Högt över marken svävar betongen.

I Tokyo kan man känna sig ganska liten på jorden. Jag når inte så högt över havet med mina 161 cm men ute på gatan bland alla japaner så kände jag mig ganska lång ändå ända tills jag höjde blicken och såg alla hus. Då kände jag mig ganska liten, mer som en myra i storlek. Till exempel vårt hotell det började uppe på våning 25 och fortsatte med rummen uppåt till 34:e våningen. På backen såg det ut som det sträckte sig ända upp till himmelen.

Det var inte något av de högsta husen i området där vi bodde.

Markpriserna är säkerligen dyra och då får man bygga på höjden.

Bor man högt är det bra med brandstege men man bör nog inte lida av svindel om den ska användas.

Det högsta huset vi hittade som det gick att åka upp i hade 47 våningar och på den 46:e våningen fanns det en plats där det gick att beundra utsikten.

Ibland var det inte så lätt att förstå vad japanerna hade för sig, den här mannen åkte upp hit för att fotografera sina skor. Inte några nya skor, utan ett par väl ingångna och lite nötta bruna läderskor.

Jag passade på att ta lite bilder på omgivningen från hög höjd. Bron längst ut till höger kallas för Rengbågsbron.

Här uppifrån ser inte ens de andra höga husen så höga ut.

En lunch med den här utsikten var väldigt trevlig och god mat hade de också. Restaurangen heter /so/ra/si/o/, är du i Tokyo så är det ett "inte-missa-ställe".

Till och med från vårt hotellrum på 28:e våningen såg många hus ut som om de var hämtade från ett modellbygge.

Mitt första intryck av Tokyo var: Högt, varmt, vänligt och rent.

Takeoff.

Inte så ofta jag har förmånen att sitta så långt fram på långflygningarna så att det går att kika in i det allra heligaste, frågade lite försiktigt om det gick bra att få ta en bild och fick komma in på besök till piloterna. De höll på och förberda sig inför start. De sträckte upp sig och sa:

- Vänta vi måste snygga till oss först. Rätta till slipsknuten och se presentabla ut.

Så där nu ler vi och tittar in i kameran.

Alla förbereder sig för avgång.

Säkertsbältet på...

...och allt klart för start.

 God mat serveras och jag flyttar över till maken så vi kan äta middag tillsammans.

Fast inte delar jag med mig av osten till den där damen....

Sedan är det dags för att sova lite.

Överlåter tryggt allt ansvar för att vi ska komma fram ordentligt till piloterna.

Så här lyxigt brukar jag inte flyga men måste säga att det var väldigt kul att få uppleva avdelningen för Första klass och sneglar lite nyfiket på mina medresenärer och undrar hur många av de andra som betalat fullt pris för denna lyx.

Genom den dörren har jag inte fått gå in tidigare.

Den hemliga dörren brukar den visst kallas, i dag hade jag förmånen att få gå in där och se hur det såg ut. Det heter egentligen The Concorde Room, och det var ingen dålig lounge på London Heathrow.

Här kan man sitta och koppla av innan flyget ska gå vidare ut i världen.

Beställa en kopp kaffe eller avnjuta en Afternoon Tea eller bara klappa hästen som jag upptäckte var en lampa.

Eller kika ner på vad som händer i den stora avgångshallen.

Där kan man sova om man vill.

Där utanför står planen och väntar på sina passagerare.

Champagnebaren här inne ser inbjudande ut.

Vi är här tidigt så vi slår oss ner i de eleganta privata båsen för en champagnefrukost. Det gäller att passa på att njuta när det bjuds.

Sedan är det dags att bege sig ner i underjorden för en liten tågtur till vår avgångshall och borda flygplanet för en tur till en annan del av världen.

Gävle tacklar och bockar.

Filip och Fredrik var i Gävle och vips hade Gävle en ny slogan, "Gävle tacklar och bockar". Nog är den ganska passande och kul också. Gick runt lite i Stan och många bockar var det, hittade inte alla men ett litet urval här.

Vår övernattning blev i Högbo, eller "Höggsbo" som det tydligen uttalas. Det ligger nära Sandviken. Där finns det, förutom mysiga stugor att bo i och god mat, även en fin park med mycket att titta på.

Änderna i dammen behöver inte gå hungriga, för jag såg att de fick allt överblivet bröd från restaurangen.

Kul är också att kika in till Smé Johan i smedjan.

På kubbarna som står utanför växer det otroligt färggranna svampar, här borde jag haft makroobjektivet med mig.

Där inne i smedjan var det kurs på gång, men vi fick kika in genom dörröppningen.

Eleven skulle tillverka en drakljusstake.

Utanför Sandviken hittade vi Rosenlöfs tryckeri, det är ett bruksgrafiskt museum numera. Tyvärr stängt.

På väg därifrån går bommarna ner och det här fordonet kommer tuffandet på rälsen.

På Statoil kan man äta billig frukost, tydligen något som den här fågeln tagit fasta på.

Jädraås.

Reser man runt i Sverige på annan tid än det som brukar kallas semestertider så får man vanligtvis nöja sig med att titta utvändigt på sevärdheter. Det mesta är stängt. Här i Jädraås vid museijärnvägen var det också stängt och öde men att titta gick bra och de hade dessutom många informativa skyltar så att man visste vad det var man tittade på.

Som den här.

Här är den omtalade vagnen.

Det här rundlokstallet är från 1888.

År 1899 byggdes stallet till eftersom de fått fler lok och då kom även övervåningen till. Det användes som övernattningsrum för personalen.

Det här är troligtvis det enda lokstall som har spetsgardiner.

Det finns även del vagnar som man kan titta på, visserligen regnar det igen men det är kul att titta på de gamla vagnarna här. Det här är en malmvagn (P 95).

På den här vagnen hade man ved till loket.

Där borta är vattentornet, kikar man uppe vid det röda så syns det även på bilden att det nu regnar ganska rejält. Har dessutom fått vatten på linsen.

Fin vindflöjel på taket.

Gamla verkstaden.

Röda längan.

Det är inte så långt hit så det blir kanske att återvända någon annan gång då tågen rullar och följa med på en färd på den smalspåriga järnvägen. Det får bli en söndag i juni-augusti då det är verksamhet här.

Fina blommor hade de.