Song wat, vid Chao Phraya-floden.

Vi var till Bangkok i november och bodde på Grand Hyatt Erawan. Planen för dagen är att ta oss till Song Wat. Vi kollar kartan och inser snabbt att det är lite väl långt att promenera i värmen, och att försöka lista ut rätt busslinje känns… optimistiskt. Så vi gör det enkelt för oss och bokar en bil – Bangkoks motsvarighet till Uber.

Vi får meddelandet om att chauffören är på väg, vi vet att det är en Ford och bilnummret, men har inte koll på vilken modell det är, men går ner för att möta upp honom. När bilen rullar in framför hotellet, mitt bland alla glänsande Mercedes och diskreta limousiner, ser jag hur portiererna höjer ögonbrynen en aning. Bara en millimeter, men tillräckligt för att avslöja en stilla förvåning. De håller förstås masken och öppnar dörren med samma elegans som om jag skulle kliva in i en Rolls Royce.  Jag gör mitt bästa med att hålla masken och tycka att det var helt naturligt även om jag hade väntat mig en mer diskret bil.

Song Wat är inte vilken gata som helst. Den föddes ur en katastrof. Efter en förödande brand som 1906 ödelade stora delar av Sampheng, dagens Chinatown, tog kung Rama V själv upp pennan och ritade en ny gata längs floden. Namnet Song Wat betyder just ”ritad av kungen”.

Och det märks att gatan bär på historia. Här samsas gamla lagerhus med små butiker, tempel, kaféer och dofter som byter riktning med varje vindpust. Det är en plats där tiden går i sin egen takt, där det moderna Bangkok liksom glider in mellan sprickorna i det gamla. Perfekt för en långsam promenad med kameran – eller bara för att låta sig svepas med av allt som händer på en enda gata.

Gatan var en gång en livlig handelsväg för internationella varor och en viktig punkt för kinesiska immigranter som bosatte sig i Bangkok under 1800-talet. Många av de äldre byggnaderna längs gatan bär på spår av den kinesiska arkitekturen och atmosfären från förr.

Det började egentligen med att den belgiske street‑art‑konstnären ROA målade två uppochnervända elefanter på en vägg under gatukonstfestivalen Bukruk. Plötsligt fick Song Wat sin ikonbild och nyfikenheten väcktes. Ungefär samtidigt började småskaliga entreprenörer se möjligheter i de nedgångna butikshusen.

Den stora väggmålningen med de två elefanterna är mer än bara ett fint motiv att fotografera. ROA, som är känd världen över för sina svartvita djur i enorm skala, valde just Song Wat som sin duk – långt innan området blev trendigt.

Vid den tiden var gatan fortfarande en ganska bortglömd del av Chinatown, fylld av gamla lagerhus och småhandlare. Men ROA:s elefanter, stora, uttrycksfulla och målade rakt på en sliten fasad, blev snabbt ett landmärke. Resenärer började söka sig hit bara för att se målningen, och det blev startskottet för att fler konstnärer, kaféer och kreativa verksamheter började hitta hit.

I dag räknas muralen som en av de första gnistorna som satte Song Wat på kartan igen. Och när jag står framför den, med kameran i handen, är det lätt att förstå varför.

Det var nästan som om folk väntat på att kvarteren skulle vakna.  Den inflytelserika resebibeln Time Out utsåg  2023 Song Wat till en av världens 50 coolaste stadsdelar.

Att promenera längs Song Wat är som att gå genom ett stycke levande arkitekturhistoria. Husen bär på lager av berättelser: kinesisk‑portugisiska detaljer, västerländska influenser och små utsmyckningar i form av frukter och blommor som klamrar sig fast vid fasaderna. Andra byggnader står i stilla förfall, men visar fortfarande spår av sin forna rikedom.

Färgskalorna, texturerna, siluetterna – allt samspelar på ett sätt som känns helt eget. Och mitt i detta börjar nya verksamheter ta plats, varsamt men med egna tolkningar av gatan. Song Wat lyckas på något märkligt vis förena sitt arv med en ny energi. Den starka närvaron av konst i kvarteren förstärker bara känslan av att något både gammalt och nytt pågår samtidigt. Även lite modernt och humoristiskt.

Elefanten har länge varit en central symbol i den thailändska kulturen – ett djur som bär både styrka och visdom på sina breda axlar. Därför var det kanske inte så förvånande att just elefanten blev huvudmotiv i många av de muralmålningar som började dyka upp i området. Genom att lyfta fram elefanten speglade konstnärerna både Thailands nationella identitet och den växande globala medvetenheten om behovet av att skydda arten.

Med det i åtanke känns det nästan självklart att vi stöter på så många elefanter just på den här gatan.

De elefanter som dyker upp lite här och där längs Song Wat tillhör Elephant Parade – ett internationellt konstprojekt som föddes i Thailand och fortfarande bär en stark lokal förankring. Idén tog form när grundaren Mike Spits besökte ett elefantsjukhus i Lampang och mötte en liten elefantunge som förlorat sitt ben efter att ha trampat på en landmina. Det mötet blev startpunkten för ett projekt som skulle förena konst, medvetenhet och välgörenhet.

Sedan dess har konstnärer från hela världen skapat färgstarka, fantasifulla elefanter i olika storlekar – alla med samma mål: att samla in pengar till elefantvård och att sprida kunskap om hoten mot Asiens elefanter.

Att flera av dessa skulpturer nu står längs Song Wat känns nästan som en naturlig fortsättning på gatans egen berättelse. Här möts kreativitet, historia och kultur, och Elephant Parade-elefanterna smälter in som små glimtar av lekfullhet och eftertanke. Varje figur är ett litet konstverk – en färgklick, en tanke, en personlighet – och tillsammans bildar de en slags skattjakt genom kvarteren.

Varje skulptur är skapad av en egen konstnär, med sin egen färgpalett och sitt eget uttryck. På en liten skylt kan man läsa mer om skaparen. Tillsammans blir de en liten konstvandring – och under min promenad letade jag upp flera av dem. Här är de jag hittade.

Väggmålningarna innehåller inte bara elefanter, där är det stor variation på motiven.

Här är några få av de jag såg.

Även gatuköket har fått en egen målning.

Mitt i Song Wats vindlande kvarter finns en liten gatstump som blivit något av ett galleri under bar himmel. Väggarna är täckta av fantasifulla målningar – drakar, stjärnor, figurer som verkar ha klivit rakt ut ur en dröm. Här blandas tradition med lekfullhet, historia med graffiti, och varje vägg berättar sin egen historia.

Jag valde att fotografera just den här scenen – inte bara för färgerna, utan för människorna. En motorcykel svischar förbi, andra stannar till, någon kanske bara råkar gå förbi utan att riktigt se. Men det är just det som gör platsen så levande: konsten är där, mitt i vardagen, och den får finnas i rörelsen, i förbifarten, i ögonblicket.

Vi försökte leta oss ner till floden, men det var inte helt lätt att orientera sig bland gator som plötsligt tog slut i en återvändsgränd.

I stället hamnade vi bland bilverkstäder och skrotupplag – en helt annan sida av Song Wat. Men det visade sig bara vara början. Gatan är lång och ger så otroligt många intryck så vi fortsätter promenaden nästa inlägg, kan vara skönt att sätta sig ner en stund och vila lite. 

Det kan nästan se ut som en utställning, men det här är ett levande kvarter där folk bor, jobbar och lever sina liv mitt i allt det färgstarka.

Kan man lämna tillbaka oönskade julklappar?

Om det gick, skulle jag gärna ha returnerat den ”adventsklapp” som dök upp redan till andra söndagen i advent. Ingen mysig, omtänksam liten gåva – utan Covid-19, komplett med en hosta som tog andan ur mig på riktigt.

Hos läkaren fick jag veta att det inte fanns så mycket att göra åt själva viruset. Jag gick därifrån med två stora flaskor hostmedicin, en inhalator och beskedet att jag åtminstone inte längre var smittsam. Frågade om det var helt säkert och att jag kunde fira jul med släkten och även göra en resa, absolut var svaret.

Det gjorde att jag kunde fira jul med släkten med gott samvete, även om jag hostade mig igenom större delen av helgen.

Julafton, och hela gänget spanar ivrigt efter Tomten som någon påstod sig ha sett landa med sina renar.

En stund av stilla magi – barnen samlade framför Tomten, med ögon som glittrar av förväntan.

Det var gammelmormor som blev mest rörd av alla – när jag öppnade paketet från mitt fyraåriga barnbarnsbarn och fann ett par örhängen han gjort helt själv. En liten handgjord skatt som gick rakt in i hjärtat.

                                                                            ____________________     

Efter julafton väntade ännu en fin stund: resan till Köpenhamn, som var julklappen till yngsta barnbarnet och hennes sambo. Och med beskedet att jag inte längre var smittsam kunde jag kliva ombord med lättare steg och ett betydligt gladare humör.

Vi landade till en fin solnedgång.

Jag valde att tillbringa kvällen på hotellet medan de andra gav sig ut på stan. Lite vila gjorde gott efter alla veckor av hosta, och när maken dessutom kom tillbaka med riktigt goda smørrebrød med roastbeef og remoulade blev det en oväntat lyxig och stillsam kväll. Precis vad jag behövde.

Nästa dag orkade jag faktiskt följa med på sväng in på Tivoli.

Är man i Köpenhamn i jultid är gløgg och æbleskiver ett måste – i alla fall för oss. Det är något med smaken som är så omisskännligt danskt, som om hela landet ryms i en enda tugga och en varm klunk.

Vi hittade ett trevligt och lugnt ställe inne på Tivoli där de serverades, och där satt vi en stund och bara njöt av värmen, ljusen och den där speciella julstämningen som Köpenhamn är så bra på att skapa.

Stärkta av gløggen tog vi en långsam promenad genom Tivoli. Ingen av oss kände minsta behov av att kasta oss upp i några åkattraktioner – det räckte gott att bara vandra runt och ta in allt det glittrande, stilla och vackra.

Och mitt i allt detta hade till och med väderkvarnen fått på sig en tomteluva, som om hela Tivoli bestämt sig för att gå all in på julstämningen. Det är just sådana små detaljer som gör Köpenhamn i juletid så oemotståndligt.

Även kanelbullarna på Tivoli hade fått extra av allt – mer deg, mer fyllning, mer glans och mer jul. Som om de, precis som resten av Tivoli, bestämt sig för att ta i från tårna och bjuda på den mest generösa versionen av sig själva.

Ingen av oss kände minsta dragning till att prova någon av åkattraktionerna – och tur var väl det, för en av dem såg så hisnande ut att inte ens vilda hästar skulle få upp mig i den. Det räckte gott att stå på trygg mark och titta på när andra modiga själar svischade förbi i vintermörkret.

Vi gick förbi samma hjärteträd igen – och ja, det var lika omöjligt att låta bli att fotografera det en gång till.

Och överallt fanns den där speciella belysningen som Tivoli är så bra på – små ljuspunkter, slingor och skuggor som tillsammans skapade en stämning som var både sagolik och helt igenom dansk. Perfekt att fånga på bild innan vi vandrade vidare.

Kvällen avslutades med ett sprakande fyrverkeri som vi kunde avnjuta direkt från hotellrumsfönstret. Det var skönt att få stanna inne i värmen och ändå ha första parkett – även om skärpan på bilderna fick lida lite när glasrutan blev min stativplats.

Vad vore ett Köpenhamnsbesök utan mitt favoritsmørrebrød – Dyrlægens natmad. Vi hittade ett litet, mysigt ställe som hette Søster, och där serverades en riktigt generös variant. Så rikligt med leverpastej att det egentligen hade räckt till oss allihop, och ändå låg det kvar ett överflöd på smörgåsen. Precis så som ett danskt smørrebrød ska vara.

För att komma ihåg vad stället hette tog jag en bild på skylten utanför. När jag senare tittade på fotot såg jag att jag fått med en bit av gatumiljön också – så jag beskar bort skylten och sparade resten av bilden. Ibland blir det bästa motivet det man inte ens planerade.

                                                                                 ________________________________

Men även om Köpenhamnsresan blev av, så var hostan långt ifrån färdig med mig. Den följde med hem som en enveten, ovälkommen reskamrat och vägrade släppa taget. Dagarna gick, veckorna likaså, och trots mediciner och vila fortsatte bröstkorgen att protestera vid varje andetag.

Efter fyra veckor och två nya besök hos läkaren kom svaret som förklarade allt: lunginflammation. Inte konstigt att kroppen känts som en gammal som en urvriden disktrasa och helt dränerad på ork. Den här gången fick jag i alla fall något som verkligen hjälpte — antibiotika, och med den började livet sakta men säkert återvända.

Det är märkligt hur tydligt man känner skillnaden när kroppen vänder blad. Som om någon öppnar ett fönster och släpper in frisk luft igen. Nu börjar jag äntligen känna mig som mig själv, och det är en gåva som slår både adventsklappar och julklappar med hästlängder.

Julskyltning i Helsingfors

Centralgatan glimmade av ljusdekorationer när vi promenerade mot Stockmann, stadens klassiska varuhus som varje år lockar mängder av besökare med sin julskyltning. I år hade vi hört att den skulle vara något alldeles extra – med Mumin som huvudtema – och nyfikenheten drev oss dit. Att stå framför de stora skyltfönstren och se hur sagovärlden tar plats mitt i stadens puls är som att kliva rakt in i en barndomsdröm, där fantasi och julstämning möts i ett sagoskådespel.

Visst var det Muminvärlden som hade byggts upp i skyltfönstret – med alla figurerna från sagan som rörde sig i små scener, nästan som om de klivit ut ur böckerna. I högtalarna berättades sagan om Mumin, först på finska och sedan på engelska, så att både lokalbor och besökare kunde följa med.

Det var inte bara barnen som stod trollbundna framför glaset; många vuxna dröjde kvar länge, lika fascinerade av den levande sagovärlden. Julskyltningen blev som en mötesplats mellan generationer, där fantasi och tradition förenades i ett skådespel.

Vi vandrar vidare och låter blicken glida över stadens fasader. Ljusslingor och dekorationer pryder husen – vissa skimrar vackert och förvandlar byggnaderna till sagoscener, medan andra nästan känns lite skrämmande i sin överdådiga eller märkliga gestaltning. Det är som om staden själv spelar på hela registret av känslor: från varm julglans till mystisk skugga.

En stad som överlevt flera krig men ändå har så många hus i behåll – fasader som bär spår av tidens gång, men som fortfarande reser sig stolta över gatorna. Vissa byggnader glänser i nyputsad prakt, andra viskar om gamla sår och minnen. Tillsammans bildar de en stadsväv där historien och nuet möts, och där varje kvarter känns som ett kapitel i en större berättelse.

Men även nya moderna byggnader dyker upp – som Kampens kapell, kyrkan som med sina rundade träväggar nästan ser ut som en bastu mitt i stadens brus. Men bakom det enkla yttre gömmer sig ett stilla rum av varmt alträ, byggt för tystnad och eftertanke. Kontrasten mellan fasadens vardagliga uttryck och den oväntade ro man möter där inne blir som en symbol för Helsingfors: en stad som förenar puls och stillhet, historia och nutid.

Trodde jag såg en liten gyllene hund uppe i ett fönster, men det var visst en katt.

Intill kyrkan dyker fler moderna inslag upp – som den här elsparkcykeln som parkerat precis utanför den markerade rutan. Kanske kan det betecknas som en liten form av civil olydnad, eller bara ett tecken på hur stadens vardag tränger sig på mitt i stillheten.

Inne i nästa köptempel möttes vi av en hel liten stad byggd av pepparkakor. Husen stod prydligt på rad, dekorerade med glasyr och färgglada detaljer – som små sagoscener mitt i julruschen. De såg nästan för goda ut för att vara sanna, men när vi smakade visade det sig att de var mer konstverk än delikatesser: lite svårtuggade, nästan hårdsmälta. Ändå var de fina att se på, och kanske är det just så det ska vara – en stad som är till för ögat snarare än för magen.

Många butiker satsar på storslagna julskyltningar, men den lilla hälsokostbutikens fönster väckte något helt annat hos mig – en känsla av barndom. Det såg nästan ut som förr, när handlarna täckte skyltfönstren med omslagspapper som togs bort först på skyltsöndagens morgon. Då stod vi barn där, ivriga och förväntansfulla, och beundrade sagolandskap och modelljärnvägar som plötsligt uppenbarade sig.

Det enkla fönstret blev därför mer än bara en skyltning – det blev en påminnelse om den där pirriga känslan av att något magiskt väntar bakom papperet, redo att avslöjas i rätt ögonblick.

Här satt även Nalle Puh och lagade risgrynsgröt.

Här snurrade modelljärnvägen med flera olika tåg som körde runt i små landskap. Jag fick vänta en stund innan jag kom fram för att ta en bild – en liten pojke vägrade helt enkelt följa med sina föräldrar därifrån. Han stod kvar, helt uppslukad av tågen som rullade runt, som om världen utanför försvann för en stund.

 har även filmsnutt på modelljärnvägen.

film

På väg tillbaka till hotellet möttes vi av byggplank som förvandlats till en oväntad scen för poesi. Orden som stod där bröt av mot stadens brus och gjorde att man stannade upp – som om någon ville påminna oss om att även mitt i vardagens grå ytor kan ett leende bli ett stråk av ljus.

Vi har haft en givande dag i Helsingfors, dags att återvända till vårt hotell.

Det råkar vara Finlands självständighetsdag under vår vistelse i Helsingfors, en dag då hela landet fylls av högtidlig stämning och firande. Vårt hotell, Klaus K, ville också bidra till känslan och bjöd gästerna på finskt godis – små söta smaker som blev en del av festligheterna. Det kändes som en varm gest, där även vi som besökare fick ta del av den nationella högtiden och känna oss lite mer hemma i staden.

Till frukost får vi njuta av klassiska julstjärnor – de spröda wienerbröden med plommonsylt i mitten som hör julen till. En liten bit tradition på tallriken, lika mycket en smak av högtid som en påminnelse om barndomens jular.

Vi hade fyra dagar i Helsingfors som jag försökt att sammanfatta i de här två blogginläggen.

Jul i Helsingfors

När vintermörkret sänker sig över Helsingfors tänds tusen små ljus på Senatstorget. Domkyrkan vakar som en vit krona över marknaden, där doften av glögi och nybakade pepparkakor blandas med ljudet av skratt och musik. Här, mitt i stadens hjärta, möts tradition och nutid – hantverkarnas bodar står sida vid sida med moderna inslag, men allt omsluts av samma varma julstämning.

Att vandra mellan stånden är som att stiga in i en levande julberättelse: träleksaker, stickade vantar och glittrande dekorationer väcker både barndomsminnen och nya drömmar till liv. Här kröns Finlands Lucia, som sedan med sitt följe skrider nedför domkyrkans trappa, vidare ner mot julmarknaden och ut i stadens centrum – ett ögonblick där ljuset bokstavligen möter folkvimlet.

Men vi kom dit lite före Lucia. I stället tog vi oss uppför alla trapporna för att få en blick över marknaden från ovan. På dagtid såg det ut så här – mer vardagligt än stämningsfullt, men ändå med en förväntan som låg och vilade över torget, som om ljusen bara väntade på att få tändas.

När mörkret föll – och det gör det tidigt i Helsingfors – förvandlades marknaden. Ljusslingorna tändes, bodarna glimmade som små lyktor och hela torget fick en annan puls. Det som på dagen kändes vardagligt blev nu en scen för julens magi: doften av glögi spreds i luften, musiken bar längre och domkyrkan reste sig som en vit väktare över allt det levande myllret.

Att blicka ut över marknaden i kvällsljus var som att se staden klä sig i festdräkt, där varje liten detalj – från stickade vantar till glimmande dekorationer – fick en extra glans.

Vi går ner till alla bodarna, där doften av nybakat möter oss mellan ljusslingor och juldekorationer. Mitt i vimlet står det klassiska konditoriet Ekberg, som bjuder på den finska favoriten Korvapuusti – kanelbullen vars namn bokstavligen betyder örfil. En smått humoristisk benämning på något så mjukt och tröstande.

När jag ser dem ligga där, gyllene och kryddiga, tänker jag på min mamma som också bakade korvapuusti när jag var barn. Smaken är densamma: en blandning av sötma och trygghet, som om varje tugga bär med sig en bit av både tradition och barndomsminne.

Är man på julmarknad så är det nästan obligatoriskt att värma händerna kring en mugg glögg – eller glögi, som de säger här i Helsingfors. Den serveras förstås med russin och mandel, som små överraskningar på botten av koppen. Doften av kryddor blandas med sorlet från torget och gör stunden till en del av själva julritualen: enkel, värmande och alldeles självklar.

En blinkning från glöggförsäljaren som vet att julmarknaden inte bara är för människor, utan också för alla fyrbenta som gärna vill vara med i stämningen.

Mitt i marknadens myller står en gammaldags karusell, vackert målad och snurrande till glada toner. Den är gratis för alla barn – och för vuxna som fortfarande bär på sitt barnasinne. Jag såg några fnittriga tonårsflickor hoppa upp på hästarna, som om de för en stund återvände till sin barndoms jul.

Det är just sådana ögonblick som gör marknaden levande: när traditionen inte bara bevaras, utan också får nytt liv i skratt och rörelse.

För barnen var det inte glöggen som lockade, utan en rykande mugg varm choklad. Med vispgrädde som topp och marshmallows som smälte långsamt ner i det söta skummet blev det en egen liten fest i koppen. Och kanske är det just så julen smakar för de yngsta – mjuk, söt och alldeles självklar.

På tal om sött – det fanns verkligen mycket som lockade besökarna. Från färgglada karameller och choklad i alla former till honung, fudge och småkakor som doftade nybakat. Barnens ögon glittrade nästan lika mycket som julbelysningen när de stod framför stånden, och även de vuxna lät sig frestas av allt som hör julen till.

Julmarknaden är inte bara en plats för hantverk och traditioner, utan också för små godsaker som gör promenaden mellan bodarna ännu mer njutbar.

Varför inte en våffla med sylt och vispgrädde.

I en av bodarna tillverkades handgjorda spiralchips, skurna som små konstverk och friterade tills de blev gyllene och krispiga. Ångan bolmade ut från grytorna och spred en doft som fick förbipasserande att stanna upp.

Efter att ha traskat runt bland alla bodar, smuttat på en varm glögg och mumsat i oss en korvapuusti, fortsatte vi vidare mot centrum för att titta på julskyltningen. Det är inte långt att gå, men vill man kan man hoppa på spårvagnen som rullar längs den festligt upplysta Julgatan – en liten resa där själva färden blir en del av julupplevelsen.

Spar julskyltningen till nästa blogginlägg.

En promenad genom Edinburghs lager av tid.

Vi tar en till promenad i Edinburgh, först styr vi stegen vi upp på Calton Hill, den beskrivs ibland som en "kulle med statyer".

Den  ingår i stadens UNESCO-världsarv. Calton Hill är en av Edinburghs mest ikoniska platser, en vulkanisk höjd mitt i staden som erbjuder både storslagna vyer och historiska monument.

Här möts grönskan och graniten, där monumenten står som frusna gestalter mot himlen. Calton Hill har kallats Edinburghs egen akropolis, en plats där staden blickar både bakåt mot antiken och framåt mot framtiden.

Här uppe öppnar sig staden som en tavla under oss. Det var på 1800‑talet som Edinburgh fick sitt smeknamn ‘Athens of the North’, när konstnären Hugh William Williams såg likheterna mellan den grekiska huvudstadens stadsplan och vår egen. Med sina klassiska monument har Calton Hill blivit som stadens akropolis – en plats där historien står sida vid sida med utsikten. Här uppe ser man ända bort till havet.

Bredvid där vi står är Dugald Stewart Monument, ett litet grekiskt tempel till minne av filosofen. Med sina eleganta kolonner ramar det in utsikten och påminner om Edinburghs smeknamn ‘Athens of the North’. Ett stilla monument för tankens kraft.

Det som skulle bli en skotsk Parthenon står här som en ofullbordad dröm. National Monument restes till minne av soldaterna från Napoleonskrigen, men pengarna tog slut och bara kolonnerna blev kvar. Kanske är det just ofullkomligheten som gör det så gripande.

Edinburghs egen ‘skamfläck’ som ändå ger kullen sin stolthet

Som ett teleskop i sten reser sig Nelson Monument mot himlen. Tornet byggdes för att hedra amiral Nelsons seger vid Trafalgar, och härifrån har man länge signalerat tid till stadens invånare. Ett minnesmärke som blickar både mot havet och mot framtiden.

På vägen ner mot staden dyker ett märkligt hus upp, W Hotel Edinburgh, som fått smeknamnet The Ribbon. Mitt i den klassiska stenstaden reser sig en kopparspiral, som om framtiden själv snurrat sig upp ur kullens fot. Fasaden slingrar sig uppåt som ett band i vinden, ett nutida utropstecken bland stadens parenteser

Från stadens höjd vandrar vi vidare till Edinburghs äldsta kvarter – The Old Town, som breder ut sig kring slottet på Castle Rock. Här möter vi medeltidens stad, med sina smala gränder, höga stenhus och platser där historien ännu dröjer kvar i stenarna.

Vi letar oss fram genom smala gränder och trånga prång.

“Vid Royal Mile står ett hus som tycks luta sig framåt för att viska historier från en annan tid. Balkongen hänger som en träbro mellan då och nu, och fönstrens sken är som ögon som minns. Det är John Knox House, byggt omkring 1470, stadens äldsta bevarade bostadshus – ett fascinerande inslag som bär både arkitekturens tyngd och historiens röst.

På torget nära City Chambers står tre röda telefonkiosker som utropstecken i stenstadens grå text.  De är kvarlevor från en tid då samtal krävde de mynt och tålamod, nu är de mest statister – alltid redo att posera för ännu en bild. Mot de gamla fasaderna lyser de som små fyrar av färg, även om klistermärkena numera täcker deras sidor. En lekfull kontrast som gör Edinburghs historia ännu mer fotogenisk

Innan vi svänger in till City Chambers och alla handavtryck får maken posera vid sin alldeles egna telefonkiosk. Inte lika röd och grann som de andra, men någon har märkt upp den med hans namn. Jag lovar – det var inte han som klottrade, även om hans namn är ganska ovanligt här i Skottland och ingen riktigt verkar veta hur det ska uttalas.

Och med den lilla kiosken bakom oss – märkt som om staden själv ville ge maken en egen plats – svänger vi vidare mot City Chambers. Där väntar en annan sorts spår, inte klottrade namn utan handavtryck i sten, som berättar om människor som satt sin prägel på Edinburgh.

När vi kliver in på gården till City Chambers möts vi av något oväntat. I stenläggningen ligger handavtryck, som om människor lämnat sina spår direkt i stadens hjärta. Det är Edinburgh Award – en hedersutmärkelse till stadens mest betydelsefulla invånare. Här finns författare, konstnärer och samhällsbyggare, alla med sina händer bevarade i sten. Ian Rankin var den första att få sitt avtryck 2007, och året därpå kom J.K. Rowling, vars händer som skrev Harry Potter nu ligger gyllene i Edinburghs egen ‘Walk of Fame’. Varje avtryck är en liten berättelse om hur staden formats av sina människor – en påminnelse om att historia inte bara sitter i murar och monument, utan också i händerna som skapar.

Jag letar och hittar faktiskt J.K. Rowlings handavtryck. Jag lade min egen hand i hennes och upptäckte att vi hade lika små händer. Ett ögonblick kändes det som att jag blivit antagen till Hogwarts, fast utan uggla och trollstav – bara med en stenplatta som bevis.

Avslutar med ett pubbesök på Auld Hundred den skryter stolt med att vara den äldsta på Aulderest Street. Och jag kunde inte låta bli att le – för om man inte kan vara den äldsta i hela staden, så kan man alltid vara den äldsta på sin gata. Ett slags lokal rekordtitel, lika charmig som självironisk.