Järnvägar och rostiga bilar.

Upptäcker att det finns en järnvägsstation i Brösarp.

Fast det var nog länge sedan det gick några reguljära tåg här, men fika kan man göra här men troligtvis bara under turistsäsongen, inte i juni då vi var där.

Såg i alla fall en fin emaljerad skylt.

I dag styr vi kosan söderut. Första stopp tar vi på en plats som vi blåste förbi utan att stanna förra gången vi åkte här. Såg skylten då men hade tider att passa så vi sa nästa gång stannar vi. Nu är nästa gång.

Stor tydlig skylt hade platsen, men för att se den fick man krypa in bakom en stor tysk husbil.

En pil visar åt vilket håll vi ska gå, den anvisningen följer vi.

Vägen mot platsen vi ska till är  snitslad med bildäck.

Efter ett tag kommer den första bilen. Den ser inte ut att ha rullat på ett bra tag och skulle nog inte gå igenom någon bilbesiktning utan att få en massa anmärkningar.

Efter ett tag så börjar det bli fler och fler bilvrak som kantar vägen.

Jag tänker inte ge mig på att gissa märken eller årsmodeller på de här bilarna, fast det här tror jag är en Ford Anglia. I övrigt nöjer mig mest med att titta och fota. Alla detaljer, på bilarna verkar vara bortplockat för länge sedan.

Här vid Kyrkö Mosse bodde förr en man som hette Åke. Från början ägnade han sig åt torvbrytning. Fanns lite information om honom där på plats.

Det här huset kallas för Åkes hus.

Fast det huset ser ganska litet men kan vara det han bodde i för hans hus var på tolv kvadratmeter, bakom den här traktorn ser det ut att finnas rester av ett annat hus.

Det finns även en bild på Åke som Kerstin Bengtsson tagit. Kerstin Bengtsson berättar också om hur hon upptäckte den här platsen.

Ser att hon tagit sin bild bredvid den här bussen.

Jag går runt lite och tittar på alla bilar som finns här. Ser inte alla för de är utspridda på ett stort område och det finns ungefär 150 stycken.

På en av skyltarna finns ett citat, "Av jord är du kommen. Jord ska du åter bli". Så ser det ut också vid en del bilar, de är på väg att bli ett med jorden.

Gissade först på att det här var en blå folkabubbla, en sådan som var min första bil, men har säkert fel för den liknar mer en Citroën.

En bil av äldre modell är det i alla fall, för den har haft körriktningsvisare. En sådan som man fällde ut.

Finns många detaljer att fördjupa sig i om man vill, tändstift och kolvar.

En blå kabel.

En bilfront.

Ett S-märke.

Lite fjädrar.

Några dörrar har hamnat i en tall.

Här kan man gå runt en hel dag och hitta nya motiv hela tiden, Men vi ska vidare.

En skön morgon

I förra blogginlägget hade vi kommit fram till Kvarnen pensionat nära Falkenberg.

Vi kunde inte bo i själva kvarnen för den var redan bokad, men vi fick en liten mysig stuga där vi nästan fick en känsla av att bo i hytte i Norge.

Solen sken och vi passade på att koppla av på uteserveringen med en drink, drinkmenyn var fantasieggande.

Jag valde en French Coffee och maken tog en Dille på dill.

Kvällen avslutades med en god middag och vad ska man inte passa på att äta när man är på västkusten om inte havskräftor. Gott var det, så gott att jag hann äta upp en innan jag kom på att föreviga dem med en bild.

Sedan sov man gott.

Vaknade utvilade till en riklig frukost.

Sedan var det dags att göra av med lite energi på en morgonpromenad, bara att kunna ta en promenad var en bonus på den här resan.

Vi vandrade grusvägen ner mot havet. Ser fyren vid Morups Tånge men väljer vägen som går ända ner till havet.

Några morgontrötta kor kollar in oss.

Men nöjer sig med att bara titta lite trött.

Väl nere vid stranden nöjer vi oss med att ta en titt, ser att det går att bada där för en person simmar redan där ute, syns bara som en liten prick här.

Promenerar vidare och går genom ett sommarstugeområde. Träffar på en kelig katt som också är ute på en morgonpromenad.

Går vidare genom stugområdet.

Vi njuter av det fina vädret och jag njuter framförallt av att jag verkligen är ute och går.

Träffar på två strandskator men de har absolut ingen lust att vara med på bild, de vänder ryggen till och flyger iväg då de får syn på min kamera.

Vi behöver leta reda på ett apotek så efter vår sköna promenad tar vi en sväng in till Falkenberg, passar på att kolla in Tullbron. Den byggdes 1756, är en kullerstensbro som går över Ätran.

Stannar sedan till vid Rian, ett designmuseum som ligger i ett tidigare magasin. Men det som drar blickarna till sig är den konformade byggnaden vid sidan om huvudbyggnaden, den har en gång varit en spannmålstork. När havren skulle torkas lades den ut på rians högbyggda golv, byggt av hålförsedda tegelstenar. Från eldstaden under spred sig sedan värmen upp genom havren och tog med sig fukten ut genom takets topp.

Bredvid rian finns det kvar lite av den gamla stadsbebyggelsen. Här var det nog mycket mer aktivitet då, än i dag. Bostadshusen här har anor från 1740-talet och många var trångbodda då barnkullarna var stora, även hönsen skulle ha plats på gårdarna.

Innan vi lämnar Falkenberg så ser vi att det även finns väggmålningar här. Fast inte på någon vägg.

Vi åker vidare och nu ska vi till Slöinge och besöka Solhaga stenungsbageri, dags att förbereda oss för inför dagens lunch. Köper med oss lite gott som vi sedan ska äta vid vår lilla stugas uteplats vid Kvarnen. 

De tre som står framför bageriet stod där då vi kom och de  stod kvar efter att vi handlat klart. De studerade menyn och kunde tydligen inte bestämma sig för vad de ville ha. Damen som tittar lite surt på mig och även lika surt på damen som fotograferade stugan före mig men hon flyttade inte på sig, så hon fick vara med i bild.

Nu doftar det gott av nybakat i vår bil, men före lunch så tänkte vi titta på lite mer. Det kommer i nästa blogginlägg.

Petters brygga och stavkyrka

Vi lämnar Trollhättan, tar en sväng förbi fallen som just då inte är några fall. Vatten är dyrbart och sparas på tills det behövs till el. Så några bilder på de torra fallen blir det inte, de får symboliseras med en bild på en bild av fallen. 

Första stoppet vi gör är vid Gräfsnäs Slottspark. Den parken har en lång och spännande historia från skilda epoker. Den har varit en praktpark i barockstil och även en i klassisk engelsk stil. Tyvärr fick parken förfalla efter att slottet brunnit ner i tre tillfällen med 100 års mellanrum. 

Från början var det här ett praktfullt slott med vallgravar, torn och vindbrygga byggd i svenskfransk renässansstil. Nu är det endast en ruin, vallgraven är torrlagd. Det byggdes under mitten av 1500-talet men övergavs under slutet av 1800-talet. 

Den senaste som bodde på slottet var en fiskare som hette Nils Andersson, han betalade hyran i fisk. Efter hans död använde traktens ungdomar slottets gästabudssal för fest och dans. Prästerskapet såg inte på det med blida ögon så taket revs vilket var början till det totala förfallet. Numera vårdas det som finns kvar av slottet av Alingsås kommun.

Finns en hel del myter och sägner om Gräfsnäs slott som skapats och levt kvar i generationer. En av dem är om en kvinna som jobbade i tegelbruket med att älta murbruk, alltså trampa lera med bara fötter. Hon hyste av någon anledning agg mot släkten Lilliehöök-Leijonhufud som var ägare till slottet på 1500-talet. Kvinnan ska ha utlyst en förbannelse om att ingen ägare skulle besitta slottet i mer än tre led och slottet skulle brinna tre gånger med 100 års mellanrum och efter det skulle slottet förbli öde i all evighet. Spådomen har tydligen slagit in. 

Hit till Gräfsnäs kan man åka tåg under sommaren, då det inte är brandfara så är det ånglok som drar vagnarna.

Där vid vägen kan man nog plocka smultron om de inte torkat bort, lär bli stora smultron för så här stora smultronblom kan jag  inte påminna mig att jag sett förr.

Strax efter Alingsås ser vi en skylt om en stavkyrka. Har vi kört fel, för dessa kyrkor brukar vi se i Norge. Har inte sett någon i Sverige förut, det måste undersökas. Vi svänger in och kommer fram till Hedared stavkyrka, på en skylt läser jag att det är Sveriges enda bevarade stavkyrka. Inte så konstigt att jag inte sett någon annan i Sverige om det här är den enda.

Som de flesta kyrkor numera så är även den här låst så vi kan inte gå in.

Vi får nöja oss med att titta utvändigt.

Vi tar sedan en sväng in till Borås, stan är känd för sina väggmålningar och några av dem vill jag se.

Tar en liten sväng på stan också, men det är skolavslutningar och studenten den dagen så stan är knökfull med folk och dessutom är et någon som grillar lite väl häftigt på en balkong, så häftigt att det blir brand och de centrala stadsdelarna utryms. Lika bra att åka vidare.

Pausar vid Viskan en stund.

Sedan styr vi kosan mot Petters Brygga. Funderar fortfarande på hur det kommer sig att Google maps satt ut den som en sevärdhet värd att besöka, fick inte heller någon förklaring över varför den heter just Petters brygga. Vet i alla fall att folk åker hit för att bada, stränderna intill är tydligen långgrunda och här kan man hoppa från den här bryggan direkt ut på djupt vatten.

En ganska vinglig spång leder ut till bryggan, jag lät bli att gå ända ut. Ska inte ha några fler brutna fötter nu.

Fint var det, så vi passade på att ta vår lunchpaus och det såg ut som om även måsarna gillade att luncha där.

En del nötboskap betade runt omkring, några tyckte tydligen att det var kul att kolla in turister. De kom i långa led.

I min värld är de alla "kossor" men vid närmare koll så tror jag att det här är kvigor.

De är mer nyfikna än klappvänliga, ingen kommer riktigt nära. Men när de studerat mig en stund går de tillbaka till ängen.

Vi lämnar bryggan och "kossorna" för nu är det inte långt kvar till vårt natthärbärge, Kvarnen.

Bokskog utan bok.

Hej! Nu är jag här igen.

Så här trevligt blir man hälsad på när man åker ut till Vålösundet vid Vänerns strand. Det är strax utanför Kristinehamn. 

Vi har lämnat Grythyttan, passat på att besöka Loka.

När vi sedan kommer till Kristinehamn är det dags för en bensträckare. Nere vid Vänern tar vi en liten promenad, det känns uppiggande när man suttit stilla länge. Där på långt håll ser man den 15 meter höga Picassoskulpturen. Det är en av världens största Picassoskulpturer.

Den här jordkällaren var inte lika betittad, men den såg lite ut som en skulptur nu när tidens tand skapat om den.

Nästa stopp blir i Sjötorp.

Där passar vi på att titta på slussen. Här var det väldigt lugnt, inte en båt i sikte som ville slussa.

Lire senare ser vi en skylt som visar till Surö bokskog. Jag har läst tidigare om att det ska vara en liten bokskogspärla vid Vänerns vackra strand. Det måste ses tycker vi.

Bokskogen sägs vara planterad på 1700-talet. Några av bokarna bör därför vara 300 år vid det här laget.

Vi promenerar iväg för att se på bokskogen, går och går, kommer till stranden och vänder åter för det var då inte mycket till skog av bok vi kunde se. Får i alla fall syn på några träd, men inte en hel skog.

Känns lite som vi inte ser skogen för alla träd.

Förmaningar på ett trevligt sätt.

Men vi hittar ett bord nere vid Vänerns strand där vi kan äta vår lunch, i skuggan under en al.

Vi har nu kommit till Trollhättan.

Checkar in på mysiga Hotell Bele som ligger mitt i stan. 

Där blir vi bjudna på eftermiddagsfika med hembakt, så gott och trevligt.

Grythyttan

Grythyttan var målet för vårt första stopp på en liten tur i vårt land för att upptäcka lite mer av Sverige. Har varit i Grythyttan förr, men aldrig sovit över där så vi var rejält nyfikna på stället.

Vi kan tacka drottning Kristina för att det gästgiverier finns. Hon bestämde att vid landsvägen här skulle det finnas gästgiverigårdar och krogar på lämpliga avstånd. De hade  skyldighet att hålla minst sex hästar, även en båt förutom allt annat som ingick i ett gästgiveri.

Allt flöt på här i Grythyttan, åren gick och en del hus blev både slitna och förfallna så på 60-talet vaknade nydanarna och ville riva rasket. Här bygger vi nytt för visst skulle ett Domusvaruhus passa in i stadsbilden här. Lite parkeringsplatser skulle heller inte skada. Men som tur var vaknade även bl.a hembygdsföreningen och fick stopp på nydaningen av Grythyttan.

En fin kyrka har de i Grythyttan, lite synd bara att det är låst så man inte kan gå in och titta, hade gärna velat se målningarna av  Nils Mårdh.

Det här huset som vi fick vårt rum i är skomakarens gamla hus. När skomakaren dog så sålde hans änka huset till Carl-Jan Granqvist för 40.000 kr och att betala hennes boende på  det kommunala bostadsstiftelsen så länge hon levde.

I själva gästgiverigården kan man gå runt och känna historiens vingslag, på flera ställen finns det även skyltar uppsatta där man kan läsa om rum och huset.

Man kan även ta en fika ute på gården, eller spela lite boule.

Maten var vi väldigt nyfikna på, nu är det inte Carl-Jan Granqvist som håller i stället längre utan Spendrups, men de är kända för god och bra mat.

Det mesta var gott men när vi kom till huvudrätten första dagen så hade vi och kockarna en hel del olika åsikter om hur potatiskakan ska serveras. De ansåg att potatisen skulle vara "al dente". Men rå potatis i potatiskakan var inte gott. Man tog sedan bort potatiskakan från menyn. Men den där rödingfilén var utsökt god .

Eleganta och goda desserter var det.

Frukostarna var det inte mycket att klaga på, det enda skulle väl vara då att man inte orkar smaka på allt som ser så got ut.

Här fanns det mesta som man kan vilja äta till frukost, allt från pannkaka med jordgubbssylt och vispgrädde till drömmar.

Vi kikade även ner i fångvalvet.

Bödelstaxan var också intressant.

De gånger vi varit till Grythyttan så har vi besökt Måltidens hus, nu var det stängt. Stängt för reparation stod det på en skylt, men den tar visst väldigt lång tid.

Fast vi passade på att titta på taket utanför, som är inspirerat av norrsken.