Den lilla byn i Tjernobyl

Vi har stannat vid en liten övergiven by, eller egentligen är väl det rätta en utrymd by. Den vi kom till i mitt förra inlägg HÄR.         Jag går in i ett av husen. 

Förutom att förfallet är stort så har det plundrats en hel del, inget av värde finns kvar. Men stämningen när vi går runt här är nästan så att den går ta ta på, om någon pratar så är det i lågmälda ord. Det är nästan som en osynlig ande svävar över området.

Det första huset jag gick in i  såg ut att vara någon slags affär, jag går vidare till nästa hus.

Här finns också en stort folkets hus.

Igenväxt och lite svårt att komma in men med höga benlyft och lite sats så kommer även jag in där. 

Stora samlingssalen ser ganska välbehållen ut, men golvet börjar murkna rejält.

Tittar man upp i taket så förstår man varför, här ha regnet och vätan haft väg rakt in.

Vissa rum är det lite svårt att gå in i. Jag undrar vart dessa golvplank har förts, kan anta att någon byggt något av dem. Känns olustigt med tanke på all radioaktivitet.

Jag går vidare, med en sista blick in i huset.

Stigen går vidare, in i det som nu är en skog och där stigen förut var en gata i en liten by.

Bilen blev kvar när folket lämnade byn.

Kan tänka mig att de saknade sitt lilla fina hus.

Jag går in här.

En trasig vedspis i ett hörn.

I det uppbrutna golvet finns det rester av ett liv i.

Några få saker finns kvar och de blir till motiv i de flestas kameror.

En del saker får det att knyta till sig lite i hjärttrakten.

Jag lämnar ett hus där sista sången tonat ut och aldrig mer kommer att spelas, för att åka vidare in området.

Chernobyl/Tjernobyl

Klockan tjugo över ett natten till den 26:e  april exploderar reaktor fyra i Tjernobyls kärnkraftverk. Den natten skulle man göra lite olika tester och experiment och stänger då av säkerhetssystemet. Personalen stängde av flera säkerhetssystem i strid med gällande regler för att kunna genomföra vissa tester, ett fruktansvärt misstag. Resultatet blev en ångexplosion som förstörde själva reaktortanken och satte eld på grafiten som fungerade som moderator.

Trettio personer dog direkt i explosionen. 134 arbetare drabbades av akut strålsjuka och av dessa omkom 28 personer av akuta strålskador redan de första månaderna.

Jag är alltså på utflykt till Tjernobyl eller Chernobyl som det heter här.  På väg hit har vi fått se en mycket informativ film om kraftverket och olyckan och hur man byggde skalet över de havererade reaktorn. Vi har sett och gjort en del innan vi kom så här långt in i området, men det kändes mest riktigt att börja med själva olyckan och platsen där allt hände.

Här har vi stannat på vägen in mot kraftverket och ser överbyggnaden på reaktor fyra. Ett makalöst bygge detta skal,  alltså den nya hangarliknande konstruktionen. Politisk oenighet över vem som skulle ta kostnaden försenade projektet i cirka 10 år.  Den nya överbyggnaden beräknas ha en livslängd på cirka 100 år. Under den tiden skall sanering och nedmontering av reaktorn pågå kontinuerligt. Fyrtiosex länder har gått samman och hjälpts åt med finansieringen.

 Vad jag hade dålig koll på innan jag kom hit, så var det att det var människans misstag som orsakade den hemska olyckan.

Ingen av de andra reaktorerna är i drift numera och flera håller också på att monteras ner.

Känns lite konstigt att stå här och titta på dessa kolosser och samtidigt se en liten citronfjäril snurra runt i diket bland blommorna.

Branden var den huvudsakliga orsaken till att olyckan fick effekter på stora avstånd från Tjernobyl.  Radioaktivt nedfall spred sig snabbt över stora områden och även till Sverige och Finland, så långt bort som till Skottland och Spanien uppmätte man förhöjda värden. Alla boende inom en radie av tre mil från kärnkraftverket evakuerades. På några dagar flyttades 300 000 personer till andra städer och byar. 

Fortfarande är marken nära kärnkraftverket så radioaktiv att man inte kan bo där och kommer att så förbli lång tid framöver.

Det är väldigt reglerat var man får stanna och gå ur bussen och fotografera, men från bussen finns det inga regler om fotografering. Så jag tar några bilder på vägen runt området.

Vi kommer fram till platsen där vi får stanna för fotografering, men egentligen är det bara det här monumentet som de vill att vi ska fota. Fast står man i en speciell vinkel så kommer även den stora överbyggnaden med i bild.

Åt det här hållet får man inte fotografera, men ibland så går kameran av utav misstag. Är väl den mänskliga faktorn som spelar in.

Vår  guide har med sig bilder så vi kan jämföra med hur det såg ut innan.

Dosimetern visar inte på så höga värden här.

Snubblar runt i Kiev.

Första dagen i Kiev tog vi en promenad upp till Friendship of Nations Arch. Den platsen ligger högt upp med utsikt över floden Dnepr.  Den stora bågen där uppe byggdes för att fira 60-årsjubileet för Sovjetunionen och firandet av 1500-årsdagen av Kiev. 2016 tillkännagav den ukrainska regeringen planer på att demontera bågen och istället placera ett minnesmärke över krigsveteraner där. Men bågen står fortfarande kvar och inför Eurovision Song Contest 2017 målades bågen tillfälligt i regnbågens färger.  Nu ser den ut så här.

Fast så var det, det här med att snubbla omkring. Inte för att jag har för vana att snubbla runt i tillvaron, utan brukar med mitt synfel försöka hålla koll på var jag sätter ner fötterna. Men blev lite för ouppmärksam när jag gick över det stora torget med den hägrande utsikten framför mig.  Såg inte att de lagt ett metallrör rakt över torget.  Snubblade till och tappade totalt kontrollen över balansen. Naturligtvis så prickade jag in landningen i den enda stora vattenpölen på hela torget. Blöt, blodig och något tilltuffsad i värdigheten kravlade jag mig upp igen. Tur var så klarade sig kameran med bara lite blöta och kantstötning. Blir liksom inga filter påskruvade på det objektivet mer och jag lär nog inte tappa linsskyddet heller.

Några unga tjejer kom till min undsättning med både våtservetter och putsduk. För kameran var både sandig och blöt, men till min förvåning hel och fungerande efter smällen i asfalten och vattenpölen. Canon har rediga grejer.  Fick ju bild på utsikten.

Lite sämre gick det med mig, blöt med trasiga byxor var det bara att återvända till hotellet för klädtvätt och omplåstring.

I Kiev behöver man inte så ofta korsa över gatorna, för det finns gott om undergångar.

Flera av dem är rikligt dekorerade.

Sestry Feldman är en känd street art-artist. 

Åter vid Självständighetstorget där vårt hotell ligger.

Snabbt klädbyte och så ut på stan igen.

Det är varmt här så varför inte passa på att bada i fontänerna. 

Lite gångträning i trapporna är ju bra.

Eller varför inte bara chilla lite i värmen.

Avslutar inlägget med en smaklig kamera i choklad. 

Kiev

Efter att fixat tvätten och landat i verkligheten igen efter Mongoliet så började det rycka lite resenerven igen, dags att besöka ett land inte så långt bort. Vi styrde kosan till Kiev i Ukraina. Fast ska jag vara riktigt ärlig så hade vi flygpoäng som var på väg att gå ut som vi passade på att utnyttja. Vi åkte i slutet på juli och även i Kiev var det värmebölja.

Där i Kiev blev vi ganska omgående påminda om en händelse för fyra år sedan.  Euromajdan  som var en politisk protest, det började med en demonstration mot ett uteblivet samarbetsavtal mellan Ukraina och EU. Det avtalet skulle ge Ukraina ett större oberoende från Ryssland. Under januari och februari 2014 utvecklades protesterna till en revolt mot de sittande regeringen, det blev våldsamma sammandrabbningar i Kiev och framförallt vid Självständighetstorget med ett stort antal döda.

När vi åkte till Kiev tänkte jag inte så mycket på den händelsen, minns visserligen de krigsliknande scener som visades på TV då, men tiden går och minnet bleknar. Men när vi kom hit så är det tydligt att minnet lever kvar här och jag kan verkligen förstå de som mist en närstående att de vill hylla den som mist livet. Fyra år är inte så lång tid.

På Självständighetstorget finns det en stor utställning om händelsen. Tyvärr var all text på ukrainska så jag fick nöja mig med att titta på bilderna.

På flera ställen finns det minnesmärken över de stupade.

Trots det dystra minnet som staden bär på så upplevde jag den som en ljus och vänlig stad.

Grande Finale Mongoliet med Prezewalskis vildhästar.

Det sista äventyret i Mongoliet var att leta efter Prezewalskis vildhästar.  Vi beger oss till Hustai nationalpark.

I Mongoliet finns det alltså en hästras som kallas för Prezewalskis vildhäst och den är den enda äkta vildhästrasen. Hästrasen upptäcktes av Nikolaj Prezewalskis 1879, därav namnet på dem. Fast det finns dokument om hästarna redan på 1400-talet. Hästrasen finns inte med i Linnés "systema natura" och var länge okänd i västvärlden. Under 1897-1903 kom det utländska expeditioner till Mongoliet och de fångade in 88 föl som sedan transporterades till Europa, 54 stycken överlevde transporten. Men det var bara 12 som hade den rätta avelslinjen. På grund av jakt så dog hästarna ut i Mongoliet, men tack vare de som fraktats till Europa så kunde man sedan återbörda dessa vildhästar till Mongoliet. 

På vägen dit träffar vi på några jungfrutranor (Grus virgo) som är den minsta i familjen tranor. De här har två ungar.

Men undrar just om de är tvåhövdade.

Hallå, barna vart tog ni vägen.

Tittut!

När vi kommer fram till nationalparken får vi först en föreläsning om vildhästarna och tittar även på en utställning om vad vi kan se i nationalparken. Här får jag även ta en närmare titt på hur den där flygande gräshoppan ser ut, den som jag försökte fotografera flygande tidigare under resan, utan att den bara flyger iväg.

Sedan beger vi oss iväg ut i nationalparken, jag har berättat att om jag får en bild på Prezewalskis vildhästar så ska den bilden vara med på en utställning i Finland. De på nationalparken tycker att det är så viktigt att vi får en ranger med oss som hjälp för att hitta hästarna.

Vi stannar och spejar av området med jämna mellanrum, rangern med sin kikare och jag med telet på min kamera. Men vår ranger berättar att det finns ingen garanti att få se dem för de håller sällan till nära vägen och här får man inte köra ute i terrängen. 

År 1992 återfördes 15 hästar till Mongoliet och genom noggrann avel så finns det nu ungefär 350 stycken, en del av dem lever i Hustai Nationalpark. Vi kuskar runt och letar men hästarna lyser med sin frånvaro, fast på långt håll ser vi en flock gaseller.

På vår jakt efter vildhästarna kommer vi till Ungutstenarna, som är från 600-800 talet.

Vi stannar där en stund och begrundar dessa stenar och vilka som en gång i tiden placerade dem där.

Det finns dessutom en lång rad av stenar som leder fram hit, eller om det är bort, som är flera kilometer lång.

Vi fortsätter leta vildhästar, stannar då och då och spejar, Titta på området ovanför de mörkgröna träden.

Där långt borta upptäcker jag tack vare kameran och telet att det går några hästar. Jag zoomar in och vår ranger bekräftar att den bakre hästen är en vildhäst. Den har slagit följe med några mustanger.

De är alldeles för långt borta för att få någon vettig bild. Den här är kraftigt beskuren från en bild tagen med 400 mm.

Vi fortsätter kuska runt och hoppet om att få se dessa hästar på lite närmare håll börjar ge vika, en steppörn seglar ganska nära oss så den får vara med på bild.

Men vår ranger ger inte upp så lätt, han vet en plats där det brukar kunna finnas hästar, så vi lämnar bilen och beger oss på väg fotledes upp i bergen. Hoppas, hoppas!

Uppför och uppför drar han iväg, jag pustar och kämpar på för att hänga med.

Hade nog gett upp, om det inte visade sig att man kunde se spår av att hästar varit i området för inte så länge sedan.

Svettig och andfådd så jag tror jag ska tuppa av, då plötslig. I dalen bakom berget, där är de. En hel flock vildhästar.

Vi fick inte gå för nära och störa dem, men med 400 mm så har jag nu mina bilder på vad som anses vara världens enda riktiga vildhästar.

Manen är även rättuppstående och blir oftast inte över 20 cm lång. Taglet i man och svans har också en mycket grov struktur och luggen saknas för det mesta. Även svansen är unik för hästarna då den övre delen av svansen är korthårig, ungefär som hos en mula. Ett unikt tecken för Przewalskin är även ett svart streck som går tvärs över skuldrorna och bildar ett kors över manken tillsammans med ålen. Przewalskihästarna kan även lagra fett i nacken inför torra perioder, ungefär som kamelen.

Vi lämnar hästarna och beger oss ner till bilen igen.

Där nere blir det ett plötsligt stopp och vår ranger rusar iväg visslandes i sin visselpipa, en bil har kört ut i terrängen. Han får stopp på dem och det blir en böteslapp. Man får inte köra ute i terrängen här.

Här i nationalparken finns det en hel del murmeldjur också, men de är inte så villiga fotomodeller. Fort, fort kilar de ner i sina hålor då man närmar sig.

Några bilder fick jag ändå, men inte på någon av de största.

På väg hem träffar vi på jungfrutranorna igen, kan vara samma familj som på hitvägen, men då har de hunnit förflytta sig en bra bit.