uppe i norr, men inte lika vanlig för oss andra. Visserligen har jag bott uppe i Kiruna och även tillbringat alla mina barndoms sommrar långt uppe i norr, men renar tröttnar jag inte på ändå. Men så var det där med varningsskylten, trodde alltid förr att de avsåg vägkanten, men så klart att jag måste ha misstagit mig, fast inte var de här renarna svaga, bara lösa.

De såg inte ett dugg klena ut, vissa låg och vilade men hoppade spänstigt och artigt upp då jag kom.

Såg kanske lite överraskade ut över oväntat besök.

-Va! Ville du något?

Renarna tittar lite förvånat på mig.

-Kom vi sticker, det är nog en Paparazzi. 

Man måste se sig om innan man går över vägen. Det kan komma bilar.

Sitter det en svart sopsäck på en pinne bredvid vägen, då gäller det att se upp för då är man i ett område där det är gott om renar.

Här är inte bara gott om ren, vi hade inte åkt många kilometer innan den här älgen dök upp.

Först poserade den lite framför kameran.

Skuttade lite käckt också.

Sen tar den ett skutt in bland träden.

Borta tänkte jag, men så stannar den upp lite.

Vi backar bilen lite för att få fri sikt på älgen.

Det gillas inte.

Men många djur är tydligen nyfikna, inte bara räven. Bilens varningsljud för föremål bakom bilen böjar pipa och det är tydligen mer intressant än störande, för älgen stannar upp och står en lång stund inne bland träden och iakttar oss.

Där ser man, dags att omvärdera hur man lockar på älg. ;) 

Hällingåsfallet.

Efter att ha varit uppe på fjället, styrde vi kosan åt andra hållet räknat från Gäddede. Vi åker utefter en sjö och i sjön ligger det en lite, liten ö..                                      

...och ute på ön en liten, liten stuga. Tror inte det bor någon där, men undrar lite vem som byggt huset och om någon bott där.

Vägen bli smalare och blir till en grusväg, vi kommer ifatt en vägmaskin som håller på att sladda vägen. Som tur är kommer det också en avtagsväg där det finns plats för den att släppa förbi oss, för vägen är inte bredare än att det går att sladda hela vägbredden på en gång.       

Det vattenfall som vi är på väg till ska vara ett av de högsta i Sverige, i vår karta står det att det är det tredje i storleksordning. Vet inte hur det stämmer, det räknas ju både vilket som är högst, vilket som är bredast och mängd vatten. Vattenfallet ligger i Hällingsån och är 42 meter högt. Ån forsar genom en 800 meter lång kanjon, som är norra Europas längsta. Den djupa klyftan är troligen en sprickzon i skifferberget som vidgats under den senaste istidens avsmältning för cirka 9000 år sedan.                                       

Mellan de branta och över 50 meter höga klippväggarna står en ständig vattendimma. Det stänker en hel del, så jag får skydda och torka av linsen hela tiden.      

Vika enorma krafter det är när vattnet slungas ut över klippankanten.

Vattendimmorna kastas högt upp i luften.

På mosatta sida av klippan slår dimmorna emot bergväggen och bildar minivattenfall som porlar ner mot kanjon.

Uppströms är det lite lugnare.

En hel del snö ligger kvar på skuggsidan och där har lite timmerstockar fastnat och snurrar runt.

Här vid Hällingåfallet skapar forsdimman en speciellt gynnsam miljö för fuktkrävande lavar och mossor, det  finns här flera arter som är hotade, så därför har man dragit om stigen närmast vattenfallet för att skydda dessa växter.

Innan vi lämnar fallet så kikar solen fram en liten stund och regnbågen visar sig.

Björkarna har kommit betydligt längre här vid fallet än uppe på fjället.

Stekenjokkvägen, bommen och en tjäderhöna.

Vi har kommit fram till bommen vid Stekenjokkvägen, visserligen var den inte låst, men som laglydiga medborgare så tog vi inte saken i egna händer och lyfte på den och for vidare. Vi hade ju fått information innan att det inte skulle gå att komma vidare den här vägen, så vi blev inte alltför besvikna.

Även om vägen såg välplogad ut och snödrivorna hade dragit sig tillbaka en bra bit utefter sidorna och det såg ut som om det inte borde finnas något hinder för att köra där, så vet man inte hur det ser ut längre bort.

Att ta en vandring ut i naturen och snön var vi inte klädda för, så det var inte att tänka på.

Några jobbare höll på och renovera en anslagstavla.

På andra sidan vägen, bakom snödrivorna, fanns det en till anslagstavla som jag pulsade fram till.

Någon hade varit här och lagt ut foder till renarna, det mesta var uppätet och de hade till och med smaskat i sig godisbiten, men slängt omslaget i naturen. Slarviga renar.

På en liten sjö hade solen tinat fram en liten öppning som några änder hittat.

Solen sken och vi hade massor av ledig tid...

...så vi tog en svalkande promenad på Stekenjokkvägen.

Risken att det skulle komma några bilar var ju minimal.

Vi kunde njuta av landskapet i lugn och ro.

Fast vi borde ha tagit på oss jackorna, för trots att det var riktigt soligt så var det aningen kallt här uppe.

Vi fick en fin promenad, det är skönt att få sträcka på benen när man suttit i bilen länge. Här ser man även hur vägen sträcker sig iväg upp mot fjället.

Efter den uppfriskande promenaden på Stekenjokkvägen var det dags att vända åter, vi passar på att svänga in på småvägarna också.

Gamla hus och nya hus.

De som följt min blogg tidigare vet att vi gillar småvägar och även grusvägar, så vi passade på att åka några avstickare från Jormvägen.

Träffade på en liten bergfink..

Antar att det är en älgjägare som äger den där ladan.

En mallig tjäderhöna spatserade över vägen.

och gick in i skogen.

Till Brakkåfallet gick det inte att gå på grund av all snö på stigen och vatten mellan snösjoken, men det forsade en hel del genom vägtrumman också. Undrar varför man kommit på tanken att bygga huset ute på klippan vid forsen.

Det huset var lite för rangligt för att gå in i men jag kan inte sluta undra varför det byggdes just där.

Vi åkte förbi vackert vindpinade hus.

Även äldre bondgårdar.

Korpens öga, vid Jorm, har nog fjällets snyggaste skylt.

I Kycklingvattnet har man tagit det där med skylt till en högre nivå.

Jormvägen upp till Stekenjokkvägen.

Vi hade tänkt oss att köra Stekenjokkvägen och innan vi kom upp till Gäddede så hade vi, från flera håll, fått besked om att vägen var öppen. Men ändå var vi lite tveksamma och kollade med turistbyrån och det var så att vägen var plogad och klar men det visade sig att invigningen och den officiella öppningen av vägen inte skulle vara förrän den 4 juni. Vi var där en vecka för tidigt.

Men vägsträckan upp till avstängningen är också vacker, så är vi på plats så då åker vi ändå upp och kollar hur där ser ut nu.

Det är ganska mycket snö kvar i området.

Björkarna har inte börjat knoppas än.

Vägen är snöfri och vi njuter av landskapet.

Vi stannar för att titta på ett vattenfall och jag borde kanske ha snörat på mig vinterkängorna innan jag hoppade ur bilen.

Någon annan har gått här före mig.

De vattenfall som ligger en bit från vägen kommer man inte fram till så här års, för lite snö för skidor och för blött för att gå. Men ibland så finns det ställen där man kommer av med bilen och kan stanna...

...för att beundra några vattenfall.

Landskapet är kargt men så vackert.

Jag har svårt att se mig mätt på det.

Vid de gamla fjällgårdarna börjar det grönska lite i markerna.

Tussilagon ståtar vid vägkanten.

Vi fortsätter längre upp efter vägen.

Där uppe ligger sjöarna istäckta.

Det blir mer snö och luften är ganska kylig.

Men så kommer vi fram till bommen och avstängningen.

Jaha, vad gör vi då? Fortsättning följer...