Qeqertarsuaq på Diskoön

Vi har alltså kommit fram till Qeqertarsuaq som betyder den "den stora ön". Stor är ön, en av de 100 största i världen.

Här har man funnit spår av bosättning för mellan fem och sex tusen år sedan.

Under 1700-talet kom de första valfångarna till Qeqertarsuaq, där de hittade en lämplig ankarplats.  Valfångsten har haft stor betydelse för staden under de senaste två århundradena. Jakt och fiske är fortfarande de huvudsakliga sysselsättningarna för öns invånare. 

Nu är det lite modernare än under valfångartiden, även om det fortfarande fångas lite val, men nu för att ha till mat.

Vi möts upp vid bryggan av personal från hotellet. De har en liten gullig bil som ska köra våra väskor till hotellet.

Vi ska bo på Hotel Disko.

Vi får våra nycklar och traskar iväg till vårt rum som ligger en liten backe upp och i ett annat hus än huvudbyggnaden.

Utsikten från vårt rum ser riktigt grönländsk ut, med hus, hundsläde, skoter och hundar. Hundarna syns inte så mycket, men de finns där och ligger ihopkurade som små bollar i gräset.

När vi installerat oss så går vi ut för en promenad, är lite nyfiken på hur staden se ut. 

Det första vi möter är en dagisgrupp som varit ner till stranden och samlat in lite strandfynd, gissar att det ska bli fina konstverk av dessa. 

Vi hejar på dem, för här hälsar alla på varandra. Förstår av deras strandfynd att det här är vägen till stranden och tar den.

Ser några valpar som busar runt, åtkommer till hundarna här i stan senare.

Något, förutom hundar och trappor, som är vanligt på Grönland så är det tvätt men det är nog bara på Grönland som du kan få en bild med tvätt och ett isberg som bakgrund.

Vi hittar ner till stranden, Den svarta stranden kallas den, namnet är inte så svårt att förstå för sanden är svart.

Solen skiner och vågorna bildar fina mönster på strandkanten.

Tänk att få bo så här med den här utsikten, inget jag skulle tacka nej till.

Utsikten varierar dessutom hela tiden. Isberg är inga beständiga berg de rör sig, de flyter, de spricker och de välter.

De förändras när man står och tittar på dem.

De ändrar färg och form med ljuset och när du förflyttar dig en liten bit. De dagar vi var här så tröttnade jag aldrig på att titta och iaktta dem.

Vill man bo nästan på stranden och uppleva dessa isberg från rummet så kan man boka en igloo.

Vi fortsätter vår promenad och kommer till kyrkogården.

Eqqissigitsi, stå det, kyrkogård trodde jag, men det betyder Var i frid. 

Ser lite speciell ut om vi jämför med våra kyrkogårdar, men så här färgrika var alla som jag såg. Inte så konstigt att det är konstgjorda blommor med tanke på klimatet.

Eftersom det inte finns så mycket jord, så transporteras det hit.

Sedan promenerar vi ner till den lokala butiken, den är stor och i två våningar. Där finns det mesta som man kan tänka sig att köpa, fast det mesta är dyrt. Det första jag såg då vi kom in var en stor soffa.

Sedan finns det, förutom frukt, grönsaker och vanliga matvaror även det mest nödvändiga för ett liv på ön. 

Alla varor kommer hit med fartyg. Ett fartyg ligger just nu i hamn och lossas.

På vintern då isen ligger tjock är det problem för då kommer det inga varor in till ön, då gäller det att ha lagt på lager så man klara sig till islossningen. Det går att flyga varor in med helikopter men man kan tänka sig vilket pris det blir på ett kg tomater med helikopterfrakt.

I eftermiddag ska vi gå en promenad runt i stan med Dannie, han ska berätta om området.

Mer om det  senare.

Nästa om Grönland

.

Diskobay och isberg

I dag ska vi åka båt, vädret ser lovande ut så det ska bli trevligt.  Hotellet sköter om transporten av väskorna till bryggan, det är skönt för även om det inte är så långt att gå till bryggan så är det inte slät väg precis. Vi lämnar våra väskor och går iväg.

Bryggan är inte så stor så jag funderar lite på hur båten ser ut för de kallar den för färjan. Lite storstadsvibbar får man om man tittar ner i vattnet.

Tidtabeller fungerar lite som en rekommendation här, båtar och flyg kommer när vädret tillåter. Ibland lite för sent och ibland före, så det är alltid bra att vara på plats i god tid.

Det är lite svalt ca +5 grader, vinterkläderna är på så jag fryser inte,  hinner titta lite på vad som finns runt omkring. Hörde att en räkindustri hade flyttat hit från en annan ö, antar att det är de som exporterar sina räkor i dessa container.

Färjan är på ingång, den ser inte så stor ut. Den färjan ska ta oss över till Diskoön.

Båten lägger till och hopp-i-land-tjejen lastar ur lite paket och post,  i ett skåp på kajen hämtar hon två säckar med PostNords logga på. Båten fungerar inte bara som färja utan även som postbåt. Våra väskor lastas ombord och försvinner ner under däck.

Båten tar 12 passagerare så vi har inga problem med att få plats.  Skepparen har en liten säkerhetsgenomgång, berättar var flytvästar och räddningsdräkter finns. Vi får också veta att det är fritt fram att gå ut för att fota och titta, men om sjögången blir för stor och larmet börjar tjuta måste vi gå in.

Vi passerar det gamla fiskeläget som ligger på en liten ö utanför staden, verkar inte vara mer än fåglarna som håller till där nu.

Längre ut ser vi lite övergivna byggnader.

Det börjar dyka upp små isflak i vattnet. Det här ser nästan ut som en vattenskoter på drift.

En del öar vi passerar ser helt obebodda ut.

Fast alla är inte obebodda, några verkar vara mycket populära.

Vi kommer fram till första och enda stoppet på resan mot vår ö, på Kitsissuarsuit (en gammal valfångststation) ska vi hämta deras avgående post och lämna inkommande.

Man tager vad man haver till postbil.

Det har varit ganska ljust ett bra tag, men på styrbords sida börjar  vi ana en soluppgång. 

Nu måste jag gå ut och fota, såg lättare ut än vad det var att stå bak på båten.  Skepparen håller god fart så det hoppar och skumpar en del. Jag hittar en ledstång där jag kan låsa fast armen igenom och inte studsa omkring.  Fast att hålla kameran stadigt och få stadiga bilder blir ett äventyr.

Men när isbergen börjar synas då måste jag försöka få lite bilder ändå.

Isbergen blir fler och fler och större och större.

Av förklarliga skäl åker vi inte så nära dem, då det endast är 10% av isberget som syns ovan vattenytan och dessutom kan de välta eller brista helt plötsligt.  Så de här isbergen som vi ser, och tycker att de är helt enorma, är egentligen betydligt mycket större.

Solen går upp och fåglarna vaknar.

Vi ombord på den lilla färjan kan inte sluta fascineras av alla isberg vi ser, vi turas om att hänga fast i ledstång och föreviga minnen.

Så många olika former och färger det finns på dessa jättar.

Tycker att berget till höger ser ut som en gubbe med hatt.

Träffar även på en drake.

Vår resa över Diskobukten tar lite drygt 2 timmar, ofta över öppet hav med endast isberg som sällskap.  Men nu börjar det dyka upp små fiskebåtar. Tyder på att vi närmar oss bebodda trakter.

Mycket riktigt, vi svänger in i en vik och där har vi målet för dagen, Qeqertarsuaq på Diskoön. 

Här ska vi stanna i två dagar.  Vi hoppar i land, men först ska postsäckarna levereras.

Nästa om Grönland

.

Aassiaat

Nu börjar det kännas som vi verkligen är på Grönland. 

Flyget till nästa plats tog bara lite knappt 20 minuter. Hit finns det inte någon bilväg. Vi har nu kommit till Aasiaat.

Aasiaat ligger på en ö i Diskobukten och namnet på staden betyder "spindlarna". Vet inte om de har extremt mycket spindlar där, men i stadsvapnet är det ett spindelnät.

Här på flygplatsen ska vi bli upphämtade av någon från hotellet. Han finns redan i den lilla flygplatsbyggnaden och hälsar oss välkomna. Det visar sig att vi är 8 och en halv som ska ha samma resrutt och samma boenden. Ett danskt par, två damer från Litauen en familj från Frankrike med sin 3 åriga dotter och så jag och min man. Vi kommer att bli som en liten grupp som inte har samma planer för dagen men som jag sa, samma resrutt.

Vi kommer lära känna dem under resans gång.

Vi får våra resväskor och kan åka till hotellet. 

Vi bor på hotell Söma, eller Sjömanshemmet som det egentligen heter, men alla säger Söma.

För att inte bli utan middag har vi förbokat bord på hotellets restaurang, vi läst den ska ha bra mat. Kollade på nätet innan och såg att det fanns inte så många alternativ på matställen, tror det var två.

De andra som kom samtidigt hade bokat en valsafari på 3 timmar ut i isfjorden. Valsafari är vi inte sugna på, har varit på det på Island  det enda som vi fick då var sjösjuka och se en säl. När vi dessutom ser att det är en ganska liten båt så känns det bra med middag istället. Det är en av båtarna vid bryggan som de ska ut med. Några valar? Nä de såg inga valar.

Vi får ett rum ned utsikt ut mot havet och den gamla fiskeindustrin...

...och in över staden har vi den klassiska bilden av Grönland med de små färgglada husen. Nu känns det som riktiga  Grönland.  Bara lite snö som fattas, fast är nog lite för tidigt för att få snö.

Nu var vi riktigt hungriga så vilken tur att det var dags för mat. Huvudrätten var Smörångad lokal fisk – panerad blomkål med lime – blomkålsskum – hasselnötter och örtsallad. Den lokala fisken nu i augusti var en ljuvligt god hälleflundra. Blomkål och rotfrukter upptäckte vi var vanliga tillbehör till maten. Naturligt eftersom sallad,  tomater och gurka och liknande ömtåliga grönsaker var svåra att transportera hit. 

Efter middagen tog vi en promenad på stan.

Träffade på ett par som precis kom tillbaka från en fisketur, fiskelyckan hade varit god sa de. Det gäller att fylla frysarna inför vintern då fartygstransporterna inte kommer fram. 

Vi går runt och tittar lite, kyrkan ser välbevakad ut. Där uppe ser vi en valbensportal, en sådan verkar finnas i varje samhälle. Berget upp mot kyrka är visst en populär lekplats. Ser du barnen där.

Här i Aasiaat bor ungefär 3.000 personer och det är Grönlands femte största stad. Den är ett administrativt centrum med bland annat sjukhus, ålderdomshem, museum, bibliotek och flera skolor. Det här är domstolen. 

Något som vi upptäcker att det är gott om här i Aasiaat är trappor...

...massor av trappor och långa trappor. 

Även polisstationen har trappor. 

Något annat som är utmärkande för grönländska samhällen är alla ledningar som ligger ovan jord. Något som är nödvändigt med permafrosten som gör det omöjligt att ha dem nedgrävda. 

Även tvätt som hänger på tork utomhus är vanligt. 

Vi traskar uppför och kommer upp till det röda huset med den stora målningen på, det är ett slags kulturhus och samlingshus. Inne finns det många traditionella målningar,  fast av parkeringen av många rullatorer utanför så verkar det vara någon pensionärsträff där, åldersmässig så skulle vi nog passa in i sällskapet men vi vill inte störa så vi går inte in. Men på baksidan av huset hittar vi ungdomarnas gästbok.

Ser även en lite annorlunda placeringa av toastolen vid ett hus.

Vi drar oss tillbaka mot hamnen och ser att det är en del rederiarbete och reparationer som görs där.

På en del fartyg är det en hel del kvar att göra för att  få dem sjödugliga.

Kom att tänka på ett gammalt uttryck som min far ofta använde när vi skulle åka bil och jag var orolig för bilsjuka. Han ansåg att en full mage var bästa boten, alltså " Tomma tunnor skramlar mest". Så jag får kanske tänka på att äta en stadig frukost i morgon bitti för då ska vi ut på sjön.

Sover gott och vaknar full av förväntan till en gryende morgon, för nu väntar nya äventyr och intryck. Ser du den lilla vita pricken borta i horisonten, mitt i bilden.  Det är ett isberg, dit ut ska vi snart. 

Nästa om Grönland

När drömmar blir uppfyllda

Även den längsta resan börjar med ett litet steg. Fast den här resan är inte så lång, men innan jag fick resa så var det lite väl många inställda resor och steg tillbaka, så nu när jag äntligen var på väg så kändes det ganska naturligt att ta den i flera steg. I första steget så hamnade jag i Köpenhamn.

Där kom jag inte så mycket längre än till hotellet bredvid flygplatsen,  fast fick en fin soluppgång före frukost och promenaden tillbaka till flyget och incheckning.

Det där med drömmar är lite knepigt för ibland när man längtat och drömt länge så kan förväntningarna växa och besvikelsen bli stor om det inte blir som man tänkt sig.  Nu skulle jag iväg på äventyret fast med lite begränsningar. Operation på ryggen var i maj, var inte färdigtränad men nu var det ingen sjukgymnast eller läkare som sa nej. Så varför sitta hemma.  Man kan uppleva mycket ändå.

Drömmar behöver ju inte alltid bli uppfyllda, en del räcker det att man har. Ända sedan jag såg "Italienska för nybörjare" , en dansk film där prästen kör Maserati,  så har jag drömt om en vinröd Maserati.  Köp en då, var det någon som sa; nä jag vill nog egentligen inte ha den men det känns bara lite bra att ha den som drömbil. Men den här drömresan den ska nu verkligen bli av.

Vårt flyg avgår i tid, inte så mycket utsikt för det är ganska  molnigt,  men när vi passerar Island öppnar sig en liten glipa. Ser ingen aktiv vulkan där nere.

Efter runt fyra timmar blir det molnfritt igen och jag siktar de första isflaken där nere.

Sedan flyger vi in över land som mest ser ut som en stor glaciär.

Vi har kommit fram till världens största ö, där tre fjärdedelar av ön är täckt av is. Tror ingen behöver gissa om vart vi är på väg, vi ska bara flyga över till den västra sidan och sedan landa i Kangerlussuaq på Grönland. 

Där nere syns staden och flygfältet.

Att vi sska landa där är ingen slump utan det är Grönlands störta kommersiella flygplats, den enda som kan ta emot större flygplan. Därifrån flyger man sedan vidare med små flygplan. Finns inte så mycket vägar så transporter är båt eller flyg.

Flygplatsen härstammar från den amerikanska bosättningen under och efter andra världskriget, då platsen var känd som Bluie West-8 och sedan Sondrestrom Air Base.

Känns inte riktigt som om vi kommit till en stor internationell flygplats, väskorna hämtar vi en trappa ner. Ingen hiss bara att bära upp dem, hotellet ligger i samma byggnad en trappa upp.  Har man problem med trapporna upp till hotellet kan man trycka på den här knappen.  Testade inte att trycka så jag vet inte vad som händer då. Kanske kommer det någon och bär upp en. Såg ingen som hade behov av att utnyttja knappen heller.

I presentshoppen kunde man köpa sig en tröja och träna på lite grönländska,  så här ska Kangerlussuaq uttalas.

Vi tar en liten promenad runt i staden som har ca 500 innevånare. Först blir det en bild på den mest fotograferade skylten. Klart att även jag vill veta hur lång tid det tar till Nordpolen.

Vi kikar in i den lokala butiken.

Här kan man bl.a köpa lite fett med lök.

Eller varför inte en middag med boller i kurry.

Det finns myskoxar i området,  men man ska nog ha tur för att få se någon.  Hörde av de som passade på att ta en utflykt till point 660 för att klättra upp på inlandsisen, att de inte sett någon. 

Är kanske vid möte med dess bjässar man behöver ha med sig det här att stärka sig med. 

Vi ska bara ha en natt här innan vi far vidare, det regnar så vi drar oss tillbaka till hotellet och får vårt rum och kånkar våra väskor i lite flera trappor. I en trappa sitter det här konstverket.  Finns ingen skylt om konstnär.

Närbild på ansiktet.

Nästa morgon är det lite dimma,  det ser vackert ut med dimmstråken som ligger över bergen och ner i dalarna. Efter frukost tar jag kameran och vi går iväg för att få lite bilder. 

Sedan är det bara att vänta på att det är dags att flyga vidare, något krånglar med vårt flygplan så det blir lite förseningar. Ingen klagar eller knotar för förseningar och inställda flygturer är vanligt på Grönland.

Vi får lite underhållning under väntetiden.

Någon som jobbat på brandkår och ambulans ska lämna ön och flyga hem, hela brandkårsflotran och ambulanser står uppradade bredvid flygplanet till Köpenhamn.  Som avskedssalut drar de alla igång blåljus och sirener.

Sedan är det vår tur vi flyger med ett betydligt mindre plan.

Flygtiden är knappt 20 minuter,  men flygvärdinnan gör sig redo för servering. På med förkläde och fram med serveringsvagnen. Hon donar och fixar med flaskor och muggar där bakom sitt skynke, jag blir lite nyfiken på vad hon kommer servera. Så dras skynket undan och vagn och värdinna kommer fram och serveringen kan börja. Vad vi får, en plastmugg med vatten.

Serveringen gick ganska snabbt,  för vi var inte så många ombord och alla ville inte ha något vatten. Sedan hade hon en stor procedur med att plocka undan alla flaskor, muggar och vagn. Många klaffar som skulle låsas och kollas om de verkligen var låsta. Sedan måste vattenåtgången dokumenteras innan hon kunde byta om inför landning.

                                                                                                   Nästa om Grönland

Dublinhumor

Var ett tag sedan jag var i Dublin men bilderna finns kvar.

Dublin är full av statyer. Det verkar nära en nationell besatthet i Irland att uppföra dem. Kanske inte långt efter är förkärleken hos invånarna i denna vackra stad att ge statyerna smeknamn.

Misstänker att humorn i Dublin är lite släkt med göteborgshumorn.

Den här statyn heter Anna Livia, och monumentet är en personifiering av floden Liffey som rinner genom Dublin. Anna Livia är namnet på en karaktär i James Joyces bok, Finnegans Wake. tidigare var den statyn på  O'Connell Street  och då satt hon i en sluttning med strömmade vatten. 

Dubliners har gett henne smeknamnet Floozie in the Jacuzzi.

Anna Livia från  flyttades från O'Connell Street 2001 för att ge plats åt Spire of Dublin som är ett nålliknande monument den kallas också för Monument of Light och är 120 meter hög. Här fanns från början en pelare med Nelson högst upp, den bombades av IRA 1966. Platsen var länge tom tills Anna Livia kom dit.

Mönstret runt spirans bas är baserat på ett kärnprov av stenformation taget från marken där spiran står. I skymningen är monumentets bas upplyst och de översta 10 m är upplysta genom 11 884 hål genom vilka lysdioder lyser.

Även här har folkhumorn gett monumentet ett eget namn, inte bara ett, utan den här har dessutom begåvats med flera smeknamn, The Stiletto in then Ghetto,  Nail in the Pale,  The spire in the mire, 

Vi vandrar vidare bland monument och kommer till Molly Malone, det finns en välkänd sång om henne där hon är en ung fiskförsäljerska, som gick omkring på Dublins gator och sålde fisk. Enligt visan dog hon ung i feber. Den sången om Molly Malone och hennes "Cockles and Mussels" har blivit Dublins inofficiella sång. 

Det finns inga bevis för att Molly har funnits på riktigt men det finns dock en staty av henne på Grafton Street. Även hon har av Dublinborna fått ett smeknamn, The Tart with the Cart.

Inte så långt därifrån så träffar vi på Phil Lynott som var en hårsrocksartist, alltså ingen artist som jag kände till innan jag stötte på den här statyn. Hans musikgrupp hette Thin Lizzy, där spelade han bas och sjöng. Tyvärr tog drogerna över i hans liv och han dog 1986. Hans staty har fått smeknamnet The Ace with the Base.

Om man tar en promenad nära Ha'penny Bridge så  kommer du troligtvis att träffa på dessa två charmiga damer, som vilar ut efter att ha shoppat.  De placerades där som en del av ett projekt för att fira stadens millenium 1988 och representera stadens vanliga kvinnor.

Den statyn finns nära där vi bor i Dublin så vi går förbi den ganska ofta. Damerna är populära och ofta har de fått ett glas öl, eller en kopp kaffe i händerna och lika ofta sitter det någon på den ena väskan och vilar tillsammans med damerna. Deras smeknamn är Hags with the Bags.

James Augustine Aloysius Joyce var en berömd irländsk romanförfattare han är hedrad med denna fräcka staty på North Earl Street. Han anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika författarna. Han har en lång meritlista men är nog mest känd för Ulysses.

Om du någonsin har läst Ulysses kanske du förstår att hans staty fått smeknamnet The Prick With a Stick.

Till sist kommer vi till författaren Oscar Wilde, han vilar lättjefullt på en stor sten, i parken Merrion Square. Han har fått en ganska muntert färgad staty och blanka fina lackskor.

Framför honom står en vacker dam på knä och jag är osäker på om hon tittar på Oscar Wilde eller om han tittar på henne.

Smeknamnet på den statyn är The Queer with the Leer.

Här finns också en pelare med citat av Oscar Wilde.