Nu åker vi till Norge

Vi lämnar Gäddede och styr kosan mot Norge. Vi väljer att inte åka Norgevägen utan tar Björkvattenvägen

Visar sig vara ett bra val med den mindre vägen, lite trafik och vacker natur.

Vi åker förbi en vacker liten kyrka.

Än så länge kantas vägen av gröna gräsytor, men vi ser de vita fjällen närma sig.

Fjällen som ligger på skuggsidan börjar bli riktigt vintriga.

Medan solsidan ser somrig ut.

Vår väg leder oss högre upp på fjället och det känns som om vi hamnat i en solig vinterdag. Nästan så det frestar med en skidtur, fast vi har förstås inga skidor med oss.

Även på fjället kan man hitta linjer.                 

Tussilago vid vägkanten.

Mer snö.                      

Vägen slingrar sig fram.

Vi kommer fram till en ganska lång tunnel.

Att åka i tunnel är ganska tråkigt, så när vi ser att Gamle Stieinfjellvegen verkar vara öppen tänker vi välja den i stället. vår bil väger inte över fyra tonn och vi har inte heller någon påhängsvagn, så det verkar vara okej.

Vi ser att någon har kört upp där för inte så länge sedan, men tyvärr så kommer vi inte så långt. Vi har visserligen fyrhjulsdrift men sommardäck, så det blir till att hålla tungan rätt i munnen och backa tillbaka. Vända på den smala vägen går inte. Synd att vi inte kunde åka där för det ska vara en fin väg.

En sista blick ut över fjället på den här sidan tunneln, man vet ju aldrig hur det ser ut när vi kommer ut på andra sidan av den långa tunneln.

Vi ser ljuset i tunnlen.

Lite mindre snö på den sidan fjället.

Men det är fina hängdrivor.

Åker förbi ett gammalt hus.

Haren var för snabb. För mig.

Och så har vi kommit till Nordnorge.

Stekenjokkvägen, bommen och en tjäderhöna.

Vi har kommit fram till bommen vid Stekenjokkvägen, visserligen var den inte låst, men som laglydiga medborgare så tog vi inte saken i egna händer och lyfte på den och for vidare. Vi hade ju fått information innan att det inte skulle gå att komma vidare den här vägen, så vi blev inte alltför besvikna.

Även om vägen såg välplogad ut och snödrivorna hade dragit sig tillbaka en bra bit utefter sidorna och det såg ut som om det inte borde finnas något hinder för att köra där, så vet man inte hur det ser ut längre bort.

Att ta en vandring ut i naturen och snön var vi inte klädda för, så det var inte att tänka på.

Några jobbare höll på och renovera en anslagstavla.

På andra sidan vägen, bakom snödrivorna, fanns det en till anslagstavla som jag pulsade fram till.

Någon hade varit här och lagt ut foder till renarna, det mesta var uppätet och de hade till och med smaskat i sig godisbiten, men slängt omslaget i naturen. Slarviga renar.

På en liten sjö hade solen tinat fram en liten öppning som några änder hittat.

Solen sken och vi hade massor av ledig tid...

...så vi tog en svalkande promenad på Stekenjokkvägen.

Risken att det skulle komma några bilar var ju minimal.

Vi kunde njuta av landskapet i lugn och ro.

Fast vi borde ha tagit på oss jackorna, för trots att det var riktigt soligt så var det aningen kallt här uppe.

Vi fick en fin promenad, det är skönt att få sträcka på benen när man suttit i bilen länge. Här ser man även hur vägen sträcker sig iväg upp mot fjället.

Efter den uppfriskande promenaden på Stekenjokkvägen var det dags att vända åter, vi passar på att svänga in på småvägarna också.

Gamla hus och nya hus.

De som följt min blogg tidigare vet att vi gillar småvägar och även grusvägar, så vi passade på att åka några avstickare från Jormvägen.

Träffade på en liten bergfink..

Antar att det är en älgjägare som äger den där ladan.

En mallig tjäderhöna spatserade över vägen.

och gick in i skogen.

Till Brakkåfallet gick det inte att gå på grund av all snö på stigen och vatten mellan snösjoken, men det forsade en hel del genom vägtrumman också. Undrar varför man kommit på tanken att bygga huset ute på klippan vid forsen.

Det huset var lite för rangligt för att gå in i men jag kan inte sluta undra varför det byggdes just där.

Vi åkte förbi vackert vindpinade hus.

Även äldre bondgårdar.

Korpens öga, vid Jorm, har nog fjällets snyggaste skylt.

I Kycklingvattnet har man tagit det där med skylt till en högre nivå.

Jormvägen upp till Stekenjokkvägen.

Vi hade tänkt oss att köra Stekenjokkvägen och innan vi kom upp till Gäddede så hade vi, från flera håll, fått besked om att vägen var öppen. Men ändå var vi lite tveksamma och kollade med turistbyrån och det var så att vägen var plogad och klar men det visade sig att invigningen och den officiella öppningen av vägen inte skulle vara förrän den 4 juni. Vi var där en vecka för tidigt.

Men vägsträckan upp till avstängningen är också vacker, så är vi på plats så då åker vi ändå upp och kollar hur där ser ut nu.

Det är ganska mycket snö kvar i området.

Björkarna har inte börjat knoppas än.

Vägen är snöfri och vi njuter av landskapet.

Vi stannar för att titta på ett vattenfall och jag borde kanske ha snörat på mig vinterkängorna innan jag hoppade ur bilen.

Någon annan har gått här före mig.

De vattenfall som ligger en bit från vägen kommer man inte fram till så här års, för lite snö för skidor och för blött för att gå. Men ibland så finns det ställen där man kommer av med bilen och kan stanna...

...för att beundra några vattenfall.

Landskapet är kargt men så vackert.

Jag har svårt att se mig mätt på det.

Vid de gamla fjällgårdarna börjar det grönska lite i markerna.

Tussilagon ståtar vid vägkanten.

Vi fortsätter längre upp efter vägen.

Där uppe ligger sjöarna istäckta.

Det blir mer snö och luften är ganska kylig.

Men så kommer vi fram till bommen och avstängningen.

Jaha, vad gör vi då? Fortsättning följer...

Jag flög min väg.

Mycket politik och val, både här i bloggarna och i alla tidningar. Jag gjorde ett val och flög iväg hoppades på lite andra val och framför allt lite nya vyer. Färden gick lite norrut men mest västerut.

De här vyerna har jag inte sett från ovan förut men det var lite kul att molnen lättade och jag fick se de norska fjällen uppifrån, de var vackra även där. Enligt kartan i flygplanet så var det Jotunheimens fjäll vi passerade.

Stiger man upp lite tidigt kan det vara svårt att hålla sig vaken och titta på utsikten. Sovstilarna varierade.

Vi närmar oss resans mål som är Island. Satt på fel sida i planet för att kunna få en glimt av Vatnajökull och Bárðarbunga men Vestmannaeyjarna var på min sida.

Även den lilla vulkaniska ön Surtsey som dök upp ur havet på 60-talet fick jag se.

Sedan hopade sig molnen och jag såg inte land innan det var dags att landa. Jag kikade nyfiket ner på detta land som vi skulle utforska i några dagar.

Jag var verkligen nyfiken på det här resmålet. Mellanlandade här på väg till USA för många år sedan och har velat komma hit sedan dess. Så det är med spänning vi går genom ankomsthallen i Keflavik.

Inte hade jag en aning om att jag uttalat det namnet fel i alla år. Eftersom det är ett fl i namnet så ska det uttalas Keblavik. Men det har jag lärt mig nu på min korta vistelse på ön.

Vi stannar förstås inte på flygplatsen utan åker iväg för att ta ett varmt bad.

Men det tar vi i nästa inlägg.

Nästa om Island

Stenvalvsbroarnas väg.

Stenvalvsbroarnas väg.

Så borde den här vägen heta tycker jag för det finns så många fina stenvalsbroar. Närmare bestämt 24 stycken, men det heter den inte utan den heter Karl Johansvägen eller Skalstuguvägen .

Så heter den för att det var kung Karl XIV Johan som lät bygga vägen. Fast egentligen fanns det en väg här långt innan kungen kom på att det skulle vara en bättre väg över till Norge. Då var det pilgrimmer och handelsmän som reste här. Under medeltiden var den bara en gång- och ridstig.

Att leden har gamla rötter vet man eftersom en yxa från omkring år 700 har hittats i Medstugan, som ligger utefter leden. Likaså kan man läsa i Snorre Sturlassons "Olavs saga" om Olav den heliges färd längs leden i juli år 1030.

Så vi är inte de första som färdas den här vägen och någon har åkt den här vägen före oss och lämnat ett bomärke efter sig.

Mellan 1815 och 1835 rustades vägen mellan Duved och Norge upp på order av Karl XIV Johan. Kungen invigde den kraftigt upprustade vägen genom att resa längs den i augusti 1835. Bland annat hade ett flertal nybyggda broar ersatt äldre träbroar. Flera av dem åker vi över men vid en del har vägen dragits om och de går att fotografera.

När järnvägen sedan kom, den som går mellan Östersund och Trondheim så minskade trafiken på Karl Johansvägen. När så vägnummer infördes i Sverige fick vägen heta länshuvudväg 322 och riksvägen slutade Duved.

När sedan E14 byggdes 1958 blev Karl Johansvägen en liten betydelselös sidoväg och på 80-talet fick den inte ens behålla sitt epitet som länshuvudväg utan blev bara en liten sekundär länsväg. Tur det tycker jag så att de inte byggt en stor motorväg här över fjället och i den sköna naturen.

Fast på 90-talet blev vägen upprustad och orsaken till stenen med kungens namnteckning här ovan är att han var här och återinvigde vägen.

Dessa stenvalvsbroar är en sinnrik byggnadsteknik och jag är imponerad att de även klarar av dagens trafik och tryck. Hittade en informationsskylt som visar hur bygget gick till.