Sandnessjøen förskönas.

Sandnessjøen är ingen stor stad, den kändes snarare lite sömning i sin framtoning, men på ett håll jobbades det en hel del.

Några spanska grafittikonstnärer hade fått i uppdrag att utsmycka några hus.

Ansikten växer fram på väggarna.

Den låga väggen på andra sidan huset har utnyttjats för ansikten på ett annorlunda sätt.

Här är det bilparkering så jag får fota mellan bilarna.

På den stora väggen arbetas det med ett ansikte av en pojke.

Man får backa ibland och studera hur det blir.

Nästa dag är det värmebölja i området, från att ha haft bara ensiffrigt på termometern så blir det plötsligt 10-11 grader och innevånarna i den här staden är riktiga vikingar, för då ser vi plötsligt hur många går omkring i både kortbyxor och kortärmat. Ett härdat folk.

Men graffitimålarna behöver sina skyddskläder och svettas säkert.

Jag tyckte att porträttet på pojken såg klart ut, men det ska tydligen vara mer där.

Även på baksidan har det målats mer.

Vet inte om det är samma personer som målat den här väggen.

Konst och konst, vårt hotell vill väl inte vara sämre utan har också modern utsmyckning i korridoren.

Mosjøen har en Sjøgata.

Vi tar en liten paus i Mosjøen, en liten fin stad som växte fram på 1800-talet och det finns många fina hus bevarade.

Fru Haugans hotell ser ju trevligt ut.

Fin utsikt har de också, lite regnigt i dag så trädgården är tom på gäster.

Underhåll på gång.

Men orsaken till att vi stannade här i Mosjøen är Sjøgata. En skylt som berättar lite om Sjøgata  uppmanar oss att ta en "rusletur" i denna 1800-talsmiljö. Det gör vi.

Trevligt att de gamla husen, som varit packhus, sjöbodar och bostäder, underhålls så fint. Efter flera års stridigheter så beslutades det 1979 att området skulle rustas upp och bevaras och inte rivas.

Här finns ungefär 100 hus och är Nordnorges största samling av bevarade trähus.

vi får en fin promenad bland gränderna.

En enorm stol inbjuder barnen här till lite lek.

Mysigt att våga ta språnget...

...och bli fångad i pappas famn.

Hjernimus Ingebrigtsen Forsjord byggde det här huset 1871 som bostad och med öl och vinförsäljning. Nu är det en restaurang.

Vi letar oss ner mot älven igen.

Alla hus är inte lika fint underhållna, men blir det säkert med tiden.

Cykla bak och fram.

En vanlig souvenir från Norge är ett troll och det hade de tagit fasta på här i stan, men jag tycker det ser ut som om den inte blivit helt färdigmålad. 101 barn har hjälpt till att måla.

Den gamla macken finns kvar.

Men de hade ingen diesel så vi åkte vidare.

Blir det någon björn?

Det är spännande att sitta i gömsle, man vet ju aldrig om det kommer att hända något för björnen och andra djur går ju inte att få dit på beställning. Bara att sitta och hoppas, testa kamerorna kan man ju göra på omgivningen och lite fågel som verkar trivas där. Vi hade en lite knipa som simmade omkring i tjärnen, den såg ut att fiska så vi kallade den för Fiskaren. Fick senare höra att det fanns ingen fisk i tjärnen så vad den fiskade vet jag inte.

Vi spanade på vår Fiskare och väntade och väntade tills det blev så pass mörkt så att även Fiskaren gjorde kväller. Är man i gömsle så duger det inte att ligga och sova då det börjar ljusna. Den tidiga morgonen bjöd på dimma och älvorna dansade i kapp med att fåglarna vaknade och började komma till tjärnen.

Några måsar dök upp.

De försökte få sig lite frukost i kamp med korpar och kråkor.

Det gäller att försöka visa hur stor man är.

Fler fåglar kom.

Hittar man något ätbart är det säkrast att dra för att få ha godbiten i fred.

Någon björn fick vi inte se vår första natt i gömslet, kan vara att björnen inte gillar att det regnar. Efter att ha mumsat i oss vår matsäcksfrukost packade vi ihop och lämnade gömslet.

Vi kom inte så långt från gömslet då några strörenar dök upp.

Vi beslöt oss för att ta en liten biltur i området under dagen och under den turen så träffade vi även på en ensam trana som spatserade omkring på en äng.

Den bjöd inte på någon dans men såg väldigt elegant ut.

Vi såg också lämningar efter någon mystisk varelse, spåren var färggranna.

Vi hann inte köra så många mil innan vi träffade på en till ensam trana.

Den spatserade fram och åter på sin äng.

På vår lilla biltur i omgivningarna så ringe Johan och kollade läget, jag berättade att vi försökt hitta något trevligt kafé där man kunde få sig en lunchfika med tunnbrödmacka, men på alla ställen så hittade vi bara thaimat och pizza. Men jag måste få säga att de här arrangörerna är lyhörda för när vi kommer åter till campen för att äta middag och vi ska bre våra matsäcksmackor så har Margareta med sig eget hembakat tunnbröd.

Dags för oss att återvända till gömslet, ett nytt denna kväll. Inte det här, men om man vill filma utan att få med stillbildskamerornas klickande så kan man få sitta där. det står bredvid vårt stora och bekvämare gömsle.

 En ny spännande kväll tar sin början, ska vi få se någon björn!

Vi svävar....

I mitt förra blogginglägg så lovade jag att återkomma om de svävande sakerna vi såg ovanför floden. Har kommit lite emellan så jag har inte haft tid för vare sig min blogg eller att kommentera i andras bloggar. Vad jag gjort återkommer jag till senare.

Det vi hade sett var en linbana och den verkade gå en ganska lång sträcka. Vi blev nyfikna och började leta oss fram till starten av den. Det här måste undersökas närmare.

Vi följde linorna och förstod att det måste ara någonstans på höjden som den började. Visserligen regnade det och min kameralins blev snabbt prickig. Men den som söker ska finna och vi kom till slut upp där det fanns ett hus där linbanekorgarna gick in.

Även vi gick in och löste en varsin biljett till Teleférico de Madrid. Den här linbanan byggdes först som en del av en nöjespark och på sina håll når den en höjd av cirka 40 meter över marken. Resan tar tio minuter och när du har nått destinationen Casa de Campo Park så säg set att man kan njuta av en spektakulär utsikt över staden och det kan man säkert en solig dag.

Men trots regn och ruskväder så var det en njutbar tur där uppe i luften. Man fick ett lite annat perspektiv av Madrid.

Vi ser nu husen från ovan.

En del hus verkar ha bra utsikt in till grannen.

Vi svävar över floden.

Fler hus som verkar mycket tätbebyggda.

Långa hus.

Vi svävar iväg över motorvägen.

Över parker.

Även över ett stort naturreservat åker vi.

Uppe vid slutdestinationen finns det serveringar och utsiktsplatser och behöver man besöka damernas så var det en kul dekor för att hitta dit.

I närheten ligger en nöjespark , den var inte så välbesökt i dag.

Vi stannar inte kvar däruppe så länge utan tar nästa korg tillbaka.

I regnet.

En fin örtagård.

Tillbaka över floden och blickar ut över staden.

Passerar ovanför järnvägen igen.

Och är så tillbaka vid utgångspunkten.

Floden i Madrid.

Floden Manzanares var egentligen upphovet till att Madrid en gång grundades här av morerna. Det var ju klart att vi måste ta en promenad ner till floden för att se den.

Min mor sa en gång att om det blir bubblor på vattenpölarna när det regnar, då kommer det även regna nästa dag. Här i Madrid regnade det ganska mycket och när vi gick förbi vattenpöl efter vattenpöl så kollade jag hur vår nästa dag skulle bli. Ja, se själva. Fast man kan ju hoppas på att det gamla bondetalesättet inte stämde.Men så här i efterhand kan jag upplysa om att det stämde.

Hur som helst så fick vi en blöt promenad ner till floden, vi gick förbi en enorm park, Campo del Moro Garden. Den ligger bakom slottet och verkar vara helt stängd för allmänheten.

Men nu var det floden vi var på jakt efter och floden hittade vi, den såg inte så mäktig ut och trots att det fylldes på ganska mycket från ovan såg den tämligen grund ut.

Fåglarna trivdes i det grunda vattnet och massor av svalor susade runt, svalorna var omöjliga att fånga i bild speciellt när jag vinglande med ett paraply i ena handen.

På ömse sidor om floden har det rustats upp ordentligt och det finns fina promenadvägar och även vägar för cyklister, fast om jag tolkar skylten rätt så är de farttokiga cyklisterna inte välkomna.

Vi trotsade regnet och tog en promenad utefter floden och jag kan tänka mig att en solig dag går man inte ensam där, för där har rustats upp och blivit riktigt fint. På en sträcka av två km har 1.520 träd, 14.450 buskar och 32.000 kvadratmeter gräsmark har planterats och iordningställts. Fina gångvägar och cykelbanor finns det även.

Vi har kommit till Puente de Toledo, den är byggd i barockstil 1718-1732.

Den är fint utsmyckad.

Vi går över bron och ser nedanför delar av den fina parkanläggningen och kluriga lösningar för biltrafiken.

Här har floden mer vatten och en bit bort ser vi en spännande byggnad, det måste undersökas.

Dekoren på husen i närheten är lite speciell.

Den märkliga skapelsen vi sett från bron är en gång- och cykelbro över floden.

Vi går över där.

På vägen tillbaka ser vi något annat som måste undersökas lite närmare.

...men det tar vi i nästa inlägg.