Från min altan.

Någon frågade mig en gång om vi aldrig är hemma, jo det är nog så att vi är mer hemma än ute på resa. Dessutom så trivs jag väldigt bra här hemma och då gillar jag att sitta på verandan och titta på naturen och djurlivet här. Naturligtsvis så består djurlivet mest av fåglar, även om det då och då dyker upp några fyrfota djur också. I bland har jag kameran med mig ut, fast oftast sitter jag bara och tittar och njuter.

Nötväckan är en flitig gäst vid fågelbordet, när barnen var små så döpte vi den till Sprättolle eftersom den verkar vara så kräsen och sprätter iväg frö efter frö innan den tycker att den hittat något som är tillräckligt gott.

Ibland kommer de med sina små också, de ser lika stora ut som föräldrarna men tigger friskt för att bli matade.

Tofsmesen är ingen flitig gäst, men varje år så brukar det dyka upp någon. Den är lite mer försiktig av sig än nötväckan.      

Vi har några holkar på tomten och de vanligaste gästerna i dem är talgoxe och blåmes, men några år på raken så har flugsnapparen lagt beslag på de två närmast huset. Han brukar jobba och slita för att locka till sig någon tjusig dam, men lyckas inte så bra. Jag har ännu inte sett något lyckat frieri för honom. I år var det dessutom så att talgoxen vann kampen om holken.

Den som jag tycker är allra sötats och fin är nog den näpna rödhaken, blir så glad då den kommer och hälsar på. Den är ingen villig fotomodell och de gånger jag fått någon bild på den är lätträknade. Men ibland sitter den still tillräckligt länge för att fastna  på bild.

Busen bland fågelgästerna är nog skatan, fast de är ganska vackra de också.  Även en skata kan bli törstig.

På väg till Brønnøysund.

Vi lämnar Sandnessjøen och ska till Brønnøysund, på landvägen till Brønnøysund har det varit ett ras så den är avstängt ända fram till juli och alla som vill dit måste ta den gamla vägen dit. Det är utefter kusten och med färjor. Inte gör det oss något för det är en betydligt vackrare väg, enda nackdelen är att vi inte har någon tidtabell, men väntan kan användas till att ta lite bilder. Vi har kommit till Tjøtta och väntar på att färjan ska komma.

Lite trevligt samtal i kön, med de andra väntande så går tiden ganska fort.

Färjan kommer och vi är iväg.

Finns väl inte så mycket att säga, bara att njuta av landskapet.

Vi är framme i Forvik, fick en tidtabell på färjan och vet att om vi ska hinna med nästa färja som går över från Andalsvågen till Horn, så kan vi inte stanna på vägen, och det trots att vi träffar på älg. Bara att köra direkt.

Vi har också lärt oss att pensionärer har rabatt på färjorna och här har det ett trevligare namn än pensionärsrabatt, det heter honörsrabatt. En här färjeturen är inte så lång.

En fin tur har tagit oss till Brønnøysund.

Nu ska vi ut på en liten vandring, men det tar vi i nästa inlägg.

Nu åker vi till Norge

Vi lämnar Gäddede och styr kosan mot Norge. Vi väljer att inte åka Norgevägen utan tar Björkvattenvägen

Visar sig vara ett bra val med den mindre vägen, lite trafik och vacker natur.

Vi åker förbi en vacker liten kyrka.

Än så länge kantas vägen av gröna gräsytor, men vi ser de vita fjällen närma sig.

Fjällen som ligger på skuggsidan börjar bli riktigt vintriga.

Medan solsidan ser somrig ut.

Vår väg leder oss högre upp på fjället och det känns som om vi hamnat i en solig vinterdag. Nästan så det frestar med en skidtur, fast vi har förstås inga skidor med oss.

Även på fjället kan man hitta linjer.                 

Tussilago vid vägkanten.

Mer snö.                      

Vägen slingrar sig fram.

Vi kommer fram till en ganska lång tunnel.

Att åka i tunnel är ganska tråkigt, så när vi ser att Gamle Stieinfjellvegen verkar vara öppen tänker vi välja den i stället. vår bil väger inte över fyra tonn och vi har inte heller någon påhängsvagn, så det verkar vara okej.

Vi ser att någon har kört upp där för inte så länge sedan, men tyvärr så kommer vi inte så långt. Vi har visserligen fyrhjulsdrift men sommardäck, så det blir till att hålla tungan rätt i munnen och backa tillbaka. Vända på den smala vägen går inte. Synd att vi inte kunde åka där för det ska vara en fin väg.

En sista blick ut över fjället på den här sidan tunneln, man vet ju aldrig hur det ser ut när vi kommer ut på andra sidan av den långa tunneln.

Vi ser ljuset i tunnlen.

Lite mindre snö på den sidan fjället.

Men det är fina hängdrivor.

Åker förbi ett gammalt hus.

Haren var för snabb. För mig.

Och så har vi kommit till Nordnorge.

Lösa vägrenar.

Ibland så ser man varning för svaga vägrenar. Har undrat lite över den varningen.

På den här resan såg vi en hel del renar, vanlig syn för er som bor uppe i norr, men inte lika vanlig för oss andra. Visserligen har jag bott uppe i Kiruna och även tillbringat alla mina barndoms sommrar långt uppe i norr, men renar tröttnar jag inte på ändå. Men så var det där med varningsskylten, trodde alltid förr att de avsåg vägkanten, men så klart att jag måste ha misstagit mig, fast inte var de här renarna svaga, bara lösa.

De såg inte ett dugg klena ut, vissa låg och vilade men hoppade spänstigt och artigt upp då jag kom.

Såg kanske lite överraskade ut över oväntat besök.

-Va! Ville du något?

Renarna tittar lite förvånat på mig.

-Kom vi sticker, det är nog en Paparazzi. 

Man måste se sig om innan man går över vägen. Det kan komma bilar.

Sitter det en svart sopsäck på en pinne bredvid vägen, då gäller det att se upp för då är man i ett område där det är gott om renar.

Här är inte bara gott om ren, vi hade inte åkt många kilometer innan den här älgen dök upp.

Först poserade den lite framför kameran.

Skuttade lite käckt också.

Sen tar den ett skutt in bland träden.

Borta tänkte jag, men så stannar den upp lite.

Vi backar bilen lite för att få fri sikt på älgen.

Det gillas inte.

Men många djur är tydligen nyfikna, inte bara räven. Bilens varningsljud för föremål bakom bilen böjar pipa och det är tydligen mer intressant än störande, för älgen stannar upp och står en lång stund inne bland träden och iakttar oss.

Där ser man, dags att omvärdera hur man lockar på älg. ;) 

Räven raskar.

Sticker emellan med lite nutid och sommar och sol och djurliv i stan. Vi har en räv, ja länge trodde vi att det var en räv, men har sett att det är faktiskt är två rävar som kommer och besöker vår tomt. De kommer ganska regelbundet och vi har sett dem många gånger men nästan alltid är det för mörkt för att fotografera. Vid de få tillfällen den kommit  på dagtid och då jag varit ute så har den varit så skygg så det mest varit ett rött streck som farit fram över gräsmattan. Räv har jag lyckats fotografera på andra ställen, men aldrig vår räv.

Just nu är vi hundvakt till labradoren Ronja och henne favoritplats på kvällarna är att ligga ute på balkongen och spana in omgivningen, i kväll så förde hon ett fasligt liv. Skällde och morrade för fullt, det händer inte ofta så jag förstod at det var något särskilt på gång där ute. Hade sinnesnärvaro att rycka till mig kameran innan jag gick ut för att titta vad som var på gång och mycket riktigt, där var något som Ronja tyckte inkräktade på hennes revir.

Ändra på några inställningar i kameran hann jag inte med i brådskan med att försöka få en bild på vår vän räven. Han raskade på ganska snabbt över gräsmattan. Nästan så det blev ett streck även nu.

Men lite nyfiken var han ändå, så han stannade upp för att markera revir på en av blomkrukorna. Tittade där när jag var ute och vattnade och såg att det var inte första gången han markerat just där, för inne i krukan hade han lyckats lägga av ett visitkort. Pricksäker räv.

Nyfikenheten tog överhand och Mikel stannade upp igen och spanade upp på oss på balkongen. Han ser lite skabbig ut, men det är nog bara vinterpälsen som han håller på att tappa. Pälsen på ryggen ser ullig ut och gör att han ser kutryggig ut. På vintern ser han så frodig och välmående ut.

Sedan tyckte Mickel att det räckte och slank ner under staketet, där han gjort en öppning och där jag sett honom försvinna flera gånger.

Bara svansen viftade till som avsked och så var han borta, för gott för denna gång trodde jag.

Men räven är nyfiken och ville tydligen kolla in vad det var för nytt som hade uppenbarat sig på hans tomt. För det tog inte många minuter innan han dök upp i grindhålet ut mot allmänningen. Där stod han en stund och kikade nyfiket upp mot oss.

Så äntligen har jag fått vår Mickel på bild.