Ibland blir allt svartvitt.

Under natten har vi nu rundat Spetsbergens södra udde, Sørkapp. Det var tur att vi gick där på natten och kunde sova bort tiden med den värsta sjögången. När vi vaknar har vi gungat i 18 timmar och det gungar  fortfarande, så pass mycket så att frukosten får flyttas fram flera gånger. Det är liksom lite oreda i köket och även på flera andra ställen.

Om någon på de efterföljande turerna med Quest undrar varför det är en mycket stor fläck på mattan uppe loungen så är det bara kaffemaskinen som flög loss från sin ställning och allt kaffe rann ut på golvet. 

Det är inte det bästa vädret efter frukost heller, dimma och regn och det mesta ser ut som svartvita fotografier där ute.Svårt att tro att det här är ett färgfoto.

Vi ankrar i Hornsund och de som inte är rädda för att bli blöta tänker gå ut på en zodiaktur.

Jag nöjer mig med att gå ut på däck och få lite bilder av landskapet.

Det här berget heter Luciakammen.

Vi fortsätter vidare till Samarinvågen och det dimmiga vädret håller i sig.

Många små isflak från Samaringlaciären flyter omkring här.

Den här glaciären uppe på berget, ser nästan ut som om någon tippat ut en hink med vit färg.

Lite glaciärbilder.

Några tappra som inte tyckte att det räckte med blötan på förmiddagen drar iväg på en liten vandring.

Efter middagen förbereder vi oss på en till gungig natt och vi gör vårt bästa med att förankra våra prylar eller lägga dem på golvet redan innan det börjar gunga. Vi ska nu vidare mot Bellsund.

Förstorar man så stämmer färgerna bättre, men det vet du nog redan. ;)

Valrossar på Kap Lee.

Vi lämnar benkyrkogården och hyddorna och går över kullen till nästa strand. Där liggen ett gäng valrossar. Kan förstå att de inte vill vara på den andra stranden med alla rester från deras förfäder.

En bjässe är på väg upp ur vattnet.

Han visar oss att valrossen faktiskt kan gå på alla fyra, till skillnad mot vad sälen kan.

Han stånkar och frustar på sin väg upp ur vattnet. Det är tydligen ganska jobbigt att förflytta den stora kroppen.

-PRFFHUU!!! Jobbigt det här!

-Kan ni flytta er lite, jag behöver en plats i mitten.

-Försök bara, här är det fullt.

-Ja men, jag är ju frusen nu efter badet. Ni kan väl maka på er lite.

Ja ja, jag tar väl ytterplatsen då.

-Håhå jaja! Det kliar så!

-Hör ni grabbar, det är någon här!

-Va, var då?

-Är det fiender, dags att dra till havs?

-Nä, det är bara lite turister, sov vidare ni.

- Jaha, va bra!

Vi svalbardsturister upptäcker att dimman börjar dra in och tätnar mer och mer. Drar oss tillbaka mot gummibåtarna och lämnar de sovande valrossarna. Den här platsen ser ändå mer makaber ut nu när dimman börjar omsluta ön.

I tät dimma går det inte att upptäcka isbjörnarna innan det är för sent, så vi hoppar i våra gummibåtar och tar oss tillbaka till fartyget. Tur att det finns GPS, för nu är det som att segla i mjölk.

Lyssna på tystnaden i Faxevågen.

Vi har slagit oss ner en stund för att njuta av skönheten, bara vara tysta och lyssna på just tystnaden och våra egna tankar. Mina tankar går till den som var med oss här på Svalbard vid förra resan och som nu saknas oss så mycket. Tänker att det var hit hon sedan längtade och det var här som hon var så glad.

Jag sitter ner och njuter av allt det vackra. Då ser jag nere i dalen hur vinden leker och krusar ytan i en av krökarna på floden där nere.

Ser hur vinden fortsätter sin lek och virvlar upp sanden. Sand som solens låga strålar skiner igenom och förvandlar det till guldstoft.

Vinden fortsätter sin färd uppför bergssluttningen, förbi den lilla fågeln i vattnet...

...den ökar sin kraft på väg uppför sluttningen och kommer upp till mig som sitter där uppe i solskenet, den kommer med sådan kraft så att den nästan tar andan ur mig...och är sedan borta.

Jag börjar resa mig upp, sätter ner handen för att få stöd och ser där vid min hand en sten som är formad som ett hjärta. En liten hjärtformad sten ligger där, det känns som om jag fick en hälsning.

Det var en speciell känsla att sitta där och bara ta emot vad naturen gav. Nästan magiskt.

Vi reser oss upp och vandrar vidare. 

Vi går nu nere vid vattnet.

Där nere där skärsnäpporna håller till.

Solen står lågt och vi får ett fint kvällsljus.

En riktigt fin dag har vi haft.

Vi vänder åter till våra gummibåtar och Olle pratar tång.

På vägen bort från Hinlopen passerar vi fågelberget som är tämligen tomt nu, de flesta fåglar har börjat flytta söderut.

En givande dag går mot sitt slut och det är en samling nöjda personer som kryper till kojs den kvällen.

Faxevågen

Det här är eftermiddagens landstigning, där vi kommer iland nu är det lä och det blir en fantastisk promenad i det fina vädret. Mia går först och det känns tryggt att ha isbjörnsspanare både längst fram och en som går sist i gruppen. Inte bra att bli överraskad av någon vilande isbjörn som tror att middagen kommer vandrandes.

Landskapet är lika vackert här som vid förra promenaden men även lite annorlunda.

Blicken sveper runt lite och, se där en liten fjäder. Kan det finnas några fåglar här?

Jag förundras över att det kan finnas någon växtlighet som trivs och växer i dessa trakter, de är  inte stora och det här vide. Lite svår att upptäcka.

Skönt att det inte blåser, får kanske tacka de skyddande bergen runt fjorden för det.

Såg du?

Såg du riporna i den förra bilden? De är inte så lätta att upptäcka, men de här har börjat få sin vinterskrud och man såg dem lite lättare med de vita fläckarna i fjäderdräkten.

Svalbardsripan är endemisk och den enda fågel som övervintrar här.

De pickar på och bryr sig inte så mycket om oss, bara vi håller oss på lite avstånd så.

Vi promenerar vidare. Ser att de i snabba gruppen är uppe på bergknallen och strax försvinner bort i fjärran.

Vi tittar på blommor...

...vacker lav...

...och isens mönster i vattendragen.

Överallt här uppe ligger det drivved. Det finns inga träd på Svalbard så dessa träd har flutit land från Sibirien.

Längst in i viken breder sig glaciären Veteranen ut sig.

Ser lite mystiskt ut där borta, ser nästan ut som om någon eldar och rök driver iväg, men det är vinden som leker där borta och river upp damm och sand.

Uppe på fjällsluttningen går en ren och betar i det lilla gräs som finns.

Den kikar lite nyfiket på oss och vandrar sedan vidare.

Det gör även vi.

Det är så lugnt och stilla så vi slår oss ner en stund för att lyssna på tystnaden och naturens ljud.

Tyst och stilla är det, bara vindens sus hörs.

Fortsättning på promenaden kommer i nästa inlägg...

Natur, som är som en lisa för själen.

Ute i Hinlopen är det ganska blåsigt fortfarande men när man kommer in i fjordarna avtar blåsten. Vår färd här uppe i Svalbard och i den bedövande vackra naturen går vidare och in i Lomfjorden. Där vi ska göra ett strandhugg senare på eftermiddagen.

Jag passar på att stå ute på däck och försöka få några bilder på fåglarna som följer vårt fartyg.

Det ser så vackert ut och de verkar ha sådan frihet då de seglar omkring.

Stora snöklädda glaciärer seglar vi förbi.

Jag har svårt att se mig mätt på det här landskapet.

Den lite knubbiga stormfågeln följer vår färd. Tubnosig brukar den kallas på grund av den lilla tuben/röret den har på näbben för att rena saltvattnet.

Det ser nästan ut som om den lägger huvudet på sned och undrar vem jag är och vad jag gör här.

Trots det karga landskapet så är naturen även ganska varierande.

På den här stranden går det några renar och betar. Det blir nästan som en bildgåta i den här bilden, för de ser mer ut som tre vita prickar.

Vi börjar närma oss eftermiddagens mål, Faxevågen.

Här ska vi göra en landstigning.