Stöng

Vi fortsätter vår resa och i dag tar vi första stoppet vid  Stöng, en vikingagård.

Stöng är inte vilken gård som helst. Namnet är förknippat med en man som en gång levde här: Gaukur Trandilsson, en viking från 900-talet som enligt isländska källor var både modig och ovanligt mild till sinnet.

Gaukurs gård låg inte exakt där vi befinner oss nu, utan en liten bit härifrån. Men på denna plats har man byggt upp en rekonstruktion av den ursprungliga gården.

Den här rekonstruktionen av gården byggdes 1977 för att bevara och levandegöra platsens historia, den ligger några kilometer från originalplatsen. Den kallas Þjóðveldisbærinn Stöng – en sagaåldersgård där besökare kan uppleva hur livet kan ha sett ut under Islands tidiga bosättning.

Att stå här, omgiven av grönskande dalar och mäktiga berg, och blicka ut över en plats där människor levde för över tusen år sedan, är som att kliva rakt in i en saga. Det är lätt att föreställa sig hur elden sprakade i härden, hur får betade på sluttningarna och hur Gaukur kanske själv blickade ut över samma vyer.

Gaukur Trandilsson nämns i Njáls saga som fosterbror till Ásgrímur Elliða-Grímsson, men deras vänskap fick ett tragiskt slut. Enligt traditionen dödades Gaukur av Ásgrímur efter en konflikt, och hans egen saga – Gauks saga Trandilssonar – har tyvärr gått förlorad. Ändå lever hans namn kvar.

En runinskrift på Orkneyöarna berättar att en man ristade runor med en yxa som en gång tillhört Gaukur – ett gripande bevis på att hans minne färdades långt bortom Islands kuster. Kanske var han en hjälte som föll offer för både svek och tidens glömska, men här vid Stöng känns hans närvaro fortfarande påtaglig.

Den ursprungliga gården täcktes av aska år 1104 när vulkanen Hekla hade ett av sina mest förödande utbrott, ett som ödelade över 20 gårdar i området. När arkeologer grävde ut platsen 1939 fann de ett ovanligt välbevarat långhus, dolt under pimpsten i över 800 år. Boningshuset var cirka 30 meter långt, med tydliga spår av vardagsliv: en smedja, ett förråd där mat förvarades i syrad vassle – och till och med rester av ett dass.

Man hittade också en liten kyrka och gravplats, vilket visar att kristendomen redan fått fäste här under 1000-talet.

Det enda tråkiga är att vi är så tidigt på plats att gården ännu inte har öppnat, så vi kan inte gå in. För att hinna med allt vi vill se var vi ändå tvungna att starta tidigt på morgonen. Vi ändå betrakta gården utvändigt och föreställa oss hur livet tedde sig här när byggnaderna sjöd av liv.

Gavlen är iögonfallande, men den dekorativa torvstrukturen är inte bara till för syns skull. Islands vulkaniska jordmån rör på sig, och torven är staplad i ett zickzackmönster för att öka stabiliteten och förhindra ras.

Det är en lite speciell dag i dag för min make Rune fyller år, så vi passar på att ta en familjebild i portalen till gården. En finurlig detalj vid portalen är stolpen framför ingången, där en urholkning fungerar som en fast selfiepinne. 

Vi ställer en mobil där och får med hela gänget, finurligt va!

Den ursprungliga gården låg inte långt härifrån, intill den magiska ravinen Gjáin där vattenfall, lavaklippor och frodig grönska skapar en nästan sagolik kuliss. Dit ska vi bege oss senare, men först stannar vi vid parkeringen där en skylt visar vandringsledens början.

Skylten för vandringsleden tycker vi ser ut som om det är seniorer (läs gamlingar) som är ute och vandrar. Passar oss två som är lite äldre i sällskapet,

Så sagt och gjort vi vandrar iväg.

Vi vandrar genom ett vackert landskap som påminner om de svenska fjällen där vi tidigare gått.

Det är lätt att förstå varför människor valde att bosätta sig här – trots det karga klimatet erbjuder dalen både skydd och skönhet.

Vi går över en bäck.

En bro är iordningställd över bäcken. Trappan ner var brant, så pass brant att jag valde att gå ner baklänges, tur det för nedersta trappsteget var så högt att jag hade inte klarat att hålla i mig med min onda hand. 

Efter att ha gått ett stund och fått en skön promenad, alltid bra att komma ut och röra på benen efter att ha suttit i bilen.

Utgrävningen av gården, ligger bara en liten bit bort och vi inser att vi även här är för tidiga. Platsen är fortfarande stängd och det skyddande huset över den arkeologiska utgrävningen döljer det mesta, så det finns inget att se just nu.

Om någon är nyfiken på det ser ut så finns det bilder på den här sidan. här sidan.

Vi återvänder till bilen för nu ska vi åka till  Gajgn.

Sedan fortsatte vi till Gjáin, om det kan du läsa här.

Selfoss

Selfoss är en trevlig liten stad.  Perfekt utgångspunkt för utflykter, speciellt om man vill åka den Gyllene cirkeln.

Staden började växa fram efter att den första hängbron över Ölfusá byggdes 1891. Under 1900-talet har Selfoss utvecklats från bara ett par tiotal invånare till en blomstrande småstad med över 9 000 invånare år 2023.

Selfoss har också ett nytt gågatuområde och ett mat­hallskoncept vid den återuppbyggda gamla mejeribyggnaden.

Utanför den gamla mejeribyggnaden har de fyndigt målat elskåp i passande motiv.

Även glassbutiken har utnyttjat brandposten. 

Solen skiner och en liten fika i solen lockar.

Det är inte billigt på Island,  en tårtbit kostar 1.590 ikr (127 skr). Det får bli en liten kaka till kaffet för oss.

Sedan är vi mogna för en lite promenad,  så nu kan vi gå tillbaka till granen mitt i floden, som jag nämnde förut. Men eftersom vi nu är på Island och här finns det sägner om det mesta, även om den här klippan.

Långt innan Selfoss växte fram som stad, när Ölfusá flöt vild och obehindrad genom lavafält och dimhöljda berg, reste sig en ensam gran på en liten klippö mitt i strömmen. Invånarna undrade om trädet var ett julskämt eller en konstinstallation, men snart stod det klart att det var äkta – en symbol för naturens envishet och uthållighet, så unik att det utsågs till Årets träd.

Enligt isländsk folktro var Jórunn en temperamentsfull jättinna, starkare än tio män och fruktad av både människor och väsen. Hon blev fruktansvärt arg och sårad efter en hästkamp, då hennes fars stolthet, den svarta hingsten Eldfluga, förlorade mot en främling. I raseri slet Jórunn låret av motståndarens häst, sprang till Ölfusá och kastade en enorm sten i älven. Med ett dån som fick marken att skälva hoppade hon upp på klippan.

Stenen blev känd som Jóruklettur. Ensam och tyst stod den kvar i strömmen – en märklig ö för en vild jättinna som tidigare terroriserat bygden från sin grotta på berget Hengill. Där levde hon tills en hjälte med en silveryxa, utsänd av den norska kungen, slutligen fördrev hennes vansinne.

Åren rann som vattnet runt klippan. Vindarna bar viskningar av gamla visor och sagor. En dag återvände Jórunn till sin klippa och möttes av något oväntat: en liten gran hade slagit rot där hon en gång stått. Späd men orubblig, precis som henne, sträckte den sina barr mot himlen.

När Jórunn försiktigt rörde vid granens barr, bröts hennes stenfrusna hjärta för första gången på ett sekel. Hon log och förstod att hennes vrede lämnat mer än en sten i älven. Den hade skapat en plats där nytt liv kunde gro.

Sedan dess vakar Jórunn över granen från sin grotta i Hengill. Och varje gång någon ser det lilla trädet mitt i Ölfusá, känner de något märkligt: en blandning av styrka, sorg och hopp. Som om naturen själv minns henne.

Här nere vid floden finns det mer att se. Det är några ovanliga geologiska formationer i form av små cirkulära gropar.

Vid strandbanken där Ölfusá rinner fram med kraft och klarhet, syns märkliga gropar i marken – små fördjupningar som liknar fotspår från jättar eller urtida väsen. Men det är inget mystiskt med dessa gropar det finns en geologisk förklaring. Det är så kallade lavakrukor som är 1-2 meter i diameter och upp till en halv meter djupa. De bildades för cirka 8770 år sedan i ett  massivt lavaflöde drog fram här, enorma gasbubblor uppstod från den smälta lavaflödet. När lavan sedan svalnade så bildades dessa håligheter.

Vi fortsätter vår promenad och ser att det finns gatukonst även här.

Finns även snidad konst.

Men nu börjar det suga lite i magen,  dags att leta efter något matställen. Vi styr våra steg upp till det lilla charmiga torget där flera hus är rekonstruktioner av historiska byggnader från hela landet.  Såg att det fanns havsöring på ett ställe. Tyvärr är det inte öppet, så vi får leta vidare.

På jakt efter ett matställe blev vi mättade – inte på mat utan på läslust. Vi passerade en trappa förvandlad till ett färgsprakande bibliotek, där varje uppmålad bokrygg bjöd in till en ny berättelse. När vi nått toppen hade vår aptit på ord bara växt, snarare än stillats. Men magen fortsatte kurra så vi fortsatte leta efter något lämpligt ställe att äta på.

Fastnade till slut för Krisp och för den traditionella maträtten Plokkfiskur.

Den påminner mycket om en fiskgratäng  och består av kokt vit fisk (ofta torsk eller kolja), potatis, lök och en vit sås, ofta baserad på mjölk och smör. Allt blandas ihop till en krämig röra och gratineras, ofta med ost på toppen. Till det serveras rågbröd och smör. Det är en älskad husmanskost på Island – enkel, mättande och full av smak. Dessutom var det mycket gott.

I fortsättningen åker vi till Stöng, går att läsa här.

Gyllene Cirkeln - fortsättning

Gullfoss, eller "Guldfallet", är ett av Islands mest ikoniska och kraftfulla vattenfall. Vattnet från glaciärälven Hvítá kastar sig ner i två etapper, totalt 32 meter, i en djup ravin. Namnet kommer från det guldskimrande skenet som ibland syns i vattnet när solen lyser på sedimenten. Under soliga dagar kan du nästan alltid se en regnbåge som sträcker sig över vattenfallet.

Vi var där en mycket solig dag men såg ingen regnbåge. Förra besöket här så var det regnväder, ingen regnbåge då heller. Men om du vill läsa lite om historien om vattenfallet så finns det i inlägget, så klicka bara här så kommer du dit. 

Vi låter oss imponeras av de enorma vattenmassorna.

Naturligtvis måste de förevigas.

Tittar man åt andra hållet så ser man vattnets kraft, hur det har grävt sig ner till en djup fåra i marken.

Bra om man inte försöker klättra utanför repen.

När vi sett oss mätta och även tagit en liten promenad bort dit där stänket från fallet gör att det känns som om solskenet snabbt blivit ombytt till regnväder, så far vi vidare mot nya mål.

Vi gör ett kort stopp vid grottan vid Laugarvatn.

Det är en av Islands sista bevarade grottbostäder där familjer bodde in i bergsväggarna så sent som för ett sekel sedan. Idag drivs besöksmålet av två lokalbor som erbjuder guidade turer á 30 minuter. Tanken är att vi ska dit och titta, men känner inte att vi vill tillbringa en halvtimme där för vi är egentligen på väg till Thingvellir. 

Så vi nöjer oss med att titta på håll och beundra landskapet där.

Þingvellir, eller Tingvalla som vi säger på svenska, är ett absolut måste på Island. Vi besökte platsen även på vår förra resa (läs mer om det här) och varje gång fascineras jag av dess dubbla arv som både historiskt monument och geologiskt underverk.

Det var här år 930 som vikingarna grundade världens första demokratiska parlament, Alltinget, en innovation som lade grunden för nordisk självstyrelse. Men Þingvellir är inte bara politikens vagga – den mäktiga ravinen är en synlig spricka i jordskorpan, en del av den mittatlantiska ryggen där de amerikanska och eurasiska kontinentalplattorna glider isär med cirka 2,5 cm per år. Sedan vårt senaste besök har sprickan alltså vidgats med runt 27,5 cm – en påtaglig påminnelse om jordens ständigt pågående rörelse.

Förra gången kom vi ner via ravinen, nu kommer vi in från andra hållet och är snabbt nere i dalen.

​Ordentliga gångvägar, så de tär lätt att gå här.

Vi är på väg mot den gamla tingsplatsen som finns där uppe vid flaggan.

Det är den centrala tingsplatsen, Lögberg (Lagberget), och är en upphöjd klippa med utmärkta akustiska förhållanden.   Här hölls lagstiftande och dömande församlingar, och den valde lagsagomannen föredrog tingsordningen så att alla närvarande kunde höra, ett tidigt exempel på öppen debatt och beslutsfattande.

Runt omkring Lögberg omges platsen av branta bergväggar och sprickor som vittnar om den mittatlantiska ryggen. Den geologiska miljön gav inte bara dramatik till sammankomsterna utan speglar hur natur och kultur möts på denna världsarvslista sedan 2004.

Den yngre generationen av oss upptäcker, på vägen dit, att det finns fina fiskemöjligheter här.

Såg också att på några ställen hade folk matat fiskarna med mynt.

Trots tydliga skyltar, fast de trodde kanske att förbudet bara gällde där skyltarna fanns.

Vi strosar runt och insuper den historiska miljön, försöker tänka mig tillbaka till 900-talet då det var fullt med folk här. En del hade rest i två veckor för att komma till tinget.

Lite kul med de olika nivåerna på området. Man får illusionen om att de har klättrat dit upp, men det är dit man kommer om man går i ravinen.

Vi går dit upp och kan blicka ut över området och den omkringliggande naturen.

Islands största sjö Þingvallavatn

Stannar på väg därifrån och beundrar sjön.

Dags att åka tillbaka till Selfoss. På vägen förundras vi över hur det pyser och ryker lite varstans ute i naturen.

Dagens rutt 

I nästa inlägg är vi i Selfoss, läs här

Gyllene Cirkeln, eller Gullni hringurinn på isländska

Den Gyllene Cirkeln är Islands mest populära sightseeingrutt, en perfekt introduktion till landets dramatiska natur och rika historia. Den är lättillgänglig från Reykjavík och kan upplevas på en dag, men lämnar intryck för en livstid. Det gjorde den på mig också då för elva år sedan, då åkt vi i grupp och fick anpassa oss till de tider som blir i en gruppresa. Då kallades turen runt där inte för något, utan man åkte bara till de olika sevärdheterna.  Vi tyckte att Selfoss var en bättre utgångspunkt för dagens rutt och startar direkt efter frukost.

För övrigt en mycket god sådan Kanske den bästa på resan. På brödet fick vi bre smjör

och även äta skyr, den isländka youghurten som egentligen är en slags ost och vi fick lära oss att den uttals skir. Att det kan sägas vara en ost beror på att den tillverkas som en ost, men äts som en yoghurt. Så – ost i tillverkning, yoghurt i vardagen. En riktig identitetskris i kylskåpet!

Färden går ut ur staden över Ölfusárbrú som tar oss över älven. 

På andra sidan om den bron finns det en sten  med en gran på, den återkommer vi till senare,

Första stoppet blir vid ett vattenfall, det ingår inte i Gyllene cirkeln men ändå väldigt värt ett stopp. 

Det här vattenfallet är inte lika pampigt som Gullfoss, som vi kommer till senare men kallas ibland för mini-Gullfoss.

Det heter Vatnsleysufoss men kallas också för Faxi, som betyder "hästman" på isländska, vilket sägs anspela på de vita, skummande vattenmassorna som liknar en hästs man.

Nog ser det ut som en hästman.

Här finns också en laxtrappa byggd.

Här är vi helt ensamma, den stora turistströmmen är nog på väg till det mer välkända Gullfoss, men lugn vi ska dit också.

Vi njuter av landskapet och det vackra vädret.

Men före Gullfoss ska vi stanna vid det geotermiska området kring Geysir. Mest känd här är Strokkur.

Förra gången stod jag här i ösregn och försökte fånga – inte den pampiga strålen som gejsern sprutade upp – utan den turkosblå bubblan precis innan utbrottet. Du kan läsa om mina försök här.

Då frös jag och var så blöt att det gick att vrida ur kläderna. Nu står jag här i kortärmat och tänker inte ge mig förrän jag får den där bubblan på bild. Jag hinner knappt fram innan en gigantisk vattenpelare skjuter upp ur marken, som om Strokkur vill säga: "Du får ta vad du får!"

Geysir är den ursprungliga gejsern som gett namn åt fenomenet världen över. Ordet geyser kommer från det isländska geysa, som betyder "spruta ut".

Geysir har varit aktiv i över 10 000 år, men är idag vilande. Istället är det Strokkur, som ligger en bit därifrån, som har tagit över scenen – och den gör ingen besviken. Med utbrott ungefär var 5–10 minut bjuder den på ett spektakulärt skådespel av vatten och ånga.

Runt mig står folk med mobilerna i högsta hugg, redo att fånga nästa sprut. Men jag har ett annat mål: den turkosa bubblan precis innan utbrottet. Jag har bestämt mig – den ska jag ha, om det så tar hela dagen. De andra får lämna mig här och komma tillbaka till kvällen. Jag är inte klar förrän bubblan är min.

Till slut står jag där ensam, medan folket runt omkring har filmat klart och gått vidare. Jag väntar, spanar, och är på helspänn – bubblan ska fångas. Kanske är det Strokkur som är på sitt allra vänligaste humör, eller så är det det soliga vädret som gör att lyckan är med mig. För plötsligt händer det: den turkosblå bubblan reser sig, perfekt formad, och jag trycker av. Bilden är min. Den jag har väntat elva år på. Och just där, mitt i ett geotermiskt skådespel, med kameran i handen och solen i ryggen, känns det som om Island själv ler tillbaka.

Fick den i olika stadier av bubbla också.

Till slut brister bubblan.

För att sedan fara upp i en gigantisk stråle.

När jag äntligen får bilden jag längtat efter i elva år, känns det nästan som om resan kan avslutas här. Upplevelsen är så stark, så mäktig, att jag står tyst – tills min dotter sätter ord på det jag själv inte lyckas formulera. "Vi kan åka hem nu".

Men självklart ska vi inte avsluta resan, vi har så ofantligt mycket kvar att se och uppleva. Ja även jag tar upp min mobil och tar en liten filmsnutt på skådespelet.

Blev en med dubbelsprut   (306) Strokkur - YouTube  

Hade tänkt ta hela Gyllene cirkeln i ett inlägg, men resten får komma i nästa.  

Här finns fortsättningen

Noblessner

Jag hade läst om att ett helt nytt område håller på att växa fram i Tallinn, det var jag naturligtvis nyfiken på så vi tog en promenad dit.

Där var tidigare ett ubåtsvarv. Det var Emanuel Nobel och Gustav Lessner som 1912 bestämde sig för att öppna ett ubåtsvarv här.

Då hette staden Reval och var en del av Ryska imperiet. Det var först 1918, efter första världskriget, som Estland utropade sin självständighet och Reval officiellt blev Tallinn. 

Fram till 1919  byggdes det 12 ubåtar vid varvet. Under Sovjettiden reparerade "Fabrik nr 7" fartyg som skadats under andra världskriget. Man byggde också fartyg för marinen och renoverade trålare samt metallkonstruktioner som användes i hamnar. All verksamhet upphörde 2001.

När vi var här i Tallinn för några år sedan så var det här ett öde industriområde. Då såg det ut så här.

Det här är det gamla fängelset från sovjettiden.

Nu växer det fram både bostadshus och en hel del annat intressant.

På väg till Noblessner, som området nu heter, såg vi hur omtänksamma de är mot stadens hundar här i Tallinn. De har en egen vattenpost. Ser lite torr ut här, men när vi passerat kom det en hundägare med en törstig hund.

Även med gatlyktorna hade de tänkt till, den här har både solceller och vindkraft som driver lampan.

I reklamen för området så säg det att det ligger på promenadavstånd från Tallinns gamla stad, det stämmer men det anges inte hur lång promenad det är. Vi hittade i alla fall fram dit, bra med GPS i mobilen.

Mycket var tyvärr stängt då vi kom fram, men här fanns ändå en hel del att titta på. Till och med gatlyktorna kändes lite spännande.

Bubblorna med restaurangbord i, såg också spännande ut.  Här i Noblessner finns Estlands bäst rankade restaurang 180 Degrees.

Bakom glasbubblorna hittar vi Edith Karlsons skulptur som avbildar ett förhistoriskt djur som har frusit till en gigantisk fossil. Visst blir man glad av den.

Om de här klumparna väcker glädje är jag mer tveksam till, mest lite förundrad.

Dessa komprimerade rester av bilar ska symbolisera; "En metafor för den exempellösa hastighet som människor uppnått. De ligger på marken likt obegripliga stenar som finns kvar som ett mineraliskt minne av vår existens. Vart är vi på väg som samhälle och vad kommer att bli kvar av oss?"

Den här klumpen fick mig att tänka på den störtade bilen som står i en rondell i Gävle, trodde ett tag att den äntligen fått komma till vila. Lena vet säkert vilken bil jag syftar på.

Noblessner ligger vid havet.

Den här skulpturen heter "Lessners fena" Den symboliserar den mer än hundraåriga period då varvsindustrin verkade i Noblessner. Det är en äkta fartygspropeller i brons.

Bada bastu är populärt nu och är man riktigt bastusugen kan man boka in sig och bo i en igloo av trä, med tillhörande bastu.

Lite blåsigt då vi var där men ser annars ganska mysigt ut.

Det är tydligen inte bara i Finland som bada bastu är en livsstil. Vi blev lite överraskade när vi upptäckte att vi hade en egen bastu i vårt hotellrum.