Väntan - sju veckor

För över tre månader sedan började jag en helt annan resa än den man gör ute i stora vida världen. För att klara av att leva ett normalt liv igen efter en något komplicerad fotoperation behöver jag numera gå på sjukgymnastik och träna. För att komma till och från sjukgymnasten då man har foten i paket och inte kan köra bil själv så har vi en väldigt fin förmån här i vårt land.

Vi får åka sjukresa med taxi. Det är väldigt bra att det finns men som en taxichauför sa vid en resa. Man ska inte tro att man åker taxi, för med taxi får man bestämma själv när man ska åka. Vid sjukresor blir det en hel del väntan. Lite svårt att planera resan till sjukgymnastiken eftersom man aldrig är helt säker på när bilen kommer och om det är samåkning den dagen. Är det samåkning kan man dessutom få en liten sightseeingtur runt i stan. Det blir ofta en hel del väntan, speciellt på hemresan, men vad gör det för då har jag ingen tid att passa och det är fantastiskt att vi har den förmånen. I hallen till min sjukgymnastik är det så bra ordnat att det finns en utfällbar pall där man kan sitta och vänta och se om bilen kommer.

Men vad gör man under tiden man sitter där och väntar? Det första man bör tänka på är att inte lyfta på rumpan för att kika ut och se om bilen har kommit, för den där praktiska pallen den fäller naturligtvis ihop sig. Tänker man inte på det så blir överraskningen ganska stor då man plötsligt finner att man sitter på golvet istället. Tur att det finns vänliga människor som hjälper till då.
Den första dagen då jag satt där och väntade upptäckte jag att där ute fanns det en intressant stolpe som någon hade dekorerat.15 april och löven har inte slagit ut än, regnväder är det också. Lite småkallt.

En vecka senare är det dags att inta väntepallen igen, i dag ska jag tydligen få lite bättre utsikt.

Det gäller att träna på duktigt så fyra dagar senare är jag där igen. Då är det liv och rörelse på gatan utanför. Inga löv på träden ännu.

 En vecka går och nu är det maj och det börjar grönska i backen.

Den 10 maj börjar det se ut som det är riktigt vår på gång. Den skira grönskan börjar komma och stolpen är påskpyntad. Min bil kommer.

En vecka till går och våren kommer med stormsteg. Men vad har hänt med stolpen?

 Den sista vårdagen 31 maj, då har grönskan kommit för att stanna.

 Varmt ute så, ingen har någon jacka att hänga av sig.

Alla bilder är tagna med mobilkameran. Den enda kamera som jag klarar av att bära med mig när händerna är upptagna.

Jag tränar vidare och hoppas att jag slipper sitta och vänta på den där pallen hela sommaren.

Transporter.

Något som jag fascinerades av här i Kambodja, och hade svårt att sluta fotografera, var alla dessa fantasifulla metoder att transportera saker på.  Följaktligen så har jag en hel del bilder  på dessa fordon och tänkte visa en kavalkad med dem.

Ibland gick det väldigt fort. Då hann jag inte med att få någon skärpa alls.

Ibland höll det på att välta.

Ibland blev det trångt.

Ibland räckte inte bilarna till.

Den farligaste av dem alla är nog den här, hur den föraren ser något över sitt paket är en gåta.

Som bekant är det inte bara varor som transporteras på dessa motorcyklar utan även människor. Även där är fantasin stor.

Man kan sitta lite nonchalant på sidan utan att hålla i sig.

Man kan åka med pappa som har en hjälm av modell "cykel".

Eller med pappa som har en lite bättre hjälm.

I bästa fall har även sonen en hjälm.

Hela familjen kan få plats på en motorcykel.

Man kan ha en upphöjd placering.

Och man kan sitta och ha det ganska så bra.

Man får skratta...

...eller le lite grann i alla fall.

Tog en promenad i ett morgontidigt Stockholm, någon hade lämnat sin kaffemugg på ett med texten passande ställe tyckte jag.

"Ta för dig flicka! Räds ej morgondagen! Tag allt du vill av glädje och skratt"

Richard Le Gallienne, sa dessa visa ord.