Kvällstur

Måste få visa några bilder på hur exklusivt vi bor här i tältcampen. Vi har tvåmannatält med tältsängar i, där sover i alla fall jag väldigt skönt. Ställningarna framför tältet är handfat för morgonhygienen.

Bakom tälten finns det en förlängning av tältduk men utan tak, dit har vi utgång genom bakre delen av tältet och där finns hygienavdelningen. Toalett ,med en grop grävd under och spolning med spade och sand, bredvid den finns duschen. Det är hinken på ställningen. Den fylls med varmt vatten på eftermiddagen, då solen värmt upp vattnet. Vrid på kranen på hinken och du får en skön dusch i akompanjemang av skönsjungande fåglar som sitter i träden runt omkring. Vi slösar inte på vattnet så en hink bör räcka till två, för allt vatten hämtas hit med bil.

Här har vi matsalstältet, där äter vi våra måltider. Mycket god mat serveras varje dag, tillagad av våra kockar över öppen eld och ett litet gasolkök. Maten består av kyckling eller fisk och massor av grönsaker. Inget kött eftersom det inte får införas i nationalparken.

Efter lunch och siesta fick vi en genomgång av Russel om Botswanas historia, sedan hoppade vi in i bilarna igen och for ut på kvällsturen. Tur hade vi också, för djuren visade sig även nu.

Här en kronvipa, vet inte hur den fått sitt namn men lätet liknade som om den ropade "vip, vip".

En liten steenbok, eller stenantilop som vi kallar den på svenska. De är så små, väger ca. 10-15 kg.

Lejonhonan med bytet låg kvar och bevakade sin fångst.

Även sjakalerna var kvar och försökte komma åt lite mat, men de lyckades inte något vidare nu heller.

Mörkret sänkte sig nu över savannen och vi for tillbaka till de kärleksfulla lejonen för att se om de var kvar. Det var de och hade även fått fler åskådare, nämligen fem unga honor. Undrar om det var sexualundervisning på gång, de var åtminstonde väldigt nyfikna.

Än en gång ett exempel på hur svårt det är att se lejon i det höga gräset, det är fem men bara fyra syns.

Här är paret som de iaktar, honan ligger ner framför hanen och bakom busken ser man några av åskådarna.

Här här vi hela gänget av unghonor.

Vi lämnar de här sju lejonen och vänder för att besöka The Buch Bar, men vägen är spärras av honan med bytet, hon har lagt sig mitt i vägen och har inte alls lust att släppa förbi oss. Berättar ljudligt att det är hennes revir.

Vi får lämna vägen åt henne och ta en runda i terängen. Nu är det dags för kvällsritualen och njuta av en drink i The Buch Bar och se hur solen försvinner för den här dagen. En G&T sitter inte fel.

Buch Bar =  kylargallret på bilarna.

Kärlek

Ett sådant här kärleksfullt par är det nog svårt att överträffa, oblyga var de dessutom.

De var helt absorberade av varandra och brydde sig inte om att det kom två bilar och parkerade alldeles intill, men så gör de inget annat under tre dygn än att älska, dag som natt. De varken åt eller drack under tiden.

Hanen betäcker honan var tionde minut första dygnet.

Först ett litet kärleksfyllt nyp på halsen.

Innan han får komma till.

Efteråt la sig honan på rygg och hanen pustade ut efter sitt ansträngande arbetspass.

De vilade i tio minuter sen var det dags igen.

Hanen blir en aning upphetsad.

Men honan visar vem som bestämmer.

Ja, ja  jag ger mig.

Men han ser ganska belåten ut ändå.

Vi lämnar våra kärleksfulla vänner,  för nu har vi blivit ganska fikasugna och letar upp en  lejonfri plats att stanna på. Ser ytterligare en "enhörning", det är inte samma som vi såg förut för den här har inte den lilla chicka kringlan på huvudet.

Efter fikapausen återvänder vi till lejonparet och de är lika upptagna av varandra som innan.

Hanen slänger ett öga åt vårt håll, kan vara att han är lite hungrig ändå.

När de lägger sig ner i gräset, så förstår jag varför vi inte får traska iväg på egen hand i det här området. Ligger lejonen ner är det helt omöjligt att se dem innan man fullkomligt snubblar över dem. De smälter helt ihop med omgivningen.

Vi lämnar lejonparet och åker tillbaka till honan med bytet. Hon ligger kvar under trädet och håller ett öga på bytet, har nog fullt upp med att smälta maten.

Vi beger oss tillbaka till campen för lunch och siesta, för nu börjar det bli för varmt för både oss och djuren. Alla vill vi helst vara i skuggan nu.

Kalahari och lejon

Nu är det bråttom, klockan är mycket och vi ska hinna fram innan grindarna till naturreservatet stängs. Låter lite som om vi ska till någon djurpark eller litet inhägnat område, men när vi får veta att naturreservatet är ungefär lika stort som Holland och Belgien tillsammans så inser jag att det är riktig vildmark som vi ska till. På vägen passerar vi Check Point Charlie....nej inte riktigt, det är veterinärkontrollen.

Där ska alla skor och även bilarnas däck tvättas av för att inte föra in någon smitta i reservatet.

I god tid är vi frame vid de stora grindarna och kan sedan ta det lite lugnare, eller stanna om något spännande visar   sig

En karta också, så det går att se var vi är och har varit. De röda, svarta och blå strecken är de tidigare dagarnas Land Roverturer och de gröna strecken är dagens flygtur.

Innan vi hinner köra vidare börjar det regna och Thuto klättrar upp på taket av bilen för att hämta regncapearna, då vill det sig inte bättre, än att när han sätter sig på fönstret där uppe vid taket brakar fönstret  in och vi har inget fönster mer. Regnet ökar och man kan lugnt säga att det blir aningen blött inne i bilen eftersom den inte har några sidoväggar heller. Men är det äventyr, så ska det vara det också.

Färden går vidare och vi ser spår efter djur, Thuto blir alldeles exalterad när vi ser färsk elefantspillning, för här brukar det inte vara några elefanter, strax därpå spår i sanden an brun hyena. UNREAL!!! Som Thuto säger.

Vi kör genom buskig vegetation tills vi  plötsligt kommer till ett öppet savannlandskap, vi är i Deception Valley. Mängder av djur går här och betar, i den nedgående solen. Sååå vackert!

Blöta men glada fortsätter vi mot tältcampen, men innan vi hinner fram möter vi några lejon som ligger och vilar vid vägen. Det kunde inte ha varit en bättre mottagningskommite. Så vackra de är och jag hade inte kunnat ana att vi skulle få se dem på så nära håll. Nu gäller det att skruva upp ISO i kameran. För det börjar bli riktigt mörkt.

En av lejondamerna tittar mig rakt in i ögonen, från bara några meters håll.

Vi får veta, att så länge vi sitter ner i bilen så ser de oss och bilen som en enhet och det jaktbytet är lite för ointressant  stort för dem. Men jag undrar ändå, för när vi rullar iväg och åker en bit, då har den ena honan gått runt vår bil och står alldeles där jag sitter. Står där och gungar, liksom för att ta sats och hoppa rakt in på mig. Det enda jag får ur mig är: NEJ, NEJ, NEJ!!! Men då stannar bilen och hjärtat hoppar nog upp i halsgropen, men till min förvåning så stannar hon upp och fullföljer inte hoppet. Vad jag visste då var att om lejonen börjar jaga dig, då ska du stå stilla och inte springa. Tur att vår guide Thuto visste det, för jag blev ganska så rädd där. Men som sagt är det äventyr så är det...

Bakom honorna liggern ståtlig hane och vilar, svart tjusig man har han. Han reser sig sakta upp och sträcker på sig på katters vis.

Tar i och ryar så håret på oss nästan fladdrar. Det är tydligen ett sätt att kommunisera med honorna.

För de svarar honom, inte lika mullrande men eftersom de är närmare så är det nog så skrämmande.

Mörkret tätnar och när vi knappast ser lejon i mörkret far vi vidare, för en sen middag och skön sömn i tältcampen. Så skönt som där har jag inte sovit på länge. Tänk att kunna ligga i en skön tältsäng och höra hur lejonen ryter där utanför tälten. UNREAL!!!

Här ska vi sova i natt.

Nu flyger vi.

Ett vemodigt avsked blev det på den lilla flygplatsen vid Doro/Nawas. Vet inte om det kan kallas flygplats egentligen, var mer en landningsbana med brandpost. I hinkarna var det sand.

Här tog vi nu farväl av de lokala guiderna Douw och Festus som blivit mer som vänner än bara guider på resan.  Två små Cessnaplan kom för att hämta oss.

Nu fick vi se orsaken till att all packning skulle vara i mjuka väskor och inte väga mer än  20 kg inkl. handbagaget. Det var inte så enkelt, eftersom bara kameraväskan vägde 11 kg.

Jag har aldrig flugit i så här små plan förut och det blev inte mindre spännande av att få vara Co-pilot, här är min plats.

..och så lyfter vi, som tur var hade vi en riktig pilot med oss också.

Nu får vi se Namibia och det landskap som vi tidigare färdats i med bil, från ovan. Bergskedjor, floder, sandområden och massor av ödemark flyger vi över.

Första anhalten på resan var ett stopp i Windhoek, för att checka ut ur landet.

Alla ser ganska glada ut för att vi klarade av första ertappen.

Passkontroll, och så upp igen.

Här passerar vi gränsen och är nu i Botswana.

Vatten är livsnödvändigt och så här uppifrån ser man hur det grönskar runt floderna.

Tydligt syns det också hur alla vägar går till byns brunn.

Vi landar i Maun för passkontroll och snabbt byte av plan och pilot, för vidare färd mot Hainas lilla landningsbana i Kalahariöknen.

Ja, just det. Akta dig för propellern. Fast den varningen hittade vi inne  i planet.

Så var vi framme i Haina där våra nya guider Russel och Thuto väntade med jeeparna som skulle föra oss vidare till dagens slutmål vid Deceptiom Valley. Men mer om det i nästa inlägg, för hela tiden så väntar nya händelser och nya äventyr.

Twyfelfontein

Idag beger vi oss till Twyfelfontein, vilket betyder " Den tvivelaktiga källan" och har som förståeligt är fått sitt namn efter en brunn som sinar lite då och då. Men det är inte för källan som vi ska dit, utan för där finns en del av traktens ca. 2.000 klippmålningar.

Målningarna skapades för 2000 - 6000 år sedan, av sanfolket som levde i dessa trakter då. Eftersom det finns bilder på så olika slags djur som pingviner, sälar, giraffer och lejon antar man att de var ett nomadfolk. Målningarna anses vara en kombination av undervisning och konstverk signerade med hand eller fotavtryck.

På vägen dit så ser vi så klart en hel del djur, det är nog det som är det mest fascinerande med den här resan att även på transportsträckorna så händer det något.

En kronvipa bland gula blommor.

De gula blommorna är djävulstagg. Bushmen använder den som pilgift och den är så giftig så den kan döda en giraff.

Några svarta storkar vandrade omkring.

Även en sjakal såg vi, som sprang iväg i det vackra landskapet.

och en namakwaduva högt uppe i ett träd.

Ett hus byggt av bland annat,  gamla tomfat är det första vi ser när vi kommer fram till Twyfelfontein.

Men mer spännande är de små ödlorna.

Där hanen ser ut att ha blå overall på sig.

En lite nyfiken klippdasse kikar fram i grönskan.

När vi tittat os mätta och fotograferat färdigt på de små djuren,  är det dags för rundvandring bland målningarna.

Jag tycker visserligen att det mest ser ut som ristningar men kallas de målningar så får jag väl ge mig. Många målningar är det och intressant att se och inse att här var det människor för så länge sedan. Här syns även några av fotavtrycken.

Lite av historiens vingslag känner man här.

Det här är ruinen efter David Levins hus. En farmare som bodde här från 1945 till 1960. Då området blev nationalpark fick han inte bo kvar och blev tvingad att flytta.

Den här bilden tog jag  på vår guide Festus, den kommer att vara med i Vildernes Safaris nya broschyr.

Det var mycket varmt och torrt  på den här platsen och åter vid bilarna gick det nog åt litervis med vatten.

 Nu ska vi se om vi kan hitta Namibias nationalblomma.

Welwitschia är en märklig blomma, kan väl inte beskyllas för att vara vacker men väldigt speciell. Den kan bli upp till tvåtusen år gammal och klarar sig utan vatten långa perioder.  Den har fått sitt namn efter en österrikisk biolog, trots att han ansåg att den borde behålla sitt angolanska namn, Tumboa. Blomman består av två blad och i dess mitt en blomma som ser ut som kottar.

Såg att det var ett rikt djurliv även i blommorna.

Krabbspindel

Lyfter blicken och ser en stäppvråk.

Efter lunchvilan och före middagen tar vi en liten gemensam promenad

 ...och Douw inspekterar vad elefanterna fått till midddag.

Såg tydligen gott ut! Han var så snabb, så jag hann inte riktigt med.

Vi övriga föredrog annan mat till middag...