Atlanterhavsvegen

Första gången jag åkte Atlanterhavsvegen var det kväll och ganska mörkt, det regnade och vi var hungriga och letade efter något ställe att sova på. Jag viste inte hur speciell den vägen var innan vi hamnade där, men hade hört att det var en vacker väg att åka. Eftersom vägen öppnades 1989 och var avgiftsbelagd i 10 år och det var första året utan avgift så har jag räknat ut att vi måste ha åkt där 1999. Ett bra tag sedan.

En orsak till att vägen byggdes var att fiskeindustrin i området var i behov av bättre vägförbindelser för att befrämja handel och export. Ser att det servas åt oljeindustrin också.

Skulle vara intressant att veta hur de bofasta här tycker om vägen och den ökade turismen i deras område.

I början av vägsträckan är själva vägen inte så spektakulär, men naturen är desto vackrare.

Atlanterhavsvegen är en 8,3 kilometer lång väg mellan Kristiansund och Molde, är utnämnd till nationell turistväg och inte bara det, utan den är också utnämnd till "århundradets norska konstruktion".

Vi stannar lite då och då för att få med oss lite foton av turen på vägen. Förra gången vi åkte här tog vi inte en enda bild. Var både för mörkt och blött. Här börjar vi ana lite av de speciella brokonstruktionerna.

Klättrar upp på en liten bergsknalle för att se om jag kan få en bättre vinkel.

Solen skiner, fåglarna sjunger...

...och matar sina ungar.

Maskrosorna har blommat över...

...men hjortronblommen blommar för fullt. 

Det är åtta broar som förbinder öarna på den här vägsträckan, men det är den här som ser mest speciell ut. 

Flyttar jag mig en liten bit så ser bron ut att svänga på ett annat sätt.

Jag går över till en annan liten bergsknalle.

Där blommar ängsullen. (eller om det är någon annan art av de olika ullgräsen)

Vi fortsätter en bit fram på vägen och där har det byggts en hel del sedan vi var här förut, en rejäl parkering och en gångväg runt ena sidan av ön finns här nu.

Fin utsikt ut över havet, bjuds det på från den gångbron.

Vi går runt ön och ser att i den här vinkeln ser bron inte alls så spännande ut.

Fortsätter att leta vinklar på bron.

Vi åker en bit för att få en annan infallsvinkel på bron och dessutom ska vi ju åt det hållet. Blir lite annorlunda härifrån, men jag vill högre upp och tar mig över vägen.

Här börjar det bli så som jag vill ha min bild.

Nu är jag nöjd och har fått de bilder jag ville ha.

Tar en bild på triften innan vi reser vidare mot dagens mål.

Som är Molde och här i Seilet ska vi sova i natt.

Resan går vidare mot nya mål.

Dags att lämna Trondheim och resa vidare, innan vi lämnar stan tar vi en sväng förbi hurtigrutkajen för att se vilka fartyg som är inne nu. I dag är det två fartyg inne, så som det ska vara. Både den nordgående och sydgående. Börjar nästan kännas som det är en resa i Hurtigrutens spår, inte planerat, det bara blev så.

Det är Trollfjord...

...och Midnatsol.

Sedan är det dags att styra ut på vägarna igen. Vi undviker E6 även nu och tar den mindre vägen igen, trots att det skulle vara närmare att åka Europavägen, men vi är ju här för att se och inte skynda.

Ser ut att bli en fin dag.

I en del fjordar som vi åker förbi finns det fiskodlingar...

...och mer sjötomt än så här kan det vara svårt att få.

Vi njuter av den vackra naturen och gör några fotostopp här och där.

Efter några mil är det dags för att färja igen.

Tittar lite på naturen vi åker förbi.

Det är ingen lång färjetur.

Men vi hinner med att testa färjans specialitet, en svele med kaffe därtill. Det var gott. 

Sedan upp på däck för att få lite bilder.

Färjeturen tar slut och vi fortsätter landvägen.

Gott om tunnlar är det i Norge och det var lite kul att se att vår GPS också visade en tunnel. Fast då det var nya tunnlar hängde den inte med utan bad oss vända eller ta någon avtagsväg där den trodde att vi var enligt kartan ovan jord.

Efter tunneln hamnade vi i Kristiansund, där ska vi inte övernatta men tittade lite på stan. Träffade på "Sillgutten".

Och mitt emot honom stod "Klippfiskkjerringa".

Kristiansund är en hamnstad där även Hurtigruten lägger till, men den har inte kommit hit ännu.

Vi lämnar Kristiansund och beger oss ut mot Atlanten.

Trondheim.

Tror inte jag är en av dom som går så lite.         

Bara tolv minuter, då går vi nog lite längre än till torget.

Så vi gick och vi gick. Här går vi förbi Rockheim, som är natonalmuseet för populärmusik. Det ska man egentligen se när det är mörkt, men det blir inte så speciellt mörkt i maj så det får duga med en bild i dagsljus. 

Vi gick förbi järnvägsstationen och alla tåg.

A.Dahl & Co hade stängt butiken, för ganska länge sedan. 

Hittade inte heller Kjeldbergs kaffe, men fin skylt hade de.

Gich förbi en vågig skulptur...

...med fåglar på.                          

Då var vi nära Nidälven med sina stolphus.

Där borta skymtar vi gamla bybron.

Åt andra hållet ser vi Backe bro.

Vi kom fram till cykelhissen, som var avstängd på grund av gatuarbeten.

Då kan en liten elbil vara praktiskt att ha.

Cykelhissen är en finurlig uppfinning, just när vi passerade den kom det ett gäng tyska turister som fick sig en demonstration i hur den fungerar, då den fungerar. Man sätter foten mot en platta och låter den fösa en uppför backen.

Turisterna blev så glada när de såg att jag fotograferade, så jag fick ta en bild till.

Vi och alla cyklister gick uppför backen och de som skulle nedför backen fick följa en uppmaning om att rulla pent.

Högt uppe på backen kom vi till Kristanstens fästning Från 1600-talet.

Den byggdes efter stadsbranden 1681 för att skydda Trondheim mot angrepp från öst. Angreppet kom faktiskt 1718 då den svenske generalen Carl Gustav Armfeldt d.ä. anföll staden med 10.000 man.

Fästningen fyllde sin roll och svenskarna var tvungna att retirera. Fast 1816 hade fästningen spelat ut sin roll och kung Carl Johan beslöt att lägga ned den. Under andra världskriget och tyska ockupationen, avrättades då ett 30-tal norska motståndsmän där. Fast under perioden 1816  till 1940 var fästningen främsta funktion att dess kanoner skulle varna Trondheimsborna vid bränder.

Här uppe på berget kan man skåda ut över staden.

Regnet hängde i luften och märkliga moln visade sig på himmelen.

Så vi gick ner igen. Nidarosdomen har vi besökt förr så dit behövde vi ju inte gå, men gjorde det ändå.

Här fick vi veta att det är 0 km kvar till Nidaros, bra att veta om man är på pilgrimsvandring.

En del turister undrade vad det här skulle föreställa.

Jag tittade på alla helgon.        

Norge är inte med i EU och vill tydligen inte det heller.

Tröndelag teater gick vi också förbi.

Hittade några fina gränder.        

Om det börjar regna kan man söka skydd här, men trots de hotande molnen så hade det inte gjort det ännu.

På Kongens gate står Olav Tryggvason staty.

Så hamnade vi nere vid Nidälven igen.

Där är det strömt och vill man ro uppströms så får man ta i ordentligt.

Några hade roat sig med att kasta prick med mynt på en av pålarna i älven.

Någon verkade tycka att det var lite futtigt med mynt och offrade sitt kreditkort istället.

Här nere vid älven finns något som jag skulle ha velat komma in i, tyvärr var det stängt. Det är ett Camera Obscura.

Camera Obscura är ett stort, mörkt rum med vitmålade väggar och golv, med en spegel och en lins på taket. Gennom det vridbara «periskopet» fångas en bild av omgivningen och visas på golvet i rummet. Kameran har också ett klassisk «pinhole» placerat i dörren, som förvandlar rummet till en 180 graders avbildning av värden utanför.

Man blir hungrig av att gå omkring, så vi börjar leta efter ett bra matställe. En bar av en husvagn var en kul idé.

Mat hittade vi, fast inte på Café blåbär.

Tack för i dag.

Sandnessjøen förskönas.

Sandnessjøen är ingen stor stad, den kändes snarare lite sömning i sin framtoning, men på ett håll jobbades det en hel del.

Några spanska grafittikonstnärer hade fått i uppdrag att utsmycka några hus.

Ansikten växer fram på väggarna.

Den låga väggen på andra sidan huset har utnyttjats för ansikten på ett annorlunda sätt.

Här är det bilparkering så jag får fota mellan bilarna.

På den stora väggen arbetas det med ett ansikte av en pojke.

Man får backa ibland och studera hur det blir.

Nästa dag är det värmebölja i området, från att ha haft bara ensiffrigt på termometern så blir det plötsligt 10-11 grader och innevånarna i den här staden är riktiga vikingar, för då ser vi plötsligt hur många går omkring i både kortbyxor och kortärmat. Ett härdat folk.

Men graffitimålarna behöver sina skyddskläder och svettas säkert.

Jag tyckte att porträttet på pojken såg klart ut, men det ska tydligen vara mer där.

Även på baksidan har det målats mer.

Vet inte om det är samma personer som målat den här väggen.

Konst och konst, vårt hotell vill väl inte vara sämre utan har också modern utsmyckning i korridoren.

Mosjøen har en Sjøgata.

Vi tar en liten paus i Mosjøen, en liten fin stad som växte fram på 1800-talet och det finns många fina hus bevarade.

Fru Haugans hotell ser ju trevligt ut.

Fin utsikt har de också, lite regnigt i dag så trädgården är tom på gäster.

Underhåll på gång.

Men orsaken till att vi stannade här i Mosjøen är Sjøgata. En skylt som berättar lite om Sjøgata  uppmanar oss att ta en "rusletur" i denna 1800-talsmiljö. Det gör vi.

Trevligt att de gamla husen, som varit packhus, sjöbodar och bostäder, underhålls så fint. Efter flera års stridigheter så beslutades det 1979 att området skulle rustas upp och bevaras och inte rivas.

Här finns ungefär 100 hus och är Nordnorges största samling av bevarade trähus.

vi får en fin promenad bland gränderna.

En enorm stol inbjuder barnen här till lite lek.

Mysigt att våga ta språnget...

...och bli fångad i pappas famn.

Hjernimus Ingebrigtsen Forsjord byggde det här huset 1871 som bostad och med öl och vinförsäljning. Nu är det en restaurang.

Vi letar oss ner mot älven igen.

Alla hus är inte lika fint underhållna, men blir det säkert med tiden.

Cykla bak och fram.

En vanlig souvenir från Norge är ett troll och det hade de tagit fasta på här i stan, men jag tycker det ser ut som om den inte blivit helt färdigmålad. 101 barn har hjälpt till att måla.

Den gamla macken finns kvar.

Men de hade ingen diesel så vi åkte vidare.