Örnen landade igen

Även en örnsafari har ett slut, jag skulle nog ha velat stanna där i  Lauvsnes längre, men nu är jag hemma igen.En helt fantastiskt upplevelse var det att få se dessa örnar. Skulle till och med kunna nöja mig med att bara få se dem, men varför göra det när det går att fotografera också. Ett minne som jag kommer att bevara för resten av livet.

Trött är jag visserligen, för det blev sena kvällar med mycket bilder och trevligt prat och inte att förglömma Brutus genomgångar i Workshopen och Bos mat. Sen mycket tidigt upp på morgonen för att hinna till gömslet och sitta där i lugn och ro innan det blev ljust och förhoppningvisörnarna skulle komma på besök. De gjorde de dessutom och varje dag till och med.

Sen satt vi där i mörkret och väntade, lite viskande småprat och jag vet inte vad Brutus Östling hade för exemplar av Canon 5D markII, med den underliga förvaringen av kamera och batteri innanför byxorna. Är det brukligt för den modellen? Den får man föda fram bilderna med, riktigt konstnärligt . Batteriet la tydligen av hela tiden vid filmning. Smittade också för även jag fick error i min kamera när jag tog den här bilden.

Det går att värma den medelst blåsning också. Bilderna och filmen blev dock ingen blåsning.

Sen var det tålmodig väntan, vissa dagar kom örnarna tidigt och tog sig en snabb frukost och kom inte tillbaka mer den dagen, andra dagar var det lång väntan innan det var matdags för örnarna och då kunde man fördriva tiden med att fotografera småfåglar, som de här. Inte så dumt det heller. De som inte somnade förstås(se gårdagens blogg).   Nötskrika   

Kråka.

   Skata

Men så plötsligt, som från ingenstans, så var den där. Kungsörnen kom som om den var nedsläppt från himlen.

Redo för lite mat.

Ripa smakade också gott

Men det var inte lätt att hålla balansen och stå kvar på en liten ripa. Undrar om inte det här är den som får bli dagens bild.

Vingligt och flaxande, sen damp den ner på backen och stod där och såg tämligen förvånad ut och inte helt olikt en tupp. Men upp igen för att äta sig riktigt mätt.

Inte så lätt att hänga med med kameran heller när en sådan stor fågel får för sig att ge sig utav. Här säger den tack och farväl för den här dagen och också för vårt besök i örnarnas rike, vägledda av Brutus Östling. Tack Brutus för allt du lärde mig, jag ska försöka förvalta det väl.

Så till slut, en till bild på gömslet eftersom Arne ville se hur det ser ut.

Och så lite workshops med Brutus Östling.

Livet

Snabba kast mellan lek och allvar, men så är väl livets gång. I går lek i pulkabacken och i dag så var jag iväg och förevigade min fars sista resa. Mest för att min bror som är i Bolivia ska få se.

Tycker själv att kistan ser enkel och anspråkslös ut, men min far hade själv bestämt hur det ska vara så han hade gjort det lätt för oss, inget att fundera över. Är man 94 år fyllda,  så vet man  hur man vill ha det.

Men blommorna valde jag, för min far köpte inte blommor så ofta men om han någon gång gjorde det så blev det nejlikor. Så dagens bild blir ett farväl till far.

Det var den åttonde dagen.

Väntan

fast inte på tomten.

Våga leva tills du dör.

Minns inte vem som har sagt det men det är ett citat som jag läste för många år sedan och faktiskt tänkt på ganska ofta. Just det att man inte ska dra sig för att göra saker man inte vågar av olika orsaker. Tänker på min mor som var lite sjuklig de senaste åren hon levde men efter att jag berättat om dessa ord ändå vågade iväg på de resor hon ville göra även om hon riskerade att bli lite sämmre.

Varför vänta och se, man får kanske aldrig chansen senare och om man nu dör på sin sista resa så hade man nog bra mycket trevligare än att gå hemma och vänta på att livet ska ta slut. Behöver ju inte bara vara resor förståss, men eftersom jag nu tycker att det är så väldigt trevligt med resor så är det väl det jag först kommer att tänka på.

Var förra sommaren på en resa med en isbrytare till Nordpolen och blev då bekant med ett genontrevligt par.

Här en bild på dem vid 90 grader Nord.

Hugh och Elsie Chang, de var då 91 och 92 år (måste nog säga unga) Hugh fyllde 91 på resan och blev firad med tårta och sång. Glada och possitiva människor. På resans sista dag så bjöd de oss alla till USA för att fira deras     65:e bröllopsdag.

Även den här bilden är tagen vid geografiska Nordpolen.

 Jag kunde tyvärr inte åka dit men vi fick rapport om festligheterna via mail. Fick då också veta att de planerade en tripp till Sydpolen.

I dag kom det ett mail, inte lika roligt nu som det förra.

De hade påbörjat sin resa till Sydpolen, men först ett uppehåll i Venezuela innan de skulle fortsätta den spännande resan mot den sydliga kontinenten. Där hände det något och de omkom i en olycka där.

Citerar Chris som sände mig mailet och instämmer i hennes ord."Hugh and Elsie were an inspiration to everyone who met them; their zest for life, adventurous spirit, and ability to maintain a strong relationship for so many years were extraordinary. I fully expected to be dancing at their 70^th anniversary party in five years! But, it was a comfort to know that they are still together; it would have been hard to imagine either without the other after 65 years together."

Trots det sorliga beskedet så är det kanske en liten tröst att ingen av dem blev lämnad ensam efter så många år tillsammans. Sänder dem och deras anhöriga en tanke.  De gjorde just det som jag tänker på i rubriken, Vågade leva in i det sista. Inte många som drar iväg till Sydpolen vid 92 och 93 års ålder.

På ålderns höst

Reste inte så långt denna gång, bara till Jakobsberg för att hälsa på min far som just nu är på sjukhus där.                Höst nu och han, kan man säga är på sin ålders höst eftersom han fyller 94 år snart. Klart att kroppen inte hänger med på samma sätt som förr,  men på huvudet är det inget fel och hänger med i tekninkens under gör han gärna. 

Bilden tagen med mobilkamera, Nokia N95

Men besöket där fick mig lite ur balans, hur förvarar vi våra gamla när de inte kan ta vara på sig själv längre. Är det så som även jag ska bo om ett visst antal år? Tanken skrämmer mig. Min far behöver, tack och lov, inte vara där så länge utan får nog komma hem redan i morgon. Men alla har inte sån tur. Visst, personalen är trevliga och gör nog så gott de kan, men ändå. Så deprimerande miljö.