St John’s Co‑Cathedral

St. John’s Co‑Cathedral är kanske Vallettas mest berömda byggnad – en kyrka som på utsidan ser nästan stram och enkel ut, men som på insidan exploderar i guld, marmor och barockprakt. Den byggdes av Johanniterriddarna på 1500‑talet som deras egen ordenskyrka, och varje kapell bär spår av de olika europeiska “langues” som ingick i orden. Det är en plats där historia, makt och tro ligger lager på lager, och där varje detalj känns genomtänkt och symbolisk.

Vi bodde på bara en tvärgata bort från katedralen. Så efter frukost går vi dit. Trodde att de skulle vara enklare att köpa sin biljett på nätet och kunna gå förbi kön in, men så tidigt var det ingen kö och dessutom var det dyrare att förköpa biljetten. 

St. John's Co-Cathedral är inte bara en kyrka; det är ett monument över Malteserordens makt och rikedom och räknas som ett av de främsta exemplen på barockarkitektur i Europa. När man kliver in möts man av en total kontrast. Insidan är en explosion av guld, marmor och detaljrika utskärningar i kalksten, utförda av den kalabriske konstnären Mattia Preti under 1660-talet.

I biljettpriset ingår en audioguide, och den finns på elva olika språk – men tyvärr inte på svenska. Vi valde ändå att gå runt utan guide, för det fanns gott om information att läsa vid de olika kapellen och konstverken. Det gjorde att vi kunde ta in allt i vår egen takt och stanna där vi fastnade lite extra.

Längs katedralens sidor finns åtta kapell, ett för varje "langue" (språkgrupp) inom orden. De är tillägnade skyddshelgonen för de olika regionerna, såsom Frankrike, Italien, Aragonien och Tyskland. Kapellens utsmyckning tävlar nästan med varandra i prakt och rikedom.

​Hela katedralens golv består av närmare 400 gravstenar i färgad marmor. Här ligger riddare och stormästare begravda. Varje sten är ett konstverk i sig, prydd med heraldik, skelett (som symboliserar döden) och latinska inskriptioner som berättar om de begravdas bedrifter.

Kyrkan byggdes mellan 1572 och 1577 av Malteserorden, på uppdrag av stormästaren Jean de la Cassière. Den ritades av den maltesiska arkitekten Glormu Cassar, som även designade många andra viktiga byggnader i Valletta. 

När vi går runt och tittar reagerar vi på något oväntat: den danska flaggan dyker upp här och var. Till och med en variant som ser ut som örlogsflaggan. Det känns lite märkligt mitt på Malta, så det måste förstås undersökas.

Det visar sig att det inte alls är Danmark som smugit sig in, utan Malteserordens egen statsflagga — Sovereign Military Order of Malta. Och när man börjar läsa på inser man att både den och Dannebrog har sina rötter i samma medeltida värld. Under korstågstiden var en röd duk med vitt kors ungefär lika vanlig som dagens reflexvästar: ett tydligt tecken på kristna riddare.

Malteserordens flagga, ibland kallad Sankt Johannes flagga, har burits av Johanniterorden sedan 1100‑talet, med påvens välsignelse. Det vita korset stod för renhet, det röda för blodet som spillts i tronens namn.

Och Danmark då? Jo, enligt legenden föll Dannebrog rakt ner från himlen under ett slag 1219. Mer sannolikt är att även den växte fram ur samma korsfarartradition — men visst är det en bra historia.

När jag går fram mot altaret dyker den rödvita flaggan upp igen, den här gången som en del av målningarna. Det är nästan som att den följer oss genom kyrkan och viskar om sin långa historia. Här inne smälter den in så självklart att man nästan glömmer att den inte är dansk alls, utan Malteserordens egen symbol, lika självklar i den här miljön som ljuset, stenvalven och doften av vaxljus.

Och så lyfter man blicken, och där hänger den. En ljuskrona som inte bara är pampig, utan nästan svävar som ett eget litet universum i taket. Kedjor, ornament, metall som glänser i det dämpade ljuset… det är som om hela rummet håller andan för att ge den plats.

Man förstår plötsligt varför man byggde kyrkor så höga: inte för att imponera på Gud, utan för att ge utrymme åt sådana här skapelser.

Även en så här pampig byggnad måste underhållas. Mitt i all prakt stöter vi på ännu en sorts skönhet: hantverket bakom kulisserna. En tekniker sitter på knä och arbetar sig fram över golvet med millimeterprecision, omgiven av kablar och verktyg. Det är nästan poetiskt hur modern teknik och århundraden gammal utsmyckning möts – någon ser till att varje liten detalj fortsätter glänsa, sten för sten.

I ett av sidokapellen i St John’s Co‑Cathedral låg en enorm körbok uppslagen under glas, som om den bara väntade på att kören skulle samlas runt den igen. Texten och noterna är så stora att man nästan tror att de som sjöng hade dålig syn, men sanningen är mycket mer praktisk än så. Förr stod hela kören runt en enda bok, placerad på en stor pulpet, och alla behövde kunna läsa samtidigt, i skenet av stearinljus och genom kyrkans halvskymning.

De fyrkantiga noterna är gregoriansk sång, skrivna för hand med en precision som nästan känns meditativ. Just den här sidan kommer från Långfredagens liturgi, en av årets mest högtidliga stunder. Det är något fint i att den ligger framme än i dag, som en påminnelse om hur musiken en gång fyllde kyrkorummet – inte från högtalare, utan från röster som följde samma stora blad.

Vi går runt och tittar, det är ingen trängsel så här pass tidigt, man kan komma fram och fotografera utan att armbåga sig fram.

Tittar på skulpturer...

...och upptäcker lite detaljer.

För att få gå ner i kryptan släpps bara fyra personer åt gången, men så här tidigt på morgonen hade vi tur – ingen kö, bara stillhet. Vi smyger ner för trappan och möts av ett svalt, dämpat ljus. Man kommer inte hela vägen in, utan får kika genom en plexiglasskiva, som om historien ligger där inne och vilar bakom ett skyddande lager. Det gör upplevelsen nästan ännu mer högtidlig, som att man står vid tröskeln till något som inte riktigt vill bli stört.

När vi står där nere vid kryptan börjar jag förstås undra: ligger Jean Parisot de Valette verkligen begravd här? Och det gör han, men inte alls där man först tror.

Valette vilar i den äldsta delen av kryptan, i ett separat rum som kallas Grand Masters’ Crypt. Ingen pampig sarkofag, inga marmorbyster eller utsirade vapensköldar. Hans grav är i stället en platt sten i golvet, så anspråkslös att man nästan kan missa den. På stenen står bara: “Hic jacet Magister Johannes de Valette” (“Här vilar stormästaren Jean de Valette”)

Det är nästan chockerande enkelt för mannen som ledde Malta genom den stora belägringen och grundade hela Valletta. Men kanske är det just det som gör intrycket så starkt.

Han begravdes först i en provisorisk kyrka i den nygrundade staden, och när St John’s Co‑Cathedral stod klar flyttades hans kvarlevor hit – utan att man byggde något praktfullt monument, bara denna stillsamma minnessten.

Det finns en hel del konstverk i katedralen också.

Katedralen är förstås världsberömd för att den rymmer två verk av Caravaggio, den dramatiske mästaren som under en tid till och med var medlem i orden. Men hans närvaro här är så speciell, och målningarna så överväldigande, att de förtjänar ett helt eget inlägg. Det här besöket slutar alltså inte här, utan fortsätter snart med ljus, mörker och en konstnär som fortfarande får hjärtat att stanna upp ett slag.

Vi lämnar katedralens svalka för en stund och kliver ut i solskenet igen. Efter lunch råkar vi gå förbi entrén  och inser snabbt att det var en mycket klok idé att gå hit direkt när de öppnade. Nu ringlar kön lång utmed hela fasaden. Det känns nästan lite lyxigt att vi fick vandra runt där inne i lugn och ro, innan dagens stora ström av besökare tog vid.

Upper Barrakka Gardens

Upper Barrakka Gardens  användes ursprungligen för att erbjuda rekreation åt riddarna av Johanniterorden, men öppnades för allmänheten år 1800. 

Just nu, när vi kommer dit ser den inte så mycket ut för världen, det är plantering på gång och någon form av renovering, men runt bysten av sir Winston Churchill är planteringen klar.

Churchill har en särskild plats i maltesernas hjärta. Under andra världskriget stod han upp för Malta när ön utsattes för en av historiens hårdaste belägringar, och han kallade den berömda klippön för “the unsinkable aircraft carrier”. Bysten restes som ett tack för hans stöd och ledarskap.

Einstein däremot har ingen direkt Malta‑koppling, men hans väggbyst är en hyllning till vetenskap, nyfikenhet och mänsklig kreativitet. Den passar märkligt bra här, mitt i en trädgård som alltid varit en mötesplats för idéer, historia och utsikter som får tankarna att vandra.

Trädgården är en plats där både turister och malteser brukar slå sig ner en stund. Här sitter folk i skuggan, pratar, vilar benen – och ibland får de sällskap av trädgårdens egen lilla katt. Den här dagen strök den runt mellan bänkarna, helt trygg i sin roll som inofficiell värd. Några stannade upp och klappade den, andra log bara när den passerade. Det är något med Upper Barrakka Gardens som gör att både människor och katter verkar trivas lika bra.

Trädgården ligger högt ovanför Grand Harbour, och utsikten är så vidsträckt att man nästan får känslan av att stå på en balkong över hela staden. Det blåser ordentligt den här dagen, så pass att man nästan får hålla i  sig när  man kliver ut på den lilla utsiktsutsprånget.  Men vinden hör liksom till, den påminner om hur öppet och utsatt läget är, och hur nära havet alltid känns här uppe.

Vi njuter av den vidsträckta utsikten.

Om man är här uppe klockan 12.00 eller 16.00 kan man dessutom vara med om de dagliga ceremoniella kanoneldarna vid Saluteringsbatteriet nedanför. Då samlas folk längs räcket, och hela trädgården stannar upp för ett ögonblick när salutörerna i sina historiska uniformer gör sig redo. Det är något både högtidligt och lite lekfullt över det, ett eko från riddarnas tid som fortfarande lever kvar mitt i vardagen.

Innan vi går härifrån beundrar jag den lite lekfulla statyn Les Gavroches, de tre gatubarnen av Antonio Sciortino, som ser ut att vara på väg någonstans i full fart, en fin kontrast till den stilla trädgården runt omkring. 

Mickel

Tänkte presentera vårt lilla husdjur – eller kanske snarare tomtdjur. Han kommer nästan varje dag på visit, men det är sällan jag hinner se honom. Han är snabb i vändningarna och dyker oftast upp när det redan hunnit bli mörkt.

I går kväll låg det dräktiga rådjuret på gräsmattan och lapade de sista solstrålarna. Lite senare tittade jag ut för att se om hon var kvar – men nu var det Mickel som hade tagit över scenen. Han stod ganska nära fönstret, så det tog en stund innan jag upptäckte honom. Som vanligt rörde han sig snabbt, och innan handen och hjärnan hunnit samarbeta för att få upp mobilen ur fickan hade han redan tassat vidare en bit.

Han nosade runt en stund. Han ser lite tufsig ut, men det är ingen fara det är bara vinterpälsen som ska bort. Svansen som för bra en vecka sedan var så yvig är nu lite tunnare och den tjocka pälsen på kroppen börjar nu bli lite mer som en sommarkostym.

Sedan slank han ut genom grinden mot allmänningen.

Där på berget satt han en stund, kliade sig och verkade bara ta det lugnt. Men några bilder blev det inte därifrån.

Mobilbilder genom våra gamla handblåsta rutor – men det sägs ju att den bästa kameran är den som råkar vara med.

Trappor

Valletta är en stad byggd i nivåer. På den här bilden syns det tydligt, tre olika nivåer framför mig, och så den fjärde där jag själv står.

Många av gatorna är snarare långa trappor än vägar.

Några av trapporna har till och med egna namn, som de historiska Taraġ Nix Mangiari vid Victoria Gate.  Namnet  kommer från tiggarnas rop “Nix mangiari!” (”Inget att äta!”).

Det mest kända särdraget med Vallettas trappsteg är deras utformning. De är ofta låga och breda.

Det här var inget som arkitekterna hittade på för att vara snälla mot trötta fötter. De låga trappstegen var ren och skär nödvändighet. Riddarna i Malteserorden rörde sig runt i full rustning, och att ta sig uppför Valletta‑backarna i sådana plåtpaket krävde både flacka steg och gott om syrepauser.

Och inte nog med det, trapporna behövde dessutom vara så pass milda att även hästarna kunde ta sig upp och ner genom staden. Det är först när man står där själv, som man riktigt förstår hur genomtänkt allt är. Valletta är byggd för ett helt annat tempo och en helt annan vardag än vår, men spåren finns kvar i varje steg.

Under min vistelse pratade jag med några som bor i Valletta, och de log stort när trapporna kom på tal. De var nästan lite stolta över dem. “Perfekta när man är trött och ska hem med tunga matkassar”, sa en av dem. “Man behöver inte lyfta fötterna så högt.”

Det är sådana små detaljer som gör att man förstår hur staden fortfarande fungerar – inte bara som ett historiskt monument, utan som en levande plats där vardagen faktiskt rullar på, steg för steg.

En del gator var faktiskt så branta att det behövdes varningsskyltar. Och jag förstår varför. Stenarna är vackra, men de blir hala som tvål när det regnar. Man ser framför sig hur både riddare, hästar och nutida Valletta‑bor har fått ta det försiktigt här genom århundradena.

Efter ett tag märker man hur gatorna förändras. De brantaste sluttningarna fick helt enkelt ge upp tanken på att vara gator och blev i stället rena trappor. Och det är just här de där låga, långa stegen verkligen kommer till sin rätt.

För mig, med lite kortare ben, var det faktiskt mycket lättare att gå uppför de här trapporna än att ta sig nedför. Stegen är så låga och långa att jag till och med måste ta dubbelsteg när jag går ner.

I Valletta är en trappa sällan bara en väg uppåt. Framåt kvällen förvandlas de till stadens mest populära barer. Man slänger ut några kuddar, ställer ner ett glas vin och vips så har man en uteservering. Det är vackert, trångt och alldeles underbart.

När, eller om man har tröttnat på att gå i trappor, så finns det en hiss, Barrakka‑hissen. Den skjuter rakt upp genom de massiva murarna och ser nästan ut som ett modernt konstverk som någon lutat mot historien. Men funktionen är allt annat än dekorativ. På 23 sekunder tar den dig  58 meter upp från Lascaris Wharf nere vid Grand Harbour upp till Upper Barrakka Gardens, en höjdskillnad som annars känns rejält i benen.

Det fanns en hiss här redan 1905, då kostade det en penny att åka nu kostar det 1 euro för en tur och retur samma dag.  

Nu har vi tagit oss upp till Upper Barrakka Gardens. 

Men den återvänder vi till senare.

Tritontorget i Valletta

Återvänder till resan till Malta.

Många intryck har sakta börjat sjunka in nu när jag är hemma igen, och jag märker hur vissa platser stannar kvar lite extra i minnet.

Det här är Tritontorget, den stora öppna platsen precis utanför stadsporten till Valletta. Mitt i torget står Tritonfontänen, med sina tre bronsfigurer som lyfter upp ett vattenfat, en av de mest välkända symbolerna för staden. Torget är som en naturlig samlingspunkt: här möts bussar, fotgängare, turister och lokalbor innan de fortsätter in genom porten mot huvudstadens smala gator.

Vi går ut genom stadsporten, City Gate. När man går ut där finns det en bro över vallgraven.

När man går över bron som leder in mot City Gate märker man snabbt att Valletta inte är en stad byggd på en enda nivå. Under en ligger den gamla vallgraven – idag torr och omvandlad till park – och ovanför reser sig de massiva bastionerna som en påminnelse om att staden en gång var en fästning snarare än en huvudstad. Det är nästan som att staden presenterar sig själv i tre steg: försvar, ingång och sedan det pulserande livet innanför murarna. Att stå där på bron och titta ner i vallgraven och upp mot bastionerna ger en tydlig känsla av hur genomtänkt Valletta är konstruerad, en stad skapad för att både skydda och imponera.

På torget pågår just nu en internationell fotoutställning med fokus på mänsklig värdighet, kvinnor och identitet. Stora bilder står uppställda i rader på torget , och det är svårt att inte stanna till. Motiven är starka, ibland stillsamma, ibland nästan påträngande i sin närvaro. Vi går en sväng bland tavlorna och låter oss dröja vid några av dem innan vi fortsätter

På andra sidan om fontänen upptäcker jag en lite oväntad och spännande byggnad. Det visar sig vara Valletta Design Cluster, en del av Maltas satsning på kultur, design och kreativa näringar.

Men det är inte verksamheten där inne som fångar min uppmärksamhet den här gången, utan själva fasaden. Den består av oregelbundna speglande paneler som bryter ljuset i alla möjliga vinklar. När man går förbi förändras byggnaden nästan från steg till steg – himlen, människorna och torget speglas i små fragment som om fasaden vore ett stort, rörligt collage.

Jag går runt med kameran och försöker hitta en vinkel där både byggnaden och vi två kan fastna tillsammans i spegelbilden. Men det visar sig snabbt vara hopplöst. Fasaden är så full av vinklar och brutna ytor att var jag än ställer mig så studsar speglingarna åt helt andra håll. Det är som om huset medvetet undviker att fånga oss, eller leker lite med oss. Blir några som sitter på fontänen som kommer med istället.

Går jag riktigt nära ser jag till slut både mig själv och att spegelglaset inte är helt rent. Det blåser ordentligt i dag, vilket syns tydligt på rufset i håret. En sorts ofrivillig selfie alltså – något jag sällan ägnar mig åt, men här blev det nästan oundvikligt.

Eftersom det blåser idag är vattnet avstängt i fontänen, tur för de här fyra som valt en minst sagt ovanlig plats för sin morgonvila.