09.55 från Tallinn

Det är något särskilt med morgnar som börjar med en biljett i handen. Stationen vaknar långsamt, kaffedoften blandas med ljudet av rullväskor och metallhjul mot perrongen. Himlen är klar, men luften bär fortfarande spår av havet.
Vi står där med kameran redo, reskläderna på och en känsla av att något nytt väntar bakom nästa kurva.
Tåget står redan inne, blänkande och stilla, som om det vet mer än vi gör om vart dagen ska ta vägen.

Vi hittar våra platser och strax efter start så ser jag att min man har fått hedersplatsen.

Ovanför honom sitter en liten guldglänsande skylt. För nästan exakt tre år sedan satt vår kung just här – bara en dags skillnad, eftersom vi reser den 5 maj.

Tycker det är lite kul och tar en till bild. Eftersom jag inte har tillgång till Photoshop men har AI i mobilen, ber jag den sätta en krona på min man. Svaret kommer snabbt: “Jag förändrar inte offentliga eller kungliga personer.” AI är alltså helt övertygad om att det är kungen som sitter där. När jag förklarar att det inte är någon offentlig person utan min make, då går det plötsligt bra – och jag får en riktigt fin krona på honom.

Så nu kan han få vara kung för en dag.

Efter ungefär två timmar rullar vi äntligen in i Tartu. Resan har varit lugn, utsikten fin och allt känns väldigt civiliserat – fram tills dörrarna öppnas. Där väntar nämligen resans första riktiga utmaning: att ta sig av tåget.

Jag är van vid att man först släpper av dem som ska av innan de som ska på kliver in. Men här? Nej då. Utanför står en kompakt mur av människor som inte visar minsta tecken på att vänta på sin tur. Så fort dörrarna glider upp kastar de sig fram som om det vore en rea på första parkett.

Jag försöker tränga mig ut, men det är som att simma mot en mänsklig flodvåg jag får mer eller mindre slå mig ut. Jag får en ryggsäck rakt i ansiktet, armbågar lite här och där för att inte bli tillbakaknuffad in i vagnen igen, och lyckas till slut pressa mig genom folkhopen med en lätt känsla av seger.

Allt detta medan tåget egentligen bara gör ett kort stopp här – det ska vidare hela vägen mot ryska gränsen. Och vi? Vi står äntligen på perrongen, lite omskakade men framme.

----------

Bland det första jag ser på väg in mot centrum är den här oväntat vemodiga väggmålningen. Den estniska texten är ett citat av poeten Juhan Viiding och betyder: ”Och det som jag inte orkar ge bort, har tyst rymts i min påse.”

Bredvid står Snusmumriken och blir visiterad av en polis – en stark kontrast, eftersom han i Tove Janssons värld bär allt han äger i sin ryggsäck och värnar sin frihet mer än något annat. Kombinationen av den poetiska raden och den hårda kontrollen gör verket både berörande och tankeväckande.

Vår promenad in mot staden går under Djävulens bro. Namnet låter dramatiskt, men har flera möjliga förklaringar. Den ena är att bron fick sitt namn som en kontrast till Änglabron som ligger på andra sidan kullen. En annan förklaring till namnet Djävulens bro är mer lekfull än dramatisk. Den kopplas ibland till kirurgen Werner Zoege von Manteuffel, en av Tartus mest kända läkare. Han arbetade vid universitetet här på kullen, och eftersom hans efternamn liknar det tyska ordet Teufel – djävul – blev det en ordlek som fastnade bland studenter och akademiker.

Den första bron här byggdes redan 1809, men den eleganta betongbron vi ser i dag kom till 1913, som ett minnesmärke över Romanov‑dynastins 300‑årsjubileum. Tillsammans med Änglabron är den ett av Tartus mest kända landmärken.

Namnet på nästa bro låter mycket trevligare.

Änglabron är en av de mest kända broarna i Tartu och ligger i Toomemägi‑området, precis vid universitetsparken. Den byggdes 1814 under den klassicistiska perioden och var en del av ett större projekt för att göra universitetsområdet mer representativt.

Namnet kommer från den latinska inskriptionen ovanför valvet: “Respice finem” – Tänk på slutet / Tänk på vart du är på väg. Det var en sorts moralisk påminnelse till studenterna om att hålla fokus på sina mål.

Bron fick senare smeknamnet Änglabron, troligen för sin ljusa färg och sitt lite högtidliga uttryck. 

Mitt i Tartus gamla stadskärna finns ett litet torg som livas upp av en stor väggmålning. Den föreställer en historisk scen från Tartu: en klassicistisk byggnad med kolonner, människor i tidstypiska kläder och hästdragna vagnar. Motivet är en hyllning till stadens akademiska och kulturella historia,  byggnaden är en stiliserad version av Tartu universitets huvudbyggnad, målad som om man blickade tillbaka i tiden.

Torget framför målningen är en populär mötesplats. Här sitter folk och fikar, väntar på vänner eller bara njuter av solen. Kombinationen av den stora muralen, de gamla husen runt omkring och de små blomsterlådorna gör att platsen känns både hemtrevlig och lite teatralisk – som en kuliss där Tartu visar upp sin historia.

Tartu har en oväntat stark koppling till Sverige. Mitt i staden ligger det mäktiga universitetet, grundat 1632 av Gustav II Adolf, under den tid då Estland ingick i det svenska riket. Det gör universitetet äldre än de flesta svenska lärosäten – men eftersom det ligger utanför dagens Sverige räknas det inte som vårt näst äldsta, även om det faktiskt var en del av det svenska riket när det skapades.

Byggnaden är dessutom så stor och stram i sin klassicistiska elegans att den nästan trotsar kameran. Oavsett var man står känns det som om den fortsätter utanför bildens kanter, som om den kräver mer utrymme än vad en enda bildruta kan ge. Kanske är det också en del av dess charm: att man måste vara där, på plats, för att riktigt förstå dess tyngd och närvaro.

Inte ens om jag backar ända in till husväggen på andra sidan gatan får jag med hela byggnaden.

Får ta bilden från sidan för att hela huset ska synas.

När vi kom gående genom universitetskvarteren i Tartu fastnade jag direkt för det här huset. Det stod där i solskenet och såg nästan lite för levande ut, med alla ansikten som kikade ut genom fönstren. Jag gissade först att det kanske var gamla professorer eller lärare från universitetet som fått hedersplats i fasaden – det hade ju passat bra i en stad där akademin är själva hjärtat.

Men sanningen visade sig vara ännu mer charmig.

Huset kallas Otto Wagner‑huset, inte för att den berömde österrikiske arkitekten faktiskt ritat det, utan som en lekfull blinkning till hans jugendstil. Fasaden är en konstinstallation, där svartvita porträtt av människor från olika tider och sammanhang placerats i fönstren för att ge byggnaden ett mer “befolkat” uttryck. Ett sätt att låta huset delta i stadslivet, nästan som om det själv stod och småpratade med förbipasserande.

Fast jag tycker nog att det hade varit lite roligt om det faktiskt varit lärare, studenter och andra universitetsfigurer som tittade ut. Det hade passat Tartus själ – den där blandningen av bildning, humor och mänsklig värme. Men kanske är det just ovissheten som gör huset så tilltalande. Ett hus som ser ut att vilja prata med en, och som gärna låter oss gissa lite innan vi får veta hur det egentligen ligger till.

Några fönster i närbild.

Vi fortsätter till Raekoja plats, torget inte så långt från universitetet. Här pågår någon form av ombyggnad, och avspärrningarna är dekorerade på ett sätt som får mig att misstänka att det är konststudenter som varit framme. Tartu låter ofta unga kreatörer sätta sin prägel på tillfälliga byggytor – ett av många sätt som stadens kulturarv och lekfullhet märks i vardagen.

Vi fortsätter fram till fontänen, och på Rådhustorget, precis framför det rosa rådhuset, står Tartus mest berömda skulptur: ”Kissing Students” – de kyssande studenterna. Det är nästan omöjligt att besöka Tartu utan att hamna här, för fontänen har blivit något av stadens inofficiella emblem.

Statyn föreställer två unga studenter som kysser varandra under ett paraply, och den har blivit en symbol för allt det som Tartu gärna vill vara: ungdomligt, romantiskt, lekfullt och lite akademiskt drömskt. Här möts studenter, turister och lokalbor, och oavsett årstid är det alltid någon som stannar till för att fotografera eller bara le åt motivet.

På Rådhustorget står också den här enorma boken – en offentlig konstinstallation som dyker upp i Tartu med jämna mellanrum. Den är skapad som en hyllning till stadens litterära och akademiska traditioner, och det känns nästan självklart att just Tartu skulle ha en jättelik bok mitt i centrum. Ingen skylt berättar mer om den, men kanske är det också poängen: att låta fantasin fylla sidorna själv.

Precis intill fontänen står ett av Tartus mest fotograferade hus: Det lutande huset. Det ser nästan ut som om det håller på att glida av torget, och det är inte bara en synvilla. Huset byggdes 1793, och problemet började redan då. Den ena delen av byggnaden står på den gamla stadsmuren – stabil som berg – medan den andra vilar på betydligt mjukare mark.

Med åren började huset därför luta mer och mer, tills det blev så snett att det nästan blev en sevärdhet i sig. Många kallar det Estlands eget lutande torn, och det är lätt att förstå varför när man står framför det.

Lutningen stoppades först efter en omfattande restaurering, men man valde klokt nog att behålla själva snedheten. Det är ju den som gör huset så charmigt. I dag rymmer byggnaden Tartu konstmuseum, och den sneda fasaden har blivit en symbol för hur staden bär sin historia med både humor och stolthet.

Det går förstås inte att stå framför det lutande huset utan att tänka på Pisa. Skillnaden är bara att här i Tartu såg jag inte en enda turist som försökte ställa sig i den klassiska posen och “stötta upp” byggnaden. Kanske beror det på att Tartu inte har samma turistströmmar – eller så är det helt enkelt en stad där man inte behöver konkurrera om utrymmet för att ta en bild.

Det var faktiskt något befriande med det. Inga köer, inga selfie‑stavar, bara ett charmigt snett hus som fick stå där och luta sig i fred. Och vi kunde njuta av det utan att trängas.

--------

Framför det lutande huset står ännu ett av Tartus små charmiga inslag: statyn “Women from the Countryside”. Den föreställer två kvinnor – en stående och en sittande – och är skapad av den estniske skulptören Ülo Õun, en av landets mest särpräglade konstnärer under 1900‑talet. Verket är typiskt för honom: varmt, mänskligt och lite vardagspoetiskt.

Statyn är tänkt som en hyllning till de kvinnor som i generationer burit upp landsbygden, ofta osynligt och utan stora gester. Här får de ta plats mitt på torget, i stadens hjärta, som en påminnelse om att Tartu inte bara är akademi och kultur – utan också rötter, arbete och liv utanför universitetsmurarna.

När jag kom fram hit kände jag hur ryggen började protestera efter allt promenerande. En liten stund funderade jag faktiskt på att slå mig ner bredvid den sittande kvinnan och vila. 

Men jag valde ändå att sjunka ner på en av serveringarna på torget i stället. Det kändes som att både jag och Tartu behövde en paus just där, mitt bland fontänen, det lutande huset och de två kvinnorna som stilla betraktar allt som passerar.

Sedan kan vi fortsätta vår promenad i Tartu i nästa inlägg. Jag vill ju gå upp på Domberget med både pigga ben och en pigg rygg – och det känns som att den stigningen förtjänar ett eget kapitel.

                                                                                          Fortsättning om Tartu

Intryck-uttryck-avtryck.

På alla resor blir det alltid lite bilder över som inte passar in i något sammanhang. De har ingen sammanhängande historia mer än att det är små ögonblick som bara fanns där just då.

Som mannen i gatukorsningen. Jag såg honom redan när han kom vandrande nedför backen, men när han nådde korsningen stannade han som om tiden tog paus.
Han såg inte ut att vänta på någon, inte heller att vara på väg. Han bara stod där, med blicken fäst i fjärran, som om han lyssnade till något bara han kunde höra.

Eller den här spelemannen som satt på den stora turistgatan varje dag, från tidig förmiddag till sena kvällen. Samma plats, samma lugna närvaro, som om han var en del av gatan själv.
Jag såg hur människor som passerade först saktade in, sedan log — och ibland började de till och med dansa några steg innan de gick vidare.
En liten vardagsglädje som smittade av sig, helt utan ansträngning.

Och så männen som arbetade med att plantera vårens och sommarens blommor. Inga maskiner, inget buller — bara hacka, spade och ett lugnt, metodiskt tempo.
Det var något rofyllt över dem, som om de visste att skönhet inte går att stressa fram. Blomma för blomma, rad för rad, byggde de upp den där färgprakten som alla sedan går förbi och njuter av.

En väldigt liten polisstation, den var även bemannad.

I en trappa låg en borttappad leksak — en liten elefant. Den såg nästan lika ledsen ut som barnet som säkert tappat den.
En sådan där liten sak som får en att stanna upp en sekund och undra hur resten av historien såg ut.

I alla städer dyker de upp — dessa hänglås som människor lämnar efter sig. Också här i Valletta sitter de i räcken och grindar, som små tysta löften om kärlek, vänskap eller hopp.
Man vet inte vilka som satte dit dem, men man anar att varje lås bär på en egen historia.

Och så den här kloka hunden som tagit med sig egen vattenflaska. När det är varmt gäller det ju att dricka ordentligt — och tydligen har även fyrbenta förstått det.
Man kan ju inte lita på att husse eller matte ska komma ihåg allt.

På en gård satt den här lilla charmören och såg ut som om han just löst ett stort mysterium — eller glömt vad han skulle göra. Man hade gärna fått höra hans version.

Tvätt. Jag vet inte varför det alltid hamnar på bild, men något är det som lockar. Kanske är det färgerna, kanske vardagsrytmen, kanske bara känslan av liv som pågår — tyst och självklart — bakom varje fönster.
Hur som helst fastnar jag alltid för det.

Det finns en gammal devis: Samla bara minnen, ta bara foton och lämna bara fotspår. Här i Valletta verkar någon ha tagit det på största allvar — och lämnat sina avtryck direkt i cementen. Själv nöjer jag mig med att samla minnen och ta bilder. Avtrycken får gärna stanna i kameran.

Från murar till mirakel – en roadmovie på Malta

Jag brukar säga att ett av de bästa sätten att snabbt få grepp om en ny plats är att ta en hop‑on‑hop‑off‑buss. Man får en överblick, några oväntade glimtar och en känsla för hur allt hänger ihop. Men i Valletta undrade jag faktiskt om det ens kunde finnas sådana bussar – staden är ju liten, gatorna smala och backarna branta nog att få vilken chaufför som helst att börja svettas.

Fast det är ju inte bara staden som är liten. Hela landet är kompakt. Man skulle utan problem kunna placera in ungefär tio Malta på Gotland, och ändå få lite yta över. Så när man tänker efter är det kanske inte så konstigt att hop‑on‑hop‑off‑bussarna här täcker nästan hela ön med bara två olika rutter.

Bor man i Valletta är en av de smidigaste platserna att kliva på bussarna Indipendenza‑torget, där trafiken öppnar upp sig lite och man slipper trängas i de allra smalaste gränderna.

Det finns en tidtabell för bussarna, men den verkar bara vara på ett ungefär. Så vi hade gott om tid att sitta vid Indipenzia-statyn och iaktta folk och trafik.

Bra att matcha färgerna – de såg ut att ha planerat det där bättre än bussbolaget planerat tidtabellen.

Vill man inte åka buss så kan man välja häst och vagn.

Efter lång väntan dök äntligen vår buss upp. Den första som rullar in vid Indipenzia‑statyn var den södra turen. Vi hade bestämt oss för att åka hela varvet i ett svep, utan att hoppa av vid varje frestande stopp. Mest för att få en känsla för ön som helhet – Valletta var ju huvudmålet för resan, men det är något med att se landskapet glida förbi som gör att man förstår en plats på ett annat sätt.

Och efter att ha suttit där så länge att vi nästan började känna oss som en del av torgets inventarier, kändes det faktiskt rätt skönt att bara luta sig tillbaka och låta bussen ta oss dit den ville.

Med bussen fick vi också se lite mer av Valletta – sådant som låg lite för långt bort för att vi skulle orka gå dit själva. Och det gick fort. Plötsligt dök det upp platser, ny vyer och små kvarter fick vi se. Tur att kameran var med, för minnet hade aldrig klarat av att hålla reda på allt det där i farten.

Efter en stund märktes det hur staden började tunnas ut. Och så, nästan utan att vi hann reagera, var vi ute på landet.

Det är alltså här ute som alla de goda grönsakerna och frukterna odlas, och det är också här man hittar många av de små gårdarna som tillverkar korv och vin.

Första samhället vi kom till – och där det egentligen hade varit väldigt trevligt att hoppa av och gå en sväng – var Marsaxlokk. Men med hop‑on‑hop‑off‑bussarna går nästa buss först om minst en timme, och vi ville både hinna runt på båda turerna och vara tillbaka i Valletta i tid för middag. Så vi satt kvar.

Marsaxlokk är ju känt för sina färgglada fiskebåtar, luzzus, som ligger och guppar i viken som små karameller. De är målade i starka blå, gula och röda nyanser – färger som både syns på långt håll och som sägs bringa tur. I fören sitter ofta de målade ögonen, Osirisögonen, som enligt traditionen ska skydda fiskarna ute på havet. Det är något väldigt charmigt med hur de ligger där, nästan som om de poserade för alla som passerar.

När bussen lämnade Valletta och vi gled först förbi hamnen, där båtarna låg tätt som små färgglada frimärken på rad. Allt från fiskebåtar till pendelbåtar och turistkatamaraner – det kändes nästan som om hela ön hade samlats vid kajen för att säga hej då. Men ganska snart tunnades staden ut, husen blev lägre, och havet dök upp i korta glimtar mellan fälten.

Och så, plötsligt, stod det där på en klippa: ett av Maltas gamla Girgenti‑torn. De här tornen byggdes på 1600‑talet som en kedja av vakttorn längs kusten, så att man snabbt kunde varna om fientliga skepp närmade sig. Just det här tornet – Tal‑Ħamrija Tower – ligger dramatiskt placerat med utsikt över havet och den lilla mörka ön Filfla långt där ute. Det ser nästan ut som en filmkuliss, så ensamt och väderbitet som det står.

Det är något särskilt med att se det från bussen. Man hinner inte stanna, men man får ändå den där känslan av att ön bär på mycket mer historia än vad som ryms i Vallettas gränder. Och det är just sådana ögonblick som gör hop‑on‑hop‑off‑turen värd att ta – även om man sitter kvar i sätet hela vägen.

Det är verkligen något sagolikt över det här tornet. Tal‑Ħamrija‑tornet – ett av Maltas gamla Girgenti‑torn – har just den där känslan av ett ”Törnrosatorn som somnat på klippkanten”. Den runda formen, den grova kalkstenen och den lilla dörren högt upp gör att man nästan väntar sig att en ranka ska börja slingra sig runt murarna vilken sekund som helst.

Och om man kisar lite mot solen är det nästan så att man kan föreställa sig Rapunzel sitta där uppe och vädra ut sitt hår i havsbrisen.

Så står det där, lite vindpinat, lite bortglömt, med havet som enda granne. Ett sådant där ställe där fantasin får fritt spelrum, och där man förstår hur mycket historia som gömmer sig längs Maltas kust – även när man bara passerar förbi med en buss.

Sagostämningen höll inte i sig särskilt länge. Mitt ute i ingenstans, långt från både hållplatser och civilisation, small det plötsligt till. Bussen ryckte till och dog tvärt, som om den bestämt sig för att ta en paus.

Visserligen stod det “Slow down” på skylten precis där vi blev stående – men det här var kanske att ta instruktionen lite väl bokstavligt. Något hade gått sönder, och hur mycket vår chaufför än försökte locka igång motorn igen så hände absolut ingenting. Vi kom ingenstans.

Både chaufför och passagerare gjorde tappra försök att lokalisera felet, men bussen stod där den stod. Motorn var lika envis som en mulåsna, och vi började undra vad som nu skulle hända. Ibland funderar jag faktiskt på om det händer udda saker bara för att jag ska få något att skriva om i bloggen – universum verkar ha en märklig känsla för timing.

En del passagerare passade på att ta en rökpaus, andra satt kvar och väntade tålmodigt i sina säten. Och de två tjejerna som stod utanför hade tydligen bråttom, för de beställde en Bolt och försvann lika snabbt som bussen hade stannat.

Vi var faktiskt lite inne på samma linje som tjejerna – tanken på att beställa en Bolt och bara lämna alltihop lockade mer och mer. Men vi bestämde oss för att vänta en stund till och hoppades att bussbolaget hade skickat ut en ersättningsbuss.

Och mycket riktigt: efter ett tag svängde en ny buss in som en räddande ängel på den dammiga landsvägen. Vi kunde kliva över, hitta nya platser att sitta på och fortsätta vår färd som om ingenting hade hänt.

Det var tur att vi hade tålamod att vänta för det var mer än hälften kvar på turen.

Blev inte så många bilder från bussen, men när vi nästan blev överkörda av ett flygplan vid  flygplatsen så tog jag en bild.

Vi kommer till Wied iż‑Żurrieq.

Det är något särskilt med kusten vid Wied iż‑Żurrieq. Klipporna faller brant ner i det djupblå havet, lager på lager av sten som formats av vind och vågor långt innan någon satte sin fot här. Vi stannade till vid utsiktsplatsen och lät blicken följa de dramatiska formationerna som fortsätter bort mot horisonten, där ljuset löses upp i dis.

Härifrån går båtarna ut till de berömda Blå grottorna, men den här gången nöjde vi oss med att stå kvar på land och låta fantasin göra resan. Havet slog mot klipporna långt där nere, och man kunde nästan ana hur ljuset måste dansa inne i grottorna när solen står rätt.

Ibland räcker det att bara stå stilla en stund, känna vinden och se hur landskapet öppnar sig. Det här var en sådan plats — och en sådan stund.

Vi fortsätter vår busstur genom landskapet på den södra delen av Malta. Här ute känns ön nästan ödslig – små gårdar, steniga fält och långa sträckor utan att man möter en enda människa. Trafiken rullar på i sin egen takt, och mitt i allt det stillsamma står en ensam häst vid vägkanten och tittar på oss som om den försöker förstå vad vi egentligen har så bråttom till.

Det finns igelkottar på Malta. Det är en underart av den nordafrikanska igelkotten, och den är alltså inte samma art som våra svenska. De är mindre än våra och lite ljusare i färgen, och de rör sig gärna i skymningen. På flera håll finns det till och med särskilda varningsskyltar för dem, eftersom de ofta korsar vägarna.

Malteserna är ganska stolta över sina små igelkottar, och även om de är skygga ser man spåren av dem överallt – inte minst i form av de där charmiga skyltarna som ber bilister att sakta ner.

Man kan lugnt säga att han hade lite bråttom. Farten var av det slag som gör att man diskret håller i sig i sätet och samtidigt försöker låtsas som att allt är helt normalt. Och det mest imponerande? Vi kom faktiskt ikapp den buss som enligt tidtabellen skulle ha gått en hel timme före oss. Det är nästan så man undrar om vår chaufför hade en hemlig tävling med sig själv.

Ibland blir de bästa bilderna inte de skarpaste, utan de som fångar känslan i stunden – och just här var känslan tydlig: håll i hatten, nu kör vi.

Och på tal om att hålla i hatten – det var det minsann en som tog på största allvar. Mitt i allt skumpande och svängande dök hon upp i bussen: damen med den mest färgsprakande hatten på hela Malta. Den lyste som ett eget litet fyrtorn där hon satt, helt oberörd av farten och korsningarna som susade förbi.

Det var nästan så att hatten hade bättre balans än vi andra. Medan landskapet blev suddigt och chauffören fortsatte sin personliga rekordjakt, satt hon där som om hon var ute på en stilla söndagsutflykt. 

Man kan säga mycket om maltesiska bussar – men de bjuder på underhållning i världsklass, även om man inte åker ut till de Blå grottorna.

När jag såg en flock duvor svepa fram över fälten kom jag att tänka på hur det var – eller kanske fortfarande är – på Malta när det gäller småfåglarna. 

Malta hade ju länge en tradition av att fånga småfåglar, ibland till och med i stor skala. Men mycket har förändrats. I dag är den lagliga fångsten förbjuden, och EU håller hårt i reglerna. Visst förekommer det fortfarande en del olaglig fångst, men långt ifrån som förr, och de flesta turister märker ingenting av det. Naturen får lite mer andrum, och flockar som den här kan flyga vidare utan att någon försöker fånga dem.

Det var just den tanken som slog mig när duvorna passerade över träden: hur fri en fågel egentligen är när den får vara just det – en fågel. Och hur mycket av en resa som sitter kvar i en, även när man står hemma och tittar upp mot en helt annan himmel.

Det var mycket landskap den här dagen. Fält, låga stenhus, små samhällen som gled förbi medan bussen fortsatte sin färd genom Malta. Men så, nästan som en kuliss som någon rest upp mitt i allt det jordiga och stillsamma, dök den upp: Mdina. Den gamla huvudstaden. Den tysta staden.

Mdina är egentligen som allra mest pampig på håll. Där den ligger på sin höjd, omgiven av murar som sett mer historia än man nästan kan föreställa sig, ser den ut som något hämtat ur en saga. Torn, portar, gyllene kalksten som fångar ljuset även när himlen är blek. Det är en stad som inte behöver anstränga sig för att imponera – den bara gör det.

När man närmar sig märker man hur stillheten nästan ligger som ett lock över gatorna. Det är svårt att tro att det här en gång var Maltas centrum, platsen där allt hände. Men kanske är det just därför den känns så speciell idag: den bär sin historia med en sorts självklar värdighet, som om tiden inte riktigt rår på den.

Mdina har dessutom fått spela stjärna i mer än bara historieböckerna. Många kända filmer och serier har spelats in här genom åren, bland annat Game of Thrones, som använde både porten och de smala gränderna som kuliss till King’s Landing.

Även hästarna verkade ta Mdinas historia på största allvar. När vi kom fram stod de där vid porten, redo att köra sina karozzin genom de smala gränderna, och de såg nästan lika högtidliga ut som själva stadsmuren. Varje häst bar en stor fjäder eller plym som svajade stolt i vinden, som om de var på väg till en ceremoni snarare än en vanlig tur med turister.

Hantverksbyn vid Ta’ Qali är en plats där Maltas traditioner fortfarande lever, även om byggnaderna ibland ser ut som gamla militärbaracker som fått nytt liv. Här håller hantverkarna fast vid tekniker som gått i arv i generationer – glasblåsare, silversmeder, keramikmakare och läderarbetare som arbetar sida vid sida.

Det är också en av få platser där man fortfarande kan känna att hantverket inte bara är en souvenirindustri, utan en del av Maltas själ. Många av hantverkarna har sina verkstäder här året runt, och man får ofta se dem mitt i arbetet – inte bara färdiga produkter i hyllor.

I Mosta möts man av Rotundan, den stora kupolkyrkan som reser sig som ett landmärke mitt i staden. Den är imponerande redan på utsidan, men det är historien inuti som verkligen stannar kvar. Under andra världskriget föll en bomb rakt genom kupolen under en gudstjänst, men den exploderade aldrig. Ingen skadades.

Det kallas fortfarande “Mosta‑miraklet”.  Det är en plats som bär både tyngd och tacksamhet i väggarna.

På många håll på Malta byggs det för fullt. Nya bostäder, renoveringar och utbyggnader växer fram över hela ön, både för den växande befolkningen och för att möta turismen som bara fortsätter att öka.

På ett av taken stod den här arbetaren och dirigerade kranen med en imponerande precision, som om han styrde ett eget litet luftskepp. När allt var på plats kastade han en snabb vinkning, som ett godkännande av bilden – ett litet ögonblick av vardaglig vänlighet mitt i allt buller och byggdamm.

En påminnelse om att Malta inte bara är historia och gamla murar, utan också en ö som hela tiden är på väg att byggas om och byggas vidare.

Blir en annan typ av hus som växer fram.

Ett litet axplock från våra bussturer runt ön blev det till slut – långt, fullt av bilder och intryck, men det kändes ändå naturligt att slå ihop båda turerna till ett enda inlägg. Malta är ju en sådan plats där allt hänger ihop: landskapen, städerna, historien, byggdammet, hästarna med plymer och till och med igelkottsskyltarna.

Och som en sista liten blinkning till vardagen bakom alla sevärdheter avslutar jag med en häst som får sig ett välförtjänt bad. För även på en ö full av historia och dramatik finns det alltid plats för de där stilla, vänliga ögonblicken som säger mer än alla monument tillsammans.

Karta över bussturen

Dannebrog och Tallinn/Lindanäs

I ett blogginlägg från juni 2025 lovade jag Erik att om jag kom tillbaka till Tallinn skulle jag gå upp på Domberget igen och se om jag kunde få danska flaggan in i ramen, i minnesmärket av den legendarisk händelse om hur Danmark fick sin flagga Dannebrog.

Vi stretar uppför Dombergets branter som två tappra hjältar i en nordisk katastroffilm: vinden tjuter, snöflingor piskar oss i ansiktet, och trapporna verkar aldrig ta slut.

Nä, jag skojade. Sanningen är att det var strålande solsken, nästan vindstilla och en backe som knappast kvalar in som ett hinder i OS. Men det är backigt upp till Domberget, och den tar jag mig fortfarande upp för med hedern i behåll.

Här upp ståtar Alexander Nevskij Katedralen, Tallinns stora rysk‑ortodoxa kyrka från slutet av 1800‑talet, byggd i pampig nybysantinsk stil. Den ligger högst upp på Domberget och är känd för sina lökkupoler och sina praktfulla mosaiker. En av stadens mest fotograferade byggnader. Så trots att jag nog redan har en hel del bilder på den så tar jag en till.

Uppe på Domberget omges vi av de gamla murarna och försvarstornen – ett område som fortfarande känns som en del av den medeltida borgen.

Vi svänger in i Den danske kungens trädgård, där de tre munkarna brukar stå som tysta väktare. Men i dag ser jag bara två – den tredje har kanske smugit i väg på bönetimme.

När jag ska fotografera den ena munken dyker plötsligt en av de där självsäkra ”jag‑måste‑ha‑en‑selfie‑med‑allt”-personerna upp. Med bestämda steg marscherar han rakt fram till figuren, som om han haft en tid bokad.

I nästa ögonblick står han där, med händerna  precis som munken, djupt koncentrerad i sin pose. Munken själv verkar ta det hela med ro – han är ju van vid spontana pilgrimsbesök. Själv väntar jag tålmodigt vid sidan om, bara för att till slut få ta min egen bild.

Jag får min bild och går sedan till minnesplatsen för flaggan, den finns nedanför muren här.

Nere vid Dannebrogsminnesmärket möts jag av skölden, svärdet och hjälmen – en symbolisk hälsning från slaget 1219 och legenden om flaggan som föll från himlen.

Marken framför minnesmärket har färgerna av danska flaggan i stenläggningen.

Här finns även en informationstavla om händelsen. där ser man hur flagan kommer neddalandes från himmelen.

Här är texten på danska lite närmare.

Så här ser man själva minnesmärket när man kommer nedför trappan.

Min tanke var att de kanske tänkt sig att man skulle kunna se flaggan genom någon av ramarna upp mot himmelen, så jag testar mig fram med olika vinklar.

Nerifrån...

står på tå...

från sidan...

Långt bakifrån.

Ser då att någon verkar undra vad jag håller på med. 

Maken, som tålmodigt väntat medan jag fotograferat från alla tänkbara vinklar, börjar nu sakta vandra vidare. 

Jag går upp ovanför muren och testar från det hållet också. Här går det faktiskt att få in det röda i en snygg ram – men då blir ena delen av korset helt svart, så det är inte den effekt jag är ute efter.

Står jag på tå även här så hamnar flaggan ändå i underkant av ramen. Det blir inte riktigt den bild jag hade hoppats på, även om vinkeln i övrigt är bättre.

Jag får till slut ge upp och tar en sista bild över Danske kungens trädgård, som ännu inte riktigt kommit i full blom. Det är lätt att föreställa sig hur vackert här blir om några veckor – men just nu får jag nöja mig med den stilla vårgrönskan och känslan av historia som vilar över platsen.

Jag får till slut inse att hur många vinklar jag än provar så blir det inte den bild jag hade föreställt mig. Monument är som de är – orubbliga och inte det minsta samarbetsvilliga. Kan väl inte direkt utropa ”mission accomplished”, men ett hederligt försök blev det i alla fall.

Rapport från trädgårdens trogna besökare.

I går när jag kom hem efter att ha hämtat mina nya terminalglasögon (nu kanske jag äntligen kan läsa bloggarna på Fotosidan utan att allt är suddigt), så stod hon där igen – vår trogna rådjurshind.

När jag svänger upp mot parkeringen tittar hon på bilen, gör en snabb bedömning och kommer fram till att “jaha, den där är nog störst”. Så hon kliver undan… men bara precis så mycket som behövs. Med betoning på lite. Hon tar ett par steg in på allmänningen bredvid tomten och fortsätter sedan lugnt att beta, som om hon bara gjort en artig gest för syns skull.

Jag öppnar bildörren och tar en bild på henne där hon står och mumsar i sig av häcken och buskarna. 

Jag kliver ur bilen och hon står kvar, helt lugn. Hon tittar bara på mig, som om hon försöker avgöra vem som kom hem nu igen. Kanske känner hon igen mig vid det här laget, för hon verkar inte det minsta orolig. Snarare lite nyfiken, men på det där rådjurssättet där öronen gör allt jobb och kroppen mest fortsätter att äta.

Hon står lugnt kvar precis där hon är, helt obekymrad, och tuggar vidare. som om inget i världen kan stressa henne.

Magen är rund nu, riktigt rund, och varje gång jag ser henne tänker jag att det nog inte dröjer länge innan vi får vara rådjurs‑BB igen. Det är något väldigt fint i att hon verkar känna sig så trygg här hos oss – som om tomten är hennes lilla förlossningsavdelning under bar himmel.

Jag lämnar henne och går in på tomten, men hon verkar ha fått samma idé – för hon är redan inne på tomten. Där går hon runt och inspekterar om det kommit några nya blommor sedan sist, som en liten trädgårdsmästare på rundvandring.

Här ser man också hur rund magen är, riktigt rund. 

Jag går in och låter henne vara ifred. Dessutom måste jag ju testa mina nya terminalglasögon, och faktiskt – nu ser jag allt mycket bättre.