1000:san så många det är.

Tänkte ta och fira mitt tusende blogginlägg med att gå på restaurang. 

Även om Kirkwall är en liten stad så har de flera bra restauranger att välja mellan, hotellrestauranger brukar inte var de som omnämns då man vill äta gott men den som ligger i Kirkwall Hotel kan jag verkligen rekommendera.

Vi var inte de enda som hade valt att gå dit och äta,  bredvid vårt bord hade två äldre damer bokat bord. Jag tror att det två var systrar och båda var säkert 80+, jag antar att den i röd jumper var den äldre och van att bestämma. De hade nog det här stället som sitt stamställe och samma bord vid varje besök. Damerna kom strax efter oss, slog sig ner vid sitt bord och beställde in ett glas vin och en vatten.

När vinet och vattnet kommit in så räcker den ena damen fram en näve med mynt och säger "take what you want" utan att blinka så tog servitrisen emot mynthögen och gick iväg och räknade ihop vad det kostade och kom tillbaka med resten. Jag trodde att de två damerna bara hade gått ut för att dricka ett glas eftersom de betalade direkt. Men så var det inte,  de beställde in mat.

Fish ‘n’ Chips och Crab Mac ‘N’ Cheese blev deras beställning och när deras mat kom in så upprepades betalningsproceduren fast nu med sedlar.

Maten slank ner och de verkade nöjda med sin måltid, nu var det dags för kaffe och whisky. Whiskyn kom in men skickades ut, för det skulle vara vatten i den också, ganska mycket vatten. Damerna betalade och satt sedan där och njöt av sin dryck och med ett leende på läpparna iakttog de folk runt omkring. De verkade ha det så trevligt och njöt av sin kväll.

 Vad jag åt? Jo den här helt utsökta skaldjurssalladen. Den njöt jag utav och även av att se de fina damerna njuta av sin utekväll.

Före resan till Orkney hade jag trott att jag skulle få njuta av skaldjur och speciellt hummer och krabba på många ställen, men tyvärr så var det svårt att få tag på något ställe som serverade det. På kvällen vid vår kvällspromenad så fick vi veta orsaken. En av fiskebåtarna hade kommit in och lastade av sin last direkt i en kylbil. De hade räkor och hummer.

När vi frågade vart den lasten skulle gå så fick vi beskedet att den skulle till Spanien. Det lönade sig bättre att exportera den dit än till de lokala handlarna på ön.

Återfärd och Salty Sea Dog.

Vi lämnade pingvinerna och begav oss på väg mot tåget för hemfärd till Kapstaden.

Det är en ganska lång promenad genom stan från tåget och till pingvinstranden, på återvägen så började min fot göra väldigt ont. Jag överdriver inte när jag säger väldigt ont. Något irriterande eftersom den varit så bra och jag hade äntligen kunnat börja gå långa härliga promenader och även bygga upp min kondition igen. Vad jag inte då visste, var att jag hade brutit foten, men eftersom jag bara trodde att det börjat göra ont igen så traskade jag på. Fick väl bita ihop och linka på så gott som det gick, Stiff Upper Lip liksom. 

Eftersom vi nu började bli hungriga så var det skönt att vi hittade The Salty Sea Dog som är en berömd restaurang för sina goda fish and chips. Det här lilla fina huset var allra först fiskmarknad; när den stängdes så blev det en parlamentsledamots kontor och också en dykskola. Men sedan 1998 är det denna restaurang som huserar här.

Vi slank in och fick ett ledigt bord.

Jag lovar; ingen av oss behövde svälta den här dagen.

Vi hade blivit rekommendera att om vi träffade på snoek så skulle vi passa på att äta denna sydafrikanska fisk. Jag gjorde det och den var utsökt.

Mätta och belåtna drar vi vidare.

Går en sväng ut på piren, såg ingen säl denna dag men jag hade nog inte tänkt klappa den även utan denna varning.

En dykare står staty längts ut på piren. Han står där som en symbol för alla forna och framtida sydafrikanska dykare. Den lilla hummern vid sockeln var gullig.

Det finns en hel del souvenirförsäljare i stan, inte så konstigt eftersom pingvinerna lockar hit många turister. Den här pysslade med att tillverka hajar av ståltråd och pärlor.

Nästan alla prylar vid den här muren är tillverkade av ståltråd och pärlor.

Vi hade tur med vädret den här dagen.

Vi fortsätter vår promenad mot järnvägsstationen.

Träffar på något som kallas The HMS Cornwall Mystery Stone. Den här stenen hittade en bulldozerförare 2007. Han fick syn på att den bumling han hade framför sin maskin hade en inskription inristad. Efter en del efterforskande så insåg man att den härstammade från 1946 och att denne APJ som ristat in sina initialer, förmodligen var en som överlevde förlisningen av HMS Cornwall 1942.

Vi går vidare, fast jag linkar nog mer.

Tillbaka till stationen. Järnvägen slutar här och jag kan anta att de har jämt jobb med att hålla spåren fria från sand.

På det tåg vi får på återresan är fönstren ändå sämre än de var på hitresan, här går det absolut inte att se något genom dem.

Men de går bra att öppna så vi kan njuta av utsikten.

Fish Hoek.

Små färgglada stugor susar vi förbi.

Fler och fler passagerare kliver på tåget.

En surfare med sin bräda vandrar bredvid spåren.

Det var bättre förr.

Jag har, sedan jag var i Kapstaden för ca. tre år sedan, skrutit om att Two Oceans Aquarium var så fint och att det var så vackert där. Därför ville jag återuppleva det och njuta av friden, stillheten och allt det vackra en gång till. Men som sagt, ibland var det bättre förr och det hade varit bättre att fortsätta att leva på minnet. Det blev ett ganska snabbt besök där inne. Kikade lite snabbt igenom de lite mindre akvariumen. Hälsade på muränan.

Kikade på de andra fiskarna också, men valde att kila ner till pingvinerna.

Där gick det även en strandskata omkring och pickade.

De flesta pingviner är här för att återhämta sig efter någon skada. Det syns på den här sydafrikanska pingvinen.

Här finns också några av mina favoriter i pingvinvärlden, nämligen klipphopparna.

De är tre stycken och kallas för Roxy, Hopper och Bubbles.

Grym uppsyn, eller hur?

Gulliga fötter och en liten guldkrona har den här fått av lampan.

Det som jag blev mest imponerad av vid förra besöket och som nu mest blev en besvikelse var de jättestora akvariumen. Då hade jag kunnat sitta där i timmar och bara njuta av fiskarna som simmade förbi och lyssna på den klassiska musiken. Nu var vattnet ganska grumligt och musiken kunde man inte höra på grund av att det var så stimmigt. Fast vid hajakvariet blev jag lite nyfiken och ville titta lite närmare.

Där simmade två dykare omkring.

Även under vattnet kan man ta en selfie.

Vi  gick ut i solen istället. Hej då!

Punakha dzong - Bhutan

Vi lämnar den lilla byn med fertilitetsklostret och dess hus med lite speciella målningar och ger oss ut på vägen igen. Vi ska nu till ett kloster som ligger på en udde mellan två floder. Landskapet är fortfarande vackert.

Terassodlingarna med sina platåer klättrar utefter bergssidorna.

Bhutans folk är väldigt vänliga och hälsar gärna på de som de möter.

I en by som vi åker igenom är det en religiös festival.

Det vimlar av färgglada och vackert klädda människor.

Vi stannar på det ställe som anses vara den bästa utsiktsplatsen mot klostret Punakhua Dzong. Utsiktsplatsen är ett populärt tillhåll för konstnärer, även i dag sitter det några här och målar.  Den här mannen är från England.

Klostret ligger, som sagt, på en udde mellan floderna Pho och Mo. Punakha Dzong Dzongen byggdes 1637 där Pho Chhu (den manliga floden) och Mo Chhu (den kvinnliga floden) flyter samman. Det är ett under att klostret står kvar för det har eldhärjats fyra gånger, skadats i en jordbävning och även klarat av den brusiga vårfloden.  

Namnet på klostret betyder "palatset av stor lycka och salighet". Det är det näst äldsta och näst största klostret i Bhutan och det som ser mest majestästiskt ut. 

Punakha Dzong var administrativt centrum och säte för regeringen i Bhutan fram till 1955, då huvudstaden flyttades till  Thimphu.

Vi åker en liten bit till och våra fotointresserade Bhutanesiska guider väljer ut en annan plats att stanna på så att vi kan få en bild med både klostret och bron över dit.

Bron över till klostret är bara den ett vackert byggnadsverk. Det står några personer lite längre fram och jag kollar in vad de håller på med. Jag är inte ensam om att vara nyfiken, fast de här är nog hungriga också.

Inte så konstigt att hundarna suktande och längtansfullt tittar på  männen, för de håller på med att mata fiskarna nere i floden, vattnet fullkomligt kokade av fisk. Stora fiskar och många fiskar var det. Det fiskas inte för att äta fisk här, men ibland kan de roa sig med att fånga fisk med bara händerna

Här liksom på andra kloster är det en brant trappa för att komma in, allt för att lättare kunna mota bort fiender.

Jag satt en liten stund på trappen och tittade på folk och där kunde man direkt skilja ut vilka som var turister eller bhutanerser (eller buddhister). Turisterna irrade runt lite hur som helst och de som visste hur man gör här gick medsols runt den stora böneflaggan framför trappen.

Fotostilarna varierar.

Efter klosterbesöket tar jag en liten promenad i byn intill och får en vy över bron och klostret från det andra hållet.

När jag står där med kameran framför ögonen så hör jag någon som ropar något bakom mig. Vänder mig om för att se vad som är på gång. Det är en liten farbror som sitter på flaket till en bil. Han viftar och visar att jag ska använda kameran för att fotografera honom istället för klostret. Klart jag gör det och han ser alldeles salig ut då bilen kör iväg.

Skolan har slutat för dagen och det är mycket skolbarn ute på vägarna.

Skolskjutarna ser inte så säkra ut.

Lite längre bort på vägen ligger det ett sjukhus och där vill de tydligen ha lite tystare.

Vi återvänder till vår buss för fortsatt färd till kvällens hotell. En av hundarna från bron spanar in oss och kommer målmedvetet traskande fram till bussens dörr. Den tittar bedjande på mig och det är så synd att jag inte har något att ge den. När jag tar upp kameran tittar den lite generat bort.

Den ger tydligen inte upp hoppet om att vi ska ha något ätbart till den, för den lägger sig ner vid dörren. Tufsig och tovig i pälsen är den.

Efter vår andra dag är det ett gäng trötta personer, men fulla av upplevelser och intryck, som anländer till hotellet.

Dubai Mall, Underwater Zoo

Djur i bur är inget som jag egentligen är så värst förtjust i men fiskar i fångenskap känns lite annorlunda. Vet inte om de har känslor och vantrivs i fångenskap, har nog inte tänkt på det egentligen. Men ändå så känns det annorlunda än när stora djur som dessutom har som instinkt att ströva på stora vidder blir instängda. Så eftersom inträdet till akvarietunneln även inkluderade undervattenzoo så traskade vi upp två trappor för att kika. Vi kom dit precis när de här fiskarna fick lite mat. Det blev ett rejält vimmel i deras tank. Det vita som ser ut som små maskar är maten.

Här uppe fanns det inte bara fiskar. en bäver låg här och sov.

En ödla kikade fram bland grenar och blader.

Annars så fanns det en hel del vackra och spännande fiskar att titta på.

Tror att några tittade på mig också.

Inte bara fiskar utan en hel del andra vattenlevande djur.

Undrar om man får fiska här?

Vi frågade papegojan och den sa ja.

Fast den här ville vi inte få på kroken. King Croc är över 40 år gammal och väger 750 kg och är 5 meter lång. Den såg visserligen inte så farlig ut när den låg och vilade. Jag visste inte att de kan sova under vattnet som den här gjorde.

Man kan gå på lite olika hängbroar och se allt från ovan också.

Som avslutning hälsade vi på pingvinerna. Dessa här är Humboltpingviner som i vanliga fall lever utmed Perus och Chiles kuster. Det är en av de arter som jag inte sett i vilt tillstånd så det var kul att få se den även om de kanske helst hade velat slippa vårt möte här.

De verkade ha gott om utrymme så det kanske inte gick någon nöd på dem trots att de mest lever ute till havs och bara kommer in till land då det är häckningsdags.

Den här pingvinen hade lite svårt att bestämma sig, den vandrade utefter kanten och verkade fundera på om den skulle hoppa i eller stanna på land. Det blev land, till slut.