Marknadsdag i Thimphu.

Nu är det dags att besöka Thimpus helgmarknad.

Den här marknaden vänder sig i första hand till lokalbefolkningen men den lockar även oss turister. Det finns mycket att titta på här.

För att komma till själva marknadsplatsen måste man över floden och gå genom den här vackra bron.

Bron är smyckad med mängder av böneflaggor...

...och i dag blåser det ganska mycket så de fladdrar för fullt.

Här uppe på bron så håller en del försäljare till.  Jag frågar de här flickorna om jag får ta en bild, de nickar jakande men blir sedan lite generade.

Pust! Den stenen var tung, bäst att vila lite och ta ett nytt grepp om den.

På andra sidan bron är marknaden i full gång, så vi kliver nedför trappen och kollar in vad som säljs där.

Utbudet är ganska varierande. Bland de här prylarna känner jag igen de små bönekvarnarna.

Det är inte många turister här. Kvinnornas nationaldräkter är så vackra. Inte alla men många går omkring i dessa till vardags.

Vackra sjalar.

En del föremål ser ut att vara gamla.

Andra nytillverkade, som kylskåpsmagneter och nyckelringar.

En liten parvel som undrar vad jag är för filur.

De här svärden i sina träfodral trodde jag var leksakssvärd i trä, ända tills den här mannen drog fram en riktig kniv ur det.

Vi tar oss upp på bron igen och går över floden...

...för att sedan gå över gatan till grönsaksmarknaden.

Konungariket Bhutan

Landet vi nu har hamnat i heter egentligen Bhu-o-than vilket betyder högt land norr om Indien och i slutet på Tibet. Landet kallas också för Druk yul som betyder Drakens land och ibland kallas det dessutom för Åskdrakens land, är väl lite som ordspråket säger; kärt barn har många namn.

Det är ett buddistiskt land och här räknar man inte BNP utan BNL som står för Bruttonationallycka som då står för ett buddhistiskt mått på välfärd där man inte räknar i materiella tillgångar utan i livskvalité.

Vi har dessutom turen som kom hit det år som det är "The year of happiness".

Det vi ser redan efter att ha lämnat flygplatsen är dessa för landet typiska byggnader. Så gott som alla hus byggs i den här stilen, även de nybyggda inne i huvudstaden.

Det här är ingen slapparresa där man ligger vid poolen eller softar på hotellet utan det är full fart från morgon till kväll och upplevelserna och sevärdheterna duggar tätt. Men vi behöver inte bara sitta i bussen och se på omgivningen genom bussfönstret. Här har vi inte kommit så långt från flygplatsen då vi stannar vid en mycket gammal bro som går över Paro chu.

Ser att våren är på gång här för körsbärsträden blommar. Tittar man lite närmare på den här bilden så ser man människor intill det blommande trädet som är ute för att samla ved.

Uppe på berget har vi ett av de typiska bhutanesiska husen, där man har den allra översta våningen öppen och där man brukar förvara hö. Längre upp på berget skymtas även en liten retreatstuga.

Går man vägen fram så ser man att det är till och med två broar byggda här.

Nu på våren är bergssluttningarna ganska karga och bruna men om man kommer hit på hösten så är de mycket gröna.

Här är vår charmige chaufför klädd i sin nationaldräkt som kallas för Kira. han var inte bara den som körde bussen utan hoppade in på alla andra sysslor också. Bar han inte väskor så kunde han stå och servera mat.

Nästa stopp på Paro-Thimpu highway  är vid The Friendship Bridge, bro över Wangchu, den är byggd med bistånd från indien.

Här vid bron möts tre floder.

Det var tur att ingen tog tillfället i akt och försökte smuggla in cigaretter i landet. Det går bra att ta in tobak men tullen på dem är 100% och det är också viktigt att det finns tydlig varningstext på paketen. Rökare kan få det tufft i det här landet där det inte säljs cigaretter och där rökare ombeds att göra det diskret.

Vi ska fortsätta resan mot huvudstaden Paro och passerar genom denna pampiga port. Kungafamiljen är mycket omtyckt och överallt ser man bilder på dem, även här.

Vackra dekorationer på porten. Kan det där vara åskdraken?

Första bönekvarnen, det lär bli fler under resan antar jag. Inuti den finns det mängder med böner och när man snurrar på bönekvarnen så sänds alla dessa böner iväg ut i luften. Ett effektivt sätt att få iväg en stor mängd böner, rationalisering för att hinna med det dagliga arbetet gissar jag på.

Här liksom i Indien lever hundarna ett fritt liv och de verkar inte bry sig så mycket om trafiken, visserligen är det inte så mycket trafik här men det kommer bilar ändå.

Vid sidan om vägen ser jag något så otroligt gulligt, rena rama sötchocken.

Under bänken skymtas en till.

Vi börjar nu närma oss Paro, här ska vi äta lunch.

Måste se hur det ser ut i Jönköping.

Hur ska man få veta hur en stad ser ut om man inte tar en promenad och kollar läget. Så sagt och gjort första morgonen innan det hunnit bli alltför varmt drog vi ut på stan. Bland det första vi såg var det här pampiga huset som på håll såg ut som en kyrka Men vid en närmare titt så liknade huset mer en gammal brandstation. Vet inte om det är riktigt, men på fotosidan finns det oanade kunskaper så jag får kanske veta vad det är för ett hus.

Vi traskar vidare och morgonljuset bjuder på fina linjer .

Linjerna leder oss upp på Munksjöbron.

Håller man den här farten är det cykelbanan som gäller. Svettigt såg det ut!

Jönköpings tingsrätt har ett fint hus.

Vi går över bron och kommer till Kulturhuset Spira.

På kullen bredvid kulturhuset ser det ut som om alla gamla trattgramofoner har sammanträde.

Lyssnar efter budskap från underjorden.

Vi går vidare.

Hittar ett konstnärligt hus. Där inne är Jönköpings läns museum.hoppas ni kan vänta medan vi kikar in där. Vi ses senare.

Kontiolahti och Salpalinjen

Det var ganska passande väder den här morgonen eftersom vi hade bestämt oss för att åka ut till skidskyttestadion i Kontiolahti  för att se hur där ser ut. Både jag och min man tycker om att titta på skidskytte på TV så eftersom vi är så nära kan det vara kul att se hur där ser ut i verkligheten. Det som var passande med vädret var att det var att det var -5 grader och vi fick börja med att skrapa bilrutorna.

Vi hittade avtagsvägen till stadion. Bara 4,7 km kvar och jag ser att det är läge att skriva in i kalendern den 3/3 - 15/3 2015.

Det var tur att vi kom från det hållet för här ramlade vi också på något som vi tänkt titta på. Det är SALPALINJEN i Nordkarelen. Det är tankshinder som byggdes efter vinterkriget under åren 1940-41. Salpalinjen är 1200 km lång och sträcker sig från Finska viken i söder till Petsamo  i den tidens norra Finland. Man har inte stridit vid Salpalinjen men den hade en indirekt påverkan av händelseförloppet under fortsättningskriget. Var inget man körde in i med en stridsvagn precis.

Det var nog ingen lätt uppgift att få alla dessa stenat på plats. Dessutom så grävdes det skyttegravar. Lite svårt att se det som mer än ett dike här eftersomm det vuxit upp så mycket träd där.

Den här bumlingen är ett skydd för manskingevärsskyttarna.

Fast nu åker vi vidare fram till stadion. Här finns det snö kvar och träningen är i full gång.

...och segraren är...

Färden fortsätter och vi kommer fram till en annan del av Salpalinjen.

Man ser att det gått en hel del år sedan tankshindren byggdes . Träden har hunnit växa sig höga.

Här har vi kommit till ytterligare ett ställe där det finns kvar rester av Salpalinjen. Nu var det här ingen sammanhängande linje av stenbumlingar som tankshinder för i långa sträckor är det sjöar och myrar som är det naturliga hindret, men mellan det så byggdes det tankshinder.

Stenarna försvinner i väg åt båda hållen här. De är vid strandkanter och här även i vattnet. På skylten mitt i sjön trodde jag att det stod något om Salpalinjen men det stod "Andjakt förbjuden" fast på finska förstås. Kan förstå det, för det var ont om änder där.

Jag går runt sjön för att få en lite annorlunda vinkel på stenlinjen.

Kan tänka mig att där vid bron stod det någon vakt.

Det var fint här även om det var  lite kallt, men man kunde ana att våren var på väg för  i strandkanten kunde man höra "klonk" från vattnet som slog därunder.

Nilsbybron och Fryken

Tänk att folk måste ställa sina bilar mitt i vägen där man ska fotografera... ;)

Fast man kan ju runda bilen och få sig en bild på bron som går över Fryken.

Här såg jag dessutom en motoriserad brygga men den var snabbare än vad jag var, så den försvann bort över Fryken innan jag en han runda bilen. Men den här minnesstenen över traktens tekniska geni var inte så rörlig så den fick jag med på bild.

Nilsbybron fick 1997 "Vackra vägars pris", motiveringen var...

Eftersom jag har lite svårt att promenera omkring med kameran så får det bli en bild på Fryken från bilen.