Mera silverbladsapor.

Aporna var så charmiga så jag tar lite fler av dem. Den lilla ungen var mest charmig av dem. Här sitter den i mammas trygga famn.

Hela gänget på rad poserande på favoritplatsen.

Det finns apor överallt, en del sitter och gungar i träden.

Har man fått fatt på en godsak så gäller det att hitta en egen plats för att få ha det i fred.

-Men mamma, jag kan väl få smaka.

-Nej, du är för liten.

En av de lite större aporna lyckades jag lura att titta på mig och samtidigt ta en bild. Undrar vad det var som gjorde att de vände bort blicken hela tiden då jag tittade genom sökaren i kameran. Fast det är ju klart då jag tittade genom den så såg det ju ut som om jag vände bort blicken.

Hittade en skön lirare med avslappnad stil.

-Men mamma där ser du jag är inte för liten för att äta samma mat som du.

-Du och jag polarn. Två som verkar ha ett förtroligt samtal.

Det börja bli kväller och lite skymning, dags för oss att dra vidare. Vi åker för att inta en god middag på en restaurang nere vi floden innan vi ska få lite nattäventyr.

Tog en födelsedagspromenad.

Fyllde år och passade på att åka till mysiga Mariefred. Vi bodde på Gripsholms värdshus med anor från 1609.

Som tur är har de renoverat och byggt om lite sedan dess.

Vi fick ett rum med utsikt mot slottet som i sin tur har anor från 1370-talet då det byggdes en borg där av Bo Jonsson Grip.

Födelsedagsmorgonen vaknar jag till en strålande solskensdag, så efter en rejäl frukost beslutar vi oss för att ta en promenad ute i det fina vädret och i Hjorthagen.

En vecka innan hade jag haft oturen att halka omkull på en isfläck, eller snarare flyga omkull och bryta armbågen. Ingen vidare kombination då man vill fota och har en i det närmaste obrukbar högerarm. Vad göra, jo det fick bli min lilla kamera, Sony Alfa 5000, som fick följa med. Inget ont om den kameran men tyvärr har den bara display och ingen sökare. Ingen bra kombination med sol. Men varför hänga läpp när solen skiner och det är så fint i naturreservatet. Här finns många gamla och fina träd, främst ek och lind.

På 1860-talet lät kung Karl XV anlägga hjorthagen som en kombinerad promenadpark och djurgård. Omkring 1890 kom det att bli ett hjorthägn. Idag används hela reservatet som betesmark för cirka 100 dovhjortar, så vi spanar in bland träden om det eventuellt skulle kunna gå att få se några hjortar.

Men tycker att det inte gör så mycket även om vi inte får se någon hjort, det är ju så fint promenadväder.

Men plötsligt när vi gått en bra stund så skymtar vi något mellan träden.

Och titta där det står ju en till hjort där ovanför.

En? det är till och med sex stycken.

Så vackra de är.

Lämnar dessa herrar och fortsätter promenaden, men hinner inte så långt innan vi träffar på damerna i hagen. De är inte så lätta att upptäcka.

Min telefon ringer och så kommer en person till som är på promenad, så hjortarna blir lite oroliga.

Men de stannar kvar så att även den som kom får några bilder.

Vi går vidare och kollar på ett sockerdricksträd...alla som kan sin Pippi Långstrump vet vad ett sockerdricksträd är.

Undrar om det är någon som bor i det här trädet.

Det är en vacker skog vi promenerar i, med mossiga stenar och...något som kikar upp där bakom.

Nu har vi fått se hjortar på tre olika ställen på vår promenad och vi börjar närma oss slottet och Mariefred igen, då får vi syn på ett gäng till.

Sedan går vi tillbaka till Mariefred.

Så härligt att få uppleva riktig vinter.

Bryter in med lite vinterbilder, så San Francisco får vänta ett tag. Svärmor uppe i Hedesunda fyllde 90 år och när vi ändå var så nära tog vi lite vintersemester i Gävle. En av dagarna for vi över till Sandviken och Högbo och där fick vi uppleva lite riktig vinter. Vi kom dit när solen började leta sig upp över trädtopparna och det ångade rejält från ån.

Jag hade hoppats på att få träffa på strömstaren men det var bara änderna som var på alerten där. De var desto piggare och var övertygade om att vi hade något gott till dem.

Lite grann hade vi med oss och änderna insåg snabbt att det gällde att vara på hugget för att få med en smakbit.

De kom med sådan fart så att jag nästan blev omkullflugen.

Tjoho, här kommer jag, var har du maten?

Det märktes att de var vana att få mat när det kom någon, och inte var de blyga av sig heller.

Om jag lägger huvudet på sned och ser riktigt söt ut, kan jag få något då?

Ja, men det är ju klart. Ser du så rar ut så.

Hur gjorde du? Berätta, jag vill också ha.

Brödet vi hade med tog slut och änderna ledsnade på oss så vi tog en promenad istället i det fina vädret.

Vi satte upp en kärve till småfåglarna...

Vi satte alltså upp en kärve till småfåglarna till jul..

-Vad sa du?

-Jo, jag sa att vi satte upp en kärve till FÅGLARNA!Bilderna blir inte så bra genom fönstret här, med de gamla handblåsta och lite ojämna glasen.

I natt kom den efterlängtade snön och med spåren i den snön så kan jag tydligt se vem som kom tillbaka och gjorde slut på fåglarnas kärve.

Fast fåglarna får väl skylla sig själva som inte bevakade sitt revir...

...och min cypress, som rådjuren redan fixat en snygg midja på, fick vara ifred.

Valrossar på Kap Lee.

Vi lämnar benkyrkogården och hyddorna och går över kullen till nästa strand. Där liggen ett gäng valrossar. Kan förstå att de inte vill vara på den andra stranden med alla rester från deras förfäder.

En bjässe är på väg upp ur vattnet.

Han visar oss att valrossen faktiskt kan gå på alla fyra, till skillnad mot vad sälen kan.

Han stånkar och frustar på sin väg upp ur vattnet. Det är tydligen ganska jobbigt att förflytta den stora kroppen.

-PRFFHUU!!! Jobbigt det här!

-Kan ni flytta er lite, jag behöver en plats i mitten.

-Försök bara, här är det fullt.

-Ja men, jag är ju frusen nu efter badet. Ni kan väl maka på er lite.

Ja ja, jag tar väl ytterplatsen då.

-Håhå jaja! Det kliar så!

-Hör ni grabbar, det är någon här!

-Va, var då?

-Är det fiender, dags att dra till havs?

-Nä, det är bara lite turister, sov vidare ni.

- Jaha, va bra!

Vi svalbardsturister upptäcker att dimman börjar dra in och tätnar mer och mer. Drar oss tillbaka mot gummibåtarna och lämnar de sovande valrossarna. Den här platsen ser ändå mer makaber ut nu när dimman börjar omsluta ön.

I tät dimma går det inte att upptäcka isbjörnarna innan det är för sent, så vi hoppar i våra gummibåtar och tar oss tillbaka till fartyget. Tur att det finns GPS, för nu är det som att segla i mjölk.