Kiruna 2004

Satt och letade i bildarkivet efter en gammal bild och ramlade in på året 2004, vi var på besök i Kiruna. Det var januari och kvicksilvret hade sjunkit ner till under -30 grader, tur att långkalsongerna var med fast det var lite kyligt innan de kom på.

Första morgonen vaknade vi till ett soligt men svalt väder. Man behöver inte vara så morgonpigg där uppe för att vara med om soluppgången.

Efter frukost var det dags att åka ut och njuta av allt det vackra.

Så fint när det är vitt, vitt och vitt.

En del dagar var inte sikten så klar.

När dimman lättar lite går det att ana vindkraftsnurrorna.

Kryssled.

En tur ut mot Nikkaluokta.

Åter till Kiruna. 

Dubbel halo.

Polarsirkelfirande.

I dag är det ganska många ute på däck och spanar, beror inte bara på det fina vädret utan många spanar efter en speciell sak.

Solen skiner och det blir ganska milda färger ut över havet.

Det vankas champagnefrukost ute på däck för de hågade, men av åtgången att döma så är det inte den som lockat ut folk den här morgonen.

En hel del fiskformade skedar har också dukats fram, inte ska man väl äta champagnen med sked?

Landskapet lockar till fler bilder.

De här tre kullarna ser nästan ut som om Storsjöodjuret simmat hit.

Nu börjar vi se vad det är som alla väntar på.

Vi ska passera polcirkeln, polarsirkeln på norska. Lite kul att de gör så stor affär av det, minns från barndomen och resor upp till mormor och morfar i norr, hur vi passerade den och då var det mer ett rastställe för oss än något märkvärdigt.

Fjället Hästmannen dyker också upp här, det fjället finns med i en historia som har med de Sju systrarna och Torghatten, dit har vi inte kommit än men de som vill läsa om sagan kan göra det här.

Nu börjar det att hända något på däck.

Kapten ser lite finurligt skadeglad ut. Vad är det han har i kikaren, blicken har han i alla fall på de där fiskskedarna.

Det har smugit sig in en katt bland hermelinerna, eller något som inte liknar champagne bland champagnen. Något som är väldigt rikt på omega-3 och vitaminer, men inte lika gott som skumpan.

Det är dags för polcirkelcermonin och den består av att man ska ta en hel sked fiskleverolja.

Stora som små får den nyttiga dosen. En del grimaserar illa och andra ser ut att gilla dosen.

Skeden får alla behålla som belöning och minne av proceduren.

Lofoten och Trollfjorden.

Vi girar ut från Stockmarknes och fortsätter vår färd.

Börjar närma oss Trollfjorden och det speciella landskapet för Lofoten. Den här lilla ön ser ut att vara obebodd, men kikar man närmare så bor det en hel del får där.

Små öar och praktfulla berg.

Och så en liten gård här och där.

Vi kryssar oss fram mellan öarna.

Ser ut som om det är ganska grunt mellan en del öar.

Ser ganska idylliskt ut.

Några ska ut på örnsafari och den lilla båten som ska hämta upp dem börjar närma sig.

De blir upplockade via bildäck.

Och så ger de sig iväg.

Vi övriga fortsätter färden.

Så svänger vi in i Trollfjorden, en liten segelbåt kommer efter.

Trollfjorden är 3 km lång och  bara 200 m bred, men där man svänger in i fjorden är den bara 100 meter bred. Längst in i fjorden breder den ut sig till 350 m men är bara 60 meter djup på det djupaste.

Den blankpolerade väggen på nordsiden består av monzonitt som är Norges äldsta bergart.

Här längst in i fjorden ska vårt stora fartyg vända runt, vår kapten vänder inte bara båten utan snurrar runt mer än ett varv. Han kallar det för att dansa trolldansen.

Så är vi på rätt köl igen och fortsätter vår färd mot Svolvær.

Vi närmar oss Svolvær.

Här står sjömanshustrun på sin pelare.

Jag hinner vinka till henne från vår balkong innan jag skyndar mig iväg för att gå av. 

För nu ska jag ut på äventyr...

...mer om det i nästa inlägg.

Blå kväll

Solen har visat sig lite sparsamt, men vi har sluppit ruskväder. Snart ska vi ut på det omtalade Loppahavet. Där kan det gunga rejält, men än är kvällen stilla och landskapet är så blått.

Bara en liten krusning på vattenytan.

Allteftersom vi förflyttar oss blir skuggorna och färgerna förändrade, blått i olika toner.

Mörkt med lite ljus.

Eftersom vi ska komma sent till Tromsö har personalen sen underhållning uppe i utsiktsloungen. Det blir modevisning och vår yngste medresenär Christoffer får vara med och visa, lite stor keps men mjukishunden var i rätt storlek.

Det är mörkt när vi kommer till Tromsö, väldigt mörkt.

Stan ser mer ut som om den består av lysande prickar.

Vi åker under den pampiga bron.

Ishavskatedralen är upplyst för dit ska några åka på midnattsmässa.

Vi andra går och lägger oss och låter Loppahavet vagga oss in i drömmarnas värld. Sover man så känns inte sjösjukan.

Njupeskär och tankshinder.

Sista besöksmålet på vår resa är Fulufjällets nationalpark och vattenfallet Njupeskär. Det vattenfallet är Sveriges högsta med sina 93 meter.

Det är en lättgången led fram till fallet och en bra bit är den dessutom rullstolsanpassad. Där på en av gångbroarna kommer en liten individ som naturligtvis har företräde.

En söt liten bofink spärrar vår väg och när vi släppt fram den poserar den en liten stund för en bild.

Vädret är strålande och det är så härligt att höra bäckarnas porlande och långt där borta hörs även bruset från fallet.

Rejäla gångvägar är iordningställda.

Där borta ser vi stänket och dimman från fallet.

Vill man inte bli blöt får man stå på avstånd och fota och filma.

Redan här, en bit ifrån utsiktsplattformen. stänker det en hel del. Tur jag hade putsduk i fickan.

Längst fram på utsiktsplattformen stänker det rejält och både kamera, lins och jag själv blir ganska blöta.

Jag stannar inte i stänket så länge.

Det finns två vägar att gå till fallet,  nu väljer vi den högra leden.

Den går genom gammelskog och vackert vridna torrfuror.

Även taniga men ståtliga granar.

Torrfurorna tycker jag är så vackra.

Vid platsen som kallas för Utsikten kan vi se Nipfjället, Städjan och Fjätervålen.

Märkliga fåglar i den här skogen.

Mer torra träd.

Höghus

Önskar jag kunde förmedla doften från myren, den doftar så gott och påminner om hjortron och sommar från barndomstiden.

Strax före Särna skymtar vi något i ögonvrån. Det finns ingen skylt om sevärdhet eller att det är något historiskt där ute i skogen, men vi tycker oss se något som liknar det vi såg i Finland. Bloggade om det här. Där var det ordentligt skyltat, här var det mer en slump att man såg dem. Väl inne i skogen fanns det skyltar som berättade vad det var. Förr fanns det även en vägspärr här den togs bort på 60-talet. Jag klättar upp mot vägbanken och på en sten för att få en översiktsbild på stridsvagnshindren.

Fast jag vill ha en bild utan skylten och den stenen som passar för att komma upp och fota på är lite väl hög och spetsig för att jag ska klara av att balansera där. Bra att ha en assistent med sig då, min man är modigare och hoppar upp på den spetsiga stenen och tar en bild åt mig. Det ser prydligt ut med stenarna i rader, men då fanns det stora mängder med taggtråd mellan stenarna som hinder för fienden.

Innan dessa stenar till hinder kom på plats tänkte man gräva en vallgrav men kom fram till att det var bättre med stenhinder. I närheten av Särna finns det inga bergartsfyndigheter som var lämpliga för brytning men i Bohuslän fanns det arbetslösa stenbrytare, så då bestämdes det att man skulle använda Bohusgranit till hindren. Ungefär 1.650 st. granitblock fraktades till Särna järnvägsstation och kördes ut till skansen med lastbil. Varje block ska väga minst 3.500 kg.

Här fanns det också 8 st. kulsprutevärn alla byggdes under beredskapstiden 1940.

Alla värnen hade namn som t.ex  Cecilia, Holger, Greta, och Anders.

Mellan värnen ser man fortfarande rester av de långa förbindelsevärnen som går mellan skyttevärn och skyddsrum.

Tur att vi inte behöver sova i dessa krypin utan kan få vila i sköna sängar på hotellet i Mora. Gillade tapeten i vårt rum.

Nu åker vi hem.