Morgonmarknad i Pakbeng.

Tidigt på morgonen långt innan solen gått upp väcks vi för att gå på morgonmarknad. Sakta letar sig solen upp och färgar floden med sitt sken.

Vi traskar iväg in till staden, som inte är så mycket till stad. Den är bara lite mer än en väg kantad av några hus men det finns bilväg hit. Den blev klar 2005 och då fick de även elektricitet draget hit, tidigare var det floden som var den enda vägen och ström fick man klara sig utan om man inte hade egen generator.

Ute på gatan har befolkningen börjat lägga upp sina varor till försäljning.

Gatan kantas av försäljare de flesta med grönsaker.

Det finns även andra varor, i den här boden fanns det mycket intressant att botanisera bland. Jag funderade på att slå till på ett inköp av en begagnad glödlampa eller ett dammigt fat.

Vår laotiske guide Pat visade och berättade vad det var för något vi såg. Här är det någon slags frön som odlas och äts som de är.

Vi fick även provsmaka.

Men det var inte allt som jag ville provsmaka, som det här buffelfettet, där avstod jag för doften var inte helt angenäm.

Chilipepparn doftade desto bättre men den var stark.

Många godsaker fanns det här till försäljning.

Vi traskade vidare och kom in till den egentliga marknaden, där var det mörkt och trångt.

Så mörkt så att de levande grodorna i en tunna var väldigt svårt att få någon bild på.

Kommersen var i full gång.

Någon som vill smaka? Nygrillad ekorre.

Här styckas det en buffel. Rejäla verktyg har de och marken nödtorftigt täckt med lite papp fungerade som styckningsbord.

Tror inte att det vankades buffelkött varje dag för det var mer eller mindre huggsexa på köttet.

Det bara  svischade till så var de bästa bitarna borta.

Under bänken låg lilla jag och hoppades på att någon liten bit skulle falla ner på backen.

Två till som hoppades på en smakbit.

Den här lilla pojken hade inte sett västerlänningar förr och tyckte att vi så förfärligt otäcka ut.

Mera grönsaker, det äts mycket grönsaker här i Laos.

De här pinnarna är lite mer ovanliga för oss, de heter Spice wood och skördas för att ha att tugga på och även kokas med i grytorna.

Jag går ut på huvudgatan igen och nu har det hunnit bli ljusare. Munkarna är ute på sin morgonritual för att få ihop mat. Folk skänker dem oftast ris och lägger i deras skålar. Då blir de som skänkt välsignade och stärker sin karma.

Är man hungrig så finns det frukost av olika variation att köpa.

En bar finns det i staden, och den är den enda.

Hönsen och kycklingarna vandrar fritt omkring.

Men tuppen, han får inte ha sin frihet.

Det här fiket har nog stans vackraste dörrar.

Lungnet före lunchrusningen?

Lite svårt att överblicka vad den här klädförsäljaren hade i sitt sortiment. Ser mer ut som om hon länsat en insamlingslåda.

Tar en liten sväng ner till hamnen och tittar på folklivet där, fast det var ganska så lungt.

Flodbåtarna ligger och väntar på uppdrag och geten står på vakt. Vad det står på skylten vet jag tyvärr inte. Vår flodbåt syns i bakgrunden.

Gamla traditionella hus varvas med nyare.

Det här nya moderna guesthouse har även restaurang, tänk så praktiskt att lägga det i garaget då man ändå inte har bilen där.

Tittar på några fina odlingar innan jag återvänder till vår logde för att äta frukost och se till att väskan kommer ner till båten för nu ska vi åka vidare på floden.

 Blir nog ett besök i en by med minoritetsbefolkning.

Livet vid Mekongfloden.

Att i sakta mak ta sig fram på Laos "huvudväg" Mekongfloden  var långt ifrån tråkigt. På stränderna på ömse sidor om vår flodbåt så hände det något nästan hela tiden.

Många hus som vi såg liknade mest en liten hydda men de var bebodda.

De flesta byar låg skymda men av mycket hände nere vid stranden. Vet inte riktigt vad barnen gör här men gissar på att de letar något ätbart eller så lagas det mat.

Några byar låg så  att de syntes från vattnet.

Ett litet tempel dyker upp.

Såg ut som det var folk där uppe men jag ser att de inte är så rörliga.

Långa störar sitter fastkilade i stenformationerna lite här och var, det tar ett tag innan jag kommer på att de är till för att fästa fiskenäten i. Tyvärr så ser inte vattnet så fräsch ut, de stora vitgula klumparna som flyter omkring är någon form av förorening.

Vattenbufflar kommer ner till flodstranden för att dricka och svalka sig i vattnet.

Barnen passar på att ta en ridtur.

Det oldas på strandremsorna.

På många ställen är det jordnötter som är den aktulla sådden just nu.Den växer sanden och ser ut att trivas bra där.

Skörden måste också tas om hand.

Även den fraktas i båt på floden.

Överallt jobbas och slits det för brödfödan. Titta på skörden som håller på högt uppe på berget. De kanske inte syns här men titta på nästa bild där är arbetarna inzoomade.

Mycket mat hämtas ur floden och den ser ut att vara fiskrik.

Barnen finns med, ibland hjälper de till med arbetet.

Här är det grodjakt på gång.

Men ibland så ser jag att de har tid för bad och lek också.

Visst ser det härligt ut.

Det blir många bilder när man flyter fram på floden och ser så mycket hända utefter den dessutom så är det så vackert här.

I morgonbitti ska vi upp före solen för att gå på morgonmarknad.

På Mekongfloden flyter vi lungt fram.

Livet på och vid floden känns väldigt lungt och behagligt. Solen skiner och en svag vind svalkar oss så det känns så skönt att sitta och titta på hur vi sakta flyter  fram. Det känns i alla fall som om det går ganska så sakta tills tystnaden bryts av ett fartvidunder som närmar sig bakifrån.

Har man riktigt bråttom, vilket vi inte har, kan man hyra in sig på en Speed boat, då går det undan och då låter det en hel del.

Fast motorn i vår båt är inte så dålig den heller.

Men oftast så glider vi fram och ser på vad som händer utefter stränderna. I början på färden har vi Thailand på ena sidan och Laos på den andra. Svårt att se någon skillnad i vare sig natur eller folkliv.

Båtarna ser likadana ut.

Folket ser ut att leva på likande sätt.

Här ser det ut att vara något bygge på gång. Bro eller en ny färja kanske.

Mest är allt stilla och fridfullt.

Inte så ofta ser man hus och bostäder  för de ligger oftast i lite skydd av växtligheter eller bakom någon höjd. Förmodar att det är för att inte sköjas med i floden då det är högt vatten.

Vi flyter fram genom en mycket vacker natur.

Stannar till för att visa tillstånd på att vi får åka här.

Plötsligt blir vår båt tämligen invaderad av ett gäng barn som vill sälja lite saker. De flesta tror att vi vill ha Pringelchips och läsk.

Den lilla tjejen har hemtorkade bananchips som vi köper och de är försvinnande goda.

Bestättningen passar på att bunkra öl och så vinkar vi farväl och fortsätter färden.

Stora kalkstensformationer sticker upp och jag ser även att det finns små som knappt syns så det gäller att kaptenen på båten kan sin flod.

Av alla fiskare och nät att dömma så förstår jag att det är gott av fisk i floden.

Men i övrigt syns det inte till så många vilda djur. Inga Mekongdelfiner eller krokodiler kan vi skymta. Det enda vilda vi får syn på är några få Mekonghägrar.

Strax innan skymningen siktar vi vår logde i Pakbeng där vi ska sova i natt.

Här angör vi stranden för det finns ingen brygga.

Hoppar i land.

...och klättrar upp till vårt natthärbärge och en hägrande middag.

Mörkret omsluter oss.

och vi myser med en välkomstdrink.

Innan vi går till sängs äter vi en middag på sedvanligt laoistiskt sätt med sked och gaffel.

Som sköljs ner med en Beer Lao.

 Mer om flodlivet i nästa inlägg.

Resan går till Asien.

Så var det dags igen att resa ut på nya äventyr i världen.

Den här gången så flyger vi iväg med Qatar Airways och det var inget dåligt val. Vi satt bekvämt och fick t.o.m en pyjamas att ha på sig till natten.

Mellanlandning i Dhoa, där det såg ut som en stad växt upp mitt ute i öknen.

 Titta på taket på det här huset med sin  skog av paraboler.

Fast vi stannade inte här utan vår resa gick vidare mot Bangkok.

Turligt nog skulle vi inte stanna där för vad jag kunde se så var det ganska så blött fortfarande.

Ser att vissa vägar är mer eller mindre delvis under vatten.

Vi skyndar vidare för att ta planet till Chiang Rai och sedan bussfärd mot Vårt hotell. Bussen är nästan värd ett kapitel för sig. Målad i häftiga färger och med tjusiga gardiner. De måste gilla sina bussar här.

Bussen var i alla fall bra mycket charmigare än vårt hotell. Lite kinakänsla över den byggnaden, men inget fel på rummen.

Kollade in stan och fick en känsla av att nu var vi i verkligen Asien.

Gatukök...

...och folkliv, så som det ska vara.

Före kvällens middag samlas vi en stund runt vår guide Magnus och får lite information om vad som vi har att vänta oss av de närmaste dagarna.

Middag på en lokal restaurang och lite bekantning med vårt resesällskap för två veckor framöver.

och så förståss med den lokala ölen

Får inte heller glömma den nya bekantskapen, Sticky rice som var överraskande gott.

Några restauranbesökare föredrog att sitta uppe i taket.

Kvällen avslutar vi på nattmarknaden innan vi nöjda och trötta kryper till kojs.

Bäst att passa på att sova för i morgon blir det tidig väckning för att ta oss vidare till Laos.

Systrarna Brontë

Resan närmar sig sitt slut men lite till hinner vi med innan det är dags att åka till flygplatsen och checka in och flyga hem.

Ett sista besök på puben och en sista pubmåltid får man inte missa, vet inte när det blir nästa gång.

Vi är i Haworth och då får man inte missa att besöka prästgården där systrarna Brontë växte upp på 1800-talet. Haworth är en lantlig liten by i västra Yorkshire. Familjen bestod av fem systrar och en bror Patrick Bramwell, men två systrar dog i ung ålder och Patrick blev inte heller så gammal. Han missbrukade alkohol och opium och dog vid 31 års ålder. Här i butiken köpte han sitt opium som var det som användes som smärtstillande på den tiden. Numera sälj här betydligt hälsosammare produkter.

Det var en industististad, ingen hälsosam plats att leva i eftersom medelåldern på den tiden bara var bara 25 år. Nu ser den ut så här.

Här i huset bredvid kyrkan bodde familjen. Ingen i familjen, förutom fadern, blev speciellt gamla han överlevde både hustrun och alla barnen.

På kyrkogården som ligger alldeles bredvid huset kan man se bevis på att dödligheten bland de unga var stor. Simeon 1 år, Susy 4 år, Nancy 20 år ......

Grav efter grav och sten efter sten med namn, på mycket unga personer.

Det var ett hårt liv på den tiden och troligtvis var det tuberkulos som tog de flesta liv.

Men nu åker vi hem. En stor del med att resa är att få komma hem igen och få sova i sin egen säng, om man inte reste bort skulle man inte få glädjen av att uppleva det...;)

Så nu reser jag till Brasilien för att sedan få komma hem.