Charles Darwins forskningsstation.

Vi har lämnat vår båt för att åka till Santa Cruz för att besöka Charles Darwins forskningsstation.

På vägen träffar vi på något som i första anblicken ser ut som ett väggupp, de verkar se lite annorlunda ut på Galapagos.

Fast vägmärket antyder något helt annat och vi ser också att alla de stora stenarna ute i terrängen, inte är några stora stenar utan jättesköldpaddor.

Det är en av alla jättesköldpaddor som fått för sig att gå över vägen, den är inte så snabb men bilisterna här är vana så de tar det försiktigt.

Väl framme i Santa Cruz beger vi oss direkt till Charles Darwins forskningsstation och på vägen dit träffar vi på ett giftäppelträd 

En av våra lokala guider på den här resan har det passande namnet Darwin, han förklarar att det trädet är mycket giftigt, så giftigt att man inte bör söka skydd under det i regnväder och att det även sitter en varningsskylt vid trädet.

Så här ser frukterna ut.

Betydligt trevligare är då härmtrasten som sitter på en mur och sjunger för oss.

Adam visar och berättar om vårt kommande äventyr på öarna.

Fast nu ska vi gå in och hälsa på sköldpaddorna och få veta lite mer om hur de hjälper dem att överleva på Galapagos. Den här sköldpaddsarten har lite annorlunda utseende än de som vi senare kommer att träffa på. Skölden är mycket mer uppböjd vid halsen. Den lever på ön Floreana.

Den sköldpaddsarten har mycket längre hals än de andra stora sköldpaddorna.

Ganska skönt att lilla i vattnet och bara slappa.

Den omskrivna jättesköldpadda Lonesome George fick vi även träffa på, men tyvärr avled han redan 2012. Han blev berömd för att vara den sista arten av sköldpaddor från ön Pinta (Chelonoidis abingdoni). Många försök att para honom gjordes men tyvärr fick han aldrig någon avkomma. Han blev en bra bit över 100 år.

Nu har man en annan celibritet på forskningsstationen nämligen Diego. Han lär ha förts bort från Galapagosöarna  någon gång mellan 1900 och 1959.  Han hittades  i ett zoo i San Diego, USA, och återvände till Galapagosöarna för fortplantningsprojektet som skulle verka för artens överlevnad.  

För femtio år sedan fanns det bara två hanar och tolv honor på ön Espanola i Galápagosöarna, det enda stället där de lever fritt. Då var sköldpaddorna så långt ifrån varandra att det inte gick särskilt bra att fortplanta sig.

Nu är han pappa till över 800 barn.

Även en liten sköldpadda kan vara lekfull.

De små sköldpaddorna lever på stationen tills de är tre år och planteras ut i naturen. Då har de blivit så stora att de klarar sig mot andra djur.

Lite sköldpaddsstudier.

Träffade på en fin ödla.

Kaktusstam.

Efter besöket på forskningsstationen tog vi en liten sväng på stan, det tar vi i nästa inlägg.

Hufudstadsbladet och SPÅR

Om du har vägarna till Finland så passa på att ta en sväng förbi Esbo och Haltia och titta på fotoutställningen SPÅR. Den håller på till 12 maj 2019.

Den svenskspråkiga tidningen Hufudstadsbladet har en artikel om utställningen i dag.

Kul att de valde en av mina bilder som puffbild till förstasidan.

Hela nätartikeln går att läsa här.

Klickbar länk HÄR.

https://www.hbl.fi/artikel/titta-pa-naturen-som-du-inte-vill-se-den-2/?fbclid=IwAR13uuCZ5xBTI0WOSDKxVXZW-pBI055qc7g6vwTFudMzuHshcNEUHMUkbQs

Up in the Air.

Äntligen är vi på väg mot målet för resan. Vårt bagage är kollat, godkänt och förseglat, inga frön eller växtdelar får föras iland på öarna. 

Vi ser hur Quito försvinner under oss.

Vi ser bergsvägar som slingrar sig utefter de höga bergen.

Ser hur Ecuadors högsta topp, Chimborazo (6 267 m) sticker upp nosen ovanför molnen.

När molnen lättar lite kommer bergen fram igen och uppåt letar sig röken från eldarna där nere. Troligtvis är det bönderna som eldar upp rester från majsodlingarna.

Vi har en mellanlandning i Guayaquil och här ser det nästan ut som att flodens källa är vårt flygplans motor.

Inresepapper ordnas och nu börjar vi skymta målet.

Den första ön syns nu tydligt.

Strax innan vi landar ser vi de tre vindmöllorna. De var mycket omstridda då de skulle byggas.

Äntligen nere.

Bara vi får vårt bagage så kan äventyret börja. Vi är äntligen på Galapagos.

Innan vi får ta vårt bagage så ska det kollas ordentligt av flygplatsens finaste medarbetare.

Sedan en busstur ut till bryggan där vi blir upphämtade av gummibåtarna, som kör oss ut till vårt fartyg.

Redan vid bryggan får vi stifta bekantskap med det orädda djurlivet på Galapagos, ett litet sjölejon kommer och hälsar på.

Coral II ska nu bli vårt hem för en vecka. Det ska bli spännande.

Gata upp och gata ner...

La Iglesia de la Compañía de Jesús  Kyrkan är byggd i vulkansten och invändigt, överdådigt dekorerad med bladguld.

Några gick in och beundrade allt guldet där inne, men jag och maken tog en promenad i den gamla väldsarvsmärkta staden istället.

 Blev lite av det som kallas gatufoto på vår promenad, men i ett land som hyllar färger så är bilderna i färg.

Får man ett plötsligt behov av att veta hur mycket man väger så går det att ordna ute på gatan här. Mannen med vågen står gärna till tjänst.

Om det är arbetslösheten som gör det, vet jag inte, men många, många jobbar med att sälja diverse saker ute på gatan.

Popcorn.

Köp en sjal, jag köpte två.

Jungfru Maria övervakar staden från sin upphöjda position.

Kommer inga kunder så kan man passa på att äta lite själv.

Smaka pappa!

Många försäljare hade frukt.

Lite skvaller.

Kors då!

Knappast rusningstrafik, för det var inte så många som kunde rusa då köerna ringlade långa.

Gick fortare att gå.

Familjemiddag i gathörnet.

Stekta kokbananer, smakar lite som potatis.

Parkeringsvakt med batong.

I morgon reser vi vidare och då börjar det som var den egentliga orsaken till att jag åkte hit.

Ekvatorn - nu vänder vi på kartan.

Landet Ecuador har fått sitt namn från att ekvatorn går rätt igenom landet och om man nu är så nära ekvatorn så faller det sig naturligt att kolla in den också. Ecuador var från början (ja inte den allra första början, utan efter att spanjorerna hade härjat där borta) en del i det stora riket Grand Columbia. När så Ecuador skulle bli just Ecuador så blev det en tvist om vad landet skulle heta, för att göra en lång historia kort så fanns det två falanger som hävdade att deras namnförslag var det bästa, ända tills någon kom med förslaget Ecuador som var neutralt och alla blev nöjda.

På vår väg mot Ecuadors huvudstad Quito har vi så klart väder att vi kan se toppen på det snöklädda berget Chimborazo  (6 267 meter), som är en utslocknad vulkan.

Chimboraxos topp är den punkten som är längst bort från jordens mitt - detta trots att Chimborazo inte är jordens högsta berg. Orsaken till detta fenomen är på grund av jorden har elliptisk form och utbuktning runt ekvatorn vilket kommer att göra att ytan blir längre bort från jordens mitt än andra delar av planeten.

Att det är så här klart väder, så att man ser hela berget är så pass ovanligt att vi stannar till en stund för att fota, lite synd att det är en massa ledningar i vägen.

Hur som helst, så kommer vi till ekvatorn.

Klart vi måste ha den klassiska bilden där man står med en fot på var sida om jordens mitt. José Carlos tar en bild med min kamera.

Linjen måste förevigas också.

Här får vi sedan en föreläsning om ekvatorn och solen, månen och jorden.

Vi får också veta att vi hela tiden har hållit kartan på fel ledd och att vi i Sverige inte alls befinner oss högst upp på jordgloben.

Dags att vända på alla jordglobar.

Jag tar en sista titt på det höga berget innan vi far vidare mot Quito.