Kiruna 2004

Satt och letade i bildarkivet efter en gammal bild och ramlade in på året 2004, vi var på besök i Kiruna. Det var januari och kvicksilvret hade sjunkit ner till under -30 grader, tur att långkalsongerna var med fast det var lite kyligt innan de kom på.

Första morgonen vaknade vi till ett soligt men svalt väder. Man behöver inte vara så morgonpigg där uppe för att vara med om soluppgången.

Efter frukost var det dags att åka ut och njuta av allt det vackra.

Så fint när det är vitt, vitt och vitt.

En del dagar var inte sikten så klar.

När dimman lättar lite går det att ana vindkraftsnurrorna.

Kryssled.

En tur ut mot Nikkaluokta.

Åter till Kiruna. 

Dubbel halo.

Knuten

Knuten i Geiranger är en vägkurva på 270°. Den blev konstruerad för att reducera vägstigningen, här korsar vägen sig själv med en bro. 

Det är en del av den gamla Geirangervägen från 1882 och den är fortfarande körbar, men är dock avstängd för biltrafik sedan 1970. Ser att den är rikligt trafikerad av cyklar och motorcyklar.

På världsutställningen i Paris 1900 fick ingenjören guldmedalj för konstruktionen med orden: «Du ger en god bild av den storartade norska fjällnaturen».

Visst är den norska fjällnaturen fantastiskt vacker och varje gång jag är där så förundras jag över alla platser som folk valt att bo på. Den här gården skulle säkert platsa i TV-programmet "Där ingen trodde att någon skulle kunna bo"

Spanar ut mot dalen.

Vi är nu på väg mot Djupvasshytta som ligger på 1030 m.ö.h och här uppe på fjället är det rikligt med snö.

Pinnarna vid vägkanten är höga, men ibland verkar de inte räcka till.

Vid Djupvasshytta går vägen upp till Dalsnibba, där uppe har man en fantastisk utsikt ner mot Geiranger. Det är Europas högsta fjordvy från en väg. Kommer inte ihåg att det var bompeng på den vägen förr.

Kikar ner på Djupvasshytta och ser att isen ligger över hela Djupvattnet, oftast när vi varit här förr så hade det bara flutit omkring lite isflak där.

Vägen slingrar sig uppåt...

...och här är snövallarna rejält höga.

Det är mödan värt att ta sig dit upp.

Någon modig tar sig utanför staketet för att ta sina bilder.

Jag nöjer mig med att stanna innanför staketet, även där kan man se hur vägen vi kommit på ringlar sig fram i landskapet.

Vi lämnar Dalsnibba och även Djupvasshytta och styr kosan mot Otta.

Beundrar naturen och fascineras av all snö.

Vi har haft en fin tur över fjället och ner till Otta.

Kyrkan i Otta är vacker, första gången jag var här höll de på att renovera den och man fick gå inne i kyrkan balanserandes på plankor.

Nu åker vi till Norge

Vi lämnar Gäddede och styr kosan mot Norge. Vi väljer att inte åka Norgevägen utan tar Björkvattenvägen

Visar sig vara ett bra val med den mindre vägen, lite trafik och vacker natur.

Vi åker förbi en vacker liten kyrka.

Än så länge kantas vägen av gröna gräsytor, men vi ser de vita fjällen närma sig.

Fjällen som ligger på skuggsidan börjar bli riktigt vintriga.

Medan solsidan ser somrig ut.

Vår väg leder oss högre upp på fjället och det känns som om vi hamnat i en solig vinterdag. Nästan så det frestar med en skidtur, fast vi har förstås inga skidor med oss.

Även på fjället kan man hitta linjer.                 

Tussilago vid vägkanten.

Mer snö.                      

Vägen slingrar sig fram.

Vi kommer fram till en ganska lång tunnel.

Att åka i tunnel är ganska tråkigt, så när vi ser att Gamle Stieinfjellvegen verkar vara öppen tänker vi välja den i stället. vår bil väger inte över fyra tonn och vi har inte heller någon påhängsvagn, så det verkar vara okej.

Vi ser att någon har kört upp där för inte så länge sedan, men tyvärr så kommer vi inte så långt. Vi har visserligen fyrhjulsdrift men sommardäck, så det blir till att hålla tungan rätt i munnen och backa tillbaka. Vända på den smala vägen går inte. Synd att vi inte kunde åka där för det ska vara en fin väg.

En sista blick ut över fjället på den här sidan tunneln, man vet ju aldrig hur det ser ut när vi kommer ut på andra sidan av den långa tunneln.

Vi ser ljuset i tunnlen.

Lite mindre snö på den sidan fjället.

Men det är fina hängdrivor.

Åker förbi ett gammalt hus.

Haren var för snabb. För mig.

Och så har vi kommit till Nordnorge.

Jormvägen upp till Stekenjokkvägen.

Vi hade tänkt oss att köra Stekenjokkvägen och innan vi kom upp till Gäddede så hade vi, från flera håll, fått besked om att vägen var öppen. Men ändå var vi lite tveksamma och kollade med turistbyrån och det var så att vägen var plogad och klar men det visade sig att invigningen och den officiella öppningen av vägen inte skulle vara förrän den 4 juni. Vi var där en vecka för tidigt.

Men vägsträckan upp till avstängningen är också vacker, så är vi på plats så då åker vi ändå upp och kollar hur där ser ut nu.

Det är ganska mycket snö kvar i området.

Björkarna har inte börjat knoppas än.

Vägen är snöfri och vi njuter av landskapet.

Vi stannar för att titta på ett vattenfall och jag borde kanske ha snörat på mig vinterkängorna innan jag hoppade ur bilen.

Någon annan har gått här före mig.

De vattenfall som ligger en bit från vägen kommer man inte fram till så här års, för lite snö för skidor och för blött för att gå. Men ibland så finns det ställen där man kommer av med bilen och kan stanna...

...för att beundra några vattenfall.

Landskapet är kargt men så vackert.

Jag har svårt att se mig mätt på det.

Vid de gamla fjällgårdarna börjar det grönska lite i markerna.

Tussilagon ståtar vid vägkanten.

Vi fortsätter längre upp efter vägen.

Där uppe ligger sjöarna istäckta.

Det blir mer snö och luften är ganska kylig.

Men så kommer vi fram till bommen och avstängningen.

Jaha, vad gör vi då? Fortsättning följer...

Så härligt att få uppleva riktig vinter.

Bryter in med lite vinterbilder, så San Francisco får vänta ett tag. Svärmor uppe i Hedesunda fyllde 90 år och när vi ändå var så nära tog vi lite vintersemester i Gävle. En av dagarna for vi över till Sandviken och Högbo och där fick vi uppleva lite riktig vinter. Vi kom dit när solen började leta sig upp över trädtopparna och det ångade rejält från ån.

Jag hade hoppats på att få träffa på strömstaren men det var bara änderna som var på alerten där. De var desto piggare och var övertygade om att vi hade något gott till dem.

Lite grann hade vi med oss och änderna insåg snabbt att det gällde att vara på hugget för att få med en smakbit.

De kom med sådan fart så att jag nästan blev omkullflugen.

Tjoho, här kommer jag, var har du maten?

Det märktes att de var vana att få mat när det kom någon, och inte var de blyga av sig heller.

Om jag lägger huvudet på sned och ser riktigt söt ut, kan jag få något då?

Ja, men det är ju klart. Ser du så rar ut så.

Hur gjorde du? Berätta, jag vill också ha.

Brödet vi hade med tog slut och änderna ledsnade på oss så vi tog en promenad istället i det fina vädret.